Kategoriarkiv: Äldre järnålder

Kvinnan från Gårdslösa och hennes armbortsfibula med runor

Idag på internationella kvinnodagen vill jag berätta om Gårdslösakvinnan från 200-talets Skåne som hade kontakter med romarriket. Hon är utställd i utställningen Forntider på Historiska museet.

Armbortsfibulan från Gårdslösa. Sk41, DR EM85;128A, 267741_HST. Foto Helena Bonnevier, SHM.

Kvinnan blev begravd i en hällkista med fyra armbortsfibulor, två i silver och två i brons, som höll ihop hennes dräkt, möjligen en peplos. Hon hade fina romerska pälor, en synål, ett nålhus, en kam ett kärl och dessutom så kanske vi vad hon heter!

Runorna på armbortsfibulan samt den undre med mina skissade runor. Detalj av fotot av Helena Bonnevier, SHM.

På det ena av hennes armborstfibulor av silver (Sk41, DR EM85;128A, 267741_HST) finns en runinskrift som tolkats som ”ekunwod(z)”. Runorna är ᛁ ᛁ ᚲ ᚢ ᚾ ᚹ ᛟ ᛞ ᚴ (sista runan borde vara ᛉ= R/Z eftersom k inte ser ut så i äldre futharken).

Alla runorna i äldre futharken:

ᚠᚢᚦᚨᚱᚲᚷᚹ᛬ᚺᚾᛁᛃᛇᛈᛉᛊ᛬ᛏᛒᛖᛗᛚᛜᛞᛟ

En extra runa innan ”Ek”. Detalj av foto taget av Helena Bonnevier, SHM.

Själv undrar jag vad det första I:et ska vara och varför det inte är med i de olika tolkningarna. EEK! 😬

Hennes plats i utställningen. Foto Linda Wåhlander.

Ek Unwodz, ”Jag Unwods”, är tolkningen på Riksantikvarieämbetets sida om runor. Eller så ”Unwodr”. Om de dessutom skulle ha använt samma runa två gånger kan det bli Gunwodz eller Gunwodr, vilket tolkats som Gunvor i en äldre utställning på Historiska museet. Jag hittade nämligen en gammal bok som heter ”O forna tiders kvinnor” med en artikel av Lena Tåhlin-Bergman och hon skriver om Gunvor! Men det är inte troligt! Martin Rundkvist svarade på facebook: ”Inte Gunvor. Det är standard att det står mansnamn på kvinnosmycken under yrom och fvt, i de fåtaliga fall där det står något alls. Lena Thålin-Bergman (född 1933) var bra på mycket, men runolog var hon inte.”

Runinskriften på Gårdslösafibulan fotad av Bengt A Lundberg, SHM.

På wikipedia står det en annan tolkning. Där tolkas istället runorna som ”Jag, den orasande/lugne/behärskade” och att det förmodligen ett mansnamn som möjligen tillhört den person som tillverkat spännet eller skänkt detta till kvinnan i graven. ”Wodr” som Oden eller den rasande och ”Un” som ”o”, vilket blir orasande.

Kvinnans fantastiska nålhus med tre pärlor på. Foto Thomas Eriksson, SHM.

Om det är smycket eller smeden som pratar om sig själv, så är det också fantastiskt om vi har namn på någon från så länge sedan!

Vad tror ni är rimligt? Att hon fått spännet av en smed som skrivit sitt namn på det eller att spännet säger ” Jag Unwodr”. Kanske det var någon helt annan som skrev på smycket? En friare som ville att hon skulle välja honom? Jag önskar att det står Gunvor 🙂

Lästips:

Tåhlin-Bergman, L. (Red.). 1975. O forna tiders kvinnor. Helsingborg.

DR EM85;128A: https://app.raa.se/open/runor/inscription?id=6bd230d6-dd8d-4566-825a-2d06b00df2fe

Gårdslösafibulan: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Gårdlösafibulan

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Futhark

Spännet: https://samlingar.shm.se/object/AD94B615-DEDF-4931-AA50-C242EDCF8084

Ryttarmasken från Hellvi

Romersk ryttarmask föreställande Alexander den Store.

Ryttarmasken från Hellvi. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY

På museum möter dåtiden nyfikenheten hos nutiden. Vi försöker förstå det som varit och oss själva. Alexander den Store själv var en nyfiken man.

Masken är tillverkad i kopparlegering och tillverkningstekniken är förmodligen drivning av metallen. Ursprungligen hade den inte ögon. Ögat som sitter fast är pånitad med järnnitar. Det andra ögat hittades separat från masken. Längs med kanten syns flera mindre ansikten.

Masken var en del av ett depåfynd som hittades i en husgrund. Det fanns även bland annat delar av ett dryckeshorn, silverbitar, spännen och nålar.

Ryttarmasken från Hellvi. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY

När Masken var ny och satt på en romersk ryttare så lyste ansiktet som solen. Blank och gyllene. Masken användes vid riduppvisningar och ceremonier i det romerska kvalleriet.

Masken är daterad till romersk järnålder 1-400 evt/e.Kr. och hittad i Hellvi Norrgårde på Gotland. Exakt hur den hamnade där är något vi aldrig kommer få reda på, men de som ägde den ett tag kan ha använt den i den fornnordiska kulten. Då det ena ögat förvarats på en annan plats än masken så är Odenkulten inte långt bort i tankarna. Inspirerade denna mask vendeltidens hjälmar med ansiktsmasker?

Masken fotograferas här i Guldrummet av Paul Mortimer som skrivit om masken tillsammams med professor Neil Price.

Paul Mortimer fotograferar masken. Foto: Linda Wåhlander.

Maskens Föremålsnummer 1158868_HST, 1011. Inv. Nr. 35330.

Lästips

Mortimer, Paul. Artikel : What color a God’s Eye, An exploration of eye imagery on weapons, and ornaments mainly from 6th and 7thcenturies in Northern Europe. (It’s not all about Odin!).

Price, Neil and Mortimer, Paul. 2014. An Eye for Odin, Divine Role Playing in the Age of Sutton Hoo. European Journal of Archaeology 17 (3) 2014, 517-538.

Kent Anderssons blog: Ryttarmasken från Hellvi socken på Gotland https://dockentandersson.wordpress.com/2018/12/06/ryttarmasken-fran-hellvi-socken-pa-gotland/

Masken konserveras hos Acta https://www.actakonservering.se/ryttarmask-och-fibula.htmlhttps://www.actakonservering.se/ryttarmask-och-fibula.html

Om masken i Sveriges radio https://sverigesradio.se/artikel/4768827

Om masken från UR 2022 https://urplay.se/program/226960-ur-samtiden-lansmuseerna-berattar-bronsmasken-fran-hellvi

 

Mannen från Öremölla klädd i diamantkypert

Mansgraven från Öremölla är kanske mest känd för sin fina, romerska vinservis och de två glasbägarna med slipade ovaler, men det finns mer att säga wow över! Tex hans ringbrynjeväv och rester av hans dräkt i form av dimantkypert och brickvävda band!

Öremöllamannens monter i utställningen Forntider på Historiska museet. Foto: Linda Wåhlander, SHM, CC BY.

Hans grav är daterad till romersk järnålder, dvs. 1-400 evt. Men en mer specifik datering är ca 100 evt. Mannen fick en brandbegravning i Öremölla, i Skivarp socken i Skåne. Föremålen hittades av bonden Rasmus Bengtsson i Öremölla. De insändes av konditorn F Dahlman och inlöstes med 200 riksdaler. 1872.

Vinservisen lades inte på brandbålet. Istället begravdes mannen inuti den stora bronskitteln.

Vinkitteln från romarriket. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.

Kitteln är verkligen fin. Det var oerhört lyxigt då och servisen är den enda kompletta som är bevarad från romersk järnålder.

Öremöllamannens glasen med slipade romber troligen tillverkade i Egypten eller i Syrien. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.

Det är ovanligt med så ofärgat glas på den här tiden. Slipningen kallar Kent Andersson ”olivslipning”.

Vinskopa. Foto: Ulrik Skans, SHM, CC BY.
Vinsil. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.
Vinsil. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.
Keramikkärl. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.

Även fast att jag vet att krukan är i keramik, så tycker jag den ser ut att vara gjord av metall! Var det i denna kruka som kryddorna att krydda vinet med låg?

Fragment av lerkärl. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.
Handtag på vinkitteln. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.
En av lådorna med ringbrynjeväv. Foto: Tania Muñoz Marzá, SHM, CC BY.
En annan av lådorna med ringbrynjeväv. Foto: Tania Muñoz Marzá, SHM, CC BY.

Mannen hade fått med sig, eller på sig, en ringbrynja. Det är flera lådor med ringbrynjeväv och jag tycker det även ser ut att vara brända ben bland fragmenten. Det ska även legat ett järnvapen i graven.

Välbevarad ringbrynjeväv från Öremöllamannens grav. Foto: John Ljungkvist, SHM, CC BY.
En stor nit. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.

Så tyvärr är det inte så bra bilder på textilierna, men här är de iallafall.

Textilierna från Öremöllamannens grav. Föremålsnummer 267740_HST, Inv. nr. 4792. Foto: Sara Kusmin, SHM, CC BY.

Diamantkyperten är enligt Amica Sundström, textilantikvarie på Historiska museet, vävd i ull med en s-tvinnad spinnriktning och trådantalet är olika i varp och inslag, 40/38. Det är möjligt att banden också ligger i lådan, men det finns ingen enskild bild på dom. Det är fyrskaftad 2/2 kypert i brickväv i ylle med parställda brickor.

Textilen i Catview, järnålderskatalogen.

Kent Andersson ser textiltesterna som fragment efter att mannen fått med sig en mantel och tänker att även den var romersk.

Det här vet jag inte riktigt vad det är, men finns under dokumentationsbild i Catview.
Återskapad diamantkypert som på romersk järnlder av Amica Sundström. Foto: Linda Wåhlander.
Återskapad diamantkypert som på romersk järnlder av Amica Sundström. Foto: Linda Wåhlander.

Amica Sundströms visade häromdagen en återskapad väv i röd diamantkypert, med stora, fyrkantiga diamanter så som de såg ut på romersk järnålder!

Jag skulle gärna suttit i sällskap med Öremöllamannen. Han var förmodligen en legosoldat som gjort tjänst i Rom och återvänt till Skåne. Vi kunde ha pratat om Rom, vävda tyger och druckit varmt vin vid brasan! Kanske fått ett recept på vin med kryddor i för att det skulle bli lite godare, eller om vinet var slut, dricka mjöd eller öl eller någon annan nordisk dryck ur de fantastiska glasen.

Hoppas ni har en bra helg!

Länkar och lästips:

Samlingar: https://samlingar.shm.se/sok?type=object&query=4792&offset=50&rows=10

Catview 4792. https://catview.historiska.se/catview/index.jsp

Kent Andersson, 2019. Rom i norr, Medusa. http://media.tidskriftenmedusa.se/Medusa-40_3_Andersson.pdf

Møgelmosetunikan och Eurasärken

Häromdagen gick jag lära mig att Eurasärken från Finland aldrig funnits, i varje fall inte i den form som vi känner den som. Det är en särk som inte lämnar något spill när den klipps ut ut ett tyg och den är fantastisk på så vis. Graven som menas är grav 56 i Luistari, Eura.

Men på facebook som skrev Mervi Pasanen att formen bara valdes och då med inspiration från en dansk, äldre järnålderskjortel i skinn – Møgelmosetunikan. Hon tipsade om att läsa Pirkko-Liisa Lehtosalo-Hilander. Ska se om jag kan hitta den. (Nu finns det en länk under Lästips. Har inte hunnit läsa ännu).

Kjorteln finns på Nationalmuseet i Danmark. Foto: https://samlinger.natmus.dk/do/asset/14683. Foto: Roberto Fortuna 2007.
Andra sidan.

Skinntunikan är tillverkad av ungkalv, vilket flera samtida dräktfragment visat sig vara, och den påträffades tillsammans med en ung flicka i Gilleleje socken, Holbo Herred, i Møgelmose. Det ligger när Jelling i Sydjylland. Det var hemoglobinet i skinnet som visade att det är kalv som inte var äldre än 3 månader. Ungdjurs skinn är mjukare, flexiblare och tunnare.

Skinntunikan är daterad till yngre romersk järnålder/ äldre germansk järnålder med hjälp av C14, 252-402 evt. Det vi skulle kalla romersk järnålder/folkvandringstid. På Nationalmuseets hemsida står det romersk järnålder och om dateringen till ca 200 evt kan ni läsa i Klaus Ebbesens artikel.

Delarna utritade i grönt. Se Bandt och Mannering.
Snittmönster för Møgelmosetunikan enligt Nationalmuseums hemsida, se lästips.

Om mönstret som finns på Nationalmuseums sida stämmer, så är inte Euradräkten helt gjord efter den. Møgelmosetunikan är alltså sydd av sex stycken bitar av kalvskinn! Fyra stycken djur. Det går att se ryggraden med det som blir som en linje i pälsen. Och tydligen så är sömnaden fin och sydd i välutvecklade tekniker. Ska se om jag kan hitta någon bild.

Teckning av skinndräkten från Møgelmose i Klaus Ebbesens artikel.

Ebbesens skriver att förutom de sex delarna så finns det små kilar under ärmarna där sidorna mötet ärmen. Den ena är rombisk och den andra med kilformad, om jag förstod det rätt. Skinnen har hårsidan inåt. Se vidare bild med text nedan.

Ur Ebbesen.
Ur Ebbesen.

Så det är kilar under ärmarna och allt är hopsytt av skinnremmar med hjälp av kaststygn. Allt är fint sytt utom kilarna i halsen. Är det senare lagningar och förstärkningar?

Platserna med kappor/caper och tunikan påträffats och som analyserats. Karta: Sidsel Frisch, 2013.

Så glad att få lära mig något nytt men samtidigt lite ledsen att inte Eurasärken ser ut som jag trodde!

Lästips:

Natmus: https://samlinger.natmus.dk/do/asset/14683

Skinndragter i ældre jernalder, Natmus, https://natmus.dk/historisk-viden/danmark/oldtid-indtil-aar-1050/livet-i-oldtiden/hvordan-gik-de-klaedt/aeldre-jernalders-dragter/skinddragter-i-aeldre-jernalder/

Ebbesen, K. 2006. En skinddragt fra Møgelmose i jelling : nye dateringer af oldtidens skinddragter: In: Aarbøger for nordisk oldkyndighed og historie, s. 37-51. https://www.oldskriftselskabet.dk/CustomerData/Files/Folders/4-aarbøger/22_aarboeger2006-02.pdf

Igen Ebbesen pdf.

Brandt, L. Ø och Mannering, U. 2016. Nye artsbestemmelser af skind fra jernalderen – forhistoriske proteiner fra skindkapper fundet i danske moser – forhistoriske proteiner fra skindkapper fundet i danske moser. Nationalmuseets Arbejdsmark. https://www.academia.edu/30273045/Nye_artsbestemmelser_af_skind_fra_jernalderen_forhistoriske_proteiner_fra_skindkapper_fundet_i_danske_moser

Ny analysemetode afslører hemmeligheder fra danske moselig. https://videnskab.dk/naturvidenskab/ny-analysemetode-afsloerer-hemmeligheder-fra-danske-moselig

Pirkko-Liisa Lehtosalo-Hilsnder, 1984. Ancient Finnish costumes. Länk

Gerumsmanteln att prova

Jag i vår nya prova-på-mantel framför foto av manteln i naturlig storlek. Foto: Marie som sytt manteln.

Har beställt hundtandmönstrat tyg och fått uppsytt en ”prova-på-mantel” till Forntider. Den blev superfin! I original, innan manteln hamnade i mossen, var den flerfärgad i brunt, naturfärgat yllegarn i tre nyanser och i vitt yllegarn. 

Bilden och bildtexten har jag lånat från Historiska.se, se under länktips. Hundtandsmönster i Gerumsmantelns ursprungliga färgställning. Tyg från Vävmagasinet 2/06. Foto: Andreas Hamrin, SHM.

Manteln kan användas som mantel, täcke, sovsäck, tält, bag, regnskydd… ja, manteln kan vara lite som ett allroundplagg och hem på en gång… 🙂 Funderar på att skaffa en egen.

Gerumsmanteln. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.

Manteln är daterad till förromersk järnålder, 500-0 före vår tid och den kalibrerade dateringen är 360-100 fvt. 

Kram

Lästips:

Artiklar om Gerumsmanteln på Historiska http://historiska.se/upptack-historien-start/gerumsmanteln/ här.

Gerumsmanteln på Wikipedia https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Gerumsmanteln här.

Kol-14-metoden på Wikipedia. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Kol-14-metoden här.

Thorsbergsbyxor… a la vikingatid

Tyget är dubbelvikt och klippångesten hemsk. 

Ibland kan den långa grenbiten vara delad i två. 

Här skulle jag kunna klippa ut två bitar, för att det ska bli snyggare fram. Får se hur jag gör. Eftersom tyget är vikt går det att klippa så här, men är det ett smalt tyg, så funkar det inte. 

M, nu är det bara att sy ihop… 

Kram

Lästips:

Blogg om vikingabyxor http://urd.priv.no/viking/bukser.html här.

Viking town Haithabu’s possible ”Thorsbjerg trousers”

I will try and write a blog post in english 🙂

There are small pieces of broken dimond twill and lozenge twill from the harbour in viking age Haithabu. Inga Hägg identifies them as pants of the same style as the much older pants from Thorsbjerg.

image

Textile from Haithabu in broken dimond twill (diamantkypert) and fragment with lozenge twill (spetskypert). Ur Hägg 1984, s. 30.

image

Sketches of the fragments from the Haithabu harbour. Ur Hägg 1984, s. 30.

The fragments and the sketches show pieces of the pants upper part.

image

Thorsbjergpants as referens for the Haithabu fragments. Ur Hägg 1984, s. 31.

These are the ”Thorsbjerg pants” and they are very narrow and tricky to measure to fit your body. There are patterns to buy and also on Pinterest.

image

Before beeing compleatly sown together.

image

Folded, but not sown together.

image

Front of pants without the sock.

image

Back.

image

My way of measuring.

This is custom made pants, but you can see at the bottom how I laid out the pieces on the fabric. The dotted line is around the thigh. I usually try in a cheap fabric. But I always sweat when cutting!

It is a mystery to me how they came up with these pants!!! The good thing if you are riding on horseback is that the seem will not hurt your inner thigh.

Hugs

Read more:

Inga Hägg, 1984. Die Textilfunde aus dem Hafen. Berischte über die Ausgrabungenin Haithabu. Berischt 20. Neumünster.

Nille Glaesel has a good pattern in ”Viking, dress, garments, clothing” (eventhough I have used one more square) and also a new book for the ”Viking warrior clothing”.

Incredible info on viking pants and pattern by Hilde Thunem http://urd.priv.no/viking/bukser.html

Thorsbjergbyxorna enligt Hald

I en offerlund i Thorsbjerg har det hittats en tröja och två par byxor från järnåldern. Margrethe Hald går igenom den ena byxan.

image

Hald har gjort ett mönster och förklarar hur de är sydda. Det är ullbyxor med en fastsatt fot/strumpa – dvs. det är som en sparkbyxa i diamantkypert!

image

”En slits är öppen i sömmen från ankeln och ett litet stycke uppåt, för att göra det lättare att dra på byxorna över foten, och i slitsens kant sitter ett rester av en ulltråd eller snöre som skulle kunna tjäna som knytband och få tyget att sluta tätt omkring smalbenet”. Mönster på framfoten är närmast vingformat. Från tån och bakåt samlas det ihop i en söm längs fotens längd, men omvänt från hålfoten går en kil mot hälen och ger en rundning plats för den. En smal remliknande bit förbinder fotdelen och byxbenet men på baksidan vid hälen är tyget oklart pga det är slitet. Sömmarna under foten vänder avigsidan ut, antagligen för att skona foten från tryck från ojämnheten av en söm (min översättning från danskan).

image

Sömmen mitt fram i gren är inte med på Halds mönster. Jag gissar att hon tänkte att det är en skarvning och att den inte behövs. Men jag gillar sömmen fram. Den smala kilen går hela vägen upp i linningen och delar den.

image

Byxbenen är verkligen supersmala!

image

Linningen är också fastsatt med sömmarna aviga, utåt. Hällorna är enligt Hald bara avklippta tygbitar som är fastsydda, utan vare sig kantning, sömmar eller annat, och när ett snöre eller bälte sitter i dem så tror Hald att linningen är nedvikt utåt och då döljer bältet. Midjan är 1 m i omkrets och benvidden är 30 cm.

image

Hald sydde upp byxor och kjortel till en ”spinkelt bygget pige” på knappt 13 år. Hon var 155 cm lång med en omkrets precis ovanför höften på 76 cm och hade stl 36 i skor. Benklädernas längs blev dock för långa så de är sydda till en smal, men längre person!

Kram

Litt: Margrethe Hald, 1962. Jernalderens dragt.