Det behövdes ull i helgen 🙂 men det blev ändå bättre väder än jag befarat. Så fint att komma iväg på event, men jag kommer nog inte orka så mycket mer 🙂 Det är ju så mysigt att umgås men jag var så trött.
Moa med Gotländsk dräkt
Jag är så förtjust i hennes tolkning av pärlor med pärlspridare. Såklart det är halsband! Snyggt!
Carro i Moravisk dräktCarro med Anniele i Bj 507
Jag blir då glad av att sälja saker som sen kommer tillbaka som halsband och kläder ❤️
Mina grannar
Grannarna är toppen för att köpa askar! Så vänliga och hjälpsamma! ❤️
Jag har min nya hängselkjol på och smycken från ”Bj 825”
En selfie på pizzerian. Vi orkade inte kaga mat så Moa, Temo och jag gick och åt pizza. Supergott!
Min dräkt glömde jag be att få fotograferad… men jag hade en vit särk, en blek valnötsfärgad diamantkypert och en kocenillfärgad hängselkjol samt min grå sjal som jag görgat i krapp efterbad.
Rosa är inte funnet på vikingatiden vad jag vet, men lite tidigare från Högom finns kermeslysfärgattyg om det stämmer. Hur som helst så ville jag ha en rosa hängselkjol för att jag tycker att det är fint 🙂
Jag behöver ett annat eldstålshänge och mina spännbucklor är efter ett Svartajordenfynd, men påminner om de från Bj 825. Jag tycker mycket om den här kombinationen.
Nu har mina spännbucklor tlill Bj 515 kommit. Det är egentligen inte klokt att jag samlar på spännbucklor 🙂 Men åh andra sidan så vet jag att jag inte är ensam om det 🙂 har många människor olika hobbies som de lägger ned mycket möda på. Lite som att samla fotbollskort… 🤩
Förut har jag samlat på Birkasaker lite random och inte haft någon direkt plan. Det första halsbandet jag samlade på var Bj 632 och först nu har David gjort de smycken till mig som jag inte har. Min första hela grav jag började samla på var Bj 1084.
Min uppsättning för Bj 515 och de nya spännbucklorna från David Lecocq Claude.
Det har tagit lång tid att få ihop de här sakerna från Bj 515, en 800-talsgrav. Det första jag köpte var det lilla rundspännet. Fast jag hade länge ringen fast med en karneol som vardagsring. Jag saknar fortfarande några av pärlorna, men det får ta sin tid 🙂 Jag är så glad över spännbucklorna som David Lecocq Claude har gjort åt mig. Nålarna är toppen!
Pärlor, likarmat spänne och spännbucklor från Bj 515. Foto SHM, CC BY.
Spännbucklorna är enkelskaliga och på baksidan sitter det fast några pärlor. Jag har inte tidigare lagt märke till de fyra svärden/korsen på spännena. Vad betyder dom? Det är en av anledningarna till att jag tycker om återskapande. Plötsligt får man gå på djupet med tolkningar och funderingar för att kunna göra föremålen eller dräkterna. Det blir inte bara ytan av att ”ja de hade spännbucklor”. Det blir nödvändigt att verkligen titta och förstå. Och ibland experimentera 🙂
Pärlorna från Bj 515 fotade av Ola Myrin, SHM, CC BY.Det likarmade spännet från Bj 515. Foto Amica Sundström, HST, CC BY.
En bärring av bronstråd, 556247_HST, vet jag inte hur den ser ut.
Nålhuset frpn Bj 515. Foto Pavel Voronin, SHM, CC BY.
Nålhuset fick jag nyligen tag på. Det är så fint. Originalet är inte i så bra skick, men det går att förstå hur det en gång såg ut.
Ringen med glaset det står Till Allah eller För Allah på. Foto Olq Myrin, SHam, CC BY.
Den här ringen var jag ju för länge sedan med och skrev en artikel om och det blev halabaloo nästan överallt. Det var intressant att vara med om. Det finns mycket att skriva om även fast att Birkagravarna grävdes ut för runt hundrafyrtio år sedan!
Textilier i Bj 515:
Det jag nu behöver göra är att sy specifika klädesplagg för de olika dräkterna. Framförallt vill jag göra en goffrerad särk, men det sitter långt inne att sy till mig själv ibland. Men det kanske kan bli ett vinterprojekt 🤓
Det finns inte så mycket bilder på textilerna från Bj 515.
Kypert 1090086_HST från Bj 515. Foto Amica Sundström, SHM, CC BY.
Det stora kypertfragmentet är en W37, 1090086_HST, kommer förmodligen från ovansidan av höger spännbuckla och det är blått och ska synas på Stolpes gravplan. Det låg i två lager och det finns inga vävkanter eller fållar bevarade.
Litet textilfragment 556266_HST.
Det finns även lite textil på det lilla spännet 556259_HST, men det nämner inte Hägg.
Det finns textil på bygelsaxen – ett slätt relativt fint linne som Hägg förmodar är från särken. Men om det är en hängselkjol emellan så borde det ju inte vara tyg från särken…
I ena spännbucklan finns det textil kvar vid nålen 145058_HST och då även ett tunnt tyg linande det som funns på bygelsaxen. Den andra spännbucklan med pärlorna har textilavtryck 145057_HST. Hägg tar inte upp spännbucklorna i samband med hängselkjolen i sin bok, i texten, men vi får förmoda att kvinnan bar en hängselkjol. Däremot har hon med den bland teckningarna. Och här har det ritats in tre öglor mot nålfästet och två öglor mot nålspetsen. Åtminstone i ena spännbucklan. De två lagren linne är de från sax och vid nålen på en spännbucklan.
Teckning ut Häggs bok Kvinnodräkten i Birka. Här syns hur många öglor det är i spännet.
Tänk om det är en hängselkjol och sen ett förkläde med öglor framtill. Det likarmade spännet har också öglor bevarade.
Textil bakom det likarmade spännet. Foto Pavel Voronin, SHM, CC BY.
Det finns linnetextil på var sida av nålen i det likarnade spännet, 363884_HST, och Hägg skriver att det är linneöglor som dras åt motsatta sidor. Det innebär att de kan vara öglor på en kappa eller en mantel/sjal. Hägg tror på ett livplagg, dvs kappa, så öglorna och spännet hjälper till att hålla ihop dräkten på ett skonsamt vis för tyget.
Textil från ens sidan vid nålen på det likarmade spännet i Bj 515. Foto Amica Sundström, SHM, CC BY.
Så vad för sorts dräkt behöver jag?
En slät särk till det lilla rundspännet. Det har jag en vit.
En hängselkjol med linneöglor möjligen även helt i linne med P27B-bucklor. Jag kan kanske använda min blå hängselkjol? Men alla andra öglor då? Ska jag försöka göra om en omlottkjol? Eller är det ett extra ”förkläde”/framflärp med öglor? Och ska jag göra ett släp över axlarna i tunnt tyg som kan ligga mot saxen…
Ett plagg i blå yllekypert med linneöglor i framkant som hålls ihop med det likarmade spännet. Jag behöver växtfärga mitt kyperttyg blått!
Det är inga dekorationer i den här graven, men jag undrar vad det lilla tygfragmentet är och om det går att se vad som är bakom det lilla rundspännet.
PS.
Från Svarta jorden på Björkö, det vikingatida Birka, så har det kommit fram många delar av gjutformafragment av just typen P27B. Eftersom det inte finns så många från gravarna så är det möjligt att de gravarna ligger orörda ❤️
Fragment av gjutform till P27B. Foto Daniel Salhén, SHM, CC BY.
Innan semestern blev jag intervjuad i podden Oglömt om den tatueringsfestival som jag var med på på Birkamuseet i maj. Jag tatuerade mig hos Colin Dale och Frag.
Inför poddintervjun med Li Kolker på Historiska museet, som hon gör tillsammans med Moa Svan på Södertörns högskola, så skrev jag ned några stolpar till källor samt mina funderingar kring forntida tatueringar. Helena Meyer var också med och hon kommer snart ut med en bok om tatueringar.
Så håll tillgodo. Det här är inte en vetenskaplig text men jag har fått frågor om podden och tänkte att det är lika bra att jag delar med mig av det jag hittade på kort varsel. Jag har kopierat engelska texter för enkelhetens skull om det ändå ska översättas till engelska. Litteraturtips finns i slutet och det finns en hel bok som jag inte fått tag på ännu.
Frågor jag fick inför intervjun:
Vad är en vikingtatueringsfestival? (Tatueraren Zaneta Reliszco och Veronica Björkman på Birkamuseet ordnade så att många tatuerare kunde komma till Birka så att besökare kunde komma dit och tatuera sig under några dagar i maj.)
Hur var det att gå på festivalen? (Surrealistiskt!)
Vilka tatueringar gjorde du själv? (Jag lät tatuera två korpar och en orm.)
Vill du beskriva hur de såg ut? (Se foto).
Varför valde du just dessa? (För att de betyder något för mig.)
Vi har hört att vägvisaren är poppis, var du inte sugen på att tatuera in den? (Nix, det var jag inte.)
Vilka belägg brukar man använda för att ha tatuering i återskaparsammanhang. (Ibn Fadlan, etnografika etc)
Vad tror du vikingarna hade för tatueringