Etikettarkiv: Birka

Björkö igår och besök på studentgrävningen av Stadsvallsförlängningen

Jag fick en superfin dag igår! Åkte till Björkö trots trötthet och besökte grävningen jag ”väntat” 20 år på! Jag skrev ju min magisteruppsats 1998 och letade då efter förlängningen av Stadsvallen från den befintliga Stadsvallen, över Svarta jorden och upp till Borg.

Båtresan över från Lindby och jag och Malin såg inget för vi var bländade av solen! 😂

Fortfarande lite vita blommor kvar i träden.

Igår var jag ”fritidsviking” även om jag inte hade vikingaskor på mig. Behövde ha mina bekvömaste kläder och de bekvämaste skorna på mig! 💓

Tänk så många gånger jag gått här…

Ett stopp under den hamlade hasseln.

Dansslätten upp mot Borgs hage.

Alltid denna plats i mitt hjärta.

Mandelblom.

Uppe ifrån Borgvallen skymtas grävningen. Det är ju nästan tomt ute på åkern, då 1000 år av odling skett sedan Birka övergavs.

Grävningen sedd genom en mittersta porten i Borgvallen.

Det var lite nervöst att gå genom grinden för att besöka grävningen och se vad de hittat! Även om de visste att jag skulle komma 🙂

Sett från söder.

Vallen är smal och jag är så imponerad att den ändå finns kvar så tydligt efter all odling! Även om de tagit bort det mesta här.

Sett från norr och det fanns ett stolphål.

En av grävledararna visade och berättade för mig.

När nya fynd eller konstruktioner dyker upp samlas alla och tittar och lär sig. Som arkeolog är det bra att tex kunna datera kammar! Min lärarinna var på plats och det är otroligt med den erfarenheten och kunskapen! Lyckades bara ta kort ryggtavlan…

Hon som håller i kammen skriver sin avhandling om justvkammar, så det var extra kul att det kom kamfragment!

Björkö är en plats jag aldrig slutar att förundras över.

De har tagit upp flera provgropar för att se hur det ser ut på insudan av vallen.

Det blev riktigt djupt i en ruta!

Sötaste blommorna.

Jag gick iväg en sväng för att kolla gravar inför att jag ska ha en visning på Björkö snart.

Även om det finns en utmärkt karta är det inte superlätt att hitta alltid…

Det var en helt fantastiskt dag.

Tänk alla djur och människor som gått här.

Vid Stadsvallen finns flera husterrasser.

Det blåser fast det ser vindstilla ut…

Jag satte mig vid mitt favoritställe.

Det var lä nedanför stenen.

Flera stenkonstruktioner i ritade på kartan syns tydligt.

Och jag hittade det jag ville 🙂

Hittade även fina fårisar 💓

En terass och så mycket mer än ögat kan se!

Stadsvallen med Adelsö kyrka i bakgrunden.

Att gå runt på Björkö är lite som att vandra runt i ett vykort ibland!

Bääh!

Det är bondefamiljens fina får! 💓

När jag ätit, letat och myst gick jag tillbaka till grävningen.

Spännde saker var på gång! Men inte att förglömma att ‘kol’ kan vara det mest spännande! För bland annat dateringar!

Som avslut en liten kamguide från museet.

Jag hade en toppendag och vill tacka mina fina på vänner på Björkö och Strömma och jag längtar redan tillbaka! 😘

Kram

Lästips:

Birkas town rampart. Grävningen har en egen facebooksida ni kan följa. https://www.facebook.com/BirkasInvisibleTownRampart/ här.

Varit på föredrag om runspråket – lätt som en barnbok att läsa…

Magnus Källström på Riksantikvarieämbetet och Runverket berättade om språket på runstenar och hur vi kan läsa dem 🙂

Runstenar och ortnamn är del av vårt språkmimne, berättade han. Det är 1000 år tillbaka och språket förändras hela tiden med nytt ordförråd, grammatik och uttal.

Hur mycket skulle vi kunna förstå? På Mälaröarna finns ett 60-tal runstenar och ca 70 runinskrifter.

