Etikettarkiv: vikingatid

Firade Ansgardagen i år igen på Adelsö

Gjorde ett föredrag om ”kosmos, de fonnordiska gudarna och andra väsen” till Hembygdsgården på Adelsö för kyrka. Tack Helena Puaschitz för fotografiet 🌺

Till vikingasommar på Historiska gjorde jag underlaget till en bild av den fornnordiska världen. Stefan (måste fråga om namnet) målade trädet och Jenny Marchi gjorde det grafiska. Jag är så stolt över den.

Tog med en bild på min egna vikingabegravning 👀 Blev bränd på ett skepp en gång.

Urd fick också vara med. Tack Henrik Ahnborg för detta fina foto 🌺

Avslutade med ett tips om att lyssna fornnordiska sagor på Historiskas audioguidesida. Vill du lyssna själv eller med ett barn så har vi skrivit några mytsagor utifrån de fornnordiska myterna. De är gratis att lyssna på och finns både på svenska och engelska 💗

Det var mysigt och vi fick god ”Ansgarstårta”. Den här gången Princesstårta 🙂

Kram

Hitta julen i historien

Hitta Julen i historien var ett jullovsprogram jag skrev på jobbet på Historiska museet 2016.

Det var en del i mitt jobb som ansvarig pedagog för Program barn och unga. Får ofta frågan var en museipedagog gör och svaret är att det är väldigt olika. Ibland svarar jag bara att jag är guide, men guidandet är bara en del av jobbet.

På det jullovet gjorde vi tre familjevisningar per dag och nu när jag hittade dokumentet så tänkte jag att jag kunde dela det med er.

Vi berättade även julsagor två gånger per dag i rummet som hette Yggdrasil.

Pysslet var glitterpyssel i Lejongången i form av glittriga mobiler av olika slag, inspirerade av äldre tiders julkronor. Vi färglade kyrkfönster på gamla OH-blad med julens motiv samt gjorde juldekorationer och små ”tomtevättingar” i lera, efter årets julkalender och det fanns en klädstation för att klä ut sig.

Längs turen hade jag placerat ut små tomtar här och där i museet 🙂

Jag brukar göra en ramvisning och sedan lite fylligare faktastopp i ett visningsunderlag. I det här fallet var den en bestämt slinga att gå, men det kan vara olika. Allt hinns inte med att sägas under en tur, så museipedagogerna får ta med det de vill men gå stoppen.

Med på visningen hade vi också en julkorg med saker att lukta och känna på.

Ursäkta de dåliga bilderna och lite konstigehter med textstorleken…, fick skärmdumpa bilderna 👀. Inte heller noterna kom med, men här kommer ”dokumentet” som ett väldigt långt blogginlägg :), om hur vi firat jul genom tiderna och lite ursprung till de olika delarna av vårt julfirande:

🎅🤶

Ramvisning med de fem stoppen

1. Tängelgårdastenen i Vikingar: Ordet jul – Dricka jul. Mörkret. Dricka tillsammans. Hednisk månad. Uttrycket ”Till års och fridar”.

2. Matmontern i Vikingar: Julmaten, julgrisen, nötter och bröd. Samla mat inför vintern, nötter. Julgrisen. Slakt för att inte kunna hålla djur över vintern. Julbröd. Lussekatter. Saffran.

3. 1300-talsrummet: Julnatten & Birgittas uppenbarelse – Jesu födelse. Gårdstomten och gröten. Julkrubba. Karl Knutssons julbägare med De tre vise männen, Heliga tre konungar – som kom med de ”första julklapparna” – guld, myrra och rökelse.

4. 1700-talsrummet: Julbocken och halm. Julfrid. Utklädd till julbock. Halmbocken. Jultraditionerna från Tyskland på 1700-talet.

5. 1800-talsrummet: Granen, ljus och julklappar. Granens ursprung under 1500-talet. Avvärja det onda. Julstänger. Kvistar. Tomtarnas julnatt, även kallad Midnatt råder eller Tipp tapp från 1898.

Visningsunderlaget

Tycker ni om jultiden? Julen firades redan för länge sedan i Norden, vi vet att den firades under vikingatiden men inte hur långt tillbaka innan dess. Julfirandet hör ihop med den kallaste och mörka tiden på året, den hedniska månaden ýlir, då det var viktigt för människorna förr att umgås för att hålla värmen, äta bra men också för att offra till de högre makterna för att hjälpa livskrafterna. Att äta och dricka tillsammans med gudarna. De ville att våren och värmen skulle komma tillbaka igen. Forskarna vet inte heller säkert, men på vikingatiden förekommer ordet jul i olika isländska sagor som handlar om vikingatiden. En ännu äldre gotisk text, från 300-talet, innehåller ordet jul men i ett otydligt sammanhang.

Vid Tängelgårdastenen: Ordet jul – Dricka jul

Dryckeshorn med ölodör i korgen

Är det något speciellt ni tycker om att äta och dricka? Är det någon som funderat över var ordet jul kommer ifrån?

