I torsdags fick vi museipedagoger på Historiska en stund med Inger Zachrisson om samer i Vikingar för att vi ska kunna visa den nya delen på ett bra sätt.
Vi pratade om massor av saker. Det var matnyttigt och det ska bli kul att plugga ännu mer, även om det inte är helt lätt det här med samer och nordbor (se tidigare blogg inlägg). Det finns dessutom nio olika samiska språk – olika språk inte olika dialekter! Men nu säger vi iallafall samer och nordbor!
Två saker jag tyckte var extra roligt: På väggen bakom hänger två skidor. Så såg de inte ut under vikingatiden, berättade Inger. Den ena ska vara lång och den andra kort! Den långa tillverkades i tjurved och lades ned i mossar över sommaren gör att inte förstöras. Den kortare, som hade ett nordiskt namn, kunde vara gjord av björk, som inte är lika hållbart. Det är alltså inte offrade skidor i mossar utan en förvaringsmetod!
För att inte halka bakåt var undersidan på den kortare skidan täckt med ren- eller sälpäls, s.k. stighud, medan den längre användes för att glida framåt på.
(Den äldsta skidan som hittats är ca 5200 år och funnen i Kalvträsk).
Tjurved är det mörka runt klockan 8 på bilden. Det blir så när granen inte står stadigt utan lutar på tex. myrmark. Tjurveden bildas på sidan som är ned mot marken. Foto: tjurved, wikipedia.
Däremot så offrade samerna i vatten som blivit träsk och mossar, men Inger berättade att de på medeltiden öven offrade i havet. En källa (jag ska fråga igen, för jag glömde bort) berättar att de importerade svärd långväga ifrån som de sedan en gång om året kastade ut i havet för god fiskelycka.
Samiska offergåvor.
Några litteraturkällor från webbsidan samer.se
På hemsidan samer.se finns imformation om de tidigaste källorna som rör samer under vikingatiden och senare. Samer som skidåkande, eg. skridfinner, beskrevs av Prokopius i sin bok De Bello Gothico, ca 550 evt (efter vår tid),. Han var en bysantinsk historieskrivare som beskrev folken i Skandinavien. Ha skrev att var jägare, klädde sig i djurskinn och gav sina bar benmärg att suga på.
Det påminner om vad redan den romerske historieskrivare Tacitus skrev om fenni år 98 evt i sin Germania. Det är även första gången som svear, suiones, omnämns. Straxt efter Tacitus, ca 150 evt, skrev den grekiske geografen Ptolemaios om sju folk på ön Scandia och ett av dem var finnoi.
Jordanes skrev i sin bok Getica år 551 om olika folk på ön Scandia och även här ginns bl.a. Suehans och Suetidi och Rerefennae och Finni med, men det har diskuterats vilka som menas (se Zachrisson 1997).
780 evt beskriver langobarden Paulus Diaconus skridfinnarna som jägare, men han beskriver även gör första gången skidor, renen och en kolt av renskinnspäls. Paul Varnefrid, som han hette, var en av förgrundsgestalterna i Karl den stores akademi.
890-talet evt tjänstgör den norske bonden Ottar hos kungen av Wessex i England. Ottar berättade för kung Alfred av Wessex (Alfred the Great), som antecknade allt i Orosii världshistoria, att han äger 600 tamrenar som sköts av samer och att hans största inkomstkälla är den skatt han tar av samerna i form av säl- och valhudar (som anvöndes till rep). Alfred använde även Beowulfkvädet och Widsith dom omnämner Finnas och Skridefinnas om jag förstått rätt. Ottar använder ordet Finnas och han beskriver Nordnorge, berättar om tama renar och om det samiska språket samt räknar upp de produkter som samer levererar till norska stormän.
Den sista senvikingatida/tidigmedeltida källan är Adam av Bremen, som i Gesta Hammaburgensis eccleisae pontificum, ca 1070, bok IV, beskriver områden norröver i Sverige och då bland annat skridfinnar och att Hälsingland är skridfinnarnas land, med ett bergigt område kallat de ripheiska, men många fler omeåden nämns och han skriver även lite om samernas religion och magiska konster.
I Norge finns två lagar före ca 1120, som omnämner samerna – Eidsivathingslag och Borgarthingslag.
Historia Norvegiae, från ca 1190, behandlar Norges kungar fram till år 1015 och där nämns, att Norge är uppdelat på tre områden: kusten, upplanden, dvs dagens Oppland, och skogen, där finnene bor utan att plöja jorden, dvs i skoglandet på gränsen mellan Sverige och Norge. I ett kapitel avhandlas bland annat samernas trolldom.
Ågrip, ca 1190. Norsk källa.
900-talet beskrivs de i de isländska vikingasagor och lagar, och där finns skinnhandel som bedrevs med samerna med. I Snorres sagor berättas det att samer och andra nordbor umgicks, enligt samer.se. I ett norskt historieverk från 1100-talet skrivs om hur en nåjd, en samisk schaman, med hjälp av sin trumma försätter sig i trance för att rädda en sjuk person. Det skulle vara bra med källhänvisningar på samer.se’s sida, så nu blir det till att leta reda på de olika källorna 😉
Inger Zachrisson radar upp källorna: Ólafs saga Tryggvasonas, ca 1190; den Isländska lagen Grágás, 11- el. 1200-talet; Grette Asmundssonssaga, trol. 1200-tal, Orkneyingasaga slutet av 1100-början av 1200-talet; Saxo Grammaticus Gesta Danorum, ca 1200; Denpoetiska Eddan, Völundskvädet; Snorre Sturlassona Heimskringla, 1230-talet; Snorres Edda, 1200-talet; Egil Skallagrimssons saga, tidigt 1200-tal; Fagrskinna, 1230-talet; Sneglu Halla thattr, ca 1220; Jämtlansa landsskrå och gränsbeskrivningar, Vatnsdöla saga, ca 1270; Ketil Haenga saga, 1300-tal; Helga Tháttr Thórissonsar, 1380-tal, plus wn massa senare källor om geografiska områden.
Vi tittade även på bildspelet tillsammans. En kåta kallas i den medeltida källan Ågrip för Gamme.
Kram
Lästips:
http://www.samer.se/5031
Inger Zachrisdon, 1997. Skrivna källor, I: Möten i Gränsland – samer och germaner i Mellanskandinavien.
Inger, Zachrisson. Samisk-nordiska kontakter under järnåldern – i dräkt och personliga tillhörigheter.
Academia.edu
Tjurved https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Tjurved
Slöjden i skogen, tjurved