I Sigtuna finns revben, som matrester kanske, som någon ristat in futharken på med 16 runor även om ljuden är fler. Magnus berättade om vokaler och konsonanter och kan man runorna så kna vi tyda runstenar utan problem! 😊

Vi fick höra om flera runinskrifter på Mälaröarna och de som är på stenar är ofta resta av någon eller några till mina av någon. Personer vi hörde om var Torgisl, Sikniuter, Vik/Vig, Ingimod, Karl, Öpir som ristade, Geirlagir, Gerlög, Gudrik, Inga, Ragnfast, Erik, Torbjörn skald, Ingvar, Anund, Håkon Röde, Tolir och Gylla.

Men ord har även slutat anvädas eller ändrat betydelse, så små inristningar på tex smycken och metallbitar kan vara svåra eller omöjliga att tyda. Kanske har de till och med skrivit på något hemligt vis.

Ett sådant smycke kommer från Birka, grav Bj 552. Smycket har runor på baksidan i 4 rader och dateras till 800-talet. Det är inga skiljetecken och den är i stort sett otolkad. Kanske den varit en doftkapsel? För det är hål i. Vreds den runt när de skrev? Ska den läsas nerifrån och upp? Lite valfritt.

Jag har försökt läsa den för ett tag sedan och jag kan ju inget egentligen om fornnordiska språk, men det var kul att försöka 🙂

Runsmycke Bj 552. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.

Smycket framifrån. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.

”Dat ik uk nona” på andra raden och ”dig” på raden längst ned. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.

Från andra hållet. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.

Så här långt har någon kommit på Birkaportalen som jag försökt förstå:

þat ik uk (M) nona /
Det jag och Nona

snonk=uk(t)(i)unf(i) /
Snonk och till jungfru

sak a=rf hit(r)k /

þik/ på raden längst ned
Dig

Det är bara att jungfru borde nog varit mö eller liknande… Vi kan väl hjälpas åt? 🙂

Silverhänget påträffades under Hjalmar Stolpes utgrävningar av Birkas gravfält år 1877.

Det var ett spännande och lärorikt föredrag och jag ska absolut försöka läsa smycket igen 🙂

Kram

Läs mer:

Om smycket frpn bj 552 här.

En liten, liten sidenbit från bj 581 – stor värld och kunskap

Igår fick jag se något jag velat se länge – sidenet från bj 581 från insidan av mösstoppen !!! Amica kom och hämtade mig och en kollega för att det varit folk på studiebesök som ville se Birkatextilier, så det gäller att passa på 🙂

Inne i mösstoppen, som suttit på mössan, huvudbonaden, på den begravda krigaren på Birka, som visat sig vara en kvinna, fanns det rester av det sidentyg i form sv samitum som mössan var gjord av och som silvertoppen alltså suttit fast på.

Silvertopp från bj 581/ Silver mount from bj 581. Foto: SHM.

Inuti denna fanns det alltså bevarat tyg, som bevarats av silvrets metallsalter som är så giftigt att de microorganismer som bryter ned tyg annars inte kunnat göra det.

Textilrester i små behållare från bj 581 i Textilmagasinet. Foto: Linda Wåhlander.

Sidentextil som hittades inuti mösstoppen från bj 581, i Textilmagasinet. Foto: Linda Wåhlander.

Förstoring av fotot ovan av sidentyget från mösstoppen i Bj 581. Foto: Linda Wåhlander

Det var svårt att fotografera med ljuset lite ovanifrån. Tyget är samitum, som är en vävteknik, och fragmentet är ca 2 cm långt.

Zoomad närbild. Foto: Linda Wåhlander.

Ur Geijer Birka III.

Till hatten hör även de ”korgformade” silvertrådshängena. Det är inte känt hur de hört ihop med huvudbonaden.

Mössprydnaderna från Bj 581. Foto: SHM.

Hjalmar Stolpes gravteckning över bj 581. Bild: ATA.

Enligt Inga Hägg är det en Typ-A mössa och det finns ytterligare en från bj 644 på Birka.

Det har även hittats en i Ukraina, i Šestovitsa nära floden Desna. Där har det påträffats gravfält med skandinaviska, vikingatida tradition, bland annat trettio kammargravar. Där finns även en fortifikation och en boplats från 900-talet.

Hur har då denna mössa sett ut? Det finns ett fynd av en mössa från Moshchevaya balka, där ett folk som heter Alaner begravts. Dräkterna i deras gravar från 800-talet hade bevarats otroligt bra och finns nu på Hermitaget i St Petersburg.

Den här mössan kan vara en ”hjälmmössa”. Men möjligen är mössan i Bj 581 en variant av denna mössa. Kanterna kan rullas upp och knäppas fast på sidan. Jag känner en som sytt denna mössa och den är jättefin!!!

Kram

Lästips:

Jag har skrivit om Bj 581 tidigare här och om mössor här.

Agnes Geijer, 1938. Birka III. Die Textilfunde.

Inga Hägg, 1986. Die Tracht, I: Birka II:2.

Moshchevaya balka #6, http://photo.qip.ru/users/zlodey30/3995452/95570791/

I denna katalog står det om Šestovitsatoppen:

Fedir Androschchuck och

Vladimir Zocenko

, 2012. Skandinaviskie drevnosti Južnoj Rusi: katalog/

Scandinavian antiquities of Southern Rus’ : a catalogue. The Ukranian national committie of Byzantine studies.

Jaaa, Sjöisrapport

Är på Sjöhistoriska och det är lite fest! Nu ska vi få höra om rapporten efter de arkeologiska undersökningarna av hamnen på Björkö 🙂 

Återkommer 🙂 spontant – Åh, vilka fina bilder! 

Att åka till Björkö är alltid ett äventyr men även att komma hem.

Min magisteruppsats handlade bland annat om Birkas hamn och jag funderade mycket på hur den skulle ha fungerat som del av ett ”försvar”. För många år sedan skrev jag även en liten artikel i Fornvännen om ett område på Björkö jag kallade båtuppläggningsplats. Inte ett naust, där båtar kan dras upp, men artikeln heter ”Naust på Björkö?” och i den har jag inte ens med de naust i Hemlanden som faktiskt finns där. Men, men… 🙂 En tid senare gick jag runt ön med en marinarkeolog och visade de platser som jag tyckte var intressanta 🙂 och nu många år senare, efter år av arkeologiska undersökningar så finns alltså rapporten det ”Maritima Birka”. 

Museichefen välkomnade och Nina berättade om pedagogiken.

Det var många kära ansikten på plats och vi fick höra om både pedagogiken kring grävningarna, vilket verkligen prioriterades, och om många fynd och funderingar och tolkningar av själva anläggningen ute i vattnet – för det är inte helt klart vad som finns där ute. Det är i alla fall inte bara en pålspärr, en vågbrytare eller bryggor. Kul är att det äldsta timmret av alla de 100 de hittade, daterats till 640-675, alltså tidigare än vikingatiden. 

Jim berättade om utgrävningen och fynden.

Rundtur på våren för guider för några år sedan. 

Ett av de fyra ”bryggfundament” eller ”stenrevlar”, som verkar vara från vikingatiden, men som då låg långt under vattnet. 

Hansson kallade dem för stenrevlar.

Underst i den de grävde kom det fram vikingatida trä, vilket skulle kunna visa på träkistan som stenar lades i så det blev en stenkista ute i vattnet en bra bit från strandlinjen under vikingatiden. Vattnet var då flera meter, minst fem, högre då men pga av landhöjningen ligger de alltså i standkanten nu. Ytterligare en har enligt rapporten varit med, så det blir som fem fingrat ut i vattnet…

Finingar!

Ur rapporten s 45.

Det har många fler frågor att svara på och jag hoppas de kommer fortsätta undersökningarna av Birkas hamn och de andra möjliga hamnar och nausten och kanske ha med mina små ”laguner” som jag visade A. Olsson för så länge sedan. 

Hamnen ligger idag inte i ett toppenläge för vinden, då det ofta blåser in i den, men enligt Sibylla Haasum, som numera är pensionerad men som var chef för Sjöhistoriska musett, så blåste vinden annorlunda under vikingatiden. Jag undrade om jag hade antecknat det någonstans och det hade jag som tur var 🙂

Anteckningar från en föreläsning på en av Birkautbildningarna med Sibylla Haasum.