Julfesten var en fruktbarhetsfest då det dracks öl ”för god årsväxt och fred”- Til ars og fridar. Första gången som den hedniska julen nämns är i samband med att ”dricka júl”. Det är i sagan Haraldskvida av Torbjörn Hornklove. I den berättas att Harald Hårfager sagt att ”ute ska jul drickas”, det vill säga på havet med hans män, och de skulle ”taga upp frejs lek”, men ingen vet längre vad det innebär. Som den tuffing han var, var han trött på ”dunfyllda vantar” och ”den varma stugan” . Att ”dricka jul” visar att det var drycken som stod i centrum för högtiden.

En man som hette Snorre Sturlasson skrev en bok som heter Heimskringla – Nordiska kungasagor – och i de sagorna nämns julfirande flera gånger. I Olav den Heliges saga berättas det om julfirandet i Jämtland. När en man som hette Torodd reste med några män till Jämtland för att försöka få jämtlänningarna att betala skatt till den norske kungen istället för till sveakungen. De blir utplacerade på 6 gårdar, två på varje gård hos hövdingen Torar. Torodd hamnar på en gård där de firar ett stort julgille och höll dryckeslag och det var många bönder i den byn som var med och drack. När de firat halva julen ett tag så skulle en annan släkting ta hand om den andra halvan av julen – så att resa runt mellan släktingar på julen är inget nytt 😉 De drack och mannafruðr– jämförde sin manbarhet i strid. Även trälarna fick dricka. Men det verkar vara mest en manlig syssla med julen i sagalitteraturen i alla fall. Vad gjorde kvinnorna? Lagade de maten och bryggde ölet?

I Håkon den Godes saga berättas om julblotet hos jarlen på Lade att ölhornet tillägnades de tre gudarna Oden, för seger, sedan Njord för gott år och sist Frej för fred. Det hölls även minnesskålar för de döda förfäderna och man drack ”bragarfull” – bragebägaren – med löften om vilka bragder som man skulle utföra under året. Lite som nyårslöfte!

Det kunde även dras in en stor galt och om man var modig nog så kunde kan lägga händerna på grisens rygg och avlägga bragelöfte… Denna galt ska inte ha slaktats förrän i Göje månad, dvs. i början av februari.

Julens speciella gud skulle kunna vara Oden, namnet Jólnir är ett Odens många namn och knutet till julen.

Det gamla hedniska julfirandet blev kristet och julfirandet flyttades till 24-25 december och i fick en romersk-katolsk tradition. Men mycket av det gamla blandades med kristna traditioner och lever kvar på lite olika sätt. Drickandet av öl tog till exemplet inte slut utan i sagalitteraturen, I Håkon den Godes saga, kan man läsa att det blev lag på att brygga egen öl att dricka över den kristna julen och att hålla helg så länge ölet räckte, och man skulle ha ett stop öl när julen började annars fick man betala böter – tre marker till biskopen. Ölet skulle även, enligt Gulatingslagen, signas till Jungfru Maria och Jesus. Tidigare hade julen börjat under något som mystiskt nog kallades för ”haknatten” och den höll på i tre nätter.

Ofta är så att traditioner bygger på en blandning av gamla traditioner, som i sin tur kommer från olika tro, kulturer och delar av världen. Det är ett sätt att förankra en ny tro och samhällsordning genom att ta med saker som var viktigt för folk i vardagen, så att de inte behövde ge upp alla sina traditioner i och med en ny religion.

Men en av de viktigaste sakerna med julen var att äta mat…

Matmontern i Vikingar: Midvinterblot, julmaten, julgrisen, nötter och bröd

Gyllenborst, pepparkakor och saffransbullar i korgen. Bild på krokus.

Inför vintern var det viktigt att samla mat, som hasselnötter, och äta fet, blodrik och köttrik mat för att klara sig. Det var viktigt att slakta på hösten för att kunna hålla djur över vintern, och det vore spännande att veta när männikor började spara en gris för slakt till jul. Grisen Gyllenborst var guden Frejs speciella djur, men även Freja har en grisen Hildisvin.

Brukar ni äta nötter under julen? Nötter äter många idagofta just till julen. Förr var det olagligt att plocka hasselnötter på andras träd för den var så viktig för både djur och människor som extramat under vintrarna – Kanske var det vinterns lyx? Under vikingatiden hölls Midvinterblotet någon gång mellan vintersolståndet och mitten av januari. I samband med att Norden kristnades så förbjöd kyrkan blotandet.

Fram till nyligen kunde de flesta själva tillaga julmat från en nyslaktad halv gris.

Men att äta mycket har fortsatt in i folktron som en sorts överflödsmagi – om man åt mycket så skulle det finnas mycket mat resten av året! Att äta fisk som julmat, lutfisk, var ursprungligen katolskt. Julfastan, fortfarande idag på katolska julaftonsbord, tar inte slut förrän på juldagens morgon och innan dess var det inte tillåtet att äta kött. Fortfarande idag är det bara fisk och vegetariska-rätter som symbolerar att man fastar, sen äts det kött igen den 25:e.

Den katolska julfastan skulle börja och det var viktigt att äta mycket inför den. Julfastan avskaffades under reformationen.

