”Döden, döden, döden”, började Astrid Lindgren sitt telefonsamtal med. Jag pratar om döden varje dag och ibland tänker jag även på den… Vad kommer hända? Händer det någonting över huvud taget?
Igår ville en skolklass att jag skulle berätta läskiga saker om forntiden och döden, så att de blev skrämda… Undrar just om de kommer minnas vad jag berättade om.
Fick just veta att jag har jobb nu resten av året och det känns tryggt! Får prata om döden lite till 🙂
Kram
En forntida väg på Helgö som fortfarande syns, men inte så bra på det här foto 🙂 Den är en av flera vägar, två andra vägar kom fram under de arkeologiska utgrävningarna.
Här syns den lite bättre. Den går mellan husgrupp 2 och 1 och den syns betydligt bättre nu än på sommaren.
Morris har hittat en egen väg, under vägen, vid grannens tomt 🙂
Kram
Kan stolt meddela att vår artikel om ringen från Birkagrav bj 515, som vi analyserat med svepelektronmikroskop, har blivit antagen för publicering 🙂
Det ska bli kul att se den i tryck! Yippie!
Kram
När andra är hemma på julledighet åker jag till jobbet, gör upp en eld och berättar om stenåldern 🙂 Men jag får även lära mig nya saker.
Vi bjuder på Wilmas tuggkåda som är bra för tänderna då det är bakteriedödande, anticeptiskt! En besökare berättade igår att de fortfarande i Turkiet och Grekland tuggar ”vattnet från träden” och att det även används som medicin vid magont och sur mage. En annan sorts kåda används även även vid förkylning. Den eldas och röken/ångan som andas in dödar förkylningsbakterierna och det fungerar också slemlösande. Jag har sett skålar med olika kåda i Egypten också.
Av kådan gjörs harts och på stenåldern och senare användes det till klister. Av björksav från näver gjordes en seg björktjära, harts, som var bra att limma med. Även om man inte vet exakt hur det framställdes under mesolitikum, innan keramiken.
När jag grävde på Bjästamon utanför Örnsköldsvik för 12 år sedan hittade jag en stenålderhydda, eller i varje fall ett vindskydd, med en eldstad med ett litet stolphål brevid (den större bruna ytan).
De hade slagit upp lägret vid den dåtida havskanten och suttit inne och tillverkat flintaredskap och tuggat tuggumi. Tuggummina hade sedan använts som klister. När det senare gjordes analyser på tuggummina visade det sig vara barn och ungdomar som tuggat, att döma av tandavtrycken.
Tuggummin. Foto: Henrik Runeson
Den här stenen verkar ha använts för att värma upp tuggummina för att sedan klistras med. På spetsar på Bjästamon, men även på andra platser, hittas just små svarta fläckar som.är spår efter stenålderns klister.
Kåda och sav kan alltså bli harts på olika sätt som klister, tätningsmedel, rökelse, tuggumi och medicin, och säker mycket annat 🙂 Har du ett recept får du gärna dela med dig.
Vill du läsa mer om Bjästamon så finns boken Stenålderns stationer, arkeologi i Bottniabanans spår från 2007.
Kram
Hittade ringen jag tillverkar, efter ett svenskt fynd i guld, i silver, utställd på British Museum – superglad! Den här är anglo-saxisk och verkar vara daterad till sent 400-tidigt 600-tal. Den hittades i grav 250 i Buckland, Dover.
Foto från British Museums onlinekatalog.
Finger-ring
Museum number: 1995,0102.180 Description
Silver wire spiral finger-ring.
Culture/period: Anglo-Saxon
Date: 5thC(late)-7thC(early)
Findspot:Excavated/Findspot: Buckland, Grav 250 Cemetery(Europe,United Kingdom,England,Kent,Dover,Buckland (Dover))
Materials: silver
Dimensions: Diameter:25 millimetres
Folkvandringstida guldring från Östra grevie i Skåne (Foto: SHM, Mis).
Folkvandringstida ring från Tune på.Gotland (Foto: SHM, Mis).
Folkvandringstida guldring från Svedvi kyrkby i Västmanland (Foto: SHM, Mis).
Och sist den här folkvandringstida guldringen från Gottskalk på Gotland (Foto: SHM, Mis).
Tuna och vi-platser kan kopplas ihop.med den forntida kulten 🙂
Kram
Det ligger precis där stigen svänger upp i en lite backe. Helgö var mindre på järnåldern och det här bryggfundamentet kan ha byggts på under lång tid. Vet inte när exakt det inte gick att använda längre.
Fornlämningar som denna är lätta att se när man vet om dem, men annars är de bara en stensamling som inte känns så viktig. Men en gång i tiden, under järnåldern låg det en hamn här, med båtar och folk – det var liv och rörelse.
Kram
Det finns föremål och föremål… Och en del önskar jag verkligen att de kunde berätta sin historia. Till det här föremålet skulle jag vilja fråga – Vem tillverkade dig? Vem bar dig? Har du ett namn? Vem dödade du?
Wulfheodenas i England återskapar Vendeltiden och det är roligt att hjälpa till. Sköldbucklan (tidigare inlägg) är ett av föremålen som och vi har även hjälp till med bilder och även en vendelhjälm. Nu har Charlotte tagit ut detta magnifika svärd från Vendelgrav 1 ur Guldrummet för ny fotografering, så att Vince Evans kan tillverka en kopia 🙂
Hantverket och mönstren är så fina och det finns massor att titta på. Det är inte bara ett dödens svärd. Det är ett konstverk!
Jag hoppas att jag någon gång får se det återskapade svärdet 🙂
Kram
Igår såg jag den här ringen för första gången, efter att ha känt till den i 20 år 🙂 Jag har läst om den och den finns avbildad bl.a. I Arbmans Birka I.
I samband med att vi skriver en artikel om ringen från bj 515 så har jag fotograferat de andra liknande ringarna funna Björkö och det är spännande 🙂
Ringen är hittad i en kvinnograv och eftersom den är omgjord till ett hänge, så har hon inte använt den som ring. Men tänk om det var en ring som tillhört en man hon älskade? När han dog kanske hon inte ville att någon annan skulle kunna bära den och satte dit silvertrådpärlan som ett stopp? Många tankar kom upp när jag höll i ringen igår.
Återkommer med mer info om graven.
Kram