Etikettarkiv: djur

Marcus, de islamiska mynten och en promenad bland djur och blommor

Jag sitter hemma och skriver om vikingaresor i österled. Vi ska bland annat prata om islamiska mynt i slattfynd och jag har letat information på nätet…och så är den där! Uppsatsen som Marcus skrev. Marcus Johansson <3 image

Den finns som pdf från Stockholms universitet.

Jag tänker på honom ofta. Han blev psykolog istället och han lever inte längre.

image

Jag gick ut nu en stund och tittade på trädgården. Syrenerna blommar snart. Jag har feber och mår inget vidare idag och värmen är fin men får mig att tänka på alla andra platser där det blir torka och öken. Att alltid tänka på flera sidor av saker samtidigt kan vara utmattande.

image

image

image

image

Marcus var en av de som först provade Stenålderskost! Äpplen, ägg, bär och nötter…

image

Nya kycklingar. Den ena mamman tog inte hand om sina kycklingar, en dog, så den här hönsmamman fick fler att ta hand om.

image

Smulan ville gå en sväng, så vi fortsatte ut på vägen.

image

Morris följde med.

image

Som katt och hund, fast tvärt om…

image

Det doftar ljuvligt och bina surrar! Livet är i full fart och jag tänker… Tänk om allt varit annorlunda. Om jag gjort andra val.

image

Livet är vackert men trassligt.

image

image

Det kom en hund med husse som Morris fick syn på och stack.

image

Han kom tillbaka igen när de gått förbi. Lite som jag och kärleken…

image

Morris vilade lite och luktade på äppelträdet. Vi får kalla honom Ferdinand istället…

image

Smulan <3 image

Även jordgubbsplantorna börjar blomma.

Livet är skört, vackert och hemskt på samma gång. Bara för att du inte finns längre så betyder det inte att jag inte tänker på dig Marcus!

Kram

Rovfågel i den blå skyn

image

Det ser så vackert ut och det är nästan så att den inte syns! Men den är där och då måste hönsen, tuppen och kycklingarna gå in! In i hönsgården, så inte rovfågeln tar någon av dem. Även om det inte alltid hjälper, för den kan även slå ned rakt genom väven ovanpå hönsgården…

image

Kram

En monterad katt och Sveriges äldsta tamkatter från en kvinnas grav i Överbo i Varnhem

image

Ett av två av Historiska museets monterade kattskelett.

På mitt jobb händer det ofta något oväntat. Häromdagen hade någon pillat loss lite grejer på ett kattskelett, som stod lite för publikt… Jag fick hjälp av osteologen Robin att sätta tillbaka delarna igen. Det var tur att den inte blivit ännu mer skadad.

image

Titta vad poröst nosskelettet är! Robin berättade att det är ovanligt att så smidiga djur har raka lårben!

image

Två katter från Överbo, Varnhem sn, Valla härad, i Västergötland. Foto: Linda Wåhlander.

Robin passade även på att visa mig Sveriges äldsta kattskelett av huskatter. Det är två katter, en vuxen och en unge, från romersk järnålder från en rik kvinnas grav i Överbo, Varnhem sn i Västergötland. Jag berättade om dem för ett tag sedan då jag hade programmet ”En kväll om katten på Medelhavsmuseet”, så jag skyndade mig efter min kamera! Romersk järnålder räknas mellan år 0-400 e.Kr. då föremål från romarriket dyker upp i skandinavien och det tar ännu mer fart runt 200 e.Kr.

image

Katterna kom till Varnhem någon gång i slutet av första århundradet och arkeologen Kent Andersson menar att hon var en kvinna ur en ledande familj i dåtidens samhälle.Tänk vad spännande det måste ha varit att ha katter som husdjur när förmodligen ingen annan har någon katt. Kvinnan hade även fått med sig en vinthund i graven, vilket också var en nyhet. Benen är välbevarade för att vara så gamla, men de ser inte så mycket utför kanske, när de ligger i en lite plastpåse.

image

Här är några tänder.

image

Skärmbild från Mis över innehållet i kvinnans grav.

image

Skärmbild från Huvudkatalog del A, SHM.

I kvinnans grav, som grävdes 1887, påträffades även häst, svin, nördjur och get/får samt en gnagare (!). Kvinnan bar flera fina smycken i sin dräkt när hon begravdes.

image

Guldberlock. Foto: Ulf Bruxe,SHM.

image

S-lås i silver. Foto: John Ljunqvist, SHM.

image

Dräktnål i brons. Foto: Tania Muños Marzá.

image

Blå glaspärla. I graven fanns även en grön. Foto: John Ljunqvist, SHM.

image

Två dräktspännen, fibulor, i brons med silverdekor. Foto: Tania Muños Marzá, SHM.

image

Dräktspänne, fibula, i brons. Foto: Tania Muños Marzá, SHM.

Dräktsmyckena visar en rik kvinna som förmodligen burit en peplos ihophållen vid axlarna av två fibulor samt en tredje fibula mitt fram på dräkten eller sittande i en sjal. S-kroken är så fin (1,6 cm) och jag har sådana i mina halsband. Det kan ha stängt ett snöre som guldberlocken och pärlorna hängt i, men det går inte att veta. Dräktnålen vet jag inte heller hur den satt. Det vore spännande att se hur de ligger på gravplanen. Kvinnan hade även en fingerring i brons. Ringen och fibulorna är trasiga och har möjligen medvetet brutists sönder.

image

Skärmbild från Huvudkstalog, del B, SHM.

Det var inte förrän jag såg teckningarna som jag såg att berlocken och fibulorna har samma sorts granulerade (små kulor) avslutningar, som en liten druvklase! Fint 🙂

Från Egypten kom huskatten till Rom och så småningom hamnade alltså två katter i en kvinnas grav i Överbo på 100-talet och nu, ca 2000 år senare, så har vi våra älskade katter i var och varannat hem!

Kram

Lästips:

Andersson, Kent, 2013. I skuggan av Rom. Stockholm, s. 55.

Wikipedia har en bra sida om kattens historia.

Arkeologiforum Det sk alltså finnas en uppsats av en Maria Andersson med titeln ”Kattalog” 🙂

Stenröse och teg, uppsats som nämner graven här, se gravarna i Valle härad.

Nu är det vår…

image

Morris kom in med den här lilla sötingen – en blåmes. Jag fick tag på Morris och fågeln flög iväg och gömde sig här inne. Jag trodde den hade flygit ut när jag kastade ut katten för jag hittade den inte någonstans!

Morris tjatade efter ett tag och ville in igen. Han letade lite men gick och satte sig på skrivbordet bara för att fånga fågeln när den plötsligt flög rakt in i munnen på honom!!!

image

image

image

Jag tog fågeln den här gången och nu är den ute i det fria igen. Den putsade sig lite och jag satte den i en växt vid altanen. Den blev som tur var inte skadad! Men nu kommer det värsta med våren – alla små fåglar som går åt!

Kram

Svartråttan så gott som rentvådd som spridare av Digerdöden i Europa – centralasiatiska vädret och gerbiler samt vi med våra domesticerade djur och lyxkonsumtion de skyldiga…

Vi hamnar gärna kvar i en berättelse, lik den om att vi, den moderna människan inte skulle ha velat eller kunnat blanda sig med neanderthalmänniskan, som nu har visat sig vara fel eftersom vi träffades utanför Afrika och blev ihop vilket resulterat i att de flesta av oss bär på 1-3% av neandethalarna i våra gener. I början av 2015 verkar turen kommit till svartråttan att få sin historia ändrad. 

 

Foto från Allt om Vetenskap.

 
Ett forskarteam har studerat klimatet på alla de platser som pesten bröt ut på under den andra stora pandemin av pest som även kom tilli en Europa. Den första pesten är den Justinianska pesten åren 541-542 e. Kr. och den tredje pandemin skedde i Indien. Digerdöden, med böldpest, lungpest och blodpest,  dateras till 1347-1353 men pesten höll i sig i ca 400 år.  Tidigare har vi fått lära oss att svartråttor, rattus rattus, bar på smittan och att loppor flyttade över den till människor och att detta hörde ihop med europeiska klimatförändringar på något vis. Resultatet var att miljoner människor dog under fyra århundraden, vilket i.o.f. fortfarande är sant. En historia jag hört är att eftersom katten blev kopplad till häxor och dödad så spred sig råttorna och därav var det deras fel att miljoner människor dog. 

Nu visar det sig att det var för få råttor och att smittan inte kommit in en gång och stannat i en ”råttreservoar”, utan kommit i vågor från Sidenvägarna och anlänt via handelshamnar runt om i Europa med början på våren 1347 i Konstantinopel, dagens Istanbul. Råttorna kan alltså ha hållit liv i smittan ombord på skeppen och hoppat i land, men de var ingen reservoar, eller smittobehållare, för bakterien under alla år. Så även kom pesten via Norsk hamn i Bergen,och vägen ned genom Värmland till Sverige samt till Visby. Smittan, när forskarna tittat på medeltida skelett visar sig vara framförallt luftburen och då är inte ens lopppor med lika mycket i bilden. Det är alltså vår önskan att köpa varor från fjärran länder regelbundet som fått smittan, Yersinia pestis – en bakterie, att hålla i sig under lång tid.  

Bakterien Yersinia pestis

 Bakterien identifierades 1894 av Alexandre Yersin och 1898 förstod Paul-Louis Simond i Mumbay att den spreds via loppor och sedan 1940-talet finns antibiotika som hjälp om smittan hittas i tid. Mycket finns att läsa om detta…

Karta från studien över pestens utbrottsplatser. http://www.pnas.org/content/suppl/2015/02/20/1412887112.DCSupplemental/pnas.201412887SI.pdf#nameddest=SF1

The Great Gerbil i Kazakhstan. Fotocredit: Dr Anne Laudisoit.

 
Gerbilerna i Centralasien, Kazakhstan, frodades av blöta vårar följt av varma somrar och med dem deras loppor med bakterierna. När vädret sedan inte var lika gynnsamt och gerbilernas stammar kollapsade så fanns det ett överflöd av loppor som måste hitta andra värdar att bita på och då valde de människor och t.ex. kameler… Sedan spred sig alltså bakterien, med några års fördröjning, runt omkring och spred ”Den stora döden” via människornas handelsvägar. Vi har helst inte velat skylla på oss själva i det här scenariot… och råttor passade väl bra antar jag och nu vill vi lägga skulden på gerbiler istället… 😉 men jag tror inte att gerbilerna heller hade för avsikt att döda miljoner människor genom att frodas härliga vårar och somrar och sedan drastiskt minska i gruppstorlek igen.
 

Inte bara råttor har setts som spridare utav pesten utan även judar. Här bränns de levande 😥Ur Nürnbergkrönikan från 1493. Källa: Wikipedia.

 Judarna var också oskyldiga till spridning av pesten! Vissa trodde att pesten var Guds straff för att människorna syndat. Astrologer tittade i stjärnorna och även hundar fick tydligen skulden. Vi människor kommer nog råka ut för fler pandemier och frågan är vilka vi skyller på då? Vi kan knappast skylla på gerbilerna eller lopporna. Men det är bra att veta hur sjukdomar sprider sig! 
Läs mer:

http://blogs.biomedcentral.com/bugbitten/2015/03/16/rats-exonerated-reservoir-hosts-black-death/?utm_campaign=shareaholic&utm_medium=facebook&utm_source=socialnetwork
http://www.bbc.com/news/science-environment-31588671?post_id=10153812466034810_10153812466689810#_=_

Här finns en länk till studien: https://www.washingtonpost.com/news/morning-mix/wp/2015/02/24/after-8-centuries-rats-exonerated-in-spread-of-black-death-gerbils-implicated/

Studien är publicerad i PNAS: 3020–3025 | PNAS | March 10, 2015 | vol. 112 | no. 10; www.pnas.org/cgi/doi/10.1073/pnas.1412887112

Foto på gerbilen: http://blog.wellcome.ac.uk/2012/03/13/plague-in-kazakhstan/

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Digerdöden#

http://medeltiden.kalmarlansmuseum.se/niva3/3-4-2xx.phtml?userid=0

Björkö en vacker dag i juli

Har äntligen tömt kameran på fotografier. Jag undrar om jag någonsin kommer att lyckas skriva ut dem eller göra de fotoböcker som jag tänkt. Glad att jag bloggar i alla fall 🙂

Min arbetskamrat Jonathan kom ut till Björkö i somras om ni kommer ihåg – han var min träl i några dagar och vi gick på en fin promenad runt ön. Här kommer nu lite fler bilder eftersom jag tog kort med både telefon och min Nikon.

Vägen till Grindsbacka och Björkö by.

Här är vägen över från Lillgärdsbacka till Grindsbacka, två av gravfälten på Björkö. Mellan ladorna grävdes det för några somrar sedan och där hittades det bland annat en vikingatida byggnad.

Västra gärdet på Björkö/Birka.

Jag förundras över hur vackert jag tycker att det är på Björkö. I vilket väder som helst. I slutet på gärdet började den vikingatida staden och frågan är vad som fanns här ute på slätten för 1100 år sedan…

Björkö by med Mellangården och Oppgården.

Det är inte längre så många hus kvar i Björkö by, som en gång i tiden var en myllrande radby med allt från storbönder till backstugusittare.

Ansgarskapellet som invigdes 1930.

Påvägen till Ansgarskapellet skrämde vi upp ett rådjur. Jag fick det på foto när det gömde sig i fältet.

Den tror nog att den inte syns… 🙂

Motljus mot Grindsbacka.

Björkö by där huset längst mot kapellet, Östergården, också syns.

Jag har levt med Björkö på ett eller annat sätt sedan 1996. Det är nästan halva mitt liv. Jag längtar dit när jag inte varit där på ett tag. Det är alltid ett äventyr och det är många människor som fastnar för platsen och återkommer gång efter gång. Ön och dess fornlämningar, tillsammans med fornlämningarna på Adelsö, är ett viktigt kulturarv (Världsarv) som använts på olika sätt genom åren. Men det går aldrig att komma ifrån att det levde människor i vad som en gång var en ”första” stad i Mälardalen och att det begravdes fler människor än någonsin tidigare på en och samma plats under några århundraden av vikingatidens första del. Det är även viktigt att komma ihåg att det begravdes folk här långt tidigare än vikingatiden och att det fortfarande lever människor på ön idag.

Kram