Igår var en spännande dag och lång dag. Jag hade först två visningar på Historiska museet på textiltemat ”Täta skott mellan vikingatid och 1700-tal. Det var kul och gruppen var kunnig och det blev ett bra utbyte av kunskaper 🙂

På kvällen igår var jag sedan inbokad på en visning om antika kroppsideal, med fokus på proportioner. Kvällen började med en föredragsdiskussion i hörsalen och visningen började vid 21 – är grymt imponerad över alla de som går på museivisning så sent på kvällen! Jag var nervös för det är första gången jag använt ipaden för att visa bilder under en guidetur istället för att skriva ut och laminera in bilder, vilket jag brukar göra 🙂 Det gick som tur var bra och bilderna lös upp bra och det gick ju att zooma och visa detaljer 🙂

Här kommer nu en liten sammanställning av min visning, som gick igenom delar av mussets utställningar med föremål från Egypten, Cypern, Grekland och Rom, med tilläggsillustrationer i de bilder som visas nedan:

Egyptisk träpannåteckning av Thutmoses III med rutnät, från 18 dynastin ca 1450 f.Kr. I Egypten användes ett rutsystem för att få ”rätt” gemoetrisk form på människokroppen. Alla delar är noga uträknade och det är inte den naturliga kroppen som avbildas.

Oftast användes 18 rutor, från fotsulan till hårfästet. Har du inget hårfäste, lägg handloven på hakan och där långfingret nuddar högst upp på pannan är ditt hårfäste. Ruta 11 nedifrån är där midjan är, så alla har vädligt hög midja, som ändras under tex. Amarnaperioden då de istället använde 21 rutor för kroppen (Bild: Iversen).

Praktiskt var att om personen sitter ned så blev det 14 rutor, alltså 5 rutor i rad vid det horisontala låret (Bild: Iversen).

Pytagoras sa på 500-talet f.Kr., angående symmetri, att alla delarna av en form måste stå i proportionell relationon till helheten. Heraklitus, f. 535 f.kr, d. 475 f.Kr., ska ha sagt att ”människan är alla tings måttstock”. Herodotos som reste i Egypten på 400-talet f. Kr. antar att grekerna lärde sig geometri från egyptierna och han antar att de använde sig av de gudomliga proportionerna.

Phidias anses vara den grekiska konstnär som först använde sig av de gudomliga proportionerna. Det har gjort att han fått ge namn åt Φ
Phi 1.61803 – det gyllene snittets magiska tal som sedan beskrevs i en formel av Euclides på 300- talet f.Kr. (Obs! inte att förväxlas med pi).

Phidias skulpterade mest gudar medan Polykleitos bland annat avbildade en ko, atleter och Hjälten Akilles. Inga skulpturer av dem finns kvar och Plykleitos bok ”Canon” finns inte heller kvar, men flera antika författare har beskrivit deras verk och skrivit om Canon. Plycleitos kanske satte Chrysippos ideer i verket vilket Galenius skrivit om.

”Dorophyros”, Spjukastaren, är den skulptur av Polykleitos som romarna älskade och det gjordes därför många kopior av den. Under romersk tid kallades den för ”kanon framför alla andra” och kanon betyder ”mått, regel, lag”. Plinius, under första århundradet e.Kr., beskriver den som ”en pojke av manlig form som bär en lans och kallas ”Kanon” av konstnärer, som i den ser kontens element som om den var en kod” (min översättning… kan komma att uppdateras). Han står i contra poste, ”chiastic principle”, med balans mellan spända och anslappnade muskler och räta linjer i relation till en kurvig.

Kodens mått finns inte kvar men många ha försökt att genom beräkningar komma fram till måtten. Tanken är att det minsta måttet, eventuellt någon del av lillfingret, står i en proportionell relation till resten av kroppen. Det som används oftast är att huvudet utgör en 1/8 del av kroppen, men det är alltså det greksika idealet, de flesta människor har tydligen en kropp som är runt 1/7,5 av kroppen. Så med andra ord kan Polyleitos ha gjort huvudet lite större för att det skulle se så bra ut som möjligt!

I Dorophyros är kroppen naturlig men baserad på teoretisk perfektion, även om det trots matematiska uträkningar finns en fri oregelbundenhet som ger liv och värme till den matematiska precisionen (se ref. artsconnected.org). Han var den första att göra skulpturen så att den skulle kunna ses från vilket håll som helst, som en riktig rundskulptur.

Riacebronsen av en krigare, är ett grekiskt original som hittats i havet utanför Italien, och i den kan vi se hur en grekisk skulptur skulle se ut – även om den inte längre är guldglänsande. De flesta antika bronsstatyer har genom tiderna smälts ned för att användas till att gjuta nya saker som kanoner och annat.

Så filosofin för grekerna var att genom att använda de gudomliga proportionerna och symmetri så uppnås, harmoni, balans och skönhet.

Även romerska kejsare ville ”vara” skulturen Kanon, men med sitt eget huvud.

Det finns hela träningssidor ägnade åt att hjälpa människor att genom träning uppnå det grekiska idealet. Det som bör kommas ihåg är också att i grekland var sinnet lika viktigt uttryckt som ” ett sunt sinne i en sund kropp” (A sound mind in a sound body).

Romaren Vitruvius 85-20 f.Kr. skrev tio böcker om arkitektur och i tredje boken skriver han om den människokroppen som regelbok där naturlagarna är fixerade i skönhet och balans. Han menade att kroppen passar perfekt in i en cirkel och i en fyrkant och att naveln var perfekt i centrum. Han beskriver flera delar av kroppen i relation till varandra, bla. indelningen av ansiketet i tre delar där de bästa proportionerna skulle vara lika avstånd från haka till undernäsa, från under näsa till ögonbrynen och från ögonbrynen till hårfästet.

Ett av försöken att återskapa Vitruvius idé blev inte helt toppen. Flera har försökt och en som arbetade med Vitruvius på 1400- talet var Giacomo Andrea som kände Leonardo da Vinci.

Leonardo placerade delarna lite annolunda och då hamnar inte naveln i centrum men kroppen är proportionelig och hans teckning har blivit en av de mest kända teckningarna i världen.

En annan del i funderingar och uträkningar av ”Det gyllene snittet” är nummerserien fibonacci, där Fibonacci, (1170-1250) kommer fram till en numerisk serie som är nära kopplad till den gudomliga proportionerna och jag har nu läst en hel bok om denna ”gudomliga kod” inför visningen och jag tycker om den och den heter The secret code och är skriven av Priya Hemenway.

Fler lästips och länkar:

The Secret Code av P. Hemenway

Canon and Proportion in Egyptian Art av Erik Iversen