Jellingehänget från Stora Ryk. Foto Ola Myrin, SHM, CC BY.
Många frågar mig vad det var för tråd som användes under vikingatiden för att trä upp pärlorna på. Jag brukar svara (vaxad) lintråd, läderrem eller silketråd, vilket har hittats inuti pärlor bland annat. Jag ska lägga upp om jag hittar var jag hittat de källorna. Känner mig osäker på läderremmen, men vet att jag läst det någonstans som fynd.
Men här kommer i varje fall en bild på en bevarad tråd, även om jag inte vet vad det är för material i den. Det är ett hänge från den vikingatida silverskatten i Stora Ryk.
Baksidan av Jellingehönget från Stora Ryk. Foto Christer Åhlin, SHM, CC BY. Förstoring av bilden ovan.
Hänge har en liten bit av upphängningstråd bevarad. Metallsalterna i hänget har konserverat tråden, men det står inte i samlingsdatabasen vad det är för slags tråd. Men det syns att det är tydliga fibrer. Om det är lin, hampa eller ulltråd kan jag inte se. Det vore roligt att titta närmare på det i microskop, men nu är det utställt och då blir det lite knepigt att få titta på.
Äldre foto av Jellingehänget från Stora Ryk. Foto Christer Åhlin, SHM, CC BY.
Hänget är gjort i Jellingestil i kopparlegering. Det är 33 mm högt och 37 mm brett. Ni ser ett sammanrullat litet Jellingedjur och jag tycker det ser som om det är någon som griper den om nosen. Baksidan har eventuellt en beläggning av vitmetall. Hänget är utställt i Vikingarnas värld, monter 84.
Från vikingatiden finns de äldsta skandinaviska krucifixen, men den vikingatida smeden tolkade krucifixet lite annorlunda. Den här texten handlar om grav Bj 660 på Birka och de tre andra likadana krucifix som hittats i Danmark.
Inv. 34000, 108914_HST. Birkakrucifixet, foto Ola Myrin, SHM, CC BY.
Birkagrav bj 660: Det är en liten Jesus som är bunden istället. Han är tillverkad i silver, möjligen förgyllt, i filigran och granulering. Krucifixet dateras till 900-talets första hälft och det hade följt med en kvinna på Birka i hennes grav, grav bj 660, vilken undersöktes 1879 av Hjalmar Stolpe. I samlingsdatabasen nämns korset som ”Sveriges äldsta kristna konstverk.”
Spännbucklorna är fel, men jag har försökt sätta ihop pärlorna från graven. Foto på den ungefärliga platsen där hon blev begravd på Birka.
Kvinnan i graven hade även fått med sig en miniatyrsköld i samma teknik samt en silverpärla och ett sk. Lunulahänge, som ser ut som en halvmåne. Men de är i lite annan stil. Hon hade ovala spännbucklor till sin dräkt i ylle, linne och siden med brickvävda band till. Dessutom hade hon fått med sig en stav som tolkats som en Völvastav.
Sköldhänge i filigran från bj 660. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY. Filigranpärla från bj 660. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY.Lunulahänge från bj 660. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY. Pärlorna från bj 660. Foto: Eva Vedin, SHM, CC BY. Skärmdump från Sök i samlingarna.
Syskonkrucifixen
Aunslevkrucifixet: Ett liknade guldkors har senare hittats i sydskandinaviskt, danskt, område 2016.
Krucifixet från Aunslev, Fyn. Bild från Ladby Viking Museum.
Det nya krucifixet från Aunslev, på Fyn, i Danmark är gjort i solitt guld. Några detaljer skiljer det från Birkakrucifixet, men det ser ut, i mina ögon, att vara gjort av samma person. Fyndet gjordes av metalldetekorist Dennis Fabricius Holm, så det har ingen tydlig fyndkontext.
Kettingkrucifixet: Blev nu uppmärksammad på ett blogginlägg från Martin Rundvist som tar upp ytterligare två krucifix! Ett identifierades av Silke Eisenschmidt 2012 men grävdes upp av Jens Raben redan 1927 i en vagnsgrav i Ketting på ön Als i Danmark.
