Jellingehänget från Stora Ryk. Foto Ola Myrin, SHM, CC BY.
Många frågar mig vad det var för tråd som användes under vikingatiden för att trä upp pärlorna på. Jag brukar svara (vaxad) lintråd, läderrem eller silketråd, vilket har hittats inuti pärlor bland annat. Jag ska lägga upp om jag hittar var jag hittat de källorna. Känner mig osäker på läderremmen, men vet att jag läst det någonstans som fynd.
Men här kommer i varje fall en bild på en bevarad tråd, även om jag inte vet vad det är för material i den. Det är ett hänge från den vikingatida silverskatten i Stora Ryk.
Baksidan av Jellingehönget från Stora Ryk. Foto Christer Åhlin, SHM, CC BY. Förstoring av bilden ovan.
Hänge har en liten bit av upphängningstråd bevarad. Metallsalterna i hänget har konserverat tråden, men det står inte i samlingsdatabasen vad det är för slags tråd. Men det syns att det är tydliga fibrer. Om det är lin, hampa eller ulltråd kan jag inte se. Det vore roligt att titta närmare på det i microskop, men nu är det utställt och då blir det lite knepigt att få titta på.
Äldre foto av Jellingehänget från Stora Ryk. Foto Christer Åhlin, SHM, CC BY.
Hänget är gjort i Jellingestil i kopparlegering. Det är 33 mm högt och 37 mm brett. Ni ser ett sammanrullat litet Jellingedjur och jag tycker det ser som om det är någon som griper den om nosen. Baksidan har eventuellt en beläggning av vitmetall. Hänget är utställt i Vikingarnas värld, monter 84.
Från vikingatiden finns de äldsta skandinaviska krucifixen, men den vikingatida smeden tolkade krucifixet lite annorlunda. Den här texten handlar om grav Bj 660 på Birka och de tre andra likadana krucifix som hittats i Danmark.
Inv. 34000, 108914_HST. Birkakrucifixet, foto Ola Myrin, SHM, CC BY.
Birkagrav bj 660: Det är en liten Jesus som är bunden istället. Han är tillverkad i silver, möjligen förgyllt, i filigran och granulering. Krucifixet dateras till 900-talets första hälft och det hade följt med en kvinna på Birka i hennes grav, grav bj 660, vilken undersöktes 1879 av Hjalmar Stolpe. I samlingsdatabasen nämns korset som ”Sveriges äldsta kristna konstverk.”
Spännbucklorna är fel, men jag har försökt sätta ihop pärlorna från graven. Foto på den ungefärliga platsen där hon blev begravd på Birka.
Kvinnan i graven hade även fått med sig en miniatyrsköld i samma teknik samt en silverpärla och ett sk. Lunulahänge, som ser ut som en halvmåne. Men de är i lite annan stil. Hon hade ovala spännbucklor till sin dräkt i ylle, linne och siden med brickvävda band till. Dessutom hade hon fått med sig en stav som tolkats som en Völvastav.
Sköldhänge i filigran från bj 660. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY. Filigranpärla från bj 660. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY.Lunulahänge från bj 660. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY. Pärlorna från bj 660. Foto: Eva Vedin, SHM, CC BY. Skärmdump från Sök i samlingarna.
Syskonkrucifixen
Aunslevkrucifixet: Ett liknade guldkors har senare hittats i sydskandinaviskt, danskt, område 2016.
Krucifixet från Aunslev, Fyn. Bild från Ladby Viking Museum.
Det nya krucifixet från Aunslev, på Fyn, i Danmark är gjort i solitt guld. Några detaljer skiljer det från Birkakrucifixet, men det ser ut, i mina ögon, att vara gjort av samma person. Fyndet gjordes av metalldetekorist Dennis Fabricius Holm, så det har ingen tydlig fyndkontext.
Kettingkrucifixet: Blev nu uppmärksammad på ett blogginlägg från Martin Rundvist som tar upp ytterligare två krucifix! Ett identifierades av Silke Eisenschmidt 2012 men grävdes upp av Jens Raben redan 1927 i en vagnsgrav i Ketting på ön Als i Danmark.
Krucifix från Ketting, Als i Danmark. Foto: aardvarchaeology.wordpress.comKetting grav 3. Ur Med hammer og kors. Foto: J. Andersen, Sønderjylland.
Kettinggraven i Ketting, grav 3, bedöms som en kvinnograv där kvinnan begravts i en vagn. Krucifixet låg intill fem glaspärlor. Till graven hörde även bland annat järnringar med torshammare på. Även Kettingraven dateras till första hälften sv 900-talet, bla annat pga ev ett beslag dekorerat i jellingstil.
Omøkrucifixet: Ett fjärde kors, som även det är trasigt har hittats i ett skattfynd med hacksilver på Omø. Skatten grävdes ned när Sven Tveskägg var kung 986–1014 och den hittades av metalldetekorist Robert Hemming Poulsen 2015. Omø ligger mellan Fyn och Zeland.
Kricifixet från Omø. Foto: aardvarchaeology.wordpress.com
Tankar:
Så två är hittade i gravar, ett i ett skattfynd och ett som lösfynd. Martin tänker att eftersom tre av korsen är nära Hedeby så kanske det kan vara platsen där de tillverkades. Se lästips för länk till hans blogg.
Metalldetektoristerna har verkligen bidragit med två arkeologiska guldkorn!
I Årbybåten hittades förutom en person, en häst och en hund, tillsammans med husgeråd och ett spelbräde, även en liten björkvisp. Jag har en likadan i köket.
På våren, när saven stiger i björkarna så klipper jag björkris och tillverkar björkvispar. Det hör våren till. Saven gör att barken på de tunna kvistarna släpper lätt och jag kan knyta ihop knippena med en virad kvist.
”Knippet” är enligt utställningstexten ett av redskapen i en ritual som utfördes vid begravningen – vidare står det ”Ritualen kallades hlauttein på fornskandinaviska och syftade till ta del av det ödesbestämda, och det kommande”. Björknippet låg bredvid benen från en höna. Tillsammans har de i utställningen tolkats som lämningar efter en rit som utfördes i samband med begravningen för att sia om framtiden. Hlaut betyder här ”lott” och kan jämföras med uttrycket ”ödets lott”. (Jag måste undersöka denna översättning). Hönsben hittas i många gravar, men hittade tillsammans med björkris i en grav är unikt.
I den medeltida, isländska Eyrbyggjasagan beskrivs ett Hov (som en helig byggnad) där det i en sidobyggnad fanns en ”stalli” (som ett altare med gudarbakom). På stalli skulle det stå en ”hlautbolli” med offerblod i och med en hlauttein (en blotten) så stänktes blodet (hlaut) runt ikring med i samband med blotet. I hovet var det fristad från allt våld.
Men vill man stänka lite idag så går det bra att använda björkvispen till just stänkmålning. Min mormor stänkte tvätt med en björkvisp när hon skulle stryka. Och nu en helt ovetenskalig tanke… tänk om stänkmålning är en kvarleva av forntidens offerstänkade? Eller är det bara ett fint sätt att dekorera i tex hallen där det kanske annars blir lätt fläckigt på väggarna? Vad tror ni?
Jag skulle vilja kunna ta mig tillbaka i tiden och se vad de gjorde med den. Stänkte de blod när de begravde personen i Årbybåten?
21062, 107469_HST, risknippe från Årbybåten, Rasbokil sn, Uppland. Datering vikingatid, omkring år 900. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.
Lästips:
Olof Sundqvist, 2007. Kultledare i fornskandinavisk religion. Opia 41.
Den här kvinnofigurinen har jag skrivit om tidigare är nu utställd i nya utställningen Vikingarnas värld. Hon är fortfarande inte så känd, vilket hon säkerligen skulle ha varit om hon hade tolkats som Gudinnan Freja.
Kvinnofigurin från Öja på Gotland. Foto Ola Myrin, SHM, CC BY.
Hon har håret uppsatt i en knut och hon påminner om Freja från Aska i sättet hon håller armarna runt sin mage, vilket tolkats som en gravidmage.
Knuten på Öjafigurinen. Foto Elisabeth Pettersson, SHM, CC BY.
Hon är 52 mm lång och tillverkad i kopparlegering och dateras till vikingatiden. Den är lite grovt skulpterad, men ansiktet är milt och utrycket fint med armarna om magen. Jag önskar jag visste vem som gjort henne och för vilket syfte. Figurinen hittades vid Hoburg (tg? ) och inlöstes 1863 tillsammans med flera andra fynd, bl.a. två pärlspridare. Det räknas som ett lösfynd.
Öjafigurinen. Foto Elisabeth Pettersson, SHM, CC BY.
Som jag skrev tidigare så ser hon ut, på ryggsidan, ut att ha ett bälte. Kanske har hon en lång klänning med ett bälte? Eller är det en lång kjol med en jacka och det är jackkanten som syns? Har hon en krage?
Detalj.
Det ser även ut att vara någon sorts ränder bakpå halsen, vilket skulle kunna vara ett halsband. Eller så är det en synvilla… Önskar jag kunde titta på henne lite närmare. Nu är hin utställd i monter 16, som handlar om kvinnor under vikingatiden.
Inv. nr. 3053, 457610_HST. Öja, Gotland. Foto: Ola Myrin och Elisabeth Pettersson, SHM, CC BY.
En uppgift på kursen i att rita som på renässansen, med fokus på Leonardo da Vinci var att rita av en av hans botansika teckningar.
Vi skulle tona pappret och rita med sanguinepenna, röd lera – 🩸 dvh, järnoxid.
Leonardo da Vincis teckning finns i The Royal Collection Trust, The Queens collection i Buckingham Palace.
Jag har dragit mig lite för att börja eftersom jag inte ritat med röd penna på det här sättrt förut och set var så specifikt hur vi skulle gå tillväga. ”Take Your Time”…
Nästan klar
Här så framträder inte löven så tydligt i 3D. Vi ska teckna ett tredimensionellt objet på en tvådimensionell yta.
Närbild innan jag fortsatte lite till.
Det var en bra studie i att se relationerna mellan löv och nötter, konturer och mellanrum. Jag har svårare för toner däremot.
Det var även lite som arkeologi, att se spåren efter hans streck så som han sett dom. Undrar var han började och vilket som var sista strecket? Han hade ju ett riktigt objekt framför sig. Han tecknade hela tiden som barn i skogarna runt staden han bodde i Vinci.
Lämnade in den här men läraren tyckte att jag skulle vara långsammare och moduelra strecken mer. Kanske prova en annan penna.
Provade rita två blad med en annan, lite torrare sanguine.
Sen kunde jag inte låta bli att fortsätta på teckningen.
Jag har lagt till detaljer vit kritpenna.Lite mer färg i mellanrummen. Men svårt att fota pappret som är mycket rödare. Samma slutversion.
När jag tittade igen på Leonardos teckning så såg jag att mellanrummen är alla streckade åt samma håll. Det blir som en tydligare bakgrund. Det var lite sent nu, men jag försökte fylla i så att det blev en mer jämnare yta.
Vinklad i ljuset.
Insåg att jag suttit nästan i mörkret igår och ritat och när jag vinklade ytan så blev det vita mycket mer synligt!
På det hela är jag nöjd, men jag ska prova en gång till. Jag ritade den tvådimensionella bilden mer än en tredimensionell gren.
För den nya kursen skulle jag leta reda på gamla teckningar och målningar.
Jag har som en mapp med bladade saker jag sparat och då hittade jag dessa två på Allan.
När vi var till Sharm el Sheik första gången. Allan några månader sovandes i sin vagn på en fårfäll.
Jag önskar att jag hade ritat av honom mer. Jag förstår egentligen inte varför jag inte målat och ritat mer. Men den inre kritikern har varit så stark.
Korallerna från luftmadrassen. På kanten till djupet.
Jag flöt ut med madrassen om och om igen för att titta. Den här gången var Allan inte med. Jag älskar de fär korallerna. Som en helt annan värld under vattnet.
I den andra nya kursen jag börjat så fick vi några frågor att svara på som övning.
When do you feel most at ease creatively, without any pressure to achieve or deliver results? What inspires you? Not necessarily the work of another artist, although it may be. Think about what inspires you in your daily life. What thoughts or actions turn off your creativity and keep you from being so open to inspiration?
Jag har svarat på engelska och tänkte att jag delar här också.
I feel most at ease when I am home sick, but not too sick to be creative. That is why I joined the course in Creative Watercolor Sketchbook. Or if I go on holiday and bring may small watercolorcrayons. As I did a few weeks ago. It woke the need to paint more.
Colors inspire me. Light. Nature. Fabrics. I sow a lot, make clothes and other things. I ahve always made stuff.
That I am not good enought, so whats the point. That it is too late in life and I should wait til retirement. Then I feel like it is too little time left. I paint in my head but then I never get around to actually do it. I am really happy to hear that Laura did take time for it, that the need to be creative was so strong early in life.
Another thing has always been tje fear of wasting material, that if it is not good enough I have ruind materials. I realize writing this that that is very sad! I have to stop thinking like that. In the last course I thought several times – it is my painting, I can do what I want. And I really liked that.
I have been creative at work with childrens workshops at museums for many years. It has taken theneed that it is ”art” out and I could do lots of digferent things. And I did not realize that I miss it so much. In swedish it is called pyssel.
Adding three tiny beach crayonsketches from Kap Verde, nov 2021. I took the time, in between yoga, I am happy for it.
Den röda segelbåtenVindsurfingStranden från vattnet. Det nybyggdes överallt Stranden utan tuschpenna. Inte en favorit. Tycker bättre om när det är en tuschteckning under. SolnedgångenEn strandhundSunset dog
Det är också lättare om jag ritar i vanligt, litet skissblock och med kritor. Då blir det inte samma krav från mig själv att det ska bli bra. Jag behöver rita och måla och bara göra det. Visa vad jag gör, inte för att få beröm utan för att dela så jag fortsätter att måla.
Gjorde även en akvarellmålning av stranden.
Det jag gillar mest med de här är att jag verkligen tittade. Även om det inte blir likt eller värsta konsten, så tittade jag ordentligt. Det blir som meditation och inga andra tankar får plats.
