Etikettarkiv: arkeologi

Textil funnet från Alvastra pålbyggnad! Men är det neolitisk textil?

Jackie har skrivit inlägg på Historiskabloggen om Alvastraprojektet: http://alvastrapiledwelling.historiska.se/whats-in-the-alvastra-box-part-2/

Jag vet inte om ni vet att det inte hittats någon stenålderstextil i det vi kallar Sverige idag! Men det har det!

Jackies inlägg är spännande och hon berättade även om ett tidigare fynd hon fått reda på, då folk hört av sig efter blogginlägget – på 90-talet daterades ett textilfynd i södra Sverige till neolitikum med kol14 -metoden. Hela fragmentet gick då åt och endast några fotografier finns kvar. Jag ska fråga igen vilka som hittade textilbiten och gjorde provet!

Men det betyder att det antagligen missats massor av stenålderstextil under arkeologiska utgrävningar – ingen har direkt letat!

Nu är frågan hur gamla textilbitarna från Alvastra är! Textilierna har bevarats i torvbiten i en låda sedan 1930. Dom ser ut att vara tuskaft och växtfibrer, så redan där är det sannolikt att det kan vara stenålder!

Förstorad bild, från bloggposten, av ett av textilfragmenten. Accessionsnummer 19414:F1Y. Foto: Helen Persson, SHM.

Jag tycker det är urspännande och hoppas och håller tummarna för att det är neolitisk textil!

Kram

Jötunvillur – runkod som knäckts

2 svar

Att runa betyder hemlighet berättar jag om nu och då, men att de även användes för att skriva kod när de skrev, eller lekte med, runorna brukar jag inte berätta så ofta. Runorna har ju olika namn och nu har en norsk runolog, Jonas Nordby, knäckt koden ”jötunvillur” som jag inte ens kände till. Det var en nyhet 2014, men jag missade den…

Tänk om de lärde ut runor lite som i en skola, där runnamnen skulle memoreras, och om alla då kan läsa och skriva så går det ju inte längre att skicka hemliga meddelanden… Men om två personer, eller familjer, kommer överens om en kod så blir det ju hemligt igen 🙂 Kodknäckaren menar dock att han tror att koden mest var till för att lära sig runnamnen.

Photo: Aslak Liestøl/Museum of Cultural History, University of Oslo, från www.sciencenordic.com/mysterious-code-viking-runes-cracked, se nedan.

Här är runpinnen med två mansnamn i både vanliga runor och i jötunvillur.

Runkoden jötunvillur går ut på att byta ut runtecknet med det sista ljudet i runnamnet. (Illustrasion: Jonas Nordby, från forskning.no, se nedan).

På det här runbenet står det Kyss mig i kod. Hemlig kärlek i Sigtuna kanske? Dateringen är 1100-1200-tal och skrivet i den vanligaste medeltida runkoden (cipher runes). En variant kallad isrunor. (Photo: Jonas Nordby).

Sifferkoden är ett system som delar in runealfabetet i sina tre delar/rader. Antal streck på vänster sida av tecknet visar vilken del av runealfabetet man skall leta sig fram i. Strecken på höger sida berättar vilken placering runan har i sin /delrad (Illustrasion: Jonas Nordby, från forskning.no, se nedan)

Sifferkod 🙂

Det här runbenet från hamnen i Bergen är roligt då linjerna i skäggen utgör det kodade meddelandet! Vad står det, undrar jag? (Photo: Aslak Liestøl/ Museum of Cultural History, University of Oslo).

Kram

Lästips:
http://sciencenordic.com/mysterious-code-viking-runes-cracked

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Jötunvillur

http://www.theguardian.com/books/2014/feb/12/ancient-viking-code-deciphered-runologist-jotunvillur

http://forskning.no/arkeologi-historie-sprak/2014/01/loser-vikingenes-runekoder

”Vendelkråka” från Upplandsmuseet – Uppdaterad!

2 svar

En av mina facebookvänner delade ett av Upplandsmuseets fina föremål – ett fågelspänne från Viby gård i Uppland.

