I somras var jag nere i magasinet på Historiska museet för att titta på denna sölja tillsammans med antikvarie Thomas. Jag hade fått mejl från en man som undrade om denna söljtyp.
Bältesöljan är från Bjers i Hejnum socken på Gotland och har fynd id 784389 och Inv. Nr. 8767:108. En gång i tiden var den här söljan högsta modet! Den har suttit på ett läderbälte som förmodligen använts som svärdsgehäng. Tornen är inte böjbar, utan den sitter fast på en platta. Det är själva söljringen som rör sig.
Det finns flera guppet av återskapare som har dräkter med dessa numera och de kan knäppas lite annorlunda än söljor med en rörlig torne.
I domras så letade jag och antikvarie Thomas efter ett bältespänne från vendeltiden. Vi hittade det men jag hittade öven en liten låda med vendeltidens ansikten och formspråk.
Den här lilla lådan innehåller det en kvinna på Gotland behövde till sin dräkt för ca 1500 år sedan.
De två spännena som ser ut som ”kräftor” höll upp hennes dräkt vid axlarna. Förmodligen en ylleklänning som bestod av ett eller två rektangulära stycken.
Spännet med två ansikten kunde sättas fast i klänningen för att hänga en syl och en örslev ifrån.
De två nålarna kan ha suttit på klänningen eller kanske fäst en huvudbonad. Det tungformade föremålet med två hål kanske var något bältebeslag som kunde sys fast i änden.
Med sig har hon även fått spelpjäser som ser ut att vara gjorda av valtand, eller möjligen valrosstand.
Inv. nr. 8767:109. Gravfältet vid Bjers, i Heijnum sn på Gotland, undersöktes 1890 av Direktör F. Nordin.
För några dagar sedan fick jag en fråga om ett föremål från en keramiker jag känner, Lena Arleij. Hon gör bland annat mycket fin återskapad vikingakeramik och driver Månvinds krukmakeri.
Det Lena hade hittat i Dagmar Sellings bok om vikingatida och tidigmedeltida keramik i Sverigen var ett stort fat.
Det stora fatet kommer ifrån en grav på Gotland, i Havor, Hablingbo. Den hittades 1886.
Trots att boken handlar om keramik, så är det här fatet i metall som står som brons.
Andra föremål som har samma undernummer, 191, och då kommer från samma grav är:
Det hör även ett till ringspänne till graven. Ett knivbeslag, en kniv, en lerpärla, något i järn och något i mässing.
Personen som fått med sig fatet i graven har haft ett snyggbälte med kniv och en dräkt där möjligen en jacka stängts med ett ringspänne.
Tack Lena för frågan och jag ser fram emot din tolkning av fatet i keramik!
Lästips:
Dagmar Selling, 1955. Wikingerzeitliche und Frümiittelatlerliche Keramik in Schweden.
I Årbybåten hittades förutom en person, en häst och en hund, tillsammans med husgeråd och ett spelbräde, även en liten björkvisp. Jag har en likadan i köket.
På våren, när saven stiger i björkarna så klipper jag björkris och tillverkar björkvispar. Det hör våren till. Saven gör att barken på de tunna kvistarna släpper lätt och jag kan knyta ihop knippena med en virad kvist.
”Knippet” är enligt utställningstexten ett av redskapen i en ritual som utfördes vid begravningen – vidare står det ”Ritualen kallades hlauttein på fornskandinaviska och syftade till ta del av det ödesbestämda, och det kommande”. Björknippet låg bredvid benen från en höna. Tillsammans har de i utställningen tolkats som lämningar efter en rit som utfördes i samband med begravningen för att sia om framtiden. Hlaut betyder här ”lott” och kan jämföras med uttrycket ”ödets lott”. (Jag måste undersöka denna översättning). Hönsben hittas i många gravar, men hittade tillsammans med björkris i en grav är unikt.