Från vikingatiden har flera bröd hittats. Gröten var förr festmat och varje medlem i hushållet skulle även få ett julbröd. Ett julbröd sparades till nyligen som ”såkaka” till vårsådden, så att växtkraften skulle föras över till det nya utsädet när man smulade ned brödet däri. Inom folktron skulle den som fick mandeln i gröten bli gift först och om något ramlade under bordet så fick det ligga kvar där, till gårdstomten eller de underjordiska.

Idag äter vi lussebullar och pepparkakor – men bröd som föreställde någon figur, som en avgudabild, blev förbjudet på 1100-talet i en norsk lag. Undrar just över var våra pepparkaks- och lussebullsfigurer kommer ifrån? Det blev populärt med många olika former för ”lussebröd” och det har en lång tradition, men det går förmodligen inte tillbaka på förkristen tid. ”Lussekatt” är en av formerna för bröden, tillsammans med ”prästens hår, kyrkporten och luciakronan”, och är släkt med det holländska namnet på djävulskatt – Dyvelskatten.

Saffran i julbullar blev vanligt under 1800-talet men redan Heliga Birgitta på 1300-talet använde saffran under gravölet för sin pappa. Det finns en räkning från hennes specerihandlare i Stockholm på bortåt 7 hekto saffran! Om en liten saffranspåse idag är 0,5 gram så beställder Birgitta 14000 saffranspåsar. Det var dubbelt så mycket som Gustav Vasas hov 200 år senare gjorde av med på ett år! Olaus Magnus nämner goda vetebröd bestrukna med saffran i mitten av 1500-talet. Saffran är fortfarande dyrt och det kommer från pistillen i en krokusblomma. Drottning Kleopatra i Egypten ska ha haft saffran som ögonskugga

Lucia

Lucia var en ungmö som den 13 december avrättades i Syracusa på Sicilien för sin tros skull och hon fick stor plats i medeltida folktro. Lucianatten uppfattades som årets längsta natt och då, liksom på julen, troddes djuren prata med varandra, men det var farligt att lyssna på dem.

Nu ska vi gå till en skulptur av heliga Birgitta på 1300-talet fick en uppenbarelse, som en drömsyn, och såg en alldeless speciell person födas.

 

1300-talsrummet: Julnatten & Birgittas uppenbarelse – Jesu födelse

 

Julkrubba, guld, myrra och rökelse samt Tomte med gröt

I Norden firas jul på kvällen den 24 december, dvs. kvällen innan Jesus föddes. Tänker ni på att julafton, eller den 25 december, räknas som Jesus födelsedag?

Julen firas på olika sätt och vid olika tidpunker runt om i världen och det finns många tolkningar av hur den kristna julen ska firas.

Heliga Birgitta fick en uppenbarelse, en syn, i Betlehem under sin pilgrimsfärd till det Heliga Landet, om hur det gick till när Jesus föddes. I uppenbarelsen (Birgittas uppenbarelser VII:21) talas om hur Josef fäste ett vaxljus i muren. När barnet fötts, utgick från det ”en så outsäglig strålglans, att solen icke kunde jämföras med den.” Och Birgitta berättar sedan att vaxljuset ”spred icke något sken, ty den gudomliga strålglansen dränkte helt vaxljusets lekamlig sken”. Utanför det lilla stallet knäböjer Maria och Josef inför det lilla barnet, som ligger på marken (!).

Ett tag tänkte sig de tidiga kristna att Jesufödelsedag var den 6 januari, vår trettondag, men den blev snart utkonkurrerad av den 25 december – Den oövervinnerlige solens dag i Rom. Att fira solen återkomst är en väldigt gammal tradition, Vintersolståndet, tex i Persien firades solguden Mithras, som även han fötts av en jungfru och där det synts en stjärna på himlen. Mitras var speciellt soldaternas gud och togs över av Rom genom kejsar Commodus, och där firades ”Den obesegrade solens dag” 25 december. År 354 offentliggjorde påven Liberius att Jesus föddes den 25 dec även om en kyrkofader som hette Hippolytos hade föreslagit det redan år 217. Nu firades inte längre solen utan dess skapare och julfirandet tog fart! Mycket av det romerska firandet påminner om vårt julfirande och det kan ha kommit hit långt innan kristendomen, men ingen vet säkert.

Julkrubban visar när Jesus är född och De tre vise männen – heliga tre konungar – kommer till grottan, eller stallet, med sina gåvor. På Karl Knutssons julbägare i silver (i montern i 1400-talsrummet) finns bilder med De tre vise männen. Genom hela medeltiden och därefter så dricker man jul ”Till års och fridar” och därför så är det möjligt att silverbägaren använts vid julfestligheter. Tre Heliga konungar kommer med guld, myrra och rökelse – nästan som de första julklapparna! Det var annars populärt med födelsedagspresenter under antiken och i Rom firades en fest den 17 december som hette Saturnalierna och då byttes det gåvor,.

Den äldsta ”heliga krubban”, den som man tänkte var den riktiga Jeus första säng, förvarades i basilikan Santa Maria Maggiore i Rom på 700-talet. Lådkrubbor i miniatyr, som den här lilla krubban med Jesus och allihop, började tillverkas någon gång runt på 1700-talet och länge fick de inte vara i kyrkor, då de såg som hedniska. I hemmen i Sverige kom de på 1800-talet och på 1900-talet började de göras i billigt glanspapper.

I folktron (18-1900-tal) var julnatten magiskt laddad och övernaturliga varelser var i rörelse. ”Det mumlades från gamla gravhögar i julnatten och sällsamma ljussken syntes och i uthusen hördes tissel och tassel från goanissar”, berättades det i Fagerhult i Skåne. Gonissen var ett annat namn för gårdstomten.

Tomten kallades för nisse i södra Sverige. Goanisse. Tomten var det populäraste folkväsen och han bodde på gårdarna, oftast i ladan, men han kunde även på i smedjan, i kvarnen eller ombord på skepp och båtar. Kanske de väsen som i forntiden kallas alver är vår tids gårdstomte som både kunde vara goda och ondskefulla, vänliga och snarstuckna… (är tomten alltid en han?).

Tomten kunde vara argsint och det var viktigt att komma ihåg honom på helgdagsaftnar så han fick en välfylld skål med gröt eller en hög med pannkakor eller annat gott för det var han som såg till att det gick bra för gården – om tomten inte var glad gick det illa. Ibland kunde man få se honom, med luva och rynkig i ansiktet, men mest jobbade tomten i det osynliga, man såg bara resultatet av vad han gjort. Lite som idag när tomten kommit med julklapparna, resten av året syns han inte till alls De kristna på medeltiden varnade för gårdstomten men det hjälpte inte, han försvann inte förrän jordbruket moderniserades med skramliga maskiner!

OBS! Jag vill inte att vi avslöjar att tomten inte finns. Jag vill att alla små barn ska få fortsätta att tro på att tomten kommer med julklappar om de är snälla. Men läs på om ni vill om St Nicolaus, den röda biskopdräkten, Jenny Nyström och Coca-Colatomten.Vi säger Christmas ”Christ mass” för att det är mässan inför Kristi födelse… Men idag tänker vi mer på jultomten om vi tex. säger ”Father Christmas”- dagens tomte är ett litet galet hopkok! 🎅😍

Nu ska vi gå vidare till Julbocken. Påvägen förbi här kan ni se Karl Knutsson Bondes julbägare och en medeltida altartavla med som visar Jesu födelse.

1700-talsrummet: Halmen, Julbocken och Julfriden

Julbock i halm i korgen, laminerad bild av julbock och på en småländsk julnatt samt en julbocksutstyrsel

Den äldsta bilden av en julkväll är från 1785 och Per Hörbergs målning av en småländsk bondgård. Förr i tiden tog bönderna in halm i stugan under julen. Det var ofta fin råghalm som sparats och hela stuggolvet täcktes med 30-40 cm halm, så att alla kunde leka i halmen men även sova där. Men det var säkert för att hålla kylan kring golvet borta. Även kungar och drottningar gick runt i halm på slotten! Ibland lades inte halm under matbordet, utan där lades istället ett halmkors för att hålla onda makter borta. Av halmen kunde olika dekorationer tillverkas och när julen var över hade julens kraft hamnat i halmen som gavs till gårdens kor – kanske så de blev fruktsamma och fick fina kalvar. Att ha halmen inomhus, som är väldigt brandfarligt försvann när försäkringsbolagen kom till på 1800-talet.

Per Hörbergs målning.

Idag har många en julbock av halm under granen eller små julbockar av halm i granen. Men förr var det Julbocken som delade ut julklappar, inte tomten som idag! Det förekom även att folk klädde ut sig till julbock och gick på tiggarfärd för att få ihop julmat. Det var ju viktigt att äta ordentligt under vintern och under julen kunde fattigare ungdomar, framförallt i städerna och de stora byarna runt Mälaren klä ut sig till julbockar och stjärngossar och gå runt på tiggarupptåg. Den 16 december 1721 under Jule-Högtiden kom det ett kyrkligt (påbud) för att det gick så vilt till i Stockholm med upptåg av de utklädda till julbock och ”stierna” att kyrkan ville att det skulle förbjudas . Julbocken och festande går tillbaka ända till antiken den med, med Dionysosfestivalen och satyrer.

En annan julbockssed under 1900-talet var att man under nätterna mellan jul och tjugondaknut skickade in en halmbock med rim eller en elak text hos folk på gården och när man gått den skulle den skickas vidare till nästa gård, då det var nesligt att ha den kvar…

Men på skulle det, sedan århundraden, råda Julfrid och julfriden nämns i en tankebok från 1527. Olaus Petri skrev i den att ”När julafrid är lyst står alla dråp, all blånad och allt blodvite i tveböter ända till tjugonde dagen”, det vill säga det blev dubbla böter om du slog någon. Ingen skulle arbeta under julfriden och strängast var det under juldagen. Men kvinnorna fick fortsätta med sina sysslor som att sköta hushåll och ge korna mat och mjölka dem. Tröskningen skulle vara avklarad till jul och ingen hederlig man gick på jakt.