Den är helt enkelt underbar! Det röda är förmodligen granater, men det ser ut att vara någon annan sten också. Jag har inte hittat den i deras samlingar ännu. Skulle vilja veta hur den ser ut på baksidan och vad det är för inläggningar.

Uppdaterar för jag hittade den efter mycket letande på Digitalt museum 🙂 (Googlade ’Upplandsmuseet Vårby gård) och har även hittat en grävrapport som nämner fyndet i en jordkällare/grav.

Utdrag ur grävrapport:

”Drygt 800 meter väster om området, inom Vibys ägor, ligger Bastubacken. Här finns en gravhög (raä 46) och en rest sten (raä 82). Ytterligare en hög och en rest sten har funnits i området (raä 33 och 38). Den resta stenen befanns vara borttagen vid 1970-talets fornminnesinventering, och gravhögen undersöktes och togs bort 1976. Vid tidpunkten för undersökningen, som genomfördes av Sverker Söderberg, var graven redan kraftigt skadad av en jordkällare placerad mitt i högen. Graven befanns under sin jordmantel ha ett kärnröse och under detta en grövre, tvåskiktad stenpackning. Under graven hittades äldre lämningar, troligen tillhörande en boplats. Fynden från gravundersökningen bestod bl a av åttio liter brända ben (inklusive björnklor), spelpjäser av ben, kamfragment, nitar, en liten tvinnad guldring som möjligen hört till en nit, ett bryne samt fragment av glaskärl. Graven daterades till övergången mellan vendel- och vikingatid (UM top ark). I Upplandsmuseets samlingar finns sedan 1944 ett fågelformat spänne och en smyckeskedja från Kalmar socken (UM20307 och 20309) (fig 2). Fyndomständigheterna är något osäkra, men enligt muntliga uppgifter ska fynden ha påträffats inne i själva jordkällaren på 1890-talet (UM top ark)”.

Tydligen är det inte granater, utan rubiner (?!). De genomskinliga stenarna ska vara bergkristall – ”Ett dräktspänne i form av fågel (s.k. Vendelkråka) av brons med steninläggningar av bergkristall och rubin” står det i Digutalt museum. Se länk nedan.

Jag köpte nyligen en liknande fågel på loppis. Den är enklare och har en broschnål på baksidan.

Jag tycker om min ”vendelkråka” – även om det kanske är en rovfågel som en örn eller en falk 🙂

Namnet har fågelndekorationen fått efter legenden om Ottar Vendelkråka. Fåglarna förekommer framförallt under vendeltiden 550-750 (793) e.Kr. men en är hittad i en grav på Birka. Birkafågeln är en av de vendeltida fynden som förekommer i de vikingatida Birkagravarna.

Kram

Lästips:

Linda Qviström, 2003. Arkeologisk utredning etapp I och II. Knarrbacken
Kalmar socken, Bista 3:1 Håbo kommun. Upplandsmuseet.

Spännet på Digitalt museum.

Möte i korridoren med Setons Birkafynd

Kommentera

Ibland blir man överraskad! Idag påväg från jobbet gick vi förbi denna låda 🙂 Saker jag aldrig sett men hört talas om – i alla fall om mannen, skotten Alexander Seton, som grävde fram dem på Birka för en evighet sen – något kanske ur graven som kallas ”Setons grav”. Han grävde flera gravar på Björkö innan arkeologer ”fanns” och arkeologoutsidern Seton kommer snart få lite nytt ljus på sig 🙂

Seton byggde en liten ”minimonter” till en spännbuckla han hittade! Graven hör till gravfältet Borgs hage.

Han lagade den underbara kannan med någon sorts klammrar…och annat material än lera!

Det ska bli kul att läsa om Seton, för det är ofta så att historier som någon berättat blir till sanning och så glöms källkritiken bort…

I lådan låg även hjärtformade bältebeslag från Hovgården på Adelsö, samt några snygga silverhalsband från någonstans…:-)

Kram

Lästips:

Seton i Riksarkivet

Benlindekrokar, till benlindor eller strumpor, från Bikagrav bj 905

2 svar

Kopior av benlindekrokar från Birkagrav bj 905.

