månadsarkiv: mars 2018

Fågelungarna

De är stora nu fågelungarna. De är inte vidare tama ännu och den ena är svårare än den andra.

Här är Stene och ”Ettan” som kanske ska heta Axel 🙂 Ettan kvittrar nästan hela tidem nu, så jag tror det är en hane. ”Tvåan” låter nästan ingenting, och vi kan inte komma på något namn.

Ettan, eller Axel, sitter gärna på fingret nu.

Undrar just hur de kommer byta fjädrar när de ruggar första gången.

Det är inte så lätt att få ut dem ur buren och Tvåan vill fortfarande inte gå ut. Men vi kämpar på.

Kram

Varit på föredrag om runspråket – lätt som en barnbok att läsa…

Magnus Källström på Riksantikvarieämbetet och Runverket berättade om språket på runstenar och hur vi kan läsa dem 🙂

Runstenar och ortnamn är del av vårt språkmimne, berättade han. Det är 1000 år tillbaka och språket förändras hela tiden med nytt ordförråd, grammatik och uttal.

Hur mycket skulle vi kunna förstå? På Mälaröarna finns ett 60-tal runstenar och ca 70 runinskrifter.

I Sigtuna finns revben, som matrester kanske, som någon ristat in futharken på med 16 runor även om ljuden är fler. Magnus berättade om vokaler och konsonanter och kan man runorna så kna vi tyda runstenar utan problem! 😊

Vi fick höra om flera runinskrifter på Mälaröarna och de som är på stenar är ofta resta av någon eller några till mina av någon. Personer vi hörde om var Torgisl, Sikniuter, Vik/Vig, Ingimod, Karl, Öpir som ristade, Geirlagir, Gerlög, Gudrik, Inga, Ragnfast, Erik, Torbjörn skald, Ingvar, Anund, Håkon Röde, Tolir och Gylla.

Men ord har även slutat anvädas eller ändrat betydelse, så små inristningar på tex smycken och metallbitar kan vara svåra eller omöjliga att tyda. Kanske har de till och med skrivit på något hemligt vis.

Ett sådant smycke kommer från Birka, grav Bj 552. Smycket har runor på baksidan i 4 rader och dateras till 800-talet. Det är inga skiljetecken och den är i stort sett otolkad. Kanske den varit en doftkapsel? För det är hål i. Vreds den runt när de skrev? Ska den läsas nerifrån och upp? Lite valfritt.

Jag har försökt läsa den för ett tag sedan och jag kan ju inget egentligen om fornnordiska språk, men det var kul att försöka 🙂

Runsmycke Bj 552. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.

Smycket framifrån. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.

”Dat ik uk nona” på andra raden och ”dig” på raden längst ned. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.

Från andra hållet. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.

Så här långt har någon kommit på Birkaportalen som jag försökt förstå:

þat ik uk (M) nona /
Det jag och Nona

snonk=uk(t)(i)unf(i) /
Snonk och till jungfru

sak a=rf hit(r)k /

þik/ på raden längst ned
Dig

Det är bara att jungfru borde nog varit mö eller liknande… Vi kan väl hjälpas åt? 🙂

Silverhänget påträffades under Hjalmar Stolpes utgrävningar av Birkas gravfält år 1877.

Det var ett spännande och lärorikt föredrag och jag ska absolut försöka läsa smycket igen 🙂

Kram

Läs mer:

Om smycket frpn bj 552 här.

En liten, liten sidenbit från bj 581 – stor värld och kunskap

Igår fick jag se något jag velat se länge – sidenet från bj 581 från insidan av mösstoppen !!! Amica kom och hämtade mig och en kollega för att det varit folk på studiebesök som ville se Birkatextilier, så det gäller att passa på 🙂

Inne i mösstoppen, som suttit på mössan, huvudbonaden, på den begravda krigaren på Birka, som visat sig vara en kvinna, fanns det rester av det sidentyg i form sv samitum som mössan var gjord av och som silvertoppen alltså suttit fast på.

Silvertopp från bj 581/ Silver mount from bj 581. Foto: SHM.

Inuti denna fanns det alltså bevarat tyg, som bevarats av silvrets metallsalter som är så giftigt att de microorganismer som bryter ned tyg annars inte kunnat göra det.

Textilrester i små behållare från bj 581 i Textilmagasinet. Foto: Linda Wåhlander.

Sidentextil som hittades inuti mösstoppen från bj 581, i Textilmagasinet. Foto: Linda Wåhlander.

Förstoring av fotot ovan av sidentyget från mösstoppen i Bj 581. Foto: Linda Wåhlander

Det var svårt att fotografera med ljuset lite ovanifrån. Tyget är samitum, som är en vävteknik, och fragmentet är ca 2 cm långt.

Zoomad närbild. Foto: Linda Wåhlander.

Ur Geijer Birka III.

Till hatten hör även de ”korgformade” silvertrådshängena. Det är inte känt hur de hört ihop med huvudbonaden.

Mössprydnaderna från Bj 581. Foto: SHM.

Hjalmar Stolpes gravteckning över bj 581. Bild: ATA.

Enligt Inga Hägg är det en Typ-A mössa och det finns ytterligare en från bj 644 på Birka.

Det har även hittats en i Ukraina, i Šestovitsa nära floden Desna. Där har det påträffats gravfält med skandinaviska, vikingatida tradition, bland annat trettio kammargravar. Där finns även en fortifikation och en boplats från 900-talet.

Hur har då denna mössa sett ut? Det finns ett fynd av en mössa från Moshchevaya balka, där ett folk som heter Alaner begravts. Dräkterna i deras gravar från 800-talet hade bevarats otroligt bra och finns nu på Hermitaget i St Petersburg.

