Etikettarkiv: forntida dräkt

Vendeltidsdagarna i Gamla Uppsala och ametistpärlor

Jag blev inbjuden av Gamla Uppsala att vara med på Vendeldagarna och jag har längtat efter det sedan dess! Det är Beowulfs tid ❤️

Jag har ju varit på några vikingamarknader med försäljning och annat, men vendeldagarna var lite annat med föreläsningar hela dagarna, museet hade barntält utanför och de hade bjudit in de vendelföreningar som finns i Sverige och runtom i Europa! Det kom även en förening från Skäftekärr som var ett kärt återseende och som gör lite äldre tid än vendeltiden. Jag och mitt röda tält är inte med i en förening, men jag kände mig omhändertagen av alla under de tre dagarna.

Foto Mats Roslund

Jag är från Helgö helt enkelt 🙂 kanske ska kalla ”min grupp” för Heligastir! Den heliga öns gäster? Så kan de som vill vara med som gäster ibland?

Varje dag kl 16.30 var det vendelparad och den blev bara bättre och bättre. Många kom på besök och intredesbiljetten var 150 kr men köper du biljett till museet så får du årskort direkt!

Foto Burr Öhrström.

Fick det här fina porträttet av Burr Öhrström!

Foto Burr Öhrström.

Jag har flera uppsättningar smycken och tog bland annat med mig mitt ametisthalsband. Männen återskapar oftast en grav med hjälm från Vendel eller Valsgärd, Ulltuna och så klart Sutton Hoo med King Readvald.

Foto Burr Örström.

Jag har en grav från Helgö som jag börjat med, men det finns fler roliga olika smycken och pärlor, så jag har lite blandat och finns både ametistpärla och bronsspiraler från Helgö. Ametistpärlor finns i flera kvinnogravar från vendeltiden.

Ametist och brinsspiraler från Helgö. Foto Sara Kusmin/SHM.

Jag har inte tittat närmare på de olika gravarna ännu men John Ljungkvist har fotograferat många ametistpärlor och skrivit om dom i artikeln ”Postromersk globalisering – spåren av bysans i Sverige 560-800 e.Kr.” Kvinnogravar under vendeltiden har ofta bysantinsk koppling.

Bysans influerad Europa under 500- talet och frammåt och det märks alltså även här uppe i norr, och Ljungkvist har hittat fler kopplingar än som tidigare varit känt med guldföremål, glasbägare och gladpärlor – och även ametistpärlorna. Det som också finns är cowrisnäckor, elfenbensringar och skivformade pärlor av pärlemor. Vanligast, med 29 fyndplatser är ametistpärlorna.

Här kommer några exempel på droppformade ametistpärlor. Oftast har de inte sin lila färg bevarad pga att de varit med i en kremering av de döde.

Ametist från Brunna. Foto John Ljungkvist/SHM.
Ametister från Råsta gård, grav 29. Foto John Ljungkvist/SHM.
Ametist från Vetavallen. Foto Sara Kusmin/SHM.
Ametister från Broby, Börje sn i Ulleråkers härad i Uppland, grav 1. Foto: Sara Kusmin/SHM.
Här står ametisterna som päronformade och kvinnan grav 1 fick bland annat med sig ett grönt glas.

Ljungkvist föreslår att ametistpärlorna, som var mode i det bysantinska riket, kommer från Egpyren och öknen, mellan Nilen och Röda havet, där det finns gruvor. De stora snäckorna kommer just från Röda havet. Så 500-talet och en bit in på 600-talet är det mest bysantinskt inflytande, sen blir det färre ametistpärlor, slut på elfenben och cowrisnäcker till en bit in på vikingstiden.

Men tillbaka till Gamla Uppsala. Det var ju så varmt och eldningsförbud så Gamla Uppsala bjöd på lunch och middag och allt var superfint ordnat! ❤️ Vi åt pizza vid gravhögarna vid Valsgärde och fick en toppenguidetur med Anneli Sundkvist.

Mer foton från vendeldagarna kommer i nästa inlägg.

Lästips:

John Ljungkvist 2013. Postromersk globalisering – spåren av bysans i Sverige 560-800 e.Kr. I: Instutitionens historier. En vänbok till Gullög Nordquist. Den finns online.

Gamla Uppsala Vendeltidsdagarna https://www.facebook.com/gamla.uppsala

Järvstagraven med de fina pärlorna

Det finns många kvinnorgravar från vikingatiden som har liknande uppsättning smycken. Jag tänker mest på dessa när jag tönker vikingatid. Tiden fram till runt 980. Sen i stort sett försvinner spännbucklorna och alla fina pärlor. Modet ändras framförallt med kristendomen. Vissa dräktspännen som varit populära sedan vendeltiden slutar användas.

I en grav från Valbo socken, 7:1, i Järvsta i Gästrikland har en kvinna fått med sig pärlor och smycken som påminner om garvarna på Birka. Men till fyndet hör även två armbyglar vilket inte är så vanligt. Inventarienumrer är 22868. Graven låg i ett jordblandat röse med kantkedja tillsammans med en annan grav, grav 7:2. De verkar ha lite liknande innehåll och båda kvinnorna hade fått med sig en häst i graven. Undrar om de var systrar, mor och dotter eller väninnor?

Pärlorna består av en stor silverfoliemelon, en ögonpärla och mindre silverfoliepärlor.

Pärlorna i Järvstagraven 7:1, Valbo sn, Gästrikland. Föremålsnummer 616033_HST, Inv. Nr 22868. Foto: Sara Kusmin, SHM, CC BY 4.0

Hennes spännbucklor är lite olika men av den vanligaste typen – P51.

Spännbuckla P51, 1158604_HST. Foto: Kusmin, Sara, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0)
Del av spännbuckla P51, 364340_HST. Foto: Ellie Howell, Wooster College, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0)
Del av spännbuckla P51, 364340_HST. Ellie Howell, Wooster College, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0)
Det likarmade spännet 616030_HST. Foto: Sara Kusmin, SHM, CC BY 4.0.
Del av en bronskedja, 364341_HST. Foto: Sara Kusmin, SHM, CC BY 4.0.

Armbyglarna är dekorerade med fyrkantiga djupa gropar.

Armbygel i brons, 364342_HST. Foto: Sara Kusmin, SHM, CC BY 4.0.
Armbygel i brons, 1158575_HST. Foto: Sara Kusmin, SHM, CC BY 4.0.

Till dräkten hörde en kniv och en sölja med fyrkantig ram. Hon hade även med sig ett eldstål och en flintabit, så hon gjorde nog upp eld själv!

Inventarienummer 22868, Catview.
Inventarienummer 22868, Catview.

Ett spännande fynd är en järnring, 616032_HST, Två mindre ringar uppträdda på en större. 1,5 cm i diameter. Det här tolkar jag som att det är en amulettring om de andra järntenarna i graven kanske hör till den. Det är spänannde om den visar på Odensymbolik även om den står inlagd i databasen under ”hantverk och redskap”.

Det fanns även ben kvar i graven. Både månskliga kvarlevor, svin och häst samt ben som inte kunnat bestämmas.

Vem var hon, hur ofta sågs folk över långa sträckor? Åkte de alla till Distingsmarknsden i Gamla Uppsala i sin finaste dräkt?

Fyndnummer för övriga saker i graven 7:1:

Sölja 364343_HST; järnten 616031_HST; järnten 364347_HST; fragment av flinta; järnnit 364346_HST; slagg 364413_HST; kniv 364414_HST; kvarlevor 222444_HST; svin 222446_HST; djurben 222447_HST; hästben 222445_HST; obestämda ben 222448_HST; pärla 364345_HST.

Lästips:

Länk till 22868: här

Blogginlägg om Järvstagrsvfältet här.

Mannen från Öremölla klädd i diamantkypert

Mansgraven från Öremölla är kanske mest känd för sin fina, romerska vinservis och de två glasbägarna med slipade ovaler, men det finns mer att säga wow över! Tex hans ringbrynjeväv och rester av hans dräkt i form av dimantkypert och brickvävda band!

Öremöllamannens monter i utställningen Forntider på Historiska museet. Foto: Linda Wåhlander, SHM, CC BY.

Hans grav är daterad till romersk järnålder, dvs. 1-400 evt. Men en mer specifik datering är ca 100 evt. Mannen fick en brandbegravning i Öremölla, i Skivarp socken i Skåne. Föremålen hittades av bonden Rasmus Bengtsson i Öremölla. De insändes av konditorn F Dahlman och inlöstes med 200 riksdaler. 1872.

Vinservisen lades inte på brandbålet. Istället begravdes mannen inuti den stora bronskitteln.

Vinkitteln från romarriket. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.

Kitteln är verkligen fin. Det var oerhört lyxigt då och servisen är den enda kompletta som är bevarad från romersk järnålder.

Öremöllamannens glasen med slipade romber troligen tillverkade i Egypten eller i Syrien. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.

Det är ovanligt med så ofärgat glas på den här tiden. Slipningen kallar Kent Andersson ”olivslipning”.

Vinskopa. Foto: Ulrik Skans, SHM, CC BY.
Vinsil. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.
Vinsil. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.
Keramikkärl. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.

Även fast att jag vet att krukan är i keramik, så tycker jag den ser ut att vara gjord av metall! Var det i denna kruka som kryddorna att krydda vinet med låg?

Fragment av lerkärl. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.
Handtag på vinkitteln. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.
En av lådorna med ringbrynjeväv. Foto: Tania Muñoz Marzá, SHM, CC BY.
En annan av lådorna med ringbrynjeväv. Foto: Tania Muñoz Marzá, SHM, CC BY.

Mannen hade fått med sig, eller på sig, en ringbrynja. Det är flera lådor med ringbrynjeväv och jag tycker det även ser ut att vara brända ben bland fragmenten. Det ska även legat ett järnvapen i graven.

Välbevarad ringbrynjeväv från Öremöllamannens grav. Foto: John Ljungkvist, SHM, CC BY.
En stor nit. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.

Så tyvärr är det inte så bra bilder på textilierna, men här är de iallafall.

Textilierna från Öremöllamannens grav. Föremålsnummer 267740_HST, Inv. nr. 4792. Foto: Sara Kusmin, SHM, CC BY.

Diamantkyperten är enligt Amica Sundström, textilantikvarie på Historiska museet, vävd i ull med en s-tvinnad spinnriktning och trådantalet är olika i varp och inslag, 40/38. Det är möjligt att banden också ligger i lådan, men det finns ingen enskild bild på dom. Det är fyrskaftad 2/2 kypert i brickväv i ylle med parställda brickor.

Textilen i Catview, järnålderskatalogen.

Kent Andersson ser textiltesterna som fragment efter att mannen fått med sig en mantel och tänker att även den var romersk.

Det här vet jag inte riktigt vad det är, men finns under dokumentationsbild i Catview.
Återskapad diamantkypert som på romersk järnlder av Amica Sundström. Foto: Linda Wåhlander.
Återskapad diamantkypert som på romersk järnlder av Amica Sundström. Foto: Linda Wåhlander.

Amica Sundströms visade häromdagen en återskapad väv i röd diamantkypert, med stora, fyrkantiga diamanter så som de såg ut på romersk järnålder!

Jag skulle gärna suttit i sällskap med Öremöllamannen. Han var förmodligen en legosoldat som gjort tjänst i Rom och återvänt till Skåne. Vi kunde ha pratat om Rom, vävda tyger och druckit varmt vin vid brasan! Kanske fått ett recept på vin med kryddor i för att det skulle bli lite godare, eller om vinet var slut, dricka mjöd eller öl eller någon annan nordisk dryck ur de fantastiska glasen.

Hoppas ni har en bra helg!

Länkar och lästips:

Samlingar: https://samlingar.shm.se/sok?type=object&query=4792&offset=50&rows=10

Catview 4792. https://catview.historiska.se/catview/index.jsp

Kent Andersson, 2019. Rom i norr, Medusa. http://media.tidskriftenmedusa.se/Medusa-40_3_Andersson.pdf

Visningar i dräkt

Den här dräkten är folkvandingstid blandat med lite vendeltid. Jag har haft den föe att göra Beowulfvisningar för gymnasieklass på jobbet 📜

Foto: Amanda Spångberg i trappan på Historiska.

Klänningen är en så kallad peplos och den är vävd i diamantkypert, ett exklusivt tyg. Under är en linneklänning. Fibulorna på axlarna, som håller ihop klänningen användes i olika form under flera århundraden. Den ena har en typisk liten drake upptill.

Foto: Amanda Spångberg.

Brakteaterna, de runda guldhängena, är nordiska omtolkningar av romerska medaljoner och finns att se i utställningen Forntider och i Guldrummet. Hänget som är två fåglar har jag fått i present av Wulfheodenas ❤️

Dräktnålarna som håller pärlorna är i silver men skulle helst vara i brons och järn.

Jag har även en guldring efter ett fynd utställt i Guldrummet. Ska ta ett foto på fibulorna på axlarna. De syns inte så bra.

Till dräkten vill jag sy en tunn ylleklänning i diamantkypert. Vilken färg ska jag ha? En nougatbrun kanske, färgad med valnöt? Tänkte göra en dräkt som är helt folkvandringstida. Diamantkypert finns i bland annat Öremöllagraven, som dateras till romersk järnålder.

Önskar er en fin dag!

En vendetida kvinnograv från Bjers, Hejnym sn på Gotland

I domras så letade jag och antikvarie Thomas efter ett bältespänne från vendeltiden. Vi hittade det men jag hittade öven en liten låda med vendeltidens ansikten och formspråk.

Den här lilla lådan innehåller det en kvinna på Gotland behövde till sin dräkt för ca 1500 år sedan.

De två spännena som ser ut som ”kräftor” höll upp hennes dräkt vid axlarna. Förmodligen en ylleklänning som bestod av ett eller två rektangulära stycken.

Redskspsspänne

Spännet med två ansikten kunde sättas fast i klänningen för att hänga en syl och en örslev ifrån.

Ett litet ansikte med spetsig haka.
Dräktnålar med spännande knoppar.

De två nålarna kan ha suttit på klänningen eller kanske fäst en huvudbonad. Det tungformade föremålet med två hål kanske var något bältebeslag som kunde sys fast i änden.

Spelpjäser av tand.

Med sig har hon även fått spelpjäser som ser ut att vara gjorda av valtand, eller möjligen valrosstand.

Inv. nr. 8767:109. Gravfältet vid Bjers, i Heijnum sn på Gotland, undersöktes 1890 av Direktör F. Nordin.

Kram

Birkatur klädd i Bj 517

Jag har samlat på olika Birkagravar ett tag. Det låter makabert när jag säger det, men det är en hobby som jag delar med ganska många numera 🙂

Det var en otroligt fin dag!

Jag hoppade in som guide för det var någon som fattades i schemat. Inte bra om någon var sjuk, men jag fick en bra dag med två roliga grupper!

Spännbucklorna i Bj 515. Foto: Eva Vedin, SHM, CC-BY.
Undersidan med tygrester. Foto: Eva Vedin, SHM, CC-BY.

Jag behöver göra en goffrerad särk till mig själv, så jag blir lika modern som kvinnan i graven ❤️ och inte har en gammal slät särk på mig…

Det finns fler saker i graven att fixa, bland annat ett litet hängkors, men jag har kommit en bit på väg.
Pärlorna i Bj 517. Foto: Eva Vedin, SHM, CC- BY.

Det är så underbara blå pärlor både i fajans, dragna och silverfolierade. Mina pärlor har jag låtit till erka i Indien och jag tycker de blev så fina även om de ljusblå är i glas och inte fajans.

Flera av gravarna har liknande dräktsmycken och då går det lätt att bara byta ut pärlor och kläder. Jag får återkomma till den här graven när jag fått till en goffrerad, finveckad, särk och har ett nålhus i brons och en bygelsax till.

Selfie innan båten gick hem igen.

Kram

Ett ryggknappspänne med sjal

Jag tänkte göra en sjal till mitt ryggknappspänne och har funderat och finderat hur jag ska göra, vilket tyg jag ska använda och fram och tillbaka. Det är till Kulturnatten och jag vill ha en vendeltida dräkt.

Gåsöga i blått. Brosch av Mr Dave Roper.
Det är den här siluetten jag skulle vilja ha på själva sjalen. Hon har ett ryggknappspänne på sig och även om smycket är funnet i vikingatida grav så verkar det ha varit en lång tradition med denna dräkt. Freja från Tuna Alsike. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY.

Agnes Geijer skriver kort om fyndet av två tyger bevarade på ett ryggknappspänne från 700-talets Gotland, närmare bestämt från Sandegård i Sanda socken. Nålen är stucken genom båda två. Det innersta tyget är ett gåsöga och det yttre, lite dubbelvikta tyg är en mer ”ordinär medelgrov kypert”. (Inga Hägg skriver dock 1971 att det är fiskbenskypert och diamantkypert – jag är förvirrad!)

Jag har valt den gåsöga som jag hade hemma. Att rutorna syns får vara meningen för att efterlikna de små guldfoliebelcekn med guldgubbar och guldgummor.

Frejas smycke heter Brisingamen – det flammande smycket. Hängsmycket från Aska i Östergötland i förgyllt silver påträffades med andra smycken i en rik kvinnas gravröse. Tolkningen är att det är Freja vi ser, med både sitt smycke och hjälm. Freja är på Askasmycket omringad av Midgårdsormen, som biter sig själv i svansen, där ormens huvud är Ryggknappspännet under Frejas haka. Det flammande smycket, som Birgit Arrhenius beskriver, blir på så vis Midgårdsormen med flammande ögon. Granaten, vilket Arrhenius skriver ingående om, lyser om det är refflat guld under stenen.

Freja från Aska i Östergötland. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.

Är det möjligt, som Arrhenius skriver, att kvinnorna dom bar dessa spännen var prästinnor i Frejakulten? Madeleine Karlsson uppsats handlar om några av kvinnorna som begravits med ryggknappspännen.

En liten tanke jag skrev förra året för Jordens dag:

Hon står omringad av Midgårdsormen, som ligger och kränger i havet runt jorden och vill skapa kaos. Hon håller om sin mage för att skydda allt. Hon är uppklädd i sina finaste kläder och smycken. Ormens ögon tittar ut ur hennens ryggknappspänne, men hon håller ormen i schack, fäst under hakan. På huvudet bär hon en hjälm, redo att försvara sig själv.

Midgårdsormen kallas även ” Den väldiga staven”, Jormundgandr, och staven ingår i den fornordiska sejden.

På Birka finns bara en grav utgrävd av Stolpe med ett ryggknappspänne, grav Bj 1079. Det var från början, när jag köpte spånnet, den jag ville göra, men det får bli en annan gång. Kanske kan hitta någon som vill göra det spännet.

Får se om det blir något foto på den färdiga dräkten ikväll.

Så här blev det. Det blev lite likt den lilla silverfigurinen Oden från Leire. Tack Anna för att du tog kort.
Fem ametistpärlor i droppform. Jag behöver låta tillverka fler sådana. Plus snurrade bronspärlor och några blandade vendeltida pärlor i bland annat rött och blått.
Hade dessutom min fina pincett, med den hornhövdade figuren på, hängades i ett spänne framtill. Får ta ett lite bättre foto på den.
Utsikten under kvällen och min hjälpbreda Gyllenborste.
Fråga runorna. Foto: Ninna Bengtsson.

Kram 🌸

Lästips:

Agnes Geijer, 1942. En dräktdetalj från 700-talet, i Fornvännen, s. 373-374. http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:1227710/FULLTEXT01.pdf

Birgit Arrhenius, 1962. Det flammande smycket, i Fornvännen, s. 79-101. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1224806/FULLTEXT01.pdf

Inga Hägg, 1971. Mantel och kjortel i vikingatidens dräkt. Fornvännen 66, s. 141-153. https://app.raa.se/oppnadata/forndok/rest/archive/documentdownload/11275372/FULLTEXT01.pdf

Jutta Waller, 1996. Dräktnålar och dräktskick i östra Mälardalen, kontinuotet och förändring under folkvandringstid och vendeltid. Uppsala universitet.

Madelein Karlsson, 2020. Kvinnan bakom det mäktiga spännet, vikingatida ryggknappspännen i Mellansverige. Kandidatuppsars, Stockholms universitet. https://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:1539494/FULLTEXT01.pdf

Ulla Mannering, 2020. Iconic costume, scandinavian late iton age costume iconogrsphy.

Blogginlägg om sjal vs mantel. http://www.medieval-baltic.us/vendelshawl.html

Freja eller kvinnan från Öja på Gotland

Den här kvinnofigurinen har jag skrivit om tidigare är nu utställd i nya utställningen Vikingarnas värld. Hon är fortfarande inte så känd, vilket hon säkerligen skulle ha varit om hon hade tolkats som Gudinnan Freja.

Kvinnofigurin från Öja på Gotland. Foto Ola Myrin, SHM, CC BY.

Hon har håret uppsatt i en knut och hon påminner om Freja från Aska i sättet hon håller armarna runt sin mage, vilket tolkats som en gravidmage.

Knuten på Öjafigurinen. Foto Elisabeth Pettersson, SHM, CC BY.

Hon är 52 mm lång och tillverkad i kopparlegering och dateras till vikingatiden. Den är lite grovt skulpterad, men ansiktet är milt och utrycket fint med armarna om magen. Jag önskar jag visste vem som gjort henne och för vilket syfte. Figurinen hittades vid Hoburg (tg? ) och inlöstes 1863 tillsammans med flera andra fynd, bl.a. två pärlspridare. Det räknas som ett lösfynd.

Öjafigurinen. Foto Elisabeth Pettersson, SHM, CC BY.

Som jag skrev tidigare så ser hon ut, på ryggsidan, ut att ha ett bälte. Kanske har hon en lång klänning med ett bälte? Eller är det en lång kjol med en jacka och det är jackkanten som syns? Har hon en krage?

Detalj.

Det ser även ut att vara någon sorts ränder bakpå halsen, vilket skulle kunna vara ett halsband. Eller så är det en synvilla… Önskar jag kunde titta på henne lite närmare. Nu är hin utställd i monter 16, som handlar om kvinnor under vikingatiden.

Inv. nr. 3053, 457610_HST. Öja, Gotland. Foto: Ola Myrin och Elisabeth Pettersson, SHM, CC BY.

Lästips:

Kvinnofigurinen från Öja, monter 16. Vikingar.historiska.se https://vikingar.historiska.se/object_details.php?object=457610_HST&e=no&l=sv