Kategoriarkiv: Museipedagogik & publikt arbete

Posament P13

Det här posamentet är lite kort och har tretton stycken knutar i rad fastsytt på ett sidentyg i kypert.

Posament P13 från Bj 944, 617993_HST. Foto Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY.

Den är dubbelflätad och ser ut att vara dubbelvikt i ena änden där personen börjat posamentet. Det står i Historiskas samlingsdatabas att den även sitter ihop med ett brickband, men jag kan inte se det. Kanske det är ett direkt intill?

Däremot så är det fint att se tråden som använts för att sy fast posamentet mot sidenkyperten.

Detalj av fotot ovan.

Jag har kopierat posamentet med lite grövre, 0,3 mm spunnen tråd i tenn med 4% silver. Borde ha gjort lite mer space mellan knutarna, men det får bli på nästa 👌

Mitt posament efter Bj 944, P13.

Graven undersöktes 1881 och är en kammargrav i hög innanför Stadsvallen för en man.

Teckning Hjalmar Stolpe, ATA.

Mannen blev begravd i en dräkt med mycket dekorationer. Det är från pannan på mannen som det kinesiska sidenet hittades.

Detalj från Stolpes teckning.

Jag tror att det här fragmentet, P13,syns på gravplanen, men jag är inte säker. Önskar att Stolpe hade varit lite mer noga med textilierna, men just den här biten går nästan att känna igen.

Försäkte ladda upp en reel här men det gick inte. Jag gör sedan några veckor innehåll till Birkas sociala medier. Förutom kampanjer och reklam.

Frågan är nu vad det satt på? Fragmentet verkar ligga nära tänderna 🧐

Kram

Lästips:

Geijer, A. 1938. Birka III. Die Textilfunde.

Kvinnan från Gårdslösa och hennes armbortsfibula med runor

Idag på internationella kvinnodagen vill jag berätta om Gårdslösakvinnan från 200-talets Skåne som hade kontakter med romarriket. Hon är utställd i utställningen Forntider på Historiska museet.

Armbortsfibulan från Gårdslösa. Sk41, DR EM85;128A, 267741_HST. Foto Helena Bonnevier, SHM.

Kvinnan blev begravd i en hällkista med fyra armbortsfibulor, två i silver och två i brons, som höll ihop hennes dräkt, möjligen en peplos. Hon hade fina romerska pälor, en synål, ett nålhus, en kam ett kärl och dessutom så kanske vi vad hon heter!

Runorna på armbortsfibulan samt den undre med mina skissade runor. Detalj av fotot av Helena Bonnevier, SHM.

På det ena av hennes armborstfibulor av silver (Sk41, DR EM85;128A, 267741_HST) finns en runinskrift som tolkats som ”ekunwod(z)”. Runorna är ᛁ ᛁ ᚲ ᚢ ᚾ ᚹ ᛟ ᛞ ᚴ (sista runan borde vara ᛉ= R/Z eftersom k inte ser ut så i äldre futharken).

Alla runorna i äldre futharken:

ᚠᚢᚦᚨᚱᚲᚷᚹ᛬ᚺᚾᛁᛃᛇᛈᛉᛊ᛬ᛏᛒᛖᛗᛚᛜᛞᛟ

En extra runa innan ”Ek”. Detalj av foto taget av Helena Bonnevier, SHM.

Själv undrar jag vad det första I:et ska vara och varför det inte är med i de olika tolkningarna. EEK! 😬

Hennes plats i utställningen. Foto Linda Wåhlander.

Ek Unwodz, ”Jag Unwods”, är tolkningen på Riksantikvarieämbetets sida om runor. Eller så ”Unwodr”. Om de dessutom skulle ha använt samma runa två gånger kan det bli Gunwodz eller Gunwodr, vilket tolkats som Gunvor i en äldre utställning på Historiska museet. Jag hittade nämligen en gammal bok som heter ”O forna tiders kvinnor” med en artikel av Lena Tåhlin-Bergman och hon skriver om Gunvor! Men det är inte troligt! Martin Rundkvist svarade på facebook: ”Inte Gunvor. Det är standard att det står mansnamn på kvinnosmycken under yrom och fvt, i de fåtaliga fall där det står något alls. Lena Thålin-Bergman (född 1933) var bra på mycket, men runolog var hon inte.”

Runinskriften på Gårdslösafibulan fotad av Bengt A Lundberg, SHM.

På wikipedia står det en annan tolkning. Där tolkas istället runorna som ”Jag, den orasande/lugne/behärskade” och att det förmodligen ett mansnamn som möjligen tillhört den person som tillverkat spännet eller skänkt detta till kvinnan i graven. ”Wodr” som Oden eller den rasande och ”Un” som ”o”, vilket blir orasande.

Kvinnans fantastiska nålhus med tre pärlor på. Foto Thomas Eriksson, SHM.

Om det är smycket eller smeden som pratar om sig själv, så är det också fantastiskt om vi har namn på någon från så länge sedan!

Vad tror ni är rimligt? Att hon fått spännet av en smed som skrivit sitt namn på det eller att spännet säger ” Jag Unwodr”. Kanske det var någon helt annan som skrev på smycket? En friare som ville att hon skulle välja honom? Jag önskar att det står Gunvor 🙂

Lästips:

Tåhlin-Bergman, L. (Red.). 1975. O forna tiders kvinnor. Helsingborg.

DR EM85;128A: https://app.raa.se/open/runor/inscription?id=6bd230d6-dd8d-4566-825a-2d06b00df2fe

Gårdslösafibulan: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Gårdlösafibulan

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Futhark

Spännet: https://samlingar.shm.se/object/AD94B615-DEDF-4931-AA50-C242EDCF8084

Allahringen fortsätter att cirkulera på nätet

2015 var jag med och skrev en artikel om en ring hittad i grav Bj 515 på Björkö, en 800-talsgrav. Den kallas ”Allahringen” och det är en silverring med en infattad glasbit med en inskription tolkad som ”till eller för Allah”. Det står i varje fall inte gudanamnet på den. Sättet den är infattad på känns igen fortfarande idag.

Jag skrev har tidigare skrivit om den här i bloggen bland annat den här uppdateringen: https://linda.forntida.se/?p=3436

”Allahringen”. Foto: Linda Wåhlander.

Forskning är som ett samtal mellan forskaren och föremålen och mellan olika forskare. Målet (för mig) är att komma så nära och förstå, en levd historia, som möjligt. Det betyder att när det kommer ny forskning så behöver forskare ta in den. Forskaren kan hålla med, inte hålla med eller komma med mer forskning. Och det är bra.

Föremålen pratar så klart inte, men de kan berätta en hel del ändå – hur de är gjorda, vilket material det är, var de är tillverkade, ibland vem som gjort dom, vilka som använt dom och var de tillslut hamnade… Vi blir deras tolkar! Och förhoppningsvis hjälps vi åt i våra försök att förstå forntiden.

Professor Mats Roslund har studerat relationerna skandinaverna hade öster ut och menar att ”Istället för direkt handel med kalifatet och Centralasien hävdar jag att khazarer, volga-bulgarer och finska folk var de som skandinaverna främst interagerade med.”

Han har en annan tolkning av var ringen kan ga kommit i händerna på en skandinav. . Här med hans egna ord 240209: ”Dessa ringar finns ymnigt i gravar från Saltovo-Majaki-kulturen (Khazarer) och bland volgabulgarer. Kopplingen till Kalifatet är dessutom svår att upprätthålla eftersom både khazarer och därefter volgabulgarer satt som lås i handeln österut. Ringarna i Birka ska istället ses i ljuset av förbindelserna dessa turkisktalande folkgrupper. Att som i texten anta att ”Even though the decomposed state of thebones in the grave precludes any biochemical analysis,which otherwise could have shed light on the geographicor ethnic origin of the buried woman, it is not impossible that the woman herself, or someone close to her, might have visited – or even originate from – the Caliphate or its surrounding regions” är svårt att acceptera.

Nytt finfoto av ”Allahringen” 106842_HST. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.

Lite mer om kvinnans grav och gravdräkt

Vem var hon kvinnan som fick med sig ringen i graven? Vad betydde den för henne?

Gravplan för Bj 515. Teckning Hjalmar Stolpe.

Kvinnan begravdes i sin dräkt med dräktsmycken och dräktredskap i en kista. Hon bar en kniv, en bygelsax och ett nålhus.

Hjalmar Stolpes grävanteckning. Han har skrivit ametist.

På hennes spännbucklor av typen P27b finns fyra kors i sidorna, alternativt svärd (?) på vardera spänne. Ringen ligger precis nedanför den högra spännbucklan.

De större spännbucklorna tillhör Bj 515. Foto: SHM, CC BY.

Hon hade även ett väldigt fint nålhus dom hängde ned från den vänstra spännbucklan i en kedja, enligt Stolpes ritning.

Nålhuset med spiraler. Foto: Pavel Voronin, SHM, CC BY.
Det likarmade spännet. Foto: Amica Sundström, SHM, CC BY.

Kvinnan bar fantastiska pärlor. Båda skandinaviska och av östlig typ. Det är karneoler, betgkristall, ögonpärlor, mosaikpärlor, till och med en lyxig stor låtsasmosaikpärla!

Pärlorna från BJ 515. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.

Tre pärlor sitter fortfarande fast under ena spännbucklan. På gravtecknongen ser de ut att vara fästade i den den övre delen av spännbucklorna. Jag tycker själv om att bära mina pärlor så.

Konglomerat med spännbuckla och pärlor. Foto: Amica Sundström, SHm, CC BY.
En fyrskaftad yllekypert i grov kvalitet. Foto: Amica Sundström, SHM, CC BY.

För ett tag sedan fick jag hem spännbucklorna och bloggade om det https://linda.forntida.se/?p=18525 och då skrev jag även lite mer om dräkten

Min uppsättning för Bj 515 och de nya spännbucklorna från David Lecocq Claude. Nålhuset är köpt av Gripheim.
Ser det ut som kors eller svärd?
Lite otydlig förstoring av originalet.

Om vi tittar på innehållet i graven med kista, dräktsmycken och symboler så är det så som de ofta ser ut i en vikingakvinnas grav. Hon har skandinaviska saker med sig och ickeskandinaviska saker. Ringen och pärlorna visar på resor och byteshandel eller gåvor i österled. Vi vet inte om hon rest själv eller om någon tagit med sig presenter hem till henne. Eller om hon köpt pärlorna i Birka av någon som tagit med dig varor hem från långa resor.

Genom hemnes grav öppnas den vikingatida världen upp!

Den andra ringarna från Birka

Här är de andra ringarna och del av en ring:

Ringarna från Birka. Foto: Linda Wåhlander.
Den här är så fin och har tydligt gjorts om till ett hänge. Foto: Linda Wåhlander.

Jag vill passa på att tacka Mats Roslund för hans fina sätt och för att föra forskningen frammåt.

Tips:

Mats Roslund, 2023. Retracing the Vikings in the East: A review of Scandinavian-Islamic interfaces, In Vikings in the Mediterranean. Proceedings of an International Conference Co-organized by the Norwegian, Swedish, and Danish Institutes at Athens. Athens, s. 147-167.

Länk till att köpa boken Vikings in the Mediterranian https://www.andromedabooks.gr/product.asp?catid=45221

Ett möte mellan Strindberg och konstnären Youssef och mig

Idag hade vi terminavslut i Paggruppen (pedagogerna på Historiska) och även gruppavslut, för vår enhet görs om. Vi gick till Nordiska museet för att äta lunch och titta på utställningen ”Strindberg vs. Youssef”.

Den är till höger in i den stora hallen och den gula starka färgen på utställningens väggar lös upp hallen ända upp i taket.

Det som besökaren möts av är ett virrvarr av texter i stora, svarta ”handskrivna” meningar. Lite som att någon från AIK varit framme och klottrat och aldrig lärt sig skriva fin handstil.

Jag förstod ingenting men gick runt och tittade. En kollega lyssnade på en film och berättade att de handlar om Strindbergs bok ”Inferno” och att Youssef översatt boken till olika språk och sedan tillbaka till svenska igen. Så jag tittade med nya ögon och försökte läsa igen. Förstod fortfarande inte.

Gick in mellan några gula väggar och där hängde Stridbergs ”Vågen” som är dubbelsidig. Läste på en skylt att Strindberg var en av Hazelius skaffare (läs ekorre) av olika gamla saker och att Strindberg även testamenterat över hundra gamla saker till museet. Det visste jag inte.

En man Strindberg jobbat med hade massor av tavlor efter Strindberg och en annan man köpte dom och gav till museet, vilket gör Nordiska museet till den största ägaren av Strindbergs målningar!

Vågen. Målad med palettkniv. Den andra Vågen på baksidan är lite trevande och platt, men sen har han gått loss med palettkniven och skapat ett fantastiskt stormande hav med lite blå ljusglimtar på den mörka, himlen. Tror inte att jag hade tänkt på de blå fläckarna om vi inte under Fuismdagen på Nationalmuseum hade fått öva på en annan målning i samma serie med ”slow looking”. Det är en serie om nio liknande målningar av Strindberg. Jag glömde att fota baksidan av målningen.

Jag fortsatte lite till och dök på en klass, möjligen konststudenter. De hade läst första kapitlet i Inferno innan besöket och stod och försökte läsa Kapitel 1. Jag hamnade i deras grupp och vi försökte läsa tillsammans. Det var ett intressant möte 👌 men vi lyckades inte läsa så mycket.

Tittade lite till. Lyssnade kort på filmen. Det var så lågt ljud att jag hade svårt att höra, men hörde att han tidigt insett att han inte drogs till måleri men att han var bra på att teckna. Han var också jätteglad att få ställa ut på Nordiska museet.

Efter det började jag leta efter mina kollegor som jag tappat bort. Hittade Anna men träffade samtidigt Ylva som jobbar där.

När vi hade gått runt och tittat på ett nytt hissbygge och lite annat så frågade jag om utställningen. Ylva berättade att Youssef är född i Sverige men han har aldrig blivit riktigt bra på vare sig svenska, arabiska eller engelska och att text för honom är sådär virrig och överlappande. Nästan obegriplig. Han har precis som Strindberg hade problem med psyket och varit in och ut på psyksjukhus – därav den gula sjukhusfärgen. (Är det gult på mentalsjukhus?) Han hade jobbat med översättning av meningarna i Inferno i tre år tror jag det var.

Det kändes behövligt att få en liten ”guidetur”. Men jag skulle gärna vilja döpa om utställningen till Strindberg & Youssef – ett möte mellan konst och text.

Så vad är det att se på konst? Kanske är det viljan att uppleva och att försöka förstå. Och sen acceptera att du kanske inte förstår. En mental och känslomässig resa. Det är bra att psykisk ohäsla får ta plats. Att känna igen sig eller hitta inspiration hos tidigare generationer och konstnärer. Att inte känna sig så ensam med att inte föstå. Youssef sa att han bara är glad om folk går från hans konstverk och känner att de inte har förstått.

Själv blev jag ju lite nyfiken på Strindbergs version av Inferno. Den har jag inte läst. Däremot så tycker jag mycket om hans målningar.

Kram

Fuism på Nationalmuseum

Nu blir det inlägg om museipedagogik!

Tänk att få vara på Nationalmuseum en måndag och titta runt och maten vi fick till lunch var så god att jag inte ville att den skulle ta slut! Det enda jobbiga var stolarna i hörsalen men jag åt lite alvedon och hade på mig kofta och sjal mot draget. Bra att tänka på om du har fibromyalgi – ta med dig kläder som kan funka som filt på gamla museer 🙂

Med kollegorna Mooness och Love. Historiska stjärnor!

Vi fick olika presentationer av projekt på konsthallar och museer.

Ett projekt som Statens Historiska museer driver är skolsidan sverigeshistoria.se men som alla Sveriges museer och konsthallar kan skicka in lektioner till.

Vår fina bild med Elisabet på. Älskar samarbeten som denna bild!

På Göteborgs konsthall hade de tillsammans med inspiration av den romska polska konstnären…. skapat tygkollageporträtt med besökarna och en romsk förskola.

På Jamtli håller de på att skapa digitala konstnärsmöten där någon är i roll som konstnären som ett lärarmaterial för skolan med elevuppgifter.

KA Almgrens sidenväveri och museum har tagit fram fyra aktiverande skolprogram som de presenterade.

Dagens huvudattraktion var föredraget ”Reimagening the Giuded experience” av Claire Bown. Hon arbetar med ett annat förhållningssätt till visningar än traditionella guidevisningar. Hon har ett välkomnande och inkluderande förhållningssätt till grupper, fokuserar på ”slow looking”, shared visual inquiery och personal discovery. Att få besökarna att känna sig bekväma med eller utan förkunskaper och med olika tekniker skapa minnesvärda upplevelser – koppla ihop besökaren med föremålen, inte koppla personerna till berättelser om föremålen. Idag ska vi få prova också.

Hallwylska museet berättade om ett samarbete med ett doftföretag och hur de doftsatt olika rum med hjälp av AI. Intressant att AI fick bilder och ord och så skapades dofterna utifrån det.

Sista delen av dagen var en upptäckarvanding i museet med stationer med Natuionalmuseums pedagogik. De har jobbat ihop med Claire Bown under pandemin och nu fick vi se vad de gör.

Syntolkade visningar

Bebådelsen

Med hjälp av en text läste museipedagogen upp en syntolkningstext skriven av Anette Andersson, elev på Fällingsbros folkhögskola. Det hjälper även de som inte är synskadade med att upptäcka saker. Att stanna upp och verkligen titta.

Det är nästan svårt att förstå att det är marmor.

Vi fick även känna på en skulptur med händerna. Det var lite läskigt måste jag erkänna.

Minivisning

En annan station var för 1-2åringar. De utgick då från Eugene Janssons målning.

Eugene Jansson, Nationalmuseum
Ljusslinga för att likna det i vattnet.

På golvet låg yogamattor, tyger, en spegel och färgade plastskivor att titta igenom. Tanken är att barn och vuxna gör aktiviteten tillsammans och att de sen går till ateljén och målar med ”ätbara” färger på papper men kanske med händer och fötter.

Jag tänkte att mamma satte mig i badkaret med fingerfärg i bara trasorna så jag fick ”måla” hur mycket jag ville 🙂 Bara skölja av sen!

Batavernas trohetsed – se genom konstnärens blick

Ett stopp var vid Rembrants Batavernas Trohetsed. Vi fick höra om färgerna,att de i te bara är optiska utan att de påverkar hjärnan. Om hans sparsamma paletten, färgens mixning med tjockt i det ljusa och många lager i det mörka. Hur han använt kallt och varmt, suddigt och skarpt. Om realismen det bildar.

Den enögde batavledaren Claudius Civilus som kämpade mot romarna.

Rembrant, Nationalmuseum

Det här var min första uppgift på konstvetenskap på universitetet. Det känns som att det var nästan lika länge sedan som den här målningen målades – innan jag hade en dator och innan det fanns smartphones att blogga på…

Jennifer och Rembrant

Ateljén – ett sinnligt färglabb

Åh vad jag önskar att vi hade en sådan ateljé på Historiska!

De har ordnat så fint och pedagogiskt och vi fick måla vad vi ville med färg, bikarbonat och citronsyra.

Citronsyran gjorde så att det blev glittrigt och fint.

Ska prova citronsyra på akvarell. Jag gillade att det doftade gurkmeja och nlåbär och cacao. Undrar bara hur det blir i längden med färger och citron? Men det är också härligt att bara göra något för stunden, utan att det behöver nödvändigtvis sparas för all framtid.

Barnrummet

Var till barnrummet igen, men jag får lite klaustrofobi där inne när jag inte hittar ut.

Doftar det något?

Dag två blev workshop och det såg jag fram emot!

Gunneshelg i misty regn och sol

Det behövdes ull i helgen 🙂 men det blev ändå bättre väder än jag befarat. Så fint att komma iväg på event, men jag kommer nog inte orka så mycket mer 🙂 Det är ju så mysigt att umgås men jag var så trött.

Moa med Gotländsk dräkt

Jag är så förtjust i hennes tolkning av pärlor med pärlspridare. Såklart det är halsband! Snyggt!

Carro i Moravisk dräkt
Carro med Anniele i Bj 507

Jag blir då glad av att sälja saker som sen kommer tillbaka som halsband och kläder ❤️

Mina grannar

Grannarna är toppen för att köpa askar! Så vänliga och hjälpsamma! ❤️

Jag har min nya hängselkjol på och smycken från ”Bj 825”

En selfie på pizzerian. Vi orkade inte kaga mat så Moa, Temo och jag gick och åt pizza. Supergott!

Min dräkt glömde jag be att få fotograferad… men jag hade en vit särk, en blek valnötsfärgad diamantkypert och en kocenillfärgad hängselkjol samt min grå sjal som jag görgat i krapp efterbad.

Rosa är inte funnet på vikingatiden vad jag vet, men lite tidigare från Högom finns kermeslysfärgattyg om det stämmer. Hur som helst så ville jag ha en rosa hängselkjol för att jag tycker att det är fint 🙂

Jag behöver ett annat eldstålshänge och mina spännbucklor är efter ett Svartajordenfynd, men påminner om de från Bj 825. Jag tycker mycket om den här kombinationen.

Pizzerian hade en fin bakgrunsvägg

🌸💃🏻

Nya spännbucklor P27B: or till Bj 515

Nu har mina spännbucklor tlill Bj 515 kommit. Det är egentligen inte klokt att jag samlar på spännbucklor 🙂 Men åh andra sidan så vet jag att jag inte är ensam om det 🙂 har många människor olika hobbies som de lägger ned mycket möda på. Lite som att samla fotbollskort… 🤩

Förut har jag samlat på Birkasaker lite random och inte haft någon direkt plan. Det första halsbandet jag samlade på var Bj 632 och först nu har David gjort de smycken till mig som jag inte har. Min första hela grav jag började samla på var Bj 1084.

Min uppsättning för Bj 515 och de nya spännbucklorna från David Lecocq Claude.

Det har tagit lång tid att få ihop de här sakerna från Bj 515, en 800-talsgrav. Det första jag köpte var det lilla rundspännet. Fast jag hade länge ringen fast med en karneol som vardagsring. Jag saknar fortfarande några av pärlorna, men det får ta sin tid 🙂 Jag är så glad över spännbucklorna som David Lecocq Claude har gjort åt mig. Nålarna är toppen!

Pärlor, likarmat spänne och spännbucklor från Bj 515. Foto SHM, CC BY.

Spännbucklorna är enkelskaliga och på baksidan sitter det fast några pärlor. Jag har inte tidigare lagt märke till de fyra svärden/korsen på spännena. Vad betyder dom? Det är en av anledningarna till att jag tycker om återskapande. Plötsligt får man gå på djupet med tolkningar och funderingar för att kunna göra föremålen eller dräkterna. Det blir inte bara ytan av att ”ja de hade spännbucklor”. Det blir nödvändigt att verkligen titta och förstå. Och ibland experimentera 🙂

Pärlorna från Bj 515 fotade av Ola Myrin, SHM, CC BY.
Det likarmade spännet från Bj 515. Foto Amica Sundström, HST, CC BY.

En bärring av bronstråd, 556247_HST, vet jag inte hur den ser ut.

Nålhuset frpn Bj 515. Foto Pavel Voronin, SHM, CC BY.

Nålhuset fick jag nyligen tag på. Det är så fint. Originalet är inte i så bra skick, men det går att förstå hur det en gång såg ut.

Ringen med glaset det står Till Allah eller För Allah på. Foto Olq Myrin, SHam, CC BY.

Den här ringen var jag ju för länge sedan med och skrev en artikel om och det blev halabaloo nästan överallt. Det var intressant att vara med om. Det finns mycket att skriva om även fast att Birkagravarna grävdes ut för runt hundrafyrtio år sedan!

Textilier i Bj 515:

Det jag nu behöver göra är att sy specifika klädesplagg för de olika dräkterna. Framförallt vill jag göra en goffrerad särk, men det sitter långt inne att sy till mig själv ibland. Men det kanske kan bli ett vinterprojekt 🤓

Det finns inte så mycket bilder på textilerna från Bj 515.

Kypert 1090086_HST från Bj 515. Foto Amica Sundström, SHM, CC BY.

Det stora kypertfragmentet är en W37, 1090086_HST, kommer förmodligen från ovansidan av höger spännbuckla och det är blått och ska synas på Stolpes gravplan. Det låg i två lager och det finns inga vävkanter eller fållar bevarade.

Nya foton 1090086_HST. Foto: Amica Sundström, SHM, CC BY.
Nytt foto på 1090086_HST. Amica Sundström, SHM, CC BY.

Litet textilfragment 556266_HST.

Det finns även lite textil på det lilla spännet 556259_HST, men det nämner inte Hägg.

Det finns textil på bygelsaxen – ett slätt relativt fint linne som Hägg förmodar är från särken. Men om det är en hängselkjol emellan så borde det ju inte vara tyg från särken…

I ena spännbucklan finns det textil kvar vid nålen 145058_HST och då även ett tunnt tyg linande det som funns på bygelsaxen. Den andra spännbucklan med pärlorna har textilavtryck 145057_HST. Hägg tar inte upp spännbucklorna i samband med hängselkjolen i sin bok, i texten, men vi får förmoda att kvinnan bar en hängselkjol. Däremot har hon med den bland teckningarna. Och här har det ritats in tre öglor mot nålfästet och två öglor mot nålspetsen. Åtminstone i ena spännbucklan. De två lagren linne är de från sax och vid nålen på en spännbucklan.

Teckning ut Häggs bok Kvinnodräkten i Birka. Här syns hur många öglor det är i spännet.

Tänk om det är en hängselkjol och sen ett förkläde med öglor framtill. Det likarmade spännet har också öglor bevarade.

Textil bakom det likarmade spännet. Foto Pavel Voronin, SHM, CC BY.

Det finns linnetextil på var sida av nålen i det likarnade spännet, 363884_HST, och Hägg skriver att det är linneöglor som dras åt motsatta sidor. Det innebär att de kan vara öglor på en kappa eller en mantel/sjal. Hägg tror på ett livplagg, dvs kappa, så öglorna och spännet hjälper till att hålla ihop dräkten på ett skonsamt vis för tyget.

Textil från ens sidan vid nålen på det likarmade spännet i Bj 515. Foto Amica Sundström, SHM, CC BY.

Så vad för sorts dräkt behöver jag?

  • En slät särk till det lilla rundspännet. Det har jag en vit.
  • En hängselkjol med linneöglor möjligen även helt i linne med P27B-bucklor. Jag kan kanske använda min blå hängselkjol? Men alla andra öglor då? Ska jag försöka göra om en omlottkjol? Eller är det ett extra ”förkläde”/framflärp med öglor? Och ska jag göra ett släp över axlarna i tunnt tyg som kan ligga mot saxen…
  • Ett plagg i blå yllekypert med linneöglor i framkant som hålls ihop med det likarmade spännet. Jag behöver växtfärga mitt kyperttyg blått!

Det är inga dekorationer i den här graven, men jag undrar vad det lilla tygfragmentet är och om det går att se vad som är bakom det lilla rundspännet.

PS.

Från Svarta jorden på Björkö, det vikingatida Birka, så har det kommit fram många delar av gjutformafragment av just typen P27B. Eftersom det inte finns så många från gravarna så är det möjligt att de gravarna ligger orörda ❤️

Fragment av gjutform till P27B. Foto Daniel Salhén, SHM, CC BY.

DS.

Med vänlig hälsning, Linda

Podden Oglömt – Tatuerade sig vikingarna?

Innan semestern blev jag intervjuad i podden Oglömt om den tatueringsfestival som jag var med på på Birkamuseet i maj. Jag tatuerade mig hos Colin Dale och Frag.

Inför poddintervjun med Li Kolker på Historiska museet, som hon gör tillsammans med Moa Svan på Södertörns högskola, så skrev jag ned några stolpar till källor samt mina funderingar kring forntida tatueringar. Helena Meyer var också med och hon kommer snart ut med en bok om tatueringar.

Så håll tillgodo. Det här är inte en vetenskaplig text men jag har fått frågor om podden och tänkte att det är lika bra att jag delar med mig av det jag hittade på kort varsel. Jag har kopierat engelska texter för enkelhetens skull om det ändå ska översättas till engelska. Litteraturtips finns i slutet och det finns en hel bok som jag inte fått tag på ännu.

Frågor jag fick inför intervjun:

  • Vad är en vikingtatueringsfestival? (Tatueraren Zaneta Reliszco och Veronica Björkman på Birkamuseet ordnade så att många tatuerare kunde komma till Birka så att besökare kunde komma dit och tatuera sig under några dagar i maj.)
  • Hur var det att gå på festivalen? (Surrealistiskt!)
  • Vilka tatueringar gjorde du själv? (Jag lät tatuera två korpar och en orm.)
  • Vill du beskriva hur de såg ut? (Se foto).
  • Varför valde du just dessa? (För att de betyder något för mig.)
  • Vi har hört att vägvisaren är poppis, var du inte sugen på att tatuera in den? (Nix, det var jag inte.)
  • Vilka belägg brukar man använda för att ha tatuering i återskaparsammanhang. (Ibn Fadlan, etnografika etc)
  • Vad tror du vikingarna hade för tatueringar? (Ibn Fadlan mfl)
  • Vilken teknik använder ni när ni gör dom, är det old school, knacka nål? (Handpoking, Poke, men även maskin, sömnad)
  • Berätta om föreläsningen om vikingatida ornamentik! (Luciano Pezolli) 

Mina tatueringar

Ena korpen och ormringen. Foto Li Kolker, Historiska museet.

Tatuerade Vikingars vara eller ickevara – en het potatis!

Personligen tror jag på att de var tatuerade. Det finns inte så mycket att gå på med det finns en skriftlig källa, plus möjliga andra källor. Vikingarna verkar ha känt något sorts Horror vacui – de dekorerade allt möjligt så varför inte huden? Det finns även små silverfigurer med ränder i ansiktet… De ristade i sten – varför inte rista på kroppen också? Fast det är klart, det finns inte jättemycket broderier bevarade på kläder.

Ibn Fadlan

Den skriftliga källan som beskriver rusernas hud är den arabiske diplomaten Ibn Fadlan som mötte skandinaver längs med Volga 921/22.

Ibn Fadlan skrev att de var långa och ståtliga som dadelpalmer, skitiga men med mönster på kroppen från tårna till halsen i gröna linjer, växter och annat.

“I have never seen more perfect physiques than theirs – they are like palm trees, are fair and reddish, and do not wear the tunic or the caftan. The man wears a cloak with which he covers one half of his body, leaving one of his arms uncovered. Every one of them carries an axe, a sword and a dagger and all of that which we have mentioned never parts from him. Their swords are Frankish, with broad, ridged blades. Each man, from the tip of his toes to his neck, is covered in dark lines: trees, pictures and such like.” (Hraundal 2013, se litteraturtips nedan).

Att de har dekorerade kroppar får vi tro på om vi tror på annat som Ibn Fadlan rapporterade. Äldre tatueringar blir lite gröna. Men det finns de som föreslagit att det istället är målade mönster. Kanske kunde de måla sig med tex vejdefärg.

Uppdatering: har hittat en blogg som tar upp översättningar av Ibn Fadlan och som påpekar att det inte är säkert att det är dekorerade människor det rör sig om utan att det istället handlar om svärden. Men jag håller mig ändå till Hraundals översättning än så länge.

Motiven – vikingatida design

Motiv fanns på trä, textil, läder, ben och horn mm. Det var en bildvärld som berättade historier och de verkar ha tyckt om symmetrisk asymmetri, vilket även Liviano Pezzoli som höll föredraget under tatueringsfestivalen tog upp. Ofta dekorerade de motiv som växter, djur, människor, slingor, ormar, uppbrutna former, magiska mönster och runor.

Olika andra skriftliga källor

De här källorna handlar inte direkt om tatueringar, men de är intressanta ändå.

Sången om Sigdrifva

I sången om Sigdrifva nämns ristande på handens bak och i handen. Ska dessa hjälprunor ses som tatuering eller i varje fall märkning?

7. Ölrunor skall du kunna

om du vill, att annans hustru

ej sviker dig, då säker du tror dig.

På hornet skall du rista dem

och på handens bak

och märka på nageln Naud.

9. Hjälprunor skall du kunna,

om du hjälpa vill,

och lösa livsfrukt från kvinnor.

I handen skall du dem rista

och om handlederna spänna

och bedja diserna giva dig hjälp.

Skräckhjälm

Ægishjálmr/Ægishjálmur nämns med sitt namn i den Poetiska Eddan, i Fàfnirsmàl och i Völsungasagan.

Enligt Asatrosamfundets sida: ”Ægishjálmr / Ægishjálmur eller Skräckhjälmen, som etymologiskt betyder hjälm av Ægir som betyder skräck/terror. Ægir/Ägir är också namnet på havens Gud. Vanligtvis definierat den som Skräckhjälm och hänvisning till det förekommer i den Poetiska Eddan och i Völsunga saga.”

The Helm of Awe or Helm of Terror (Icelandic: Ægishjálmur, Old Norse Œgishjalmr) is an object in Norse mythology relating to the hoard protected by the worm Fáfnir and subsequently the name of a modern Icelandic magical stave (Wikipedia).

Ægishjálmr från det isländska manuskriptet Galdrabók från 1550-1650. 

Fàfnirsmàl (Poetiska Eddan)

Old Norse text

Fáfnir kvað:

16. Ӯgishjalm bar ek of alda sonum,

meðan ek of menjum lák;

einn rammari hugðumk öllum vera,

fannk-a ek svá marga mögu.”

Sigurðr kvað:

17. Ӯgishjalmr bergr einungi,

hvar skulu vreiðir vega;

þá þat finnr, er með fleirum kemr,

at engi er einna hvatastr.”

”Inn fráni ormr, þú gerðir fræs mikla

ok galzt harðan hug;

heift at meiri verðr hölða sonum,

at þann hjalm hafi.”

Svensk översättning, Erik Brate:

Favner sade:

16. Skräckhjälm jag bar

att skrämma människor,

så länge jag på smyckena låg.

Allra starkast vara

av alla jag trodde mig,

hur många män jag än fann.” 

Sigurd sade:

17. “Skräckhjälm skänker

ej skydd åt någon,

där vreda vapen skifta.

Då han märker,

när bland modiga han kommer,

att ingen är djärv framför alla.

Bellows translation

Fafnir spake:

The fear-helm I wore to afright mankind,

While guarding my gold I lay;

Mightier seemed I than any man,

For a fiercer never I found.

Sigurth spake:

”The fear-helm surely no man shields

When he faces a valiant foe;

Oft one finds, when the foe he meets,

That he is not the bravest of all.”

In the next stanzas of the poem, Sigurð refers to the helm again:

”Glittering worm, thy hissing was great, And hard didst show thy heart; But hatred more | have the sons of men For him who owns the helm.”

Men var det en tatuering – en symbol? Eller ett föremål?

Völsungasagan

I Völsungasagan är Skräckhjälmen ett fysiskt objekt som Sigurd tar från Fafnes skatt efter att han haft ihjäl honom.

Reginsmál

I Reginsmál skrivs att Fafner äger hjälmen och att allt levande fruktar den.

Forntida tatueringar

Många folk har i historien tatuerat sig av kulturella eller medicinska skäl. På mänskliga kvarlevor med hud så är det ofta tatueringar bevarade tex från det forna Epyten, vilket Austin funnit på sju individer med hjälp av infrarött ljus (Austin 2015). De tatuerade symbolerna hade magisk innebörd. Även i norra Chile finns bevarade människor som mumier med tatueringar Chinchorro (Kurtak 2015).

Halsen på en egyptier. Foto Anne Austin.

Människorna från Pazyryk

Pazyryck i permafrost har det påträffats bevarade begravda människor. Flera av dom var tatuerade. Undrar över mosslik typ Boxkstensmannen – om det skulle kunna gå att analysera huden, om det är lämpligt? Folket Pazyryk levde i Altaibergen i Siberien, söder om den moderna staden Novosibirsk, i Ryssland. Det var ryttarnomader som handlade med varor med handelsmän från Kina, Indien och Persien.

Pazyryk. Foto Hermitaget.

Ötzi – stenåldersmannen

Den äldsta bevarade personen med tatueringar är Ötzi, den infrusna mannen som dog i Alperna runt 3250 f. Kr. Alltså för över 5000 år sedan. Han hade 61 tatueringar. Han har bland annat tatuerade prickar där han hade ont. Kanske var det en sorts stenåldersakupunktur eller för akupressur? (Scallan 2015)

Armbandstatuering på Ötzi. Photograph © South Tyrol Museum of Archaeology/EURAC/Samadelli/Staschitz.

Kristna pilgrimmer

I podden berättar Helena Meyer även om medeltida kristna pilgrimmer som tatuerade dig. De reste till Jerusalem och hur såg deras tatueringar ut?

Tatuerade eller snarare märkta tänder

Fler och fler mänskliga kvarlevor från vikingatiden har visat dig ha märkta tänder. Det kanske inte ska kallas ”tatuerade tänder”. De har filats och ränderna har fått svarta inlägg.

Vegvísir – modern Isländska tatuering

En vegvísir (Icelandic for ”wayfinder”, lit. ’way shower’) är en isländsk stav som har syftet att hjälpa bäraren hitta sin väg genom dåligt väder. Symbolen finns från Huld manuskriptet, som samlats in på Island av Geir Vigfusson i Akureyri i 1860, och det fnns inga tidigare belägg för den (Wikipedia).

Vägvisaren enligt Huldmanuskriptet.

Vägvisaren är ofta misstsgen för en vikingasymbol. Det fick dock inga bevis för att det är så. Huldmanuskriptet är 800 år senare.

Tatueringsredskap och metod

I Historiska museets utställning Forntider finns en liten monter med redskap som föreslås som tatueringsredskap. Men på vikingatiden fanns det saker nära till hands att tatuera sig med – sylar, sytråd och nål, sot från matgrytan etc.

En ny artikel om tatueringsmetod kom ut 2022:

”Pre-electric tattooing broadly encompasses four major techniques: Hand poking, hand tapping, incision, and subdermal tattooing. Hand poking encompasses traditions in which the tattooing tool is held in a precision grip between thumb and fingers and applied directly to the skin (See Figure 1). This technique covers a wide variety of tool materials, point and hafting arrangements, and angles of application, including but not limited to the widely known sak yant and tebori traditions and modern “stick and poke” tattooing.

Percussive hand tapping includes practices where tattooing points or combs are hafted at an angle to their handle and driven into the skin using a beater or mallet (See Figure 2). This technique is widely recognized among the public as being synonymous with traditional, pre-electric tattooing, and was historically limited to the southern Pacific Rim and pockets of inland Southeast Asia (Robitaille, 2015). 

During incision tattooing (also known as “cut and rub” tattooing), the epidermis is shallowly sliced in a linear fashion, typically using a metal blade or lithic implement (See Figure 3). Pigment is then rubbed into the wound from the surface. 

Subdermal tattooing was historically restricted to the northern circumpolar region and portions of South America and includes practices in which pigment is introduced laterally through the skin between two punctures. In one form of this technique strongly associated with Inuit culture (Inuttut Kakiornerit, also known as “skin stitching”), a small eyed needle is used to pull pigment-infused thread or sinew beneath the epidermis (See Figure 4). The exit hole of one “stitch” may act as the entry point for the next, thereby creating a solid line. 

Within all of these techniques there exists considerable variation in terms of materials, hafting arrangements, and point groupings.” (Deter-Wolf mfl. 2022)

Experimenten med olika metoder. Samma motiv, 8 olika sätt. 

Vendlas hög – ett vendeltida tatueringsredskap?

I denna hög i Vendel så hade tre unga män och tre barn begravts. Det fanns flera olika föremål i graven, men den saknade vapen. Ett järnföremål, som efter konservering tolkats som ett tatueringsredskap, återfanns i grav A1:2 och torde vara unikt i sitt slag (Arrhenius 2005).

”The most striking item is an instrument found in grave A1:2. It was made of iron, 3,2 cm long and was heavily corroded. Conservator Margaretha Klockhoff skilfully prepared the piece and revealed a small, beautiful and very well preserved artefact (Fig. 6). The object consisted of a handle decorated with parallel grooves. The handle is flattened in one end and here a ring is attached. The other end is also flattened, but ends in three triangular points which have sharpened edges. In the centre of the flat part is a small hole. In the Nordic Viking material I have found no object directly corresponding to this instrument. However, comparisons to ethnographic material indicate that it most probably has served as a tattooing instrument.”

”Tattooing is an old art known from the early Stone Age. Sjövold has shown that that the so called «Iceman Ötzi» from Tyrolia had tattooing marks (Sjövold 1996). Quite possibly, the coloured faces which are mentioned in some of the Icelandic sagas, and also by Ibn Fadlan, originally meant that the Norsemen were tattooed. Tattooing was actually forbidden at a church council held in Scottland in 787 AD (Birket Smith 1941:274f). It is therefore plausible that tattooing was well known in the period. Tattooing has also been performed in South Eastern Europe and in the Balkans as folk art up to the present and sailors are well known for getting tattoos, for instance in Amsterdam (cf. Brain 1979). People were tattooed for beauty as well as for medical purposes (cf. Armstrand 2001:21ff; Hellgren 1967). It is quite possible that, in our case, the tattooing instrument was part of a medical kit. An extremely small knife (about 3 cm long) found among the stones in the cairn of grave A2: 2, and a tiny awl found in grave A1:2 could also belong to a medical kit used by our three riders.”

”Together with a small knife and a tiny awl, the tattooing instrument may have been used for medical purposes. It is suggested that the three riders were early missionaries who used their medical instruments to demonstrate their Christian beliefs.” (Arrhenius 2005).

Jag funderar på om de tre föremålen som Arrhenius skriver om kan höra ihop i ett tatueringskit, även om det såklart kanske var ett medicinsk kit också. Tänk om det helt enkelt var ett medicinskt tatueringskit 👌.

Utah

I Utah har det hittats ett 2000 år gammalt tatueringsredskap. Se färgen på spetsarna!

Tatueringsredskap från Utah. Krutak 2019.

Oceanien

”These artefacts show that the modern tattooist toolkit – one-piece narrow combs, haft, mallet, carbon pigment, mortar, pestle, and ink-holding vessel – were in use 2700 years ago in West Polynesia. The kit was found at Tongatapu Island – Tonga’s main island.”

Modernt redskap

SOCIETY PREMIUM NEEDLES 7 Curved Magnum 35MT

Det betyder att redskapen inte ändrats särskilt över tid!

Experimentell tatueringsarkeologi i Lejre

Colin Dale som tatuerade mina korpar har sysslat med experimentell tatueringsarkeologi i Leijre och han tatuerar i Nordic style.

Avslutningsvis

Det finns lite källor men så länge vi inte har hud bevarad från en ”viking” så kan vi inte veta hur det var med tatueringar. Tänderna är inte tecken nog och inte heller de skriftliga källorna. Li och jag kom fram till att det behöver hittas en fryst viking. Fast jag önskar såklart inte att någon frös in i isen i tex Lendbreen i Norge… på samma vis som Ötzi.

Lästips

Oglömt avsnitt 13. Tatueringshistoria https://open.spotify.com/episode/7wQA6RRfrPxnlhUdSCiZ7U?si=LUBs9emsRg62u52Ufg3f0Q

Thorir Jonsson Hraundal, 2013. The Rus in Arabic Sources: Cultural Contacts and Identity. Centre for Medieval Studies University of Bergen, s. 100. https://core.ac.uk/download/pdf/30851659.pdf (Ibn Fadlan)

Asatrosamfundet om Skräckhjälm https://www.asa-samfundet.se/symbollexikon-aegishjalmr-aegishjalmur-skrackhjalmen/

Helm of Awe https://en.m.wikipedia.org/wiki/Helm_of_Awe

Vägvisare https://en.m.wikipedia.org/wiki/Vegv%C3%ADsir med flera länkar. 

Mejsholm, Lotta, 2011, Hjälmbärarnas barn.

Gravkontext och aktörer i berättartraditionens tjänst, i: Spåren av dom små, s. 85 http://www.mikroarkeologi.se/publications/children/2.Mejsholm.pdf (Om tatueringsredskapet i Vendlas hög.)

Arrhenius, Birgit, 2005. Three riders coming to Vendel. I: Frafunntilsamfunn. Jernalderstudier tilegnet Bergljot Solberg på 70-årsdagen. Bergsvik, Andreas, K. & Engevik, Asbjørn, jr. (red.). UBAS, nordisk, 1. Bergen: Arkeologisk institutt, Universitet i Bergen. pp 307-317. https://bora.uib.no/bora-xmlui/bitstream/handle/1956/11368/three-riders-coming-to-vendel.pdf?sequence=1&isAllowed=y (Hennes tolkning att det är ett tatueringaredskap)

Etnografiska och moderna redskap för tatuering:

Lars Krutak 2019. Om Utahfyndet https://www.larskrutak.com/2000-year-old-tattoo-tool-from-utah/

Tools in world’s oldest tattooing kit made from human bone. https://www.scimex.org/newsfeed/tools-in-worlds-oldest-tattooing-kit-made-from-human-bone?fbclid=IwAR2q0F13ad7sjRJ4wxDqYRx1S9HvaBnF_aGT_glkIOLfYRlkN6oSpWtQdHQ (Geoffrey Clark, Michelle C. Langley 2020. Ancient tattooing in Polynesia, in the Journal of Island & Coastal Archaeology (JICA), vol 15, p. 407-420)

Modernt redskap https://www.intattooveritas.com/sv/shin-society/6578-society-premium-needles-7-curved-magnum-35mt.html?gclid=CjwKCAjwvdajBhBEEiwAeMh1U5THc5WRzITs5iSrEhRFEyhVFugX0hzDPw2bf2eNDz_1n-1kvY-cRBoC3-QQAvD_BwE

Metoder:

Aaron Deter-Wolf, Danny Riday, Maya Sialuk Jacobsen 2022/3. Examining the Physical Signatures of Pre-Electric Tattooing Tools and Techniques. https://exarc.net/issue-2022-3/ea/examining-physical-signatures-pre-electric-tattooing-tools-and-techniques

Anne Austin. Tattooing in Ancient Egypt. https://arce.org/resource/tattooing-ancient-egypt/

Marilyn Scallan, 2015. Ancient ink: Iceman Otzi has the world’s oldest tattoos. https://www.si.edu/stories/ancient-ink-iceman-otzi-has-worlds-oldest-tattoos

Pazyryk The Stunning Ancient Tattoos of the Pazyryk Nomads | Ancient Origins (ancient-origins.net)

Iron age mummy, 2013. https://www.archaeology.org/issues/109-1311/features/1381-pazyryk-mummies-altay-mountains-siberia

Sydda tatueringar The resurgence of the ancient art of skin-stitch tattoos (lifestyleasia.com)

Lars Kurtak, 2015. What is the oldest tattoo? https://www.larskrutak.com/what-is-the-oldest-tattoo-july-22-2015/ och https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S2352409X15301772

Den här texten kommer jag inte åt… Måste börja på universitetet igen! Annalisa Alvrus, David Wright and Charles F. Merbs 2001. Examination of Tattoos on Mummified Tissue using Infra-red Reflectography, in The Journal of Archaeological Science, vol 38:4, p. 395-400. https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S030544030090596X

Matthew D. Cain, David Roper and Daniel S. Atherton, 2016. Use of Infrared Photography to Visualize a Tattoo for Identification in Advanced Decomposition, in Academic Forensic Pathology, 6:2, p. 338–342. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6507000/

Blogg om översättningar av Ibn Fadlan: Viking tattoos – found in translation? 2020. https://www.sippe-guntursson.de/viking-tattoos-found-in-translation.html?fbclid=IwAR1qd0ErwTedMgyEjIZZX0Ve8M8NGZKgneuJPPyavEEzblag4KRCYojiByk

Jag har inte ännu fått tag på denna bok.