Den här mössan kan vara en ”hjälmmössa”. Men möjligen är mössan i Bj 581 en variant av denna mössa. Kanterna kan rullas upp och knäppas fast på sidan. Jag känner en som sytt denna mössa och den är jättefin!!!

Kram

Lästips:

Jag har skrivit om Bj 581 tidigare här och om mössor här.

Agnes Geijer, 1938. Birka III. Die Textilfunde.

Inga Hägg, 1986. Die Tracht, I: Birka II:2.

Moshchevaya balka #6, http://photo.qip.ru/users/zlodey30/3995452/95570791/

I denna katalog står det om Šestovitsatoppen:

Fedir Androschchuck och

Vladimir Zocenko

, 2012. Skandinaviskie drevnosti Južnoj Rusi: katalog/

Scandinavian antiquities of Southern Rus’ : a catalogue. The Ukranian national committie of Byzantine studies.

Vikingaväktare?

På en runsten i Upplandsbro, U 617, står det om Assur. Denna runsten är kanske framför allt känd för att forskarvärlden använder den som ett bevis på att Assur värnade folket mot vikingar, dvs. att vikingar var pirater som man måste skydda sig emot. Runstenen är daterad till 980-1015 och är av granit.

U617. Foto (ingen fotograf nämnd): https://kulturbilder.wordpress.com/2013/07/28/runstenar-uppland-u-617/

Runornas översättning:

kinluk × hulmkis × tutiR × systiR × sukruþaR × auk × þaiRa × kaus × aun × lit × keara × bru × þesi × auk × raisa × stain × þina × eftiR × asur × bunta · sin × sun × hakunaR × iarls × saR × uaR × uikika × uaurþr × miþ × kaeti × kuþ × ialbi × ans × nu × aut × uk × salu

Lite modernare:

Ginnlög, Holmgers dotter, syster till Sygröd och till Göt, hon lät göra denna bro och resa denna sten efter Assur, sin man, son till Håkon jarl. Han var landsvärnare mot vikingar med Geter [?]. Gud hjälpe nu hans ande och själ.

Den allmänna tolkningen är med andra ord att ”Assur värnar landet mot vikingar”. I bloggposten från Kulturbilder kan vi läsa: ”Inskriften är den enda som nämner vakthållning mot vikingar”.

Judith Jesch tolkar dock runtexten på ett annat sätt, nämligen att Assur är en uikika × uaurþr, en ) ”vikingaväktare”!(min översättning från eng ) , eller på engelska ”a viking guard”, som skyddade mot pirater (1991, s. 58). Hon tolkar alltså uaurþr mer som väktare, eller varför inte ”vårdare” eller ”försvarare”, och i och med det är Assur, som son till Håkon Jarl, en viktig person. Assur, vars fru Ginnlög lät resa stenen till minne av sin man <3

Vilken tolkning är mest rätt? OBS. Jag har inte studerat fornnordiska språk… Vi vet att kejsaren i Konstantinopel hade ett Väringagarde av vad vi kanske skulle kalla vikingar…men ordet viking omnämns inte i österled. I östliga källor står det istället tex. Rus, Varjager och Väringar.

Första gången jag hörde om och såg Brostenen var på en Birkaguideutbildning och jag fotade stenen och mindes den så väl. (Vore kul om jag hittade fotot…).

Japp, där var foto. Från tiden då fotografier lämnades in för framkallning.

Det var därför lite omskakande att höra om den alternativa tolkningen av texten och så är det ibland. Det kan vara jobbigt att släppa taget om tolkningar och tänka i nya banor, men kanske är det nödvändigt ibland ändå 🙂 Orden vi använder formar vår historia och om vikingen är sedd som en ”hotande pirat” eller som en ”person som skyddar” landområden mot pirater ger två helt skilda historieberättelser!

Kram

Lästips:

Judith Jesch, 1991. Women in the viking age.

U617:

http://www.svenskarunstenar.net/uppland/u617bro.html här.

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Brostenen här.

https://kulturbilder.wordpress.com/2013/07/28/runstenar-uppland-u-617/ här.

Pärlhistorier ifrån Indien

Av pärlorna jag köpte i Indien på marknad, i olika loppislådor, är jag mest förtjust i den blå glaspärlan <3

Pärlorna är annars av karneol, cowri, agat, ametist, silver och så den blå av glas. Karneolpärlorna ser likadana ut som på vikingatiden.

Den är ganska stor och har många ”melonränder”. Jag har inte sett så många stora pärlor som denna. I Indien tillverkades många vackra glaspärlor förr i tiden och det finns fortfarande glashyttor kvar.

Jag har nyligen beställt pärlor som är vikingakopior och nu håller jag tummarna för att de lyckas ta dig hit. Några har redan kommit. Men de är nyfödda 🙂 och jag kommer alltid att tycka om att leta enstaka, gamla i loppislådor <3

Hittade även en ganska stor karneolpärla som jag gjorde till ett armband. Känner mig nästan som en viking som upptäckte en vacker pärla och köpte med sig den hem. Fast jag kommer förmodligen inte att begravas med mina…

Jag tycker den är jättefin och den är slipad lika som på vikingatiden 🙂

Jag undar vad de varit med om – när blev de tillverkade? Vem eller vilka har slitit på dem genom årens lopp? I vilka pärlhalsband har de suttis och vilka pärlor har de skilts ifrån?

Gamla pärlor gömmer på sina historier. De kan vara värdefulla och antika, byta ägare och fortsätta sina liv i tusentals år…

Köpte även ett långt, ihopsatt halsband igen.

Kram