Jag hann gå på en hel del utbildningar som hållits årligen för de som ska bli Birkaguider, och ett år hade vi skmmartemat Skepp och båtar under vikingatiden, och då fick vi höra flera föreläsare som berättade om det. 

För mig har annars de marinarkeologiska utgrävningarna betytt att jag fått sålla föremål vid utgrävningen och bland annat hittat en metkrok i trä; att jag har 1000 år gamla valnötskal i kylskåpet,  som jag fick så det kom mycket nötter och annat som inte kunde sparas alltihop; att jag sytt en väska efter en av väskbyglarna som hittades och som jag fick utsågade i present; att jag fick fotografera fantastiska tygbitar som dök upp i form av tjärsvabbar; och att att jag fick bada bastu i partytält! Dessutom har jag lärt känna roliga och kunniga människor som gillar forntiden lika mycket som jag 🙂 

På besök en fin sommardag 🙂

Jag beundrar marinarkeologerna som jobbar under vatten. Jag menar jag försökte ju dyka i Medelhavet och fick klaustrofobi…

Ylletyg.

Tjärsvabb av ylletyg som fortfarande doftar tjära.

Ännu mer aptitlig textil…

Godislådor kan man ha till mycket.

Kroken jag hittade.

Kanske ett litet nätsänke i näver till ett fiskenät.

Keramik.

En knävel – lite som en duffelknapp.

Rep – är det av lindbast?

Rolig nöt med hål i.

Litet nålhus i trä!

Väldigt fint med olikafärgade lådor att visa sakerna i!

Även Smulan var med på marinarkeologisk utflykt.

Flera av fynden har redan kopierats av reenactare och det är kul att tillverka vikingasaker. Själv fick jag väskbyglar av marinarkeologerna Maja och Eve och sydde en ”Birkaväska”.

Kopior av den ena vikingatida väskbygeln som hittades och som jag skrivit om tidigare.

Så här kommer nu lite mer fyndfrossa fynd som jag fotade när de var utställda på Birkamuseet, samt lite annat vikingabirkafrossa 🙂

Den fina spännbucklan, pärlor och en sländten.

Många av fynden har aldrig hittats tidigare på Björkö eftersom att trä inte bevarats så bra i gravarna och i Svarta jorden. 

Närmare bild på spännbucklan.

Det var inte mycket metallfynd, så det känns otroligt att en spännbucklan bevarats så bra. Vad gäller trä så har föremålen hamnat i lera på botten som är syrefritt och därför bevarats. 

Den förmodade sländtenen som blivit lite krokig.

Tygbit som kan ha varit en tjärsvabb och islägg, dvs. skridsko.

Lite närmare bild på tjärsvabben.

Skedar och andra husgeråd i trä hittades.

Den enda keramikbiten (?), en träsyl och en träskål.

När föremålen konserveras så ska de även göra vedartsanalys för att se vilka träslag det är. Knivskaften är tex gjorda i ask. Det blir kul att få veta mer om det särskilt med tanke på att öarna heter Björkö, Ekerö, Alsnö nu Adelsö, Kärsön, som betyder småskogarna och så platsen Lindby

Tänk om det fick att bara titta in i forntiden. Att i allafall se det som en film. Jag har ju ändå haft förmånen att vara mycket på Björkö genom åren och det är en av mina käraste platser. Ännu har ingen hel båt hittats men delar har ialla fall hittats i vattnet.

Kanske såg det ut så här när de byggde båt?

Fick följa bygget av en kopia av Årbybåten under en säsong och fick även ge den sitt namn – Våga.

Årbybåten i modellen på museet.

Det är få platser som är så vackra i mina ögon. Men jag undrar hur det var att se skeppen komma med fiender…

Bryggan i Kvarteret.

Lite mera Svarta jorden.

En gång i tiden tittade människorna över till Björkö från Lindby och såg här hus och båtar, hästar och människor. Röken steg upp ur hustaken och kanske lät människorna högt över vattnen. De som befann sig på den brygga eller, konstruktion, som fanns i hamnen tjärade båtar och högg trä till träflis och kanske skrattade de och pratade om förra gången blixten stog ned uppe på berget – Tors närvaro i vardagen. 

Lindby, är det platsen med lindarna? Var det ett nytt träd i Mälardalen då? Arkeologerna hittade mycket lindbast, så kanske basten kom härifrån?

En av alla båtturer från Lindby till Björkö.

Jag har kört båt över vattnet i alla möjluga väder, till och med med blixtar längs himlen, och många gånger undrat vilka människor som kände att de nästan var hemma när de tog sig över vattnet på vikingatiden till dåtiden Birka.

Oj, oj insåg att jag kanske var lite väl romantiserande nu…en del trälar kankse inte alls ville över vattnet till Birka. Minns ju faktiskt gånger då jag själv tänkt på ön som ”Alkatraz”…

Kram

Nålhus från bj 959

Ett föremål i Mis fångade mig nyligen. Det finns många 🙂 Men det här är ett nålhus från vikingatidens Birka och det finns tyg på ringen. Tyget har förmodligen varit en bärögla, men det ser även ut att finns textil bevarat innuti!  

Grav bj 959 på Björkö tillhör en kvinna begravd i en flatmarksgrav på 900-talet. Graven syntes endast som en fördjupning i markytan och undersöktes av Hjalmar Stolpe 1881.

Nålhuset från bj 959 av ben med järn, textil och bron. Teckning: Harald Faith-Ell, SHM. 

Nålhuset ritat av Faith-Ell där tyget syns bra på ringen. Tyget i nålhuset är till för att hålla fast nålarna som sticks in i nålhuset. Tänk när nålar var så värdefulla att du kanske vara hade en eller två!

Då här ser nålhuset i bj 959 ut i verkligheten. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.

Tygresten är förmodligen ännu sämre nu men jag hoppas de är kvar.

Det finns även en bärring av järn i graven med textil på.

Bärringen med textilrester. Teckning: Harald Faith-Ell, SHM.

Bärringen från bj 959 fotograferad men åtminstone den mindre hör till bilden med bygelsaxen. Ser inte ut som teckningen av bärringen. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.

Undrar ju lite om det är samma fynd. 

Kvinnan i graven bar även spännbucklor av typen P 55, som är lite enklare och dateras till 900-talet.

Spännbucklor av typen P55 från grav bj 959. Foto: Pavel Voronin, SHM.

Spännbuckla med hål i och textil från bj 959. Goto: Pavel Voronin, SHM.

Spännbuckla 2 med textilrester från bj 959. Foto: Pavel Voronin, SHM.

En liten textillåda finns också, med tuskaft möjligen i linne (eller hampa). Ska titta i Hägg om det är med i hennes bok. 

Textil från bj 959 som ser ut att vara tuskaft i linne. Foto: SHM.

I graven finns även en bronshyska använt som ett hänge, men ingen bild finns. Hon bar en kniv, en bygelsax (med textilrest) och en pincett, 17 pärlor, varav 16 i glas och 1 karneol, och hon fick även med sig en hornsked (el. ben), vilket är ett ovanligt fynd! 

Kniven från bj 959 med silver på  Teckning: Harald Faith-Ell, SHM. 

Kniven i bj 959. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.

Bygelsaxen har brons runt bärringen och textil i tuskaft.

Bygelsax med vidhäftande textil från bj 959 och någit av det är en del av en pincett. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.

Bygelsaxen med teckning av sidan på bärringen. Teckning: Harald Faith-Ell, SHM.

Hornskeden från bj 959. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.

Hornskeden igen från bj 959. Foto: Sanna Stahre, SHM.

Det finns alltså inte så mycket bevarat av dräkten, som är känt, mer än tuskaftat linnetyg. Inga Hägg nämner endast att grovt slätt linne från sax och pincett skulle kunna komma från ”kjolen”, men det finns även textilrester i spännbucklorna samt på bärringen och på nålhuset. 

Ska se om jag kan hitta bilder på pärlorna också. 

Kram

Lästips:

Bj 959 i Mis: http://mis.historiska.se/mis/sok/kontext.asp?kid=1143&zone= här.

Arbman,  H. Birka I.  Die Gräber, Text und Tafl. 

Hägg, I, 1974. Kvinnodräkten i Birka, s. 47. 

Vapendansaren från Birka

Skrev min B-uppsats om detta fina hänge samt en massa andra behornade figurer från järnåldern 🙂 Det är 21 år sedan nu!!! 😨 Hur har tiden gått så fort??? Sedan dess har fler fynd av behornade figurer dykt upp och jag önskar ibland att jag kunnat fortsätta skriva om dem <3 Uppsatsen är som flera teman i ett <3 Väldigt spretigt men jag var så stolt att jag lyckats skriva uppsatsen! 

Nu har fotografen på Historiska museet, Ola Myrin, nyligen tagit dessa underbara foton! 

Vapendansaren från Birka <3 Grav bj 571. 

Hänget, eller om det är ett påsyningshänge att sy fast på dräkten, hade följt med en kvinna i hennes trapetsoida kista. Minns inte var i graven hänget låg. Ska kolla upp det. 

Kvinnan blev begravd bland flera andra kistgravar på gravfältet norr om Borg. Andra gravar i området är tex. krigargraven, bj 581, i kammare och Birkaflickan, bj 463, i kista. Det finns olika skelettgravar men inte brandgravar norr om Borg. 

Runt huvudet bar hon ett silverbroscherat brickband, nr 6 på gravplanen. 

Brickband från bj 571 och som låg runt huvudet på kvinnan. Foto: SHM.

Kram

Lästips:

Bj 571, Sök i samlingarna, här

Wåhlander, L. 1997. Vapendansaren på Birka- med människofigurer i tidsperspektiv. B-uppsats, Stockholms universitet. https://www.academia.edu/9547841/Vapendansaren_på_Birka_-_med_människofigurer_i_tidsperspektiv här.

Enköpings museum och ”Viking couture” igår

Mamma och jag åkte till Enköping för att byta olja i bilen igår och vi passade på att gå på utställningen på Enköpings museum. Det är ett fint litet museum! Jag är inte i toppenform och har svårt att svälja, så var inte superpigg. 

Jag ville se utställningen eftersom jag hoppades på en fin rekonstruktion av dräkten i den vikingatida båtgraven, grav 36, från Gamla Uppsala, som jag skrivit om tidigare. Efter bilder från facebook så hade jag tappat hoppet lite om den, men ville ändå se utställningen med egna ögon.

Utställningen heter Viking couture och är en blandning av arkeologi och moderna kläder inspirerade av vikingatiden. Syftet, som stod i inledningen, är att nå ut med en bild av vikingatiden som bygger på ny forskning men som, enligt utställningstexten, kanske inte stämmer överens med den nationalromantiska bilden av ”vikingen”. Textilarkeolog Annika Larsson har samarbetat med en modeskapare och slöjdhantverkare och vill genom dräkten ifrågasätta gamla sanningar om vikingatiden tillsammans med Enköpings museeum. Jag kommer inte gå in på de nyskapade modeplagggen. 

Lite suddig bild tyvärr men vill ändå visa att utställningen är fint presenterad på Enköpings museum! 

Även om första bilden, av Vera Olsson, inte har så mycket med Gamla Uppsalagraven att göra så tycker jag om måleriet. Masken är efter ett fynd från Hedeby och dräkten en tolkning av det ryska fyndet från Pskov. 

Programförklaring och presentation av utställningen

Grav 36 från Gamla Uppsala 

Flera olika spännbucklor visades, men det stod inte var de kommer ifrån.

I texten brevid står det att spännbucklor endast hittas i gravsammanhang, men det stämmer inte utan de finns även som trasiga boplatsfynd, b.la. från Helgö och Birka. 

Det här är spännbucklan från grav 36, men det stod inte i utställningen.

Jag antar att det kommer mer om spännbucklorna från Larsson, men jag hittade bara en bild med infon om rött i lagret mellan spännbucklorna. 

Fantasifull och fin målning av Vera Olsson av båtgraven, grav 36, från Gamla Uppsala.

Målningen av graven är verkligen fin! Min invändning mot den är ändå att det inte tagits hänsyn till hur smyckena låg i graven när de påträffades. Inte heller är det rätt textilier med. Nävret saknas bland annat och vad jag vet så fanns inga brickband i graven.  

Störst intryck på mig gjorde de utställda djuren – tuppen och hunden – som påträffats i graven. De var iof utställda under en säng i den ”rekonstruerade” graven. Det såg lite märkligt ut med tanke på att det var en båtgrav. 

Märkligt! I texten jämförs kvinnan med ”Dödens ängel” som enligt Ibn Fadlan hjälpte till med begravningen av en storman längs med Volga 921-22, men utan källhänvisning till Ibn Fadlans text. Kvinnans koppling till sömnad av sidenkläder görs och de textilredskap som kvinnan i grav 36 fått med sig. Många kvinnor begravdes under vikingatiden med sax och nålhus. Men jag tror inte att kvinnan från Gamla Uppsala ska jämföras med en trälkvinna (måste kolla upp källan igen) som tog hand om begravningsceremonier på resor i österled, även om Dödens ängel naturligtvis också var en spännande människa. Det görs även andra kopplingar till och tolkningar av gudgubbar och små valkyriabilder med källtexter på ett nytt sätt, men utan källan utskriven. 

Trots allt fint att få se djuren, även om inget annat stämde. Hoppas i allafall att det är rätt skelett. 

Tuppen från båtgrav 36, Gamla Uppsala.

Tuppar i arkeologiska fynd, i den fornnordisks mytologin, i Ibn Fadlans beskrivning av en vikingabegraving och hos Saxo Gramatticus beskrivning av när en speciell kvinna tar huvudet av en tupp och kastar in över muren till dödsriket, brukar jag berätta om på mina guideturer. 

I en utställningstext så jämförs hunden med en schäfer.

Hanhunden – kanske en vägvisare till dödsriket.

Sporre på tuppbenet och hundens penisben.

Brickband med kufisk text

Något som de nog menar utmanar bilden av vikingen är att de skulle ha inspirerats så pass av östlig religion att de tagit med sig den hem – tex att de ska komma till ”Paradiset” när de dör, att de dyrkar Oden som var en asagud från Asien, och att de skrivit Allah och Ali invävt i brickband som böner. 

Banden ifråga är fynd från Birkagravar. 

Här är tolkningen som visas i utställningen. Det blir Allah om motivet spegelvänds och byggs på lite på sidorna.

Två nytillverkade brickband av Karolina Pallin.

Här är ett utsnitt av en tegelvägg i ett mausoleum från centralasien, som verkligen är likt brickbanden, men hon skriver inte ut hur gammalt det är eller vilket det. Jag har googlat och hittat ett Samanidiskt mausoleum, men ingen bild på insidan. 

Problemet är inte att möstret ursprungligen skulle vara en kufisk, islamsk text, utan det att hon lagt ihop bitar och sedan spegelvänt det hela, plus att hon menar att det är vävt av vikingar som en islamisk bön. Jag vet inte vad en muslim skulle tycka om att Allah av kapats och spegelvänts… 

Jag har letat upp och ringat in delar på Birkabanden jag tror hon tittat på (har ännu inte kommit något vetenskapligt att läsa).

Mina streck är de orangea och det utanför är det hon fyllt i.

Den här biten har hon lagt till på ett annat band.

Det finns definitivt delar som liknar kufiskan och jag tycker bara det är kul! Det är en i så fall en spännande upptäkt! Men hon och museet kunde ha presenterat det lite bättre i utställningen! Det blir ju urskumt när hon lagt dit delar utanför bandet! Jag undrar tex om det fanns band med mer text på i det Samanidiska området osv.? Antar att om jag kritiserar hennes tolkning så blir jag en nationalromantiker i hennes ögon.  
Hon kopplar ihop sidenhandeln från Sogdiskt, senare Samanidiskt, område med Sverige men det är inte nytt eller okänt och om jag minns rätt så är ca 90 % av alla vikingatida silvermynt från det området, öster om Kaspiska havet, och flera andra föremål. Naturligtvis blev vikingarna inspirerade av saker och människor de mötte – och det är inte heller nytt. Det finns tex. flera föremål med ”Livets träd” på. Att asagudarna troddes komma från Asien, och när i så fall, är ytterligare något hon kunde presentera lite forskningshistorik kring. Men det är ingen nationalromantisk mardröm att föremål, siden och idéer kommit hit österifrån med vikingar! Eller att kanske endel människor kommit hit också! 

Sidentyger och DNA

I utställningen är även Valsgärdegravarna med på ett hörn och några sidenfynd från dem visas. Det kommer snart en ny publikation om dem och textilierna i båtgravarna. Sen hae de även tagit DNA-prover för att se om människorna begravda i Valsgärde är från öster, men jag var för trött för att orka titta på den digitala skärmen idag. Dna används mer och mer för att se människors ursprung och jag undrar hur det kommer bli i framtiden med DNA forskning? Känns inte helt enkelt… 

Sidenfynd från Valsgärde. Det ena med lagda silvertrådar och det andra samitum.

En rekostruktion av kragen från Valsgärde fanns med, tillverkad av brodören Patricia Liljendal.

En bild på sidentygsmotivet av persiske prinsen  Bahram Gur fanns med. Ett tyg som klipps i bitar och sytts på plaggen i graven i Pskov. 



Så vad tycker jag? 

Det var kul att se fynden och rekonstruktionerna! Jag önskar att hon skrivit ut källorna, att hon inte blandat ihop saker och källor utan att beskriva var de kommit ifrån, som tex Hedebymasken och ”Dödsängeln”. 

Om nya rön om båtgrav 36 görs, ställs ut och presenteras som en sanning då tycker jag att det är det en stor miss att inte utgå från det faktiska fyndet. Det är nog det jag är mest besviken på och det blev bara ett missat tillfälle att få ut något bra och pålitligt till allmänheten – för Larsson har ju förmågan att få igång allmänhet och tidningar! 

Hon kunde i det här fallet även presenterat brickbanden bättre och vetenskapligt utan att använda det för att vara ickenationalistisk. Då blir vikingatiden bara politik! Hennes önskan om brygga mellan forskning och allmänheten blir för svag helt enkelt och ett underskattande av den allmänhet som redan är intresserad och kunnig. 

Det var annars verkligen fint att få se djuren från graven och det finns mängder mer att lägg till om textil, handel, diplomatiska gåvor av klädesplagg mm. Men jag vill återkomma till djurmaskerna snart i allafall. 
Kram

Lästips:

Agnes Geijer,  1938. Birka III. Se Brickbanden.

Enköpings museum: http://enkoping.se/underwebbar/enkopings-museum.html här.

Samanid mausoleum https://en.m.wikipedia.org/wiki/Samanid_Mausoleum

Sogdia på Wikipedia. https://en.m.wikipedia.org/wiki/Sogdia här

Samanid empire på Wikipedia. https://en.m.wikipedia.org/wiki/Samanid_Empire här.

Stringgeek, Carolyn Priest-Dorman, blogg. Skriver om tolkningen om brickbanden. http://stringgeek.blogspot.se/2017/10/viking-age-tablet-weaving-kufic-or-not.html?m=1 här.

Pressmeddelande om banden från Uppsala universitet. http://www.uu.se/nyheter-press/pressmeddelanden/pressmeddelande-visning/?id=4018&area=3,8&typ=pm&lang=sv

Artikel om banden i Heritage Daily. http://www.heritagedaily.com/2017/10/viking-age-script-deciphered-mentions-allah-ali/117060

Nyheter från BBC om banden. http://www.bbc.com/news/world-europe-41567391 här

Tillägg vartefter:

Stephennie Mulder, twitterinlägg, https://mobile.twitter.com/stephenniem/status/919897406031978496 här.

Nytt inlägg i Digg. http://digg.com/2017/viking-textile-allah-debunked här.

Och nu kom det svar från Uppsala universitet till Sveriges rafio att Annika Larssons forskning är preliminär. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=114&artikel=6801335&autoplay=true här.

Annika har svarat att texten kan läsas som en rebus… https://www.rt.com/news/407018-allah-not-viking-burial-clothing/ här