Krucifix från Ketting, Als i Danmark. Foto: aardvarchaeology.wordpress.comKetting grav 3. Ur Med hammer og kors. Foto: J. Andersen, Sønderjylland.
Kettinggraven i Ketting, grav 3, bedöms som en kvinnograv där kvinnan begravts i en vagn. Krucifixet låg intill fem glaspärlor. Till graven hörde även bland annat järnringar med torshammare på. Även Kettingraven dateras till första hälften sv 900-talet, bla annat pga ev ett beslag dekorerat i jellingstil.
Omøkrucifixet: Ett fjärde kors, som även det är trasigt har hittats i ett skattfynd med hacksilver på Omø. Skatten grävdes ned när Sven Tveskägg var kung 986–1014 och den hittades av metalldetekorist Robert Hemming Poulsen 2015. Omø ligger mellan Fyn och Zeland.
Kricifixet från Omø. Foto: aardvarchaeology.wordpress.com
Tankar:
Så två är hittade i gravar, ett i ett skattfynd och ett som lösfynd. Martin tänker att eftersom tre av korsen är nära Hedeby så kanske det kan vara platsen där de tillverkades. Se lästips för länk till hans blogg.
Metalldetektoristerna har verkligen bidragit med två arkeologiska guldkorn!
I tisdags var Allan och jag med som statister i SVT’s nya satsning på Sveriges Historia, som ska sträcka sig över hela historien från istid till nutid. Hösten 2023 ska den börja gå på tv.
Jag var med för några veckor sedan och nu skulle det bli ett nytt avsnitt och jag behövde lite nytt att ha på mig.
På morgonen satte jag ihop smycken efter grav bj 1131, men jag kommer inte längre i min röda hängselkjol i diamantkypert, så den stämmer inte i tyget. De tyckte att jag skulle ha en brun hängselkjol så jag sydde en ny. Tyget är en fin diagonalkypert som är så tät att det var svårt att sy i det. Det är nog till och med det värsta tyg jag någonsin sytt i!
Både Agnes Geijer och Inga Hägg har med graven som en 900-talsgrav (Geijer s. 174 och Hägg tabell fig 53). Graven innehåller tygerna W10 och W35 samt linnetyg.
Birkatyg W10, diamantkypert. Ur Geijer.
W10, som är en fin diamantkypert, kommer från ovansidan av spännbucklan, som är av typen P51, och linnet kommer från insidan.
Birkatyg W35, diagonalkypert. Ur Geijer.
W35, som är en trebindig kypert, kommer från ett trattliknande, runt spänne. Jag har aldrig tidigare lagt märke till det spännet.
Det trattliknande rundspännet med W35. Ur Arbman, Birka I.
Utöver det som står i Geijer så finns det uppgifter hos Hägg om linneöglor i spännbuckla I. Enligt tabell fig 56 finns det 2 linneöglor vid nålhuvudet och 3 linneöglor vid nålfästet. Det verkar inte ha funnits två spännbucklor, utan bara en.
Det likarmade spännet, Arbman Taf. 81:4.
Från det likarmade spännet finns ingen notering om textil. Men i Mis står det att det finns en textil tråd från graven.
Gravskiss där nr 1. är spännbucklan, 2. det likarmade spännet, 3. det trattformade rundspännet och 4. är de 66 pärlor. Nr 5 och 6 är en kniv, resp en sax.
Hon fick även med sig en bygelsax med bronspressbleck på bygeln och en kniv med silver band. Enligt gamla Sök i samlingarna finns det även ett nålhus i ben, som det också finns textil på, men det är inte med i Arbman.
Skärmdump från Sök i samlingarna.
Smyckena ligger som om rundspännet hörde till något under hakan. Pärlorna ligger ovanför spännbucklan och det likarmade spännet i graven. Har de hamnat upp och ned? Det saknas en spännbuckla eller bar hon det likarmade spännet istället på ena sidan? Det ser ut så på pärlorna. Eller fick hon bara med sig en spännbuckla och det likarmade spännet är till en kappa?
De 66 pärlorna i glas, bärnsten, karneol och bergkristall.
Så underst bar hon förmodligen en linnesärk och sedan möjligen en linnehängselkjol i omlott, eftersom det var så många hängselöglor. Eller om extraöglorna var till saxen och kniven, även om de ligger på andra sidan från spännbucklan? Utanpå detta bar hon möjligen en kappa och överst en sjal i diagonalkypert.
Diagonalkypert skulle iof även kunnat vara en klänning, även om det inte ligger under spännbucklan, med ett annorlunda spänne i halsöppningen.
Diamantkyperten låg utanpå spännbucklan, på toppen av den. Ibland ramlar smyckerna in i tyget efter ett tag i graven. Så det skulle kunnat vara en kappa i diamantkypert.
Det var inte en så tydlig grav men det är det ju sällan 🙂 Sen är jag nyfiken på om det syns textil på det likarmade spännet och om nålhuset har notering med gravnummer på sig. Det har blivit fel i Arbman med kniven, som står att den kommer från grav 1130.
Nagelörten, även Vårälskling, blommade på Stadsvallen. Inspelning i Hemlanden.Offerträd.
Lästips:
Agnes Geijer, 1938. Birka III. Die Textilfunde aus den gräbern.
Inga Hägg, 1974. Kvinnodräkten i Birka.
Holger Arbman, 1940 & 1942. Birka I, Text och Tafeln.
Den här kvinnofigurinen har jag skrivit om tidigare är nu utställd i nya utställningen Vikingarnas värld. Hon är fortfarande inte så känd, vilket hon säkerligen skulle ha varit om hon hade tolkats som Gudinnan Freja.
Kvinnofigurin från Öja på Gotland. Foto Ola Myrin, SHM, CC BY.
Hon har håret uppsatt i en knut och hon påminner om Freja från Aska i sättet hon håller armarna runt sin mage, vilket tolkats som en gravidmage.
Knuten på Öjafigurinen. Foto Elisabeth Pettersson, SHM, CC BY.
Hon är 52 mm lång och tillverkad i kopparlegering och dateras till vikingatiden. Den är lite grovt skulpterad, men ansiktet är milt och utrycket fint med armarna om magen. Jag önskar jag visste vem som gjort henne och för vilket syfte. Figurinen hittades vid Hoburg (tg? ) och inlöstes 1863 tillsammans med flera andra fynd, bl.a. två pärlspridare. Det räknas som ett lösfynd.
Öjafigurinen. Foto Elisabeth Pettersson, SHM, CC BY.
Som jag skrev tidigare så ser hon ut, på ryggsidan, ut att ha ett bälte. Kanske har hon en lång klänning med ett bälte? Eller är det en lång kjol med en jacka och det är jackkanten som syns? Har hon en krage?
Detalj.
Det ser även ut att vara någon sorts ränder bakpå halsen, vilket skulle kunna vara ett halsband. Eller så är det en synvilla… Önskar jag kunde titta på henne lite närmare. Nu är hin utställd i monter 16, som handlar om kvinnor under vikingatiden.
Inv. nr. 3053, 457610_HST. Öja, Gotland. Foto: Ola Myrin och Elisabeth Pettersson, SHM, CC BY.
Det känns som en evighet sen, men jag vill dela lite bilder från min första vikingadräkt. Jag hade länge bara dessa två plagg. Fotot är från vikingamarknaden på Adelsö 2005.
Min min 😂 Var kanske trött för gjorde flera guiderundor på Adelsö marknadsdagar 🙂
Hängselkjolen sydde jag på golvet på mitt rum i Ackis på Björkö. Den är efter ett mönster som Gamla Uppsala gjorde och som vi sålde i butiken på Birkamuseet. Skulle inte välja brunt linne igen och nu för tiden är det mer vanligt att ha spännbucklor till. Jag har vikt ned kanterna lite mer.
Mönstret är efter Gamla Uppsalamönstret.
Skulle jag sy en liknande nu så dkulle jag göra den lite mer A-formad. Dessutom går det att sy i kilar i sidorna, från midjan och nedåt, om tygbitarna fram och bak är raka.
Särken är vikt över axlarna och ärmarna, sen är kilar insatta i sidorna, plus fyrkantskilar i armhålorna. Det är bara 5 tygdelar och jag fick två kilar över vilka jag använt till annat.
Särken älskar jag att ha på mig, men hängselkjolen ”har krympt” sedan läge 😅 och halsbandet från Bj 632 är fortfarande min favorit, även om jag behövt trä om det några gånger sedan dess.
Väskan är tovad i ett stycke, i vit ull som det tog timmar att få ihop 😜 Den har ingen förebild och jag använder den inte längre, fast jag tycker så mycket om den.
Skorna är nålbundna sockar/tofflor från Norge dom jag sytt en lädersula på. De höll i många år tills malen hittade dom. Är verkligen förtjust i ylleskor och det finns röda, har jag för mig, i en Moschevaja Balkagrav.
Mamma och Allan
Det här är den andra hängselkjolen och särken är en snabbt sydd ”underundersärk”. Jag har verkligen mått bra i dessa kläder. Hoppas jag lyckas bli lite smalare igen. Jag behöver det, för jag har fått diverse problem med hälsan. Så vem vet, om två år kanske jag kommer i dom igen 🙂
Häromdagen gick jag lära mig att Eurasärken från Finland aldrig funnits, i varje fall inte i den form som vi känner den som. Det är en särk som inte lämnar något spill när den klipps ut ut ett tyg och den är fantastisk på så vis. Graven som menas är grav 56 i Luistari, Eura.
Men på facebook som skrev Mervi Pasanen att formen bara valdes och då med inspiration från en dansk, äldre järnålderskjortel i skinn – Møgelmosetunikan. Hon tipsade om att läsa Pirkko-Liisa Lehtosalo-Hilander. Ska se om jag kan hitta den. (Nu finns det en länk under Lästips. Har inte hunnit läsa ännu).
Kjorteln finns på Nationalmuseet i Danmark. Foto: https://samlinger.natmus.dk/do/asset/14683. Foto: Roberto Fortuna 2007. Andra sidan.
Skinntunikan är tillverkad av ungkalv, vilket flera samtida dräktfragment visat sig vara, och den påträffades tillsammans med en ung flicka i Gilleleje socken, Holbo Herred, i Møgelmose. Det ligger när Jelling i Sydjylland. Det var hemoglobinet i skinnet som visade att det är kalv som inte var äldre än 3 månader. Ungdjurs skinn är mjukare, flexiblare och tunnare.
Skinntunikan är daterad till yngre romersk järnålder/ äldre germansk järnålder med hjälp av C14, 252-402 evt. Det vi skulle kalla romersk järnålder/folkvandringstid. På Nationalmuseets hemsida står det romersk järnålder och om dateringen till ca 200 evt kan ni läsa i Klaus Ebbesens artikel.
Delarna utritade i grönt. Se Bandt och Mannering. Snittmönster för Møgelmosetunikan enligt Nationalmuseums hemsida, se lästips.
Om mönstret som finns på Nationalmuseums sida stämmer, så är inte Euradräkten helt gjord efter den. Møgelmosetunikan är alltså sydd av sex stycken bitar av kalvskinn! Fyra stycken djur. Det går att se ryggraden med det som blir som en linje i pälsen. Och tydligen så är sömnaden fin och sydd i välutvecklade tekniker. Ska se om jag kan hitta någon bild.
Teckning av skinndräkten från Møgelmose i Klaus Ebbesens artikel.
Ebbesens skriver att förutom de sex delarna så finns det små kilar under ärmarna där sidorna mötet ärmen. Den ena är rombisk och den andra med kilformad, om jag förstod det rätt. Skinnen har hårsidan inåt. Se vidare bild med text nedan.
Ur Ebbesen. Ur Ebbesen.
Så det är kilar under ärmarna och allt är hopsytt av skinnremmar med hjälp av kaststygn. Allt är fint sytt utom kilarna i halsen. Är det senare lagningar och förstärkningar?
Platserna med kappor/caper och tunikan påträffats och som analyserats. Karta: Sidsel Frisch, 2013.
Så glad att få lära mig något nytt men samtidigt lite ledsen att inte Eurasärken ser ut som jag trodde!
I somras under veckan för I förfäders spår så gjorde jag en liten guidetur för familjerna med mindre barn. Det blev en magisk stund som fångades på bild av Anniele!
Vi knackar på på ”Borgvallsporten”Vi går i vikingarnas spår längs med Borgvallen.
Tack Anniele för fantastiska fotografier och jag älskar färgerna!
Det finns så många föremål från vikingatiden att återskapa. Min plan var att göra större brons eller mässingsnålar och nu har de kommit fram. Jag tänkte sälja dom som synålar, vävredskap eller prylar eller liknande, men så hittade jag den här enklare dräktnålen från Bj 138 B och tänkte att det blir fint att göra av några av dom.
Frågade igår på facebook hur de med en ring används och flera svarade att de använder dem i kappan, manteln eller sjalen eller i peplosen och sätter ett snöre i och gör en åtta runt nålen. Eller så fäster de en läderrem i och knyter runt spetsen. Jag har bara använt nålar utan ring med pärlor mellan två nålar, men jag vet inte om det är rätt. Det verkar vara bra i alla fall med ringen,6 om hålet inte är så stort.
Jag ser denna typ av dräktnål lite som en enklare nål, men det kanske den inte är.
I grav Bj 138B hade den gravlagda blivit kremerad. Hon hade fått med sig mitt favorit borres-spänne och flera pärlhängen.
Borrespännet i Bj 138B. Teckning Harald Faith-Eli. Pärlhängen från Bj 138B. Teckning Harald Faith-Eli. Ringspännet i Bj 138B. Teckning Harald Faith-Eli.
Personen hade även fått med sig ett litet ringspänne i silver. Jag är fortfarande inte säker på hur den ”pärlade tråden” är gjord, med tanke på att den är slät på pärlhängenas öglor. Ett av pärlhängena är en glaspärla upphängs på guldtråd. Det finns även i Bj 660, som jag återskapat.
Ett intressant bronshänge med små stavar följe även med den döde. Skulle vilja se det lite närmare.
Bronshänget med små stavar i Bj 138B. Teckning Harald Faith-Eli. Pärlorna i Bj 138B. Teckning Harald Faith-Eli.
Kvinnan bar mängder med pärlor av glas, agat, bergkristall och karneol.
Skärmbild av innehållet i Bj 138 B, från Sök i samlingarna, SHM.
Hon fick även med dig en flinta, kam, beslag, isbroddar och en glättsten och i graven fanns även båtnitar.
Sammansatt kan från Bj 138B. Teckning Harald Faith-Eli. Två broddar till skorna. Teckning Harald Faith-Eli. Båtnitar från Bj 138B. Teckning Harald Faith-Eli. Och sist men inte minst glättsten i Bj 138B. Teckning Harald Faith-Eli.
Kvinnan, eller om det är en yngre person, har får vi förmoda fått en brandbegravning i båt. Det saknas spännbucklor så kanske dräktnålen använts istället? Nu kommer ren spekulation: Det skulle ju kunna ha kommit bort en dräktnål! Det lilla runda spännet kan ha suttit i särksprundet och ringspännet i en tunnare sjal eller liknande. Det är hur som intressant att tänka att en liten dräktnål är som en enkel variant av spännbuckla. Kanske till och med använd i någon form av peplos, en äldre typ av dräkt och kanske vanligare innan vikingatiden om vi tänker bort Gotland, där den verkar fortsätta in i vikingatid.
Jag behöver läsa på lite mer om dräktnålar och se hur de ligger i eventuella skelettgravar 🙂
Inget lästips idag med än Birkaböckerna av Arbman 🙂 Har Jutta Walters bok och ska läsa lite i den.