Syr fast mina fina Birkabenlindekrokar i form av fåglar, troligen falkar :), på museets benlindor. De ska få flyga till New York och visa upp sig! Det står iof i Arbman att de är djuransikten – tiermaskenförmige.

För att linda på benlindorna så behöver kroken lindas in i bandet, bakåt 🙂 Men det blir ju inte snyggt att fota…

Skärmbild från Sök i samlingarna, SHM, gravinnehåll bj 905.

Det är en skelettgrav i kista, i gravområde 1E i Hemlanden på Björkö/Birka. Han har inte med sig så mycket saker men ”Tistelspännet” är mycket vackert (in english Thistle brooch). Bild kommer. Över graven ser det ut att ha placerars en riktigt stor sten!

Tistelspännet, ringnål, från bj 905. Ur Arbman, Birka I, tafl. 47.

Graven tecknad av Hjalmar Stolpe, ATA.

Brevid spännet står det ’spår av silver’ på teckningen och det skulle kunna vara detta som ligger i burken med preparat.

Skärmbild av benlindekrokarnas infosida i Sök i samlingarna, SHM.

Två benlindekrokar, eller till strumpor som det föreslås i SHM-texten, i brons med tygrester bevarade av yllekypert och tuskaftat linnetyg, ligger vid knäna. Det står även att där finns en järnring, men jag kan inte se var den sitter. Tyvärr finns inga foton på undersidan av spännena.

Fynd från Birka. Benlindekrokar med textilrester från mansgrav bj 905. Foto: Christer Åhlin, SHM.

Den ena av benlindekrokarna där garn syns i det bevarade hålet. Foto: Christer Åhlin.

Jag undrar varför den ena kroken fällt ut mer metallsalter och bevarat textil? Den andra ser nästan rengjord ut…

Förstoring av Christer Åhlin 's foto, SHM.

Nu när jag tittade igen så ser jag att det är textil på ovansidan av kroken! Undrar om det är det tuskaftade linnet?

Förstoring av Christer Åhlin 's foto, SHM

Det syns ju lite rost också på ytan.

De två pärlorna i graven ligger lite underligt. En av oidentifierat material mellan mannens smalbenen. Den andra ligger enligt Arbman i graven men 0,6 m över kroppen tillsammans med den lilla kniven (nr 4 och 5 på gravplanen). Den är tunnformig och av gult glas.

Nu har det kommit tips om att det är som ’garterbelts’ för benlindorna, som i folkdräkten! Knibeltikan de kallas för. De kan i detta fall ha suttit på band istället för på läder.

Tack för spännande inlägg på facebook 🙂 !

Kram

Lästips:

Arbman, H. 1940-43. Birka I, Text s. 353 & Tafl. 47.

Bj 905, SHM, Sök i samlingarna.

Hilde Thunems fina sammanfattning av byxfynd från järnåldern. http://urd.priv.no/viking/bukser.html

Linderholm Anna, Jonson Charlotte H., Svensk Olle, Lidén Kerstin, 2008. Diet and status in Birka: stable isotopes and grave goods compared, Antiquity vol 82, s. 446-461. Här.

Hägg, I. 1986. Die Tracht, I: Birka II:2, Systematische Analysen der Gräberfunde, ed. by Greta Arwidsson, Stockholm.

Peter Beatson nämner även ett likadant fynd från Ryurik Gorodische Wickelbander. (Tack för tipset NyBjörn! Obs! Det står fel gravnummer i inlägget!)

Legwrap garterbelts. Här. Pdf.

Torshammaren från Ödeshög

2 svar

Jag som aldrig har använt torshammare, har nu plötsligt köpa några inför en museifilminspelning. Önskar att jag köpt de från Birka, men jag kanske kan tillverka egna någon gång.

Här är min nyinköpta kopia, som jag nu målat med guldfärg. Det blev inte så tokigt!

Originalet - den fina torshammaren från Ödeshög, Erikstorp i Östergötland. Foto från Christer Åhlin. Mis, Historiska museet.

Ödeshöghammaren i silver med förgyllning är en av de mest kopierade torshammarna, men jag har aldrig direkt tittat ordentligt på den. Nu när jag gör det ser jag bara prinsessan Leia som håller i ett par stavar… kanske för att vi just sett nya Star warsfilmen 🙂 Men vad är det egentligen för figur som står på hammarhuvudet? Någon har säker skrivit om det så jag får leta lite vid tillfälle.

Stora ögon, lite mun, hårknutar?, en halsring, en fint dekorerad klänning/hängselkjol…? Vad tycker ni? Har figuren en hjälmkam?

Föremålen i skatten med torshammaren från Ödeshög, Erikstorp innehåller en kvinnas dräktuppsättning. Foto Christer Åhlin, SHM.

Inventarienumret 5671 innehåller flera saker hittade 1876 i en av två skattgömmor! Skatten dateras till 900-talet och Jessica Bjuhr har skrivit en fin uppsats om fyndplatsen och lite om skattens sammansättning. Torshammaren kan alltså ha tillhört en förmögen kvinna eller varit en del av en brudgåva eller vänskapsband i en vikingatida härskarmiljö. Guldarmringar omnämns i en vikingatida skriftlig källa, Florence av Worchester från omkring 1040, då 16 krigarmän bar en 16 uns guldarmring på vardera arm! (Se referenser i Bjuhr 2010).

Foto Ulrik Skans, SHM.

Öga mot öga. Detalj av Ulrik Skans foto.

Så småningom ska min även få silveröglan, men till imorgon får det duga med en läderrem.

Kram

Länkar:

Fler bilder av torshammaren från Ödeshög finns i Sök i samlingarna, Historisk: http://mis.historiska.se/mis/sok/fid.asp?fid=108249&page=2&in=1

Jessica Bjuhr, 2010. Depåfyndet från Erikstorp.

Roar mig med att klippa och sy i dyrt sidentyg à la Geijers S4

Kommentera

Behövde piffa till en yllekjortel och bestämde mig för att nu måste jag våga klippa i sidentyget jag köpt av Max, så har sytt kantband på ärmsluten och runt halsringning nu. Det är samit, S4, som bl.a. förekommer i flera Birkagravar.

Baksidan på tyget är också fin!

Smygsydde fast från utsidan…

Samitum är ett mönstervävt sidentyg som är lite hårt att sy i – stadigt! Det förekommer i flera gravar under vikingatiden och att klippa kantremsor av mönstrat siden finns som arkeologiska fynd bland annat i Birkagravar, Pskovgraven och i Osebergsgraven. Det verkar ha varit populärt men jag måste bara säga att det gör ont ända in i märgen att klippa remsor av detta fina tyg! Kanske kan jag få till en liten fin påse också 🙂

Halsringning blev fin! Det blå ullgarnet är vejdefärgat, men inte av mig. Jag har inte kombinerat detta efter något fynd utan hade redan broderat dit det blå och tyckte att det såg lite torftigt ut jämfört med vad jag tänkt…

Fick även användning för en av mina små svitaknappar 🙂 och har ögleflätat sidenband till knappöglan.

Kram

Tygrester från spännbucklan i Kvinnograv bj 517, Birka

2 svar

Här är spännbucklorna från grav bj 517. Några av er kanske känner igen dem från teckningarna i Inga Häggs bok om kvinnodräkten i Birka. Tyvärr har jag bara foto från den ena spännbucklans tyg. Kvinnan blev begravd i en kista norr om Borg på Björkö, det vikingatida Birka. Ursäkta de lite tunga bilderna. Jag tänkte att detaljerna skulle synas bättre om jag inte minskade. Får se om det fungerar…

Det är ifrån denna grav som det största sammanhängande styckena av goffrerad särk kommer. Goffrerat linne hittades även på skänkeln till kvinnans sax.

Ur Inga Häggs bok ’Kvinnodräkten i Birka’, 1974, s. 123.

Förmodligen har ett litet rundspänne hållit ihop särken i halsen. Hängselkjolsöglorna sitter fortfarande fast vid hängsekljolstyget, enligt Hägg, men hon har inte med kjolen i genomgången av hängselkjolarna, men hon ska ha skrivit om det i Tor;nr 13,1969, s. 18.

Vid det treflikinga spännet satt två öglor av linne som i sin tur satt fästade vid en obetydlig bit yllekypert från ett livplagg ( se 517:4 på teckningen ovan). Bland textilierna i graven ska Geijer ha hittat en grov ylleväv, W7, som tillsammans med linnerester låg över den ena spännbucklan, men det är osäkert om de hörde till dräkten – Hägg tycker det ser ut som en filt (Se bilder från Mis nedan).

Ytterligare en liten bit tygbit av fast och tät kypertväv finns på spetsen av kniven i graven, men Hägg nämner inte vad det är för material. Till ett av livplaggen hörde förmodligen även två kulformade knappar (Hägg 1974, s. 62; Birka III, s. 60, Taf. 7:6, Taf. 33:3).

Vid ena nålen finns även S4, som är siden. Hägg har med det på en av teckningarna ovan, 517:1c, och i tabellerna , fig. 53 och fig. 56. Jag antar att ’FH’ är öglor i fig. 56 (jmf. teckningen ovan, 517:1a-c).

Spännbuckla 1: 1 FH (linneögla) vid nålhållare, 2 FH (linneöglor) vid nålfäste.

Spännbuckla 2: 2 FH (linneöglor) och sidenband vid nålhållare, 3 FH (linneöglor) vid nålfäste.

Försök till sammanfattning av mig :

Kvinnan bar en vit eller naturlinnefärgad goffrerad särk med ett litet sprundspänne, spännbucklor till en hängselkjol med linneöglor och eventuellt ett plagg med sidenband på, om siden bandet inte är ett bärband eller sitter sitter runt linneögla på samma vis sil Hilde Thunem visar med Köstrupkjolen – där ett yllebrickband spännts fast ovanför hängselkjolen. S4 är ju samitum, vilket kan vara vackert mönstrat i olika färger. Hängselkjolstyget har Hägg möjligen skrivit om tidigare (ska försöka få tag i artikeln i Tor).

Hon bar även ett livplagg av yllekypert med linneöglor i kanterna, som hölls ihop med ett treflikigt spänne. Möjligen hade hon en filt eller grov sjal (?) över sig som det fanns linnetyg till, över spännbucklorna. Kniven och saxen kan ha hängt från någon av spännbucklorna. Det är oklart varför det är så många öglor, men kniv och sax har kanske hängt från spännbucklorna. Till detta kommer de två knapparna som i Mis kallas ”svitaknapparana”. Se lite fler bilder nedan.

Några bilder från Mis:

Den grova ylleväven. Foto: SHMM.

Foto: SHMM.

Silverkors. Foto: Christer Åhlin, SHM.

En av de två svitaknapparana. Foto Eva Vedin, SHM.

Flera pärlor av fajans, silver- och guldfolie samt glas. foto: Eva Vedin, SHM.

Spänne. Foto: Eva Vedin, SHM.

Så till sist mitt favoritspänne, här med ett lite enklare karvat utseende 🙂

Kram

Lästips:

Inga Hägg, 1974. Kvinnodräkten i Birka.

Inga Hägg, 1969. Die wikingerzeitliche Frauentracht von Birka. Einige Bemerkungen zur Hemdform. Tor 13. Stockholm, s. 13ff. – Men den här har jag inte läst ännu…

Agnes Geijer, 1938. Birka III.

Bj 517

Hilde Thunem http://urd.priv.no/viking/smokkr.html

Dela det här:

Dela det här:

Dela det här:

Dela det här:

Dela det här:

Dela det här:

Dela det här:

Dela det här: