Kategoriarkiv: Vad ögat ser

En sjuk viking

Jag är hemma från jobbet sjuk och kom på att det finns en runsten i utställningen Vikingarnas värld som berättar om en sjuk Husbjörn. Vikingatidens människor var också sjuka ibland! Så jag kunde inte låta bli att jobba…

U614 från Torssätra, Västra Ryds socken i Uppland. Föremålsnummer 108185_HST, relaterat förvärv 34894. Foto: Linda Wåhlander.

ᛋᚴᚢᛚᛁ᛫ᛅᚢᚴ᛫ᚠᚬᛚᚴᛁ᛫ᛚᛅᛏᛅ᛫ᚱᛅᛁᛋᛅ᛫ᚦᛁᚾᛋᛅ᛫ᛋᛏᛅᛁᚾ᛫ᛁᚠᛏᚱ᛫ᛒᚱᚬᚦᚢᚱ᛫ᛋᛁᚾ᛫ᚼᚢᛋᛒᛁᚬᚱᚾ᛫ᚼᚾ᛫ᚢᛋ|᛫|ᛋᛁᚬᚴ᛫ᚢᛏᛁ᛫ᚦᛅ᛫ᚦᛁᚱ᛫ᚴᛁᛅᛚᛏ᛫ᛏᚬᚴᚢ᛫ᛅ᛫ᚴᚢᛏᛚᛅᚾᛏᛁ

Jag har skrivit runtexten med en app. Vet inte om det blev helt rätt. Det är lite svårt att se bara från fotot.

U614, Torssätra, Uppland. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.

Runsten U614 från Torsätra i Uppland är en av två runstenar som stått vid gränsen till Torsätra herrgård men som under vikingatid kanske kallades Husa. Antar att den tolkningen kommer av just Husbjörn som nämns på runstenen.

”Skule och Folke lät resa denna sten efter sin broder Husbjörn. Han blev sjuk ute då de togo gäld på Gotland.”

Visäte ristade denna sten någon gång under slutet av 1000-talet. Inskriftens början är vid rundjurets huvud och fortsätter längs kroppen, även om Visäte inte riktigt fick plats med hela inskriften… Kanske någon ändrade sin beställning?

Texten berättar att Husbjörn deltagit i en färd från fastlandet till ön för att hämta gäld, dvs skatt. Husbjörn blev sjuk och verkar ha dött efter den resan.

I utställningstexten står det om när svearna hämtade gäld och att det nämns i den medeltida Gutasagan. Där står det om ett avtal mellan gutarna och svearna. Avtalet gick ut på att svearna årligen hade rätt att hämta 60 mark silver i gäld på Gotland. Av det beloppet skulle kungen få 40 mark och jarlen få 20 mark. I gengäld – observera ordet gengäld! – skyddade svearna gutarna mot våld och härjningar och gutarna fick rätt till fri handel med svearna i svearnas farvatten.

Stenen flyttades till Historiska museet 1967 i samband med en arkeologisk undersökning inför anläggandet av ett militärt övningsfält. Men stenen hade redan blivit flyttad på någon gång efter vikingatiden.

Mynt från myntskatten funnen i Västergårde i Sundre socken på Gotland. Föremålsnummer 3008592. Foto: Ola Myrin, SHM, CC-BY.

De här 40 silverpenningarna blev aldrig betalde som skatt utan grävdes istället ned i en skattgömma i Västergårde, Sundre socken, på Gotland. Totalt innehöll skatten 1371 mynt.

Krya på er!

Lästips:

Stenen och mynten finns att se i utställningen Vikingarnas värld,  monter 84: Betalning i många former. Monter 84, Vikingarnas värld. https://vikingar.historiska.se/objects.php?showcase=H_84&e=no&l=sv

U614 https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Torsätrastenen

Ryttarmasken från Hellvi

Romerks ryttarmask föreställande Alexander den Store.

Ryttarmasken från Hellvi. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY

På museum möter dåtiden nyfikenheten hos nutiden. Vi försöker förstå det som varit och oss själva. Alexander den Store själv var en nyfiken man.

Masken är tillverkad i kopparlegering och tillverkningstekniken är förmodligen drivning av metallen. Ursprungligen hade den inte ögon. Ögat som sitter fast är pånitad med järnnitar. Det andra ögat hittades separat från masken. Längs med kanten syns flera mindre ansikten.

Masken var en del av ett depåfynd som hittades i en husgrund. Det fanns även bland annat delar av ett dryckeshorn, silverbitar, spännen och nålar.

Ryttarmasken från Hellvi. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY

När Masken var ny och satt på en romersk ryttare så lyste ansiktet som solen. Blank och gyllene. Masken användes vid riduppvisningar och ceremonier i det romerska kvalleriet.

Masken är daterad till romersk järnålder 1-400 evt/e. Kr. och hittad i Hellvi Norrgående på Gotland. Exakt hur den hamnade där är något vi aldrig kommer få reda på, men de som ägde den ett tag kan ha använt den i den fornnordiska kulten. Då det ena ögat förvarats på en annan plats än masken så är Odenkulten inte långt bort i tankarna. Inspirerade denna mask vendeltidens hjälmar med ansiktsmasker?

Masken fotograferas här i Guldrummet av Paul Mortimer som skrivit om masken tillsammams med professor Neil Price.

Paul Mortimer fotograferar masken. Foto: Linda Wåhlander.

Maskens Föremålsnummer 1158868_HST, 1011. Inv. Nr. 35330.

Lästips

Mortimer, Paul. Artikel : What color a God’s Eye, An exploration of eye imagery on weapons, and ornaments mainly from 6th and 7thcenturies in Northern Europe. (It’s not all about Odin!1).

Price, Neil and Mortimer, Paul. An Eye for Odin, Divine Role Playing in the Age of Sutton Hoo. European Journal of Archaeology 17 (3) 2014, 517-538.

 

Mannen från Öremölla klädd i diamantkypert

Mansgraven från Öremölla är kanske mest känd för sin fina, romerska vinservis och de två glasbägarna med slipade ovaler, men det finns mer att säga wow över! Tex hans ringbrynjeväv och rester av hans dräkt i form av dimantkypert och brickvävda band!

Öremöllamannens monter i utställningen Forntider på Historiska museet. Foto: Linda Wåhlander, SHM, CC BY.

Hans grav är daterad till romersk järnålder, dvs. 1-400 evt. Men en mer specifik datering är ca 100 evt. Mannen fick en brandbegravning i Öremölla, i Skivarp socken i Skåne. Föremålen hittades av bonden Rasmus Bengtsson i Öremölla. De insändes av konditorn F Dahlman och inlöstes med 200 riksdaler. 1872.

Vinservisen lades inte på brandbålet. Istället begravdes mannen inuti den stora bronskitteln.

Vinkitteln från romarriket. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.

Kitteln är verkligen fin. Det var oerhört lyxigt då och servisen är den enda kompletta som är bevarad från romersk järnålder.

Öremöllamannens glasen med slipade romber troligen tillverkade i Egypten eller i Syrien. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.

Det är ovanligt med så ofärgat glas på den här tiden. Slipningen kallar Kent Andersson ”olivslipning”.

Vinskopa. Foto: Ulrik Skans, SHM, CC BY.
Vinsil. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.
Vinsil. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.
Keramikkärl. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.

Även fast att jag vet att krukan är i keramik, så tycker jag den ser ut att vara gjord av metall! Var det i denna kruka som kryddorna att krydda vinet med låg?

Fragment av lerkärl. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.
Handtag på vinkitteln. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.
En av lådorna med ringbrynjeväv. Foto: Tania Muñoz Marzá, SHM, CC BY.
En annan av lådorna med ringbrynjeväv. Foto: Tania Muñoz Marzá, SHM, CC BY.

Mannen hade fått med sig, eller på sig, en ringbrynja. Det är flera lådor med ringbrynjeväv och jag tycker det även ser ut att vara brända ben bland fragmenten. Det ska även legat ett järnvapen i graven.

Välbevarad ringbrynjeväv från Öremöllamannens grav. Foto: John Ljungkvist, SHM, CC BY.
En stor nit. Foto: John Ljungqvist, SHM, CC BY.

Så tyvärr är det inte så bra bilder på textilierna, men här är de iallafall.

Textilierna från Öremöllamannens grav. Föremålsnummer 267740_HST, Inv. nr. 4792. Foto: Sara Kusmin, SHM, CC BY.

Diamantkyperten är enligt Amica Sundström, textilantikvarie på Historiska museet, vävd i ull med en s-tvinnad spinnriktning och trådantalet är olika i varp och inslag, 40/38. Det är möjligt att banden också ligger i lådan, men det finns ingen enskild bild på dom. Det är fyrskaftad 2/2 kypert i brickväv i ylle med parställda brickor.

Textilen i Catview, järnålderskatalogen.

Kent Andersson ser textiltesterna som fragment efter att mannen fått med sig en mantel och tänker att även den var romersk.

Det här vet jag inte riktigt vad det är, men finns under dokumentationsbild i Catview.
Återskapad diamantkypert som på romersk järnlder av Amica Sundström. Foto: Linda Wåhlander.
Återskapad diamantkypert som på romersk järnlder av Amica Sundström. Foto: Linda Wåhlander.

Amica Sundströms visade häromdagen en återskapad väv i röd diamantkypert, med stora, fyrkantiga diamanter så som de såg ut på romersk järnålder!

Jag skulle gärna suttit i sällskap med Öremöllamannen. Han var förmodligen en legosoldat som gjort tjänst i Rom och återvänt till Skåne. Vi kunde ha pratat om Rom, vävda tyger och druckit varmt vin vid brasan! Kanske fått ett recept på vin med kryddor i för att det skulle bli lite godare, eller om vinet var slut, dricka mjöd eller öl eller någon annan nordisk dryck ur de fantastiska glasen.

Hoppas ni har en bra helg!

Länkar och lästips:

Samlingar: https://samlingar.shm.se/sok?type=object&query=4792&offset=50&rows=10

Catview 4792. https://catview.historiska.se/catview/index.jsp

Kent Andersson, 2019. Rom i norr, Medusa. http://media.tidskriftenmedusa.se/Medusa-40_3_Andersson.pdf

Bonniers konsthall och konst om odlad lax

Jag hade inga direkta förväntningar inför visningen på Bonniers kosthall igår. Vi skulle dit med jobbet innan vi skulle besöka den nya lokalen för nya museet Sveriges museum om förintelsen.

Vi fick se två lika konstutställningar och den första var samtal från radioprogram som fått konstnärlig form. Ayesha Hameed med gäster / Radio Brown Atlantis.

Guldport.
Olika konstverk i samarbete med Christopher Cozier, Keyna Eleison, Natasha Ginwala, Ranjit Kandalgaonkar, Manuela Moscoso, Bonaventure Soh Bejeng Ndikung, Pablo José Ramirez, Shuddhabrata Sengupta, Sancintya Mohini Simpson och Khal Torabully.

Intressant med Bonniers konsthall är att de arbetar med konstnärer som är under 35 år.

Den andra utställningen heter Cooking sections / Undammin rivers och det var en stark upplevelse, trots att första verket av fyra, inte fungerade.

Ett kontverk i tre delar heter ”When (Salmon, Salmon (Salmon)). Det är som en opera men ljudet var trasigt på första delen. Laxens färgning var temat. Vilken rosa färg på laxen tycker vi om? Det är olika i olika delar av världen.

Andra delen heter ”Traces of escapees”.

Rösten som berättade om laxarna var lätt att lyssna på, men det hon sa var så obehagligt. Sälar hade gjort hål i näten till de fångade laxarna och många hade flytt. Men de hade ingenstans att ta vägen. Deras riktiga livsrum var inte där.

Nät och under vartnet med de oldlade kropparna, som matas med bland annat färg.
Allt snurrade på golvet.

Den tredje delen var en matanordning för laxarna.

Matningsanordning för odlad lax.
Tänk om vi var odlade laxar.

Det var sorgligt och många som sett utställningen vill inte äta odlad lax mer.

Det sista, fristående, konstverket var som en Sverigekarta med alla laxälvar som knappt ger någon el från dammarna. De skulle kunna återställas. Fotografierna på älvarna har nedvikt den del som är kraftverket. Det är här laxarna ska leva.

Min kollega Amanda Spångberg blev också tagen av konstverken.
Undamming rivers.

Restaurangen på konsthallen har en tanke om att vara Climate aware. Att laga mat som är bra, på många olika sätt. Det serveras inte någon odlad lax där.

Jag vill inte heller äta odlad lax igen 🍣

Tips:

Bonniers konsthall https://bonnierskonsthall.se

https://bonnierskonsthall.se/utstallning/ayesha-hameed-med-gaster-radio-brown-atlantis/

https://bonnierskonsthall.se/utstallning/cooking-sections-undamming-rivers/

Söljan från grav 108 i Bjers

I somras var jag nere i magasinet på Historiska museet för att titta på denna sölja tillsammans med antikvarie Thomas. Jag hade fått mejl från en man som undrade om denna söljtyp.

Bältesölja till ett svärdsgehäng från Bjers i Hejnum socken på Gotland. Fid. 784389, Inv. Nr. 8767:108. Foto: Linda Wåhlander.
Undersidan av söljdelarna.

Bältesöljan är från Bjers i Hejnum socken på Gotland och har fynd id 784389 och Inv. Nr. 8767:108. En gång i tiden var den här söljan högsta modet! Den har suttit på ett läderbälte som förmodligen använts som svärdsgehäng. Tornen är inte böjbar, utan den sitter fast på en platta. Det är själva söljringen som rör sig.

Wulfheodenas för flera år sedan när de besökte Historiska museet.

Det finns flera guppet av återskapare som har dräkter med dessa numera och de kan knäppas lite annorlunda än söljor med en rörlig torne.

Kram

En vendetida kvinnograv från Bjers, Hejnym sn på Gotland

I domras så letade jag och antikvarie Thomas efter ett bältespänne från vendeltiden. Vi hittade det men jag hittade öven en liten låda med vendeltidens ansikten och formspråk.

Den här lilla lådan innehåller det en kvinna på Gotland behövde till sin dräkt för ca 1500 år sedan.

De två spännena som ser ut som ”kräftor” höll upp hennes dräkt vid axlarna. Förmodligen en ylleklänning som bestod av ett eller två rektangulära stycken.

Redskspsspänne

Spännet med två ansikten kunde sättas fast i klänningen för att hänga en syl och en örslev ifrån.

Ett litet ansikte med spetsig haka.
Dräktnålar med spännande knoppar.

De två nålarna kan ha suttit på klänningen eller kanske fäst en huvudbonad. Det tungformade föremålet med två hål kanske var något bältebeslag som kunde sys fast i änden.

Spelpjäser av tand.

Med sig har hon även fått spelpjäser som ser ut att vara gjorda av valtand, eller möjligen valrosstand.

Inv. nr. 8767:109. Gravfältet vid Bjers, i Heijnum sn på Gotland, undersöktes 1890 av Direktör F. Nordin.

Kram

Jellingehänge med bevarad tråd från Stora Ryk

Jellingehänget från Stora Ryk. Foto Ola Myrin, SHM, CC BY.

Många frågar mig vad det var för tråd som användes under vikingatiden för att trä upp pärlorna på. Jag brukar svara (vaxad) lintråd, läderrem eller silketråd, vilket har hittats inuti pärlor bland annat. Jag ska lägga upp om jag hittar var jag hittat de källorna. Känner mig osäker på läderremmen, men vet att jag läst det någonstans som fynd.

Men här kommer i varje fall en bild på en bevarad tråd, även om jag inte vet vad det är för material i den. Det är ett hänge från den vikingatida silverskatten i Stora Ryk.

Baksidan av Jellingehönget från Stora Ryk. Foto Christer Åhlin, SHM, CC BY.
Förstoring av bilden ovan.

Hänge har en liten bit av upphängningstråd bevarad. Metallsalterna i hänget har konserverat tråden, men det står inte i samlingsdatabasen vad det är för slags tråd. Men det syns att det är tydliga fibrer. Om det är lin, hampa eller ulltråd kan jag inte se. Det vore roligt att titta närmare på det i microskop, men nu är det utställt och då blir det lite knepigt att få titta på.

Äldre foto av Jellingehänget från Stora Ryk. Foto Christer Åhlin, SHM, CC BY.

Hänget är gjort i Jellingestil i kopparlegering. Det är 33 mm högt och 37 mm brett. Ni ser ett sammanrullat litet Jellingedjur och jag tycker det ser som om det är någon som griper den om nosen. Baksidan har eventuellt en beläggning av vitmetall. Hänget är utställt i Vikingarnas värld, monter 84.

Kram

Lästips:
Inv. Nr 21668, Fid 844868_HST, Stora Ryk, Färgelanda socken, Dalsland. https://vikingar.historiska.se/object_details.php?object=844868_HST&e=no&l=sv https://vikingar.historiska.se/object_details.php?object=844868_HST&e=no&l=sv

Birkakrucifixet och sina syskon

Från vikingatiden finns de äldsta skandinaviska krucifixen, men den vikingatida smeden tolkade krucifixet lite annorlunda. Den här texten handlar om grav Bj 660 på Birka och de tre andra likadana krucifix som hittats i Danmark.

Inv. 34000, 108914_HST. Birkakrucifixet, foto Ola Myrin, SHM, CC BY.

Birkagrav bj 660: Det är en liten Jesus som är bunden istället. Han är tillverkad i silver, möjligen förgyllt, i filigran och granulering. Krucifixet dateras till 900-talets första hälft och det hade följt med en kvinna på Birka i hennes grav, grav bj 660, vilken undersöktes 1879 av Hjalmar Stolpe. I samlingsdatabasen nämns korset som ”Sveriges äldsta kristna konstverk.”

Spännbucklorna är fel, men jag har försökt sätta ihop pärlorna från graven.
Foto på den ungefärliga platsen där hon blev begravd på Birka.

Kvinnan i graven hade även fått med sig en miniatyrsköld i samma teknik samt en silverpärla och ett sk. Lunulahänge, som ser ut som en halvmåne. Men de är i lite annan stil. Hon hade ovala spännbucklor till sin dräkt i ylle, linne och siden med brickvävda band till. Dessutom hade hon fått med sig en stav som tolkats som en Völvastav.

Sköldhänge i filigran från bj 660. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY.
Filigranpärla från bj 660. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY.
Lunulahänge från bj 660. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.
Pärlorna från bj 660. Foto: Eva Vedin, SHM, CC BY.
Skärmdump från Sök i samlingarna.

Syskonkrucifixen

Aunslevkrucifixet: Ett liknade guldkors har senare hittats i sydskandinaviskt, danskt, område 2016.

Krucifixet från Aunslev, Fyn. Bild från Ladby Viking Museum.

Det nya krucifixet från Aunslev, på Fyn, i Danmark är gjort i solitt guld. Några detaljer skiljer det från Birkakrucifixet, men det ser ut, i mina ögon, att vara gjort av samma person. Fyndet gjordes av metalldetekorist Dennis Fabricius Holm, så det har ingen tydlig fyndkontext.

Kettingkrucifixet: Blev nu uppmärksammad på ett blogginlägg från Martin Rundvist som tar upp ytterligare två krucifix! Ett identifierades av Silke Eisenschmidt 2012 men grävdes upp av Jens Raben redan 1927 i en vagnsgrav i Ketting på ön Als i Danmark.

Krucifix från Ketting, Als i Danmark. Foto: aardvarchaeology.wordpress.com
Ketting grav 3. Ur Med hammer og kors. Foto: J. Andersen, Sønderjylland.

Kettinggraven i Ketting, grav 3, bedöms som en kvinnograv där kvinnan begravts i en vagn. Krucifixet låg intill fem glaspärlor. Till graven hörde även bland annat järnringar med torshammare på. Även Kettingraven dateras till första hälften sv 900-talet, bla annat pga ev ett beslag dekorerat i jellingstil.

Omøkrucifixet: Ett fjärde kors, som även det är trasigt har hittats i ett skattfynd med hacksilver på Omø. Skatten grävdes ned när Sven Tveskägg var kung 986–1014 och den hittades av metalldetekorist Robert Hemming Poulsen 2015. Omø ligger mellan Fyn och Zeland.

Kricifixet från Omø. Foto: aardvarchaeology.wordpress.com

Tankar:

Så två är hittade i gravar, ett i ett skattfynd och ett som lösfynd. Martin tänker att eftersom tre av korsen är nära Hedeby så kanske det kan vara platsen där de tillverkades. Se lästips för länk till hans blogg.

Metalldetektoristerna har verkligen bidragit med två arkeologiska guldkorn!

Lästips:

Krucifix från Aunslev: https://www.archaeology.org/news/4272-160318-denmark-viking-crucifix-discovered

Krucifix från Aunslev: https://www.livescience.com/54485-oldest-danish-crucifix-found.html

Krucifixen: https://aardvarchaeology.wordpress.com/2016/03/12/viking-crucifix/

Kettinggraven: Med hammer og kors, religionsskifte i Danmark. https://www.academia.edu/3039793/Med_hammer_og_kors_religionsskifte_i_Danmark