Drottning Kristina, på 1600-talet, utfärdade en förordning om att hennes undersåtar vid juletid skulle ”avhålla sig från allt tumult, buller och slagsmål samt ropande och skrikande på gatorna”. Det blev viktigt att på något sätt starta julfriden och det gjordes genom att blåsa i horn eller skjuta in julen.

Julfriden är även känd från 1a världskriget. På Västfronten på juldagen 1914 hade första världskriget pågått i fyra månader och soldaterna på båda sidor insåg att de inte skulle få fira jul hemma hos mamma, som de hade blivit lovade. På julnatten befann sig tyskarna, från Sachsen, och britterna, från Skottland, i vidriga skyttegravar på var sin sida av ett fält. De sjöng tillsammans tvärs över Ingen mans land. På juldagen gick de ut på fältet, bytte julklappar, jagade några harar och spelade fotboll.

Julfirande i ett prästhem på 1700-talet

Vi har inte så många beskrivningar av julfirandet hos andra än aristokratin men en beskrivning finns från julen hos prästsonen Samuel Ödman på 1750-talet i Vislanda. Alla samlades runt en stor kittel i vilken det kokades skinka och bringor mm. De fick så en måltid med mjukt bröd som doppades i flottet. Klockan två var det badstuga. Julbadet var ofta årets enda bad! Omkring klockan 5-6 tändes julbrasan och julhalmen bars in och lades in tjockt – 6 tum. Efter det kläddes huset som till bröllop och borden dukades. Varje person fick ett ljus, prosten höll tal och prostinnan serverade starkt pepprad lutfisk och sedan brännvin. Julsoppan bestod av ryggraden från ett nyss slaktat svin och mjölk. Sen fick de julgröt md anis, socker och russin och i mitten en grop med smör. Det blev även stekta revbenspjäll och tårta. Tjänstefolket fick bland annat ett fat med bondbönor och det var en moralisk maträtt för att de inte skulle äta så mycket att det inte fanns plats för en böna på slutet…

Julbrasan tändes av utvald ved och i den skulle nio sorters ved ingå och den skulle brinna från julafton till trettondag jul. I elden och glöden så tyddes tecken som berättade om framtiden.

1800-talsrummet: Granen, ljus och julklappar

Pyntad julgran med julklappar under

Det är nog först på slutet av 1800-talet som vi skulle känna igen oss i julfirandet. Hemma hos mig har vi en plastgran men att ha en låtsasgran är ingeting nytt…

Den tyska seden med julklappar och gran kom in i den rika överklassens hem på 1700-talet, och även om kyrkan försökte kuva jultraditionerna så fortsatte den utanför kyrkan i hemmen. Nu började julgranen kläs, Lucior kläs ut och julklappar delas ut. Hos bönderna delades det ut skämtgåvor och detta tillsammans med julgröten kom också att tas upp av överklassen.

Julgranen var först liten och kunde stå på bordet, först på 1860-talet blev julgranen fullvuxen. Den kunde ett tag även hängas från taket. Det finns en sägen om att det var Martin Luther, (han initierade den protestantiska reformationen i Tyskland), som uppfann julgranen med ljus i att ha inne. Han ska ha åkt igenom en mörk skog en natt och när han såg hur ”stjärnorna som hängde” i granen så kände han sig trygg. Han ska ha huggit ned en liten gran och ställt den på bordet hemma med ljus i. Det var till och med så att katoliker kallade lutheranismen för ”julgransreligionen”. Men granen och andra barrträd har långt tillbaka i tiden ansetts vara bra för att hålla borta onda väsen. Till julen, men även vid dop och bröllop, så togs barken och det mesta av kvistarna på en gran bort, förutom en ruska i toppen och sattes upp framför gården..

En svensk julgran omnämns första gången 1741 i ett brev av en grevinna som hette Christina Wrede-Sparre. Hon berättade att deras gran var prydd med ljus, äpplen och saffranskringlor och runt omkring låg julgåvorna utlagda. Det var vanligt förr att juldekorationerna gick att äta.

Innan granen var det vanligt med en julkrona av halm eller grisborst. Den svängde fint ovanför bordet av värmen från ljusen. Den som inte hade en hel gran kunde även bygga ett julträd av pinnar och sätta ljusen i den. Så att ha en låtsasgran är ingenting nytt! Idag har det blivit populärt att sätta ljusslingor från flaggstången så att det ser ut som en gran

Julljus stöptes under julen, men det tillverkades även ljus för resten av året. Julljusen var dyrbara och i början delades ett ljus ut till varje person på gården. Det var magi kring ljusen och den vars ljus slocknade först skulle också dö först. På en gård i Hälsingland sades det att om ljusen brann tydligt blev det bra tider och om de brann dåligt skulle det bli dåliga tider. När folk tog släden till julottan, där de skulle vara innan kl. 6 så tändes ljus i fönstren. Julottan har anor från medeltiden. På vägen hem körde de ikapp för den som kom hem först blev den som bärgade nästa års skörd först.

Under granen ligger det julklappar – brukar ni få julklappar? Men varför heter det så? Förmodligen kommer det att bönder och hantverkare brukade busa med varandra. De smög i julnatten fram till grannens hus och klappade hårt på dörren, öppnade dörren och slängde in en sten eller ett vedträ med en elak vers fastsatt på!

I granen hängde vi även julvisan Tomtarnas julnatt. Tomtarnas julnatt, även kallad Midnatt råder eller Tipp tapp, skrevs av Alfred Smedberg (under pseudonymen ”Tippu Tipp”), Visan publicerades med text och musik i barntidningen Jultomten 1898.

Midnatt råder, det är tyst i husen, tyst i husen,

alla sova, släckta äro ljusen, äro ljusen.
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.Se, då krypa tomtar upp ur vrårna, upp ur vrårna,
lyssna, speja, trippa fram på tårna, fram på tårna.
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.Snälla folket låtit maten rara, maten rara,
stå på bordet åt en tomteskara, tomteskara.
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.Hur de mysa, hoppa upp bland faten, upp bland faten,
tissla, tassla: “God är julematen!”, “Julematen!”
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.Gröt och skinka, lilla äpplebiten, äpplebiten,
tänk, så rart det smakar Nisse liten! Nisse liten!
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.Nu till lekar! Glada skrattet klingar, skrattet klingar,
rundt om granen skaran muntert svingar, muntert svingar.
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.Natten lider. Snart de tomtar snälla, tomtar snälla,
kvickt och näpet allt i ordning ställa, ordning ställa.
Tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.

Sedan åter in i tysta vrårna, tysta vrårna,
tomteskaran, tassar nätt på tårna, nätt på tårna.
Tipp tapp, tipp tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.

Avsluta gärna med att prata lite om julen idag. Att det är en blandning av många olika traditioner och länder med en del saker som har rötter långt ner i antiken och kanske ännu längre men att julfirandet byggs på med nya saker tillsammans med människor över hela världen.

Pyssel i Lejongången

I Lejongången var det julpyssel på glittertema, tomtevättar i lera och smällkarameller samt en utklädningsstation.

Litteratur

Hultkrants, Å. 1991. Vem är vem i nordisk mytologi.

Schager, K. 1989. Julbocken i folktro och jultradition, s. 7.

Schön, E. 1998. Svensk folktro A-Ö.

Schön, E. 1980. Julen förr.

Steinsland, G. 2005. Fornnordisk religion.

Sturluson, S. Nordiska Kungasagor.

Swahn, J-Ö. 1993. Den svenska julboken.

Topelius, Z. 1966. Julbocken och andra julsagor.

Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Tomtarnas_julnatt. Med referens till Palm Anders. Stenström Johan, red (1999). Barnens svenska sångbok. Stockholm.

Fick se glättbrädan och glättstenen från bj 854 idag

Jag har ju sett den i åratal genom ett glas och visat den och berättat på otaliga guideturer, men det är något speciellt med att komma så nära ett föremål, utan glaset som filter!

Vi har ett litet skolprojekt på jobbet, så därför fick vi komma ner i magasinet och titta på föremål från Birkagrav bj 854.

Har undrat över dessa streck! Och idag fick vi se baksidan.

Det var dock inte alls så tydliga streck. Kanske behövs lite släpljus. Men visdt är dom där 🙂 Undrar just vad det är för streck… Har ju tänkt spelbräde som på Årbygravens skärbräda, men det kanske bara är en skärbräda på baksidan. Vad tror ni?

Underbart att få upptäcka tillsammans med kollegor som är lika intresserade som en själv 💗 Brädan är tillverkad av valben, sannolikt från Norge och glaset är blåst och söder ifrån. Ska se om jag hittar mer info om dom.

Glaset i glättstenen, som är till för att göra tyg blankt och smutståligt, är tunnt och genomskinligt. Känns så skört och lyxigt. Blev nervös bara att att titta på den i lådan 👀

Så tacksam att vi fick se sakerna. Tog även foton på lite annat också, så mer kommer en annan dag.

Skärmdump från Sök i samlingarna. Skulle vilja göra en kraftsamling och skärmdumpa alla Birkagravar.

Kram

Idag kom fler bergkristaller och karneoler

Jag har även beställt egen slipning av pärlor och de kom idag. Jag känner mig så lättad att de kom fram! 🙏🙏🙏

Det var ju ett ganska litet oaket så otroligt glad att det inte kom bort på vägen från Indien.

Plastinpackningen doftar Indien och jag fick en tår i ögat.

Karneolkuber 💗

Kristallkuber 💗

Och karneoltuber 💗

Så fina!

Kram

Tre små askar med tyg…

Undrar om jag någonsin kommer tröttna på Birkatextilier?

Det kommer alltid någon liten överraskning…

Här en blandad kompott från bj 825. Lite svårt att föreställa sig att det här en gång varit delar av en snygg dräkt!

Och den här kändes lite märklig, bj 551. Har aldrig sett denna tidigare, men kvinnans tänder ligger här i 💗

Hon blev begravd med brickband med guldbroschering!

Kram

De sk Völvestavarna från Birka

Försöker reda ut antalet Völvestavar på Birka… Det gick inte så superbra, men de är fler än tre…och det rör sig om fyra gravar.

Forskare som framförallt skrivit om den här typen av stavar är Niel Price och Inger Gustin. De finns på Birka och på flera håll i Skandinavien men även på tex. Isle of Mann och på andra platser i skandinaviska sammanhang. En känd stav som varit utställd länge på Historiska museet är den från graven i Klinta på Öland.

Det finns alltså flera stycken från Birkas gravar, men det är lite osäkert hur många de är 🧚‍♀️🧚‍♂️

Lista på de möjliga stavarna i Birkagravar

1. Bj 660: stav som är 75 cm lång och som är borta men finns med på Stolpes ritning. Försvann redan 1943 och Arbman tror den hamnat fel och lagts i grav bj 760.

2. Bj 760a: brandgrav med stav i småbitar. 8 fragment. (På fotot är alla 12-13 st fragment med).

3.Bj 760b: 5 grova bitar av en möjlig stav. Fick ett eget fyndnummer 2013. (På fotot är alla 12-13 st fragmemt med).

4. Bj 760c: fin överfångsgjuten stav som Stolpe trodde kom från bj 660, men det är stor skillnad på denna och på den på teckningen. Den kan komma från gravfyllningen. 45.5 cm lång.

5. Bj 834: 55.7 cm lång, 2.7 mm bred. Överfångsgjutna polyedrar och korghandtag.

6. Bj 845: ett 20-tal fragment.

Bilder på gravarna med stavar på Birka

Grav Bj 660:

Grav bj 660 räknas som en kammargrav för en kvinna.

Bild ur Arbman, Birka I, s. 232.

Bild av bj 660 ur Niel Price, The Viking Way 2002.

Hela gravinnehållet.

Den här staven är alltså borta eller har hamnat i grav 760’s låda.

Grav Bj 760:

Bj 760 är en brandgrav och i eller i gravfyllningen finns en, två eller tre stavar.

Urklipp ut Arbman, Birka I, s. 278.

Hela gravinnehållet.

De här fragmenten har delats i två grupper 2013 och kommer då troligen från två olika stavar.

Bitarna av en eller möjligen två stavar från bj 760. Foto: Sanna Stahre, SHM.

Stavbitarna bj 760. Jag vet inte vilka som delats. Foto: Gabriel Hildebradt, SHM.

Den nästan hela staven från Bj 760 med ormhuvudet som håller i staven eller så är det en tunga som kommer ut. Foto:Gabriel Hildebradt, SHM.

Staven bj 760. Foto: Gabriel Hildebradt, SHM.

Från den här graven finns det alltså en, två eller tre stavar. Den finaste, som kommer från gravens fyllning eller från bj 660, har en lite ormmun. Staven har överfångsgjutna detaljer och är i järn, brons (och med koppar – Copper alloy) .

Grav Bj 834:

Bj 834 är traditionellt sett en kammargrav för en kvinna och en man även om jag argumenterat för i bloggen (men inte forskat om det) att det är en kvinnograv med vapen.

Bild ur Arbman, Birka I, s. 306.

Bj 834. Bild från Niel Price, The Viking Way 2002.

Bj 834’s stav är också trasig och saknar spetsen.

Hela gravinnehållet.

Staven från bj 834. Foton: Christer Åhlin, SHM.

Den har överfångsgjutna polyedrar och korghandtag. Spetsen är lös.

Grav Bj 845:

Bj 845 är en kammargrav för en kvinna.

Bild ur Arbman, Birka I s. 320.

Bild ur Niel Price, The Viking Way 2002 fast från Pinterest. Sökt på Völvestav. Väntar på nyupplagan av hans bok som jag beställde igår.

Teckning av Harald Faith Eli.

Staven i BJ 845 är i väldigt dåligt skick och ät nu i ett 20-tal fragment.

De tre lite helare stavarna i Birka i Arbman, taf 125:

Bild ur Arbman, Birka I tafeln 125.

Det finns flera tolkningar av vad dessa stavar använts till, men jag dras till att det är en nästan typ regaliestav – en blandad symbol för religiös och profan makt. Sen kan den visst ha haft en viss längd och då visa på makten över måttet, måttstaven, i en tid när den här delen av världen, vad det verkar, började få standardiserade måttangivelser.

Jag har just beställt Niel Prices bok, så jag får läsa i den igen och se vad för spännande saker det stod i den. Det var länge sedan jag läste sen.

De kan alltså även vara rituella redskap för att utför sejd, en forntida (och till viss del nutida) magi.

Jag tror i allafall inte att det var ett grillspett 🙂

Vidare så undrar jag över vilka stavar som försvunnit om de varit tillverkade i tex. trä 💖 Det vore även kul att jämföra gravarnas innehåll lite mer.

Lästips:

Holger Arbman, 1940 & 1943. Birka I.

L. Gardela, 2009. A biography of the seiðr-staffs. Towards an archae-
ology of emotions. I: Słupecki, Leszek Paweł & Morawiec, Jakub
(red.), Between paganism and Christianity in the North. Wyd. 1.
Rzeszów: Wydawn. Uniwersytetu Rzeszowskiego.

Gustin, I. 2004. Mellan gåva och marknad, Handel, tillit och materiell
kultur under vikingatid. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Gustin, I. 2010. Of rods and roles. Three women in Birka’s chamber
graves. I: Theune, C. Bierman, F. Struwe, R. & Gerson, H. (red.)
Zwischen Fjorden und Steppe, 343- 354. Rahden: Marie Leidorf Gmbh.

Eldar Heide, 2006. Gand, seid og åndvind. Dr. art.-avhandling. Bergen:
Universitet i Bergen.

Eldar Heide, 2006. Spinning Seiðr. Old Norse Religion in long-term per-
spective. Origins, changes and interactions. I: Andrén, A u.a (red),vägar till Midgård 8 (Lund 2006) 164-170.

Niel Price. 2002. The viking way. Religion and war in late iron age Scan-
dinavia. Uppsala: Uppsala universitet.

Oscar Olsson, 2016. Vikingatida stavar och deras funktioner. En komparativ stidie om stavar funna i Skandinavien Kandidatuppsats. Uppsala universitet.

Rosengren, T. 2011. Kvinnan, staven och graven. En möjlig völvas grav
i Klinta, Köpingsvik sn. Öland. Magisteruppsats. Stockholm: Stock-
holms universitet.

Pärlorna från bj 639 – en grav även med bevarad färg!

Pärlorna från Birkagrav Bj 639. Foto: Eva Vedin, SHM.

Som jag letade innan jag hittade graven och så var den där i Arbmans Tafeln, bara det att fotot var i svart/vitt!

Det gick nämligen inte att söka på utställning och föremål, som jag brukar glra när något är utställt, fast jag vet att de är uställda i utställningen Forntider 2 i rummet ”Vem lever du med”.

Men nu så har jag alltså hittat vilken grav det är 🙂 Det är så otroligt många små karneoler i hennes grav, 118 st, och bergkristallerna, 11 st, är så fint slipade. Hon fick ären med sig 6 glaspärlor, varav två ögonpärlor, två gröna pärlor, en större orange pärla samt en gulbeigeaktig. En ”vit” pärla är av sandsten. Det är lite svårt att se hur de ser ut.

P51 spännbucklor från Bj 639. Foto: Pavel Voronin, SHM.

Det är förmodligen en kvinnograv och hon bar P51:spännbucklor och på undersidan finns textilrester.

Hennes pincette är avbildad av Harald Faith-Eli, SHM.

Färg

Spännnade är att hon hade fått med sig en fin kista plus ett (eller flera?) träföremål med färgpigmemt kvar, som alltså troligen varit bemålat i rött och svart men det finns även vitgrå bemålning på ett annat träfragment. Blir så nyfiken på att se dessa träfragment!

Kistan nymonterad från Bj 639. Foto: Gabriel Hildebradt, SHM.

Silvernål med flera hål från bj 639. Foto: Gabriel Hildebradt, SHM.

Kvinnan hade även fått med sig en märklig nål i silver.

Tänk om man kunde se det som var målat när det var nytt. Undrar vilka pigment som använts.

Kram

Skärmdumpar från Sök i samlingarna

Kram

”Bäversvansbörsen” från Långön

För några år sedan, när vi gick runt i Vikingautställningen på Historiska, så såg Moa Råhlander på att den exotiska, vikingatida Varanödlebörsen från Hotingsjön, Långön i Ångermanland, inte alls var en börs av ödleskinn utan att det istället är en bäversvans! Vilket jag inte tycker är så oexotiskt 💖

Av doftkörtlar svansen görs tex. drycken bävergäll… Och som Moa berättade, användes som alternativ till vanilj!!!

Bäversvansbörs. Foto: Ny Björn Gustafsson, SHM.

Moa har skrivit ett ”Kortare meddelande” i Fornvännen, men jag hade missat det. Hon har med fotografier av huden på två ödlor samt en garvad bit bäversvansläder och det är hur tydligt som helst att ddt är just bäver!

I börsen fanns korroderat järn och flinta, så börsen med innehåll var helt enkelt en vikingatida tändsticksask.

Som många andra har jag pratat om den asiatisk ödla som långväga på något vis tagits till Sverige – men det är alltså fel.

Den nya kunskapen har kommit in i Sök i samlingarna på anmärkning 🙏

Så en gammal sanning behöver inte alltid vara så sann och det gäller att ibland kunna se saker med nya ögon, med en hantverksmässig kunskap och kunskap som fötts ur återskapande!

Så får du tag på ett gammalt bäverskinn med svansen kvar, så vet du vilken del du ska använda 👌

Kram

Lästips:

Moa Råhlander, 2017.The Långön pouch is not made from lizard skin, I: Fornvännen, 122:4, s. 249-251.

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2017_249

Ture J. Arne, 1926. Ett gravfält från vikingatidens slut i norra Ångermanland, I: Fornvännen, 21, s. 85-103.