Ett fynd jag funderat över en tid är skärbrädan från Årbygraven i Rasbokil. Den är inlagd som glättbräda i Historiska museets samlingsdatabas, men jag vet inte vem som gjort den tolkningen. Det skulle kunna vara intressant om det är en glättbräda för då kan graven vara till en kvinna som fått med sig roddbåt, häst och hund och hushållsredskap med mera. Graven anses rovgrävd och det är därför den i så fall inte innehåller några smycken.
”Glättbrädan” från Årbybåten, 107480_HST. Foto Ola Myrin.
”Glättbräde av björk, med en platt knopp i ena änden. Delvis fragmenterat. Brädet har en enkel repstavsornering längs ena långsidan samt en ristad inramning centralt. Placerat på båtens botten. Gravfynd från Årby, Rasbokil socken, Uppland.” Utställningstext Vikingarnas värld
Men jag tror inte att det är en glättbräda – jag tror det är en skärbräda eller snarare en uppläggningsbricka med två handtag!
Resten av brädan som är ett handtag är inte utställd men finns på äldre bilder.
Katalogkort. Förvärv 21062, referensnummer 121844_U. Här syns öven skärbrädan med spel på som jag gjort kopia på och björkvispen som jag brukar tillverka på våren.Katalogkort. Förvärv 21062, referensnummer 121844_U.
Jag fick idén för några år sedan att det istället skulle vara en sorts snygg, dekorerad skärbräda. Jag har tänkt att jag borde skriva en artikel men nu får det bli ett blogginlägg.
En anledning till att det skulle vara en skärbräda är att den har en nedsänkt yta. Det är bra för att skära kött så köttsaften inte rinner av. Det är inte lika praktiskt om du ska glätta, stryka något. Om inte den lilla kanten är för att glättstenen inte ska halka av. Den är även fin som ostbricka eller för godsaker att bjuda på! Handtaget gör att den är lätta att ta upp från bordet och hålla i ena handen om det behövs när du går runt och serverar gäster.
Den fint dekorerade kanten. Bild från boken om Årbybåten.Text från 21062 Catview.
Här följer några bilder som jag inte hittat vem som fotograferat. De ligger inte i samlingadatabasen längre men är med i Catview.
Bilder på brädan från Historiska museet.
Skärbrädan är med i boken om Årbybåten. Graven grävdes av Holger Arbman, Greta Arwidsson och K.G. Hellman 1935.
Bräda av björk med krumvridet trä till handtag och en spricka fylld med harts. Ur Der Årby-fund.Ur Der Årby-fund. Här syns mönstret i hörnet.Önskar jag kunde tyska. Ur Der Årby-fund.
Handtaget som suttit ihop med brädan, vilket mönster och den skurna kanten tyder på, har förvridits i graven och delats av. Med handtag påminner den om skärbrädor med handtag!
På katalogkortet står det att handtaget är självvuxet och mycket vresigt! Det ska ha lagts harts i en spricka. Så fint!
Tycker den är så fin så har köpt en egen som jag hittade på Skandinavisk slöjd, men det vore kul att göra en kopia med mönster på.
Min nyköpta skärbräda med handtag.
Hittade även några andra på nätet.
Lånat från hemsida. Lånat från hemsida.
Vad tror ni? Är det en glättbräda eller en snygg skärbräda? Det är lite synd att delarna inte är utställda tillsammans.
Det är en väldigt intressant grav och jag behöver nog skriva om den igen 🙂 Kanske får ta och göra ett inlägg om vispen i vår.
Cederlund red. (Arbman, H., Green, B. & Owain, T.P.) 1993. The Årby Boat. Statens historiska museum och Båtdokumentationsgruppen. Nytryck med tillägg. Med Holger, A. Der Årby-Fund.
Inventarie nr 21062 i Catview https://catview.historiska.se/catview/index.jsp
Den såkallade ”glättbrädan” från Bj 854 gömmer ett nästan osynligt mönster! Föremål 106994_HST. Övre delen ser ut att vara två hästhuvuden vars nackar en gång sittit ihop i ett bågkrön. Ytan på framsidsn är dekorerad med punktcirklar och själva ”strykdelen” är lite nedsänkt, vilket inte är så praktisk vid strykning.
Uppdatering: (Sen lästips nedan) – är så glad över en uppsats av Eva Isaksen från 2012 som skickades till mig (241126) och där det slutar med att det inte alls är en glättbräda utan istället är en fin skärbräda! Och det finns jättemånga från Norge! Det finns delar av fler från Svarta jorden också, men att det fanns så många i Norden visste jag inte!
Så istället för glättbräde borde det alltså stå Valbensbräda – med hästhuvuden. Och tänk att duka upp med den på fester och sen när den inte används så kan den hänga på väggen! Jag känner mig mer och mer övertygad!
Glättbrädan 106994_SHM. Foto Jens Mohr, SHM
Innan utställningen Vikingarnas värld på Historiska museet så följde jag med Amica Sundström ner i Centralmagasinet där den låg och väntade på att bli utställd. Vi skulle nog ha behövt släpljus men älskar att titta närmare på saker och se på dom med nya ögon!
Amica. Foto Linda Wåhlander.Foto Linda Wåhlander. Försöker se mönstret på glättbrädan. Foto Linda Wåhlander.Det ser ut som om baksidan skulle kunna ha funkat som en spelplan. Teckning Harald Faith-Ell, SHM.
Jag tänker att det är en fin strykbräda med ett lite slarvigt spel på baksidan, plus att det ser ut att vara lite linjer efter något skuret också som en skärbräda. Önskar ju ofta att det gick att se tillbaka i tiden, och här är det som små händelser i någras liv.
Amica och Elisabet.
Brädan är tillverkad av valben.
Teckning av glättbrädan av okänd person. Glättbrädan med sim stryksten i grönt, ihåligt glas. Foto Jens Mohr, SHM.
Jag höll på att köpa en kopia en gång för 4000 kr… Önskar ibland att jag varit tokig att göra det 🙂
Guidetur för länge sedan med skolklass. Foto Helena Brolin.
Jag saknar verkligen den gamla vikingautställningen ibland ❤️ men glättbrädan och nästan allt från Bj 854 finns att se i nya utställningen i monter 12.
Alla utställda föremål i utställningen Vikingarnas Värld finns att se på vikingar.historiska.se
Kram
Lästips
Uppdatering 241126:
Fick tips Charles Bruns om en uppsats om valbensbrädor. Ska läsa den. Kanske är det inte ett glättbräde?!
Isaksen, E. 2012. Hvalbeinsplater fra yngre jernalder En analyse av hvalbeinsplatenes kontekst og funksjon. Masteroppgave i arkeologi Fakultet for humaniora, samfunnsvitenskap og lærerutdanning. Institutt for arkeologi og sosialantropologi. Universitetet i Tromsø Våren 2012
Fick en fråga nyligen om vendeltida bergkristallpärlor. Tyvärr finns det inte så många bilder på dom men de flesta jag hittade var runda eller ane aning diskformade. En verkar ha varit en tub, men det är svårt att se hur. Det finns även en fasetterad pärla men den är också svår att se.
415680_HST, vendeltid Bolmsö sn, Småland. Foto: Sara Kusmin, SHM. 415682_HST, vendeltid, Bolsmö sn, Småland. Foto: Sara Kusmin, SHM. 417890_HST, Erik-Pålsnäset, Alfta sn, Hälsingland. Hög XI. Foto: Eva Stensköld, SHM446392_HST, vendeltid, Helgö, Ekerö sn, Uppland. Gravfält 150/119, grav 115. Foto: Victoria Dabir, SHM. 445355_HST, vendeltid, Helgö, Ekerö sn, Uppland. Gravfält 150/119, Grav A54. Foto: Victoria Dabir, SHM. 1299627_HST, Söderby, Lovö sn, Uppland. Stensättning 74. Foto: Marie Lindström, SHM. 271146_HST, Vetvallen, Sya sn, Östergötland. Grav 6. Foto: Sara Kusmin, SHM. En fasetterad bergkristallpärla. 1299201_HST, vendeltid, Söderby, Lovö sn, Uppland. Stensättning 71. Foto: Marie Lindström, SHM.617674_HST, vendeltid, Kunsta, Adelsö sn, Uppland. Grav 2. Foto: Niklas Stierna, SHM.
Det finns fler fyndposter men utan bilder. Glad att det finns några iallafall. Undrar just hur moderna de här personerna kände sig som hade de första bergkristallpärlorna! Under vikingatiden sen är det ju högsta modet med bergkristallpärlor i olika former 👌
Igår var jag och Susanna på Åhmells galleri på Birger Jarlsgatan. Jag har inte tidigare varit på konstgaller där det går att köpa Carl Larsson, Zorn, Bruno Liljerfors, Isaac Grünewald, Helene Schjerfbeck och John Bauer!!!
En tecking av Carl Larson är en illustration till Sagan om Lillis näsa som finns i Topelius läsning för barn I.
Carl Larsson, tusch och blyerts på papper, 1899-1900. Sagan om Lillis näsa. 375 000 kronor.
Sagan om Lillis näsa
Hon var en liten, alltför vänlig flicka, som kunde både spinna, sy och sticka och karda ull och häckla lin och väfva och tråckla sina fållar lagom snäfva.
Hon kunde skura, tvätta, baka, byka och torka kläder uppå rep i klyka, hon kunde koka, steka och förvälla och stöpa ljus och brygd i ordning ställa.
Hon kunde mer: hon kunde skrifva, räkna och läsa, sjunga, spela, dansa, teckna; hon tog katkesen i en enda läxa och las historie som en liten häxa.
Än mer, hon kunde snäll och lydig vara och ödmjuk låta egen vilja fara; hon kunde Gud i böner fromt åkalla, behaga alla, älskad bli af alla.
Men ack, hvad hjälpte henne, stackars flicka, att kunna spinna, väfva, sy och sticka och koka, steka, skrifva räkna, läsa ? … Hon hade ju en alltför liten näsa.
En alltför liten näsa dock hon hade. I hennes ögon skälmen satt, den glade; en kind så röd, en mun som sockerbiten, hvad hjälpte det, när näsan var för liten?
En tid ej alls det hennes oro väckte. Hon flög med fågeln, långt som vingen räckte, och var bland andra systrar nippertippor så fri och glad som gröna skogens sippor.
Då hände, att en dag i juleringen man lekte skrapa nos, och fri slapp ingen. När turn till Lilli kom, man hördes snäsa: — hvar skall man skrapa den, som ej har näsa?
— Har jag ej näsa? — Ja — så skreko alla, — en näsa, som man ej kan näsa kalla, en sådan liten en, det är för löjligt! Och Lilli ej begrep, hur det var möjligt.
Hon sprang till spegeln … Ja, så var det riktigt, och när hon själf den saken tog så viktigt, så skreko de igen: — En tipp, så liten, blir aldrig kysst och aldrig heller biten.
Och Lilli sprang med hast att fråga mamma, och mamma sade, hon också, detsamma: — Ja, kära barn, nog alltför liten är den, men var blott snäll, så går dig väl i världen!
Ja, godt och väl, det är visst lätt att säga, men slik chikan, den kan på sinnet väga. Från denna stund blef Lilli tyst som natten och gömde lilla näsan under hatten.
Förgäfves sökte mamma trösta, råda; ack, Lilli såg sin lefnadsfröjd i våda, och så blef intet annat råd, än fråga hos doktorn bot för sådan näsvis plåga.
— Herr doktor, i vår nöd er hjälp vi söka; var god och lilla näsans längd föröka! — — Hvaba ? Dess längd ? Det var en egen kasus! Kom hit, min vän, kom hit med lilla nasus!
Och doktorn tummar näsans tipp och kröker, men ack, dess längd ej sig det minsta öker. — Ja — säger då med viktig min den lärde — — Jag tror vi lämna näsan i sitt värde.
Nå — tänker Lilli — stå du där och brumma! — Då möter hon en liten, liten gumma. — God dag, mitt barn, du syns mig så bedröfvad. Säg mig af hvad bekymmer du är pröfvad!
— Ack, kära mor, det kan på mig ni läsa: ni ser det själf, jag har för liten näsa. Att få den längre, säg, hvad skall jag göra? Mig tycks, jag kan en sten till ömkan röra.
— Nå — sade gumman — är det intet annat, så vet jag råd, och mången det besannat. Jag är en fe, jag gifver dig förmåga att utan doktor lindra själf din plåga.
Märk nu: hvar gång, när lycklig och betagen, du blir på någon väntad fröjd bedragen, gif akt på näsan; det kan ju försökas; jag spår, att då skall hennes längd förökas.
— Tack, kära mor; det löftet var ett fänge, men lofva, att jag ej får vänta länge! — Var lugn — sad’ gumman, det är lifvets läxa jag lofvar dig, att nog skall näsan växa.
Och Lilli gick, belåten med den trösten, till sina sköna äppleträd om hösten, förtjust att få med fulla händer plocka den rara frukt hon sett så länge locka.
O ve! Då hade under sista natten byns snåla pojkar plundrat hela skatten, och Lilli kände, stackars snopna flicka, som hade hon i näsan fått en sticka.
Det kan man tro, att Lilli blef förlägen. Hon gick förtretad in och under vägen såg sig i spegeln… såg och såg helt prydligt, att lilla näsan vuxit högst betydligt.
Och glad blef Lilli, hon, som nyss var mulen. — Men tiden gick, och så kom ändtligt julen. In buros klappar. Lilli fick den första, det var en låda bland de allra största.
— Hvad kan det vara — skrek hon — i en sådan ? Där är bestämdt en dockmamsell i lådan! … Ullstrumpor var det.. . nyttiga, men fula, och Lillis näsa fick på nytt en bula.
Så gick hvar gång, som häxan spått den dagen: när Lilli blef af någon fröjd bedragen, och hoppets glädje blef för henne trängre, då växte strax den lilla näsan längre.
I början var det bra, och med förtjusning såg Lilli näsans ständigt längre krusning, ja, mamma, som ej kände trollets funder, sad’ helt förtjust: — Den flickan blir ett under!
Men hur det var och passade i stycket, så växte näsan nästan alltför mycket, blef småningom allt längre i förtreten, och sist kröp Lilli fram med hemligheten.
Och ack och ve! Nu gick som mamma trodde, att Lilli blef ett under. Folket glodde på flickan fattig som på ett spektakel, och näsan, den gick främst som ett mirakel.
Nu blef ej annat råd än åter fråga hos doktorn bot för sådan näsvis plåga. — Herr doktor, näsan är för lång bland mängden, var god och korta af den nu på längden!
— Hvaba? För lång? Det var en egen kasus! Kom hit, min vän, kom hit med långa nasusl — Och därpå grep han, helt körnöjd, till knifven … men Lilli sprang sin väg af skräck fördrifven.
Hon sprang och sprang. — Ack stygga, stygga gumma, hvi lät jag narra mig af dig, jag dumma! Hvi var jag missnöjd med min lilla näsa? Ack, kom, o fe! dess grymma växt att kväsa!
Och Lilli springer nu kring hela världen, att söka gummans väg. Men säg, hvar är den? Har någon gumman sett, så säg det ärligt, ty näsan växer allt ännu förfärligt.
Och redan räcker den en aln i längden, en skräck och fasa för den häpna mängden. Men i vår saga den moral vi läsa, att hvar och en bör nöjas med sin näsa.
~
Tänker på alla som nu opererar om sina näsor. Tur de inte behöver gå till häxor längre… men jag tänker även på att det inte är nytt att så många mår så dåligt över hur de ser ut så de vill ändra på sig.
Vikingatidens människor verkar ha varit förtjusta i miniatyrer av olika slag. Från stolar och vindflöjlar till vapen samt i talet nio!
Amuletthänge fid. 107864_HST. Ola Myrin, SHM, CC BY.
Denna lilla amulett i brons, funnen i Svarta jorden där staden låg, har ett svärd, en sköld och nio små stavhängen!
Mina tankar går till det heliga talet nio som har en stark symbolik och återkommer i flera mytologiska berättelser kopplat till jättar, gudar och kosmologi.
Fyndkort från en inventarienummer 5208:189.
Heimdal hade nio mödrar. De var jättinnor! Motivet med nio kvinnor finns även som havsjättarna Ägirs och Ráns nio döttrar och Njords nio döttrar – är några av dom Hemifals mammor? Fagra Menglod omger sig med nio mör som representerar fred och liv. I Völuspa var det det nio jättinnor i urtiden… Men niotalet finns också i de nio dagar och nio nätter som Oden hängde i världsträdet Yggdrasil efter vilket att fick kunskap och runorna!
Men vad är själva stavens betydelse? Är det en völvestav i miniatyr eller en regaliestav eller både och? Och jag undrar om den hängt på någons halsband liknande pärlhängena?
Eller tänk om det är nio runstavar?!
Lästips:
Gro Steinsland 2005. Fornnordisk religion. Stockholm.
Vem är hon, hon som drar sig i håret? Är hon en gråterska eller är hon arg? Eller är det kanske självaste gudinnan Freja som håller sig i sina knuttofsar? Jag har skrivit om det första hänget tidigare för att jag tycker det ser ut som att hon har ett förkläde utanpå en förmodad hängselkjol.
Figurerna har tofsar på var sida om huvudet som de håller med var hand och har lång dräkt. De är mer eller mindre detaljerade. Jey frågade om jag hade en bra bild på henne och jag hade ju fotat henne på Nationalmuseet i Köpenhamn förra året ❤️
Tissøkvinnan
I Tissø i Danmark i en sjö tillägnad guden Tyr offrades många saker under järnåldern. Bland annat flera silversmycken som denna nedan. Hon ser lite otäck ut med sin hopsnörpta mun och 👽 ögon och det är svårt att urskilja vad som är händer och vad som är hår. Håller hon i hårknutarna eller längre med i tofsarna? Jag tror mest på att hon håller i två långa knuttofsar i det här fallet.
En annan tolkning är att hon ska föreställa Freja som en katt! Men det tror inte Peter Pentz på, han tänker sog istället att det är Völvor som är målade i ansiktet eller möjligen har skärmärken i ansiktet utfört som en sorts trans.
Utställningstexten på Nationalmuseet i Köpenhamn. Här står det konstigt nog Fugledegård, men de hon kommer från Tissø. Eller finns det två exakt likadana?Kvinnan som drar i hårtofsarna från Tissø. Foto från Nationalmuseet i Köpenhamn. https://natmus.dk/historisk-viden/forskning/forskningsprojekter/fashioning-the-viking-age/fashioning-the-viking-age-2018-2023/
Skellerup kvinnan
Sen finns det en till nästan likadan som kallas Skellerupkvinnan hittad på Østfyn av en metalldetekorist. Det är ett litet spänne (?) med samma motiv som Tissøkvinnan. Hon är 4,1 cm hög och 1,8 cm bred. Hon dateras till 8-900-talen. Här är det ännu svårare att se hur hon håller.
Någon som vet var den här kommer ifrån?
Skellerupkvinnan har ett band över munnen lika som Freja från Lejre som sitter i Odens tron (finns olika tolkningar). Under syns ett stort spänne och pärlrader samt möjligen ovala spännbucklor med en hängselkjol och vad som ser ut att vara en goffrerad särk under.
Samma som ovan. Jag tycker baksidan ser ut som ett hänge. Foto från Ostfynsmuseer.dk.
Det likarmade spännet från Tofta
Upptäckte även ett liknande motiv på det här likarmade spännet från Tofta på Gotland. Det är definitivt sötast! Här ser det lite mer ut som att hon håller i knutarna.
Likarmat spänne från Tofta socken på Gotland. 854673_HST. Foto: Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0)Detalj av det likarmade spännet ovan från Tofta socken, 854674_HST. Den här är definitivt sötast!
Likarmade spännen
Det finns flera likarmade spännen, som jag skrivit om tidigare, men ett liknande motiv men mer schematiskt och mer som gripdjur. Det är en av de populäraste vikingatida likarmade spänneformerna!
Teckning av Harald Faith-Ell.av spännet i birkagrav Bj 158. Här har motivet blivit ännu mer schematiskt framställt, 363212_HST, Sverige. Foto: Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0)
Stålmosekvinnan
Det finns flera liknande motiv i Danmark. Även denna är 4,1 cm hög och 1,8 cm bred! Denna ser mer ut att hålla längst ut i tofsarna. Men denna, och nästa, har släta på baksidor. Den här kan ha haft en ögla på toppen.
Hårrivare från Stålmosegård. Foto Cille Krause, Roskilde museeum.
Stavnsagerkvinnan
Här syns det tydligare att det är långa tofsar hon håller i. Det betyder att hon inte river sig i håret som en gråterska här i varje fall.
Kvinnan från Stavnsager. Foto Østjyllands museum.
Silverbägaren från Lejre
På koppen från Lejre finns ett liknande motiv vad gäller håret med tofsar åt var sott håll, men det ser mer ut som en stiliserad ”Freja i falkhamn”! Hade inte lagt märke till den här förut!
En liten silverkopp från Lejre. Foto: Nationalmuseet i Köpenhamn. Detalj av bilden ovan.
Funderingar
Ole Thirup Kastholm har skrivit lite mer om motivet. De närmaste parallellerna kommer från brittiska öarna och kontinenten och där den ”hårrivande kvinnan” är en havsfru eller siren och motivet visar på lösaktighet och inbjudan till sex. Det har lett till att vikingamotivet tolkats som fruktbarhetsgudinnan Freja. Nu tycker jag ju att i varjefall Tissøkvinnan ser lite väl skräckinjagande ut för inbjudande, men det vore ju roligt om kvinnor som bar detta motiv var det med en symbolisk tanke bakom. Smycket som Skellerupkvinnan bär under hakan kan ju vara Frejas Brisingamen.
Ole Thirup Kastholm menar att det finns flera tecken på att ”hårriverne” är Freja, men att en annan möjlighet är att det är en kvinna som utöver schamanism med sitt grimaserande.
Elisabeth Arwill-Nordbladh tolkar det också som ett magiskt motiv av sejdande. Att dragandet i håret kanske kan kopplas till rituell extas vid ett schamanistiskt utförande.
Rita Hayworth lyfter sitt hår. Foto Bettmann.
Hur det än är så är det spännande att börja titta på ett motiv och så dyker det upp fler och fler!
Och nu dök en avhandling upp om likarmade spännen! Mathias Holch Kass skriver också om motivet ”Hair-gripping Motif”! Ska ta och läsa lite i den ikväll… Det här blev en ”down the rabbit hole I go…” Hittade även hans artikel! Så får eventuellt bli en fortsättning 👌
Inte alla barn på vikingatiden blev vuxna. Flickan i barngrav Bj 508 från 800-talet ligger precis bredvid en annan flicka som kallas Birkaflickan Bj 463, på gravfältet norr om Borg. Båda flickorna fick kistbegravningar och hade fina pärlor i mestadels blått, vitt och gult i sina gravar. Jag vet inte varför pärlorna är uppdelade i tre set. Några låg över bröstkorgen och några i fotänden av graven.
Gravteckning över Bj 508 av Hjalmar Stolpe, ATA.Gravkarta ur Birka I, tuta 3B. Pärlor från Bj 508 som ska vara de som låg över bröstkorgen. 75 stycken plus att det står att två är av agat, men jag kan inte se dom. Foto Ola Myrin, SHM.
De rödaktiga pärlorna ser inte ut som glaspärlor utan som granater. Har frågat Moa Råhlander nu och hon lutar också mot att det är granater. De två agaterna spm ska vara där syns inte till men kan ligga i en egen liten låda i magasinet.
Rödaktiga pärlor från Bj 508. Alla de rödktiga pärlorna tycker jag inte ser ut som glaspärlor utan som granater. Ska fråga en som kanske vet.Glaspärlor från Bj 508. 192 st. Foto Jens Mohr, SHM.Ovala spännbucklor från Bj 508. Foto Jens Mohr, SHM.
Flickan i grav Bj 508 kan ha varit lite äldre. Hon fick vuxna kvinnors smycken, fast i mindre storlek. Hon hade också två likadana hängsmycken med en häst eller hjort som tittar bakåt. Små blå, gula och vita pärlorna låg nere vid fotänden i kistan (7 på gravteckningen) medan de större, i flera färger låg uppe vid spännbucklorna men inte i någon tydlig uppsättning.
Av flickan är endast tänderna bevarade (nr 5).
Likarmat spänne Bj 508. Foto Jens Mohr, SHM.
Spännet kan ha suttit i en sjal eller en liten kappa kanske?
Hedebymynt, mynt 1, framsida, Bj 508. Foto Ola Myrin, SHM.Mynt 1, baksida, Bj 508. Foto Ola Myrin, SHM.
Mynten är roliga med ormar, ansikten och hjortarna.
Hedebymynt, mynt 2, framsida, Bj 508. Foto Ola Myrin, SHM.Mynt 2, baksida, Bj 508. Foto Ola Myrin, SHM.
Vad kan hon ha hetat? Idag kallar vi henne Bj 508, men vi kan bara fantisera om hur hon såg ut i sin lilla hängselkjol och vad hon tyckte om att göra. Var det hon som valde pärlorna och mynten? Eller fick hon dem som presenter?
Smyckena ihop från Bj 508. Foto Gabriel Hildebrand, SHM.
Undrar varför det låg små pärlor i fotänden? Precis som Birksflickan så har hon även fått med sig en liten kniv i graven.
Har sett mönsterväven från Bj 597 igen ❤️ Den är från samma kvinnograv som den stora biten hängselkjol finns bevarad. Det måste ha varit bra omständigheter för bevarade av textil i den graven. Mönsterväven står i samlingsdatabasen som Gobelängvävd Taf. 10, med fyndnummer 617936_HST, i Bj 597 med undernummer 20 och den låg intill dun (ejder).
Mönsterväven från Bj 597. Foto Linda Wåhlander.
Textilen är vävd i olika geometriska mönster. Trådarna i varp och inslag är som sytrådar! Maria Neijman tittade på spinningen:
– varpen är tvåtrådig. Den är z-spunnen och S-tvinnad. Färgen är beigebrun med svarta stickspår. Det är långa glansiga fibrer som kamgarn.
– inslaget ser ut att vara samma förutom att det inte har svarta hår.
– den är vävd med minst fyra färger i blått, rött, gult och grönt. Jag ska kolla vad som står i Geijer också.
Detaljer av mönsterväven från Bj 597. Foto Linda Wåhlander. Detaljer av mönsterväven från Bj 597. Foto Linda Wåhlander.
Det finns olika vävtekniker för att väva mönster. Den här påminner om så kallad gobeläng. Gobelin kommer från en fransk vävfabrik från 1662, men används för vävtekniken även på andra håll. Men tekniken innebär att man väver in trådar som täcker varpen i två olika intilliggande färger med hjälp av kilar för att få en färgskiftning.
Birkaväven är ju från 800-tal så den är äldre. Röllakan, kelim och flamskvävnad är liknande vävar.
Röllakan är en lite enklare variant på gobeläng. Skarvarna kan göras så att tyget bli liksidigt eller oliksidigt. Vi tittade inte under, för allt ligger löst på glaset.
Mönsterväven från Bj 597. Foto Linda Wåhlander. Maria Neijman tittar på mönsterväven från Bj 597. Foto Linda Wåhlander.
Tack! Behövde detta och fler textil-och-fynd-vitaminpiller!
Mönsterväven fotograferad av Ola Myrin, SHM.Detalj från mönsterväven från Ola Myrins foto.Detalj från mönsterväven från Ola Myrins foto.Detalj från mönsterväven från Ola Myrins foto.
Intill mönsterväven fanns även en bit dun. I Kvinnodräkten i Birka så står det att det är ejder.
Dunet, eller fjäder som det står i samlingsdatabasen. Fyndnummer 847848_HST. Foto Gunnar Andersson, SHM.
Kvinnans grav och textilier
Kvinnan blev begravd i en såkallad skelettgrav, dvs en mindre nedgrävning än en kammargrav och utan synlig kista. Tyvärr är inte textilen inritad på gravplanen men Agnes Geijer beskriver att den satt hop med andra textilier i två större och en mindre klump.
Gravteckning av Hjalmar Stolpe över Bj 597. ATA.
Mönsterväven i Bj 597 döpte Agnes Geijer till M1 och beskriver som gobelinartig.
Ur Birka III. Det här klarar jag inte att översätta. Men om någon kan tyska eller har något sätt att kopiera texten så vore jag tacksam.
Agnes Gejer skriver att M1 fanns i den största klumpen (översatt från tyskan):
🇸🇪I spännbucklorna finns linnesrester. Den ena spännbucklan är helt täckt i två lager diamantkypert, W10, underst i blått och ovanpå i ljusbrun färg, samt ett skört, mörkt tyg, kanske hampa. Delvis under spännet fanns ett precis avslutat (en kant) stycke av W10, något grövre än de övriga.
Troligen låg de relativt stora klumparna av väv i närheten av spännena, delvis fastklistrade på rester av kistan. Efter långvarig blötläggning i vatten kunde de olika lagren separeras från varandra.
Den största klumpen innehåller följande: 3 bitar revben? Eller rips?; W10, den grövre kvaliteten; vanlig twill, W36, flertalig och skrynklig; liten sidenrest, S4; flerfärgat tyg, M1, som låg delvis vikt med framsidan inåt (Taf 10 visar detta stycke ovikt); runt denna fanns en lätt, klibbig massa som kunde identifieras som andfjädrar, och tussar av ospunna ullhår som troligen satt kvar på skinnet.
🇩🇪In den ovale Spangen Leinwandreste. Die eine Spange ganz bedeckend, 2 Schichten Rautenköper, W10, zuunterst in blauer und darüber in hellbrauner Färbung, nebst einen brüchigen, dunklen Stoff, viellecht Hanf. Zum Teil unter der Spange ein gerade abgeschlossenes Stück von W10, etwas gröber als die übrigen. Wahracheinlich in der Nähr der Spangen waren relativ grosse Klumpen Gewene use. erhalten geweswn, teilweise an Reste des Sarges angeklebt. Nach langwierigem Einweichen in Wasser konnten die verschiedenen Schichten voneinander getrennt werden.
Die grösste Klumpen enthält Folgendes: 3 styck rippen; W10, die gröbere Qualität; schlichten Köper, W36, mehrfach und zusammengeknüllt; kleiner Seidenrest, S4; mehrfarbiges Gewebe, M1, das teilweise zusammengefaltet mit der vorderseite nach innen lag, (Taf. 10 zeigt dieses Stück auseinandergefalter); um dieses enie helle, klebrige Masse, die als Federn von Enten bestimmt werden konnten, und Flocken vo ungesponnem Wollhaar, das wahrscheinlich auf der Haut zurückgeblieben war.
Vad menas med att mönstret låg inåt? Om det låg i en hög så borde det betyda att det låg med mönstret upp mot ryggen på kvinnan om tyget låg underst?
Särk: Mellan spännbucklorna låg en sax med järnkedja som det finns goffrerat linne bevarat på.
Spännbucklor och hängselkjolW10e: Spännbucklorna visar att hon burit hängselkjol. Det finns även stora bitar W10 bevarade. I ena spännbucklan finns linneöglor uppe och nere på nålen. I den andra finns linne vid nålfästet (mycket har lossats och slätats ut). Trådar och ylle finns vid nedre fästet och som linneöglan varit fäst i. Spännbucklan har nött på en diamantkypert W10e där öglan suttit och sedan lossnat, men bitarna passar ihop.
I den större klumpen med förmultnade kroppsrester från kvinnan låg W10 i samma kvalitet som hängselkjolen och som kan ha kommit från kroppens baksida, kjolens ryggsida (ev. W10e). Sen kommer ett ytterplagg. Hägg menar att hängselkjolens tyg även hamnat på ovansidan av spännbucklan när spännbucklan sjunkit in.
Ytterplagg på skalet: på skalet låg två diamantkypert tyger. En mörkblå (W10i) närmast skalet och en över som numera är ljusbrun (W10e). Det mörkblå tyget, med nedvikt och fållad kant, menar Hägg, har burits utanpå särk och kjol. Fållen går längsmed spännbucklan som i en kappöppning eller ett djupt sprund.
Redskapsband: på grund av extraögla i nedre, nålfästet i ena spännbucklan.
Ytterplagg W36: Ylleplagg i blågrön diagonalkypert. Det är en stor bit, pressat och ligger i veck men det finns inga synliga sömmar eller kant.
Likarmat spänne: om det är det blå tyget W10 eller W36 som det likarmade spännet suttit i framgår inte, men det ligger också mellan spännbucklorna.
S4: mellan den blågröna diagonalkyperten och mönsterväven låg en liten bit sidentyg. ”Eventuellt från en väska eller liknande”.
Mönstervävd dyna: under diagonalkyperten W36 ligger mönsterväven, underst i lagerföljd, ovanpå träet. Hägg skriver att det kan vara en dyna stoppad med fjädrar.
Päls: om jag förstår Geijer rätt så finns det möjligen även hår som varit päls som sitter kvar på skinn. Är den mönstervävda dynan ett fälltäcke?
Pärlor: pärlorna ligger ovanför spännbucklorna.
Hon fick även med sig en tatingerkanna.
Undrar om jag skulle kunna rita upp dräkten? Jag kanske provar det.
Textilierna
Hängselkjol W10e. Fyrskaftad diamantkypert 616401_HST. Foto SHM. Hängselkjolen W10e. Fyrskaftad diamantkypert F616404_HST. oto SHM. Ser ut att vara innehåll från spännbuckla. 616458_HST. Foto SHM. Vilket tyg är det här? 2/2 kypert grov kvalitet. 616367_HST. Foto Ola Myrin, SHM. Är det här W36? Fyrsksftad kypert, grov kvalitet. 616363_HST. Foto Ola Myrin, SHM.
Geijer, A. 1938. Die Textilfunde aus den Gräbern, Birka: Untersuchungen und Studien III, Uppsala: Almkvist and Wiksells B.A., Kungl. Vitterhets Antikvitets Akadamien. PDF Taf. 10.
Hägg, I. 1974. Kvinnodräkten i Birka: Livplaggens rekonstruktion på grundval av det arkeologiska materialet. Uppsala, Archaeological Institute.