I den medeltida, isländska Eyrbyggjasagan beskrivs ett Hov (som en helig byggnad) där det i en sidobyggnad fanns en ”stalli” (som ett altare med gudarbakom). På stalli skulle det stå en ”hlautbolli” med offerblod i och med en hlauttein (en blotten) så stänktes blodet (hlaut) runt ikring med i samband med blotet. I hovet var det fristad från allt våld.
Men vill man stänka lite idag så går det bra att använda björkvispen till just stänkmålning. Min mormor stänkte tvätt med en björkvisp när hon skulle stryka. Och nu en helt ovetenskalig tanke… tänk om stänkmålning är en kvarleva av forntidens offerstänkade? Eller är det bara ett fint sätt att dekorera i tex hallen där det kanske annars blir lätt fläckigt på väggarna? Vad tror ni?
Jag skulle vilja kunna ta mig tillbaka i tiden och se vad de gjorde med den. Stänkte de blod när de begravde personen i Årbybåten?
21062, 107469_HST, risknippe från Årbybåten, Rasbokil sn, Uppland. Datering vikingatid, omkring år 900. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.
Lästips:
Olof Sundqvist, 2007. Kultledare i fornskandinavisk religion. Opia 41.
För några år sedan skrev jag, tillsammans med flera andra om den sk. Allahringen, här är en liknande ring med infattad glassten, fast utan synlig text på.
Den hittades i Svarta jorden på Björkö, där vikingastaden Birka låg. Den hade kommit långväga ifrån, innan den kanske tappades eller försvann för någon bland hus och gränder för över 1000 år sedan.
Inventarienymmer 15971, FID 112464_HST, ring med infattat grönt glas, Svarta jorden, Björkö.
Ringen blev funnen i den del av Svarta jorden som kallas ”Mellangårdsbystan”, där bystan ska komma av just ”By staden”. Ringen köptes till museet från Selma Lindin, tillsammans med en pärla, för 10 kronor år 1910, alltså några år innan staten köpte in många av fornlämningarna på Björkö och odligen av Svarta jorden upphörde.
Det finns ännu fler liknande ringar från Birka ich jag ska få lite mer informstion om deras usrsprung, men runt området för Volgabulgarerna och Kahzarerna ska flera liknande ringar hittats.
Häromdagen gick jag lära mig att Eurasärken från Finland aldrig funnits, i varje fall inte i den form som vi känner den som. Det är en särk som inte lämnar något spill när den klipps ut ut ett tyg och den är fantastisk på så vis. Graven som menas är grav 56 i Luistari, Eura.
Men på facebook som skrev Mervi Pasanen att formen bara valdes och då med inspiration från en dansk, äldre järnålderskjortel i skinn – Møgelmosetunikan. Hon tipsade om att läsa Pirkko-Liisa Lehtosalo-Hilander. Ska se om jag kan hitta den. (Nu finns det en länk under Lästips. Har inte hunnit läsa ännu).
Skinntunikan är tillverkad av ungkalv, vilket flera samtida dräktfragment visat sig vara, och den påträffades tillsammans med en ung flicka i Gilleleje socken, Holbo Herred, i Møgelmose. Det ligger när Jelling i Sydjylland. Det var hemoglobinet i skinnet som visade att det är kalv som inte var äldre än 3 månader. Ungdjurs skinn är mjukare, flexiblare och tunnare.
Skinntunikan är daterad till yngre romersk järnålder/ äldre germansk järnålder med hjälp av C14, 252-402 evt. Det vi skulle kalla romersk järnålder/folkvandringstid. På Nationalmuseets hemsida står det romersk järnålder och om dateringen till ca 200 evt kan ni läsa i Klaus Ebbesens artikel.
Om mönstret som finns på Nationalmuseums sida stämmer, så är inte Euradräkten helt gjord efter den. Møgelmosetunikan är alltså sydd av sex stycken bitar av kalvskinn! Fyra stycken djur. Det går att se ryggraden med det som blir som en linje i pälsen. Och tydligen så är sömnaden fin och sydd i välutvecklade tekniker. Ska se om jag kan hitta någon bild.
Ebbesens skriver att förutom de sex delarna så finns det små kilar under ärmarna där sidorna mötet ärmen. Den ena är rombisk och den andra med kilformad, om jag förstod det rätt. Skinnen har hårsidan inåt. Se vidare bild med text nedan.
Så det är kilar under ärmarna och allt är hopsytt av skinnremmar med hjälp av kaststygn. Allt är fint sytt utom kilarna i halsen. Är det senare lagningar och förstärkningar?
Så glad att få lära mig något nytt men samtidigt lite ledsen att inte Eurasärken ser ut som jag trodde!
Ibland dyker de upp, de där tankarna, att forntidens människor fascinerats av natur och djur på samma vis som vi. De var fågelskådare, fågeljägare och fågeltämjare.
Guldhalkragen från Öland hittades 1860 av en pojke vid Färjestadens gård, i Torslunda socken på Öland.
Kragen, tillverkad av 700 gram guld, består av fem sammansatta guldringar som är dekorerade med 274 figurer, varav de flesta är fåglar, och den är daterad till folkvandringstiden, cirka 375–550 efter vår tideräkning. Guldhalskragen har föremålsidentiet 108870_HST.
På Ölands södra udde finns en plats där flyttfåglar samlas och sedan 1946 finns Ottenby fågelstation där. Det är en bit mellan Färjestaden och fågelstationen, men var skaparen av guldhalskragen och inspirerades av alla fåglar vilket resulterade i den magnifika guldkragen?
Att jaga med rovfågel var viktigt under forntiden och rovfåglar förekommer även i mytologin. Undrar om de gjorde det när det var fågelflyttsäsong? I graven Skopintull på Adelsö ligger det både jaktfåglar och bytesfåglar samt fåglar som fanns på gården.
Sören Hallgren har fotograferat guldhalskragen på en person! Det känns helt overkligt. Har för mig att Englands drottning också fått hålla i en av guldhalskragarna tillsammans med Wilhelm Holmqvist.
Holmqvist skrev boken Guldhalskragarna 1980, men jag har inte den hemma. I den så nämner han fåglar, varav någon borde vara rovfågel, men även svanar och gäss. Ska se om jag kan låna boken. Det finns inga människofigurer på den eller blandformer av människa och djur, utan alla är djuravbildningar.
InCatview står det att det var två drängar, Anders Jonsson och Johan Petterson som hittade Guldhalskragen. Den löstes in v staten med hjälp av extra statsanslag beviljat av dåvarande Kungen 1860 för 1749 riksdaler och 30 öre. Den som såg Guldhalskragen först var Johan och efter bråk och ett domstolsbeslut så fick han pengarna. De hade hjälpts åt, tillsammans med en tredje person att dra upp den ur backen.
Tillägg:
Hittade träskulpturen från Danmark. Den är funnen i Rude, Eskildsturp och finns på Nationalmuseet i Köpenhamn. Den är tolkad som en man, men jag tänker på Freja från Aska, med sin gravida mage med armarna runt och hennes halsband Brisingamen.
Igår var jag till Gamla Uppsala museum för att lämna pärlor till museibutiken. Passade på att leta efter pärlorna i grav 36, men de var inte längre utställda. Istället fotade jag hjälmen från Vendelgrav XIV (14), som daterats till 520/30–560/70 AD (Malmius s. 86). Jag vet inte om jag sett den tidigare. Vendeltiden dateras från 540-793 efter vår tideräkning. 540 börjar vendeltiden och 793 börjar vikingatiden.
Det blev ett hastfotograferande 🙂
Jag gillar nackskyddet, det ser nästan ut som hår som sticker fram. Den är så fin och pressblecken syns ovanför ögonbrynen. Det är som att det ligger en rovfågel i ansiktet. Undrar vad han hette han som en gång bar hjälmen? Iklädde han sig rollen som Oden? Jag passade på att köpa Kristina Ekerö Erikssons nya bok om vendeltiden -”Vikingatidens vagga”, där hon skriver om det och som hon berättade att Wolfheodenas tagit upp. Lyssnade på intervjun med henne på facebook som Gamla Uppsala sände live i torsdags.
Mannen hade begravts i sin 8 m långa båt iklädd hjälmen. Det fanns ett ben från hans kranie bevarat inuti hjälmen och hjälmen är av en äldre typ dom går tillbaka på senklassisk tid och romerska hjälmar utan kam på toppen.
Hittade istället fina bilder på hjälmen i Sök i samlingarna av tidigare fotografer på Historiska museet.
Urgröpningen i hakpartiet är så snyggt! Kanske blir lättare att ställa med den utan att den ramlar då, om den hade varit rund?
Det finns fler bilder på pressblecken. Skulle vara kul att se den med egna ögon någon gång, lite närmare. Här syns den omlottlagda rocken, eller kappan, som även tex. finns på de små guldgubbarna. Förebilden är förmodligen den persiske, röda stridsrocken ”kapah”, (som finns på entidigsassanidisk staty från 300-talet) som även användes i de presiskuniformerade auxiliaförbanden i det sena romarriket (Almgren, Vendeltid, s. 166).
En grupp in England, Swehanaz, har rekonstruerat graven och det är då det verkligen kommer fram vilket fantastiskt arbete som ligger bakom de vendeltida föremålen!
Andra gravgåvor i Vendelgrav XIV
Hästen måste ha varit så fin med sitt blingträns! Bra att det monterats så det blir lättare att få en uppfattning om hur delarna suttit.
Skölden var inte utställd mer än som en genomskinlig cirkel, men på Historiska finns sköldbucklan monterad på en skiva.
🐗
Det är inte mycket kvar av dräkten, men Anita Malmius har gått igenom textilierna. Däremot så finns det en bältesölja bevarad.
Bältet har en fast torne och det är förgyllt.
I graven fanns många fler föremål bland annat näver, bark, läder, textil i 2/2 kypert som är z/z-spunnen, tuskaft och soumak, ett träkärl, en kam, en ullsax, en smidestång och spelbrickor av ben, beslag till sadel och stigbyglar samt ett tveeggat svärd. (Näver kan vara tex regnskydd eller en matpåse till hästen). Mannen var begravd i båten och det lades även med flera djur som gris, ko och får/get och bakom mannen låg hästen som hade en broddspik i varje hov. Bredvid låg även två hundar. Ullsaxen, en kniv och spjutet låg nedanför mannens fötter medan svärdet låg längs mannens vänstra sida.
Textilierna
Anita Malmius publicerade 2020 sin avhandling där Vendelgrav XIV finns med. Textilen var framförallt 2/2 kypert (ylle) som är z/z-spunnen och det mesta hittades i samband med hjälmen. 2/2 kyperten var antiken väldigt ojämn i väven eller så hör den till olika tyger och plagg.
Men Malmius hittade även linne/hampa i tuskaft och soumak.
I graven avtryck av fjäder och rester av läder. En del av lädret hittades i samband med hästens träns.
Så mannen kan ha burit en linne/hampa skjorta och ett eller två ylleplagg med ett bälte i midjan, varifrån ena kniven hängde. Kanske satt han lutad mot något dunfyllt eller så var kanske ett plagg dunfyllt?
🌸🌸🌸
Hjälmen och tränset är utlånade från Historiska museets samlingar och det är kul att de är utställda. Den här utställningen ska snart göras om och en ny om vendeltiden öppna.
Ha en fin dag!
Lästips:
Kristina Ekero Eriksson, 2021. Vikingatidens vagga. Natur och Kultur.
Vendeltid, Historia i fickformat. Statens Historiska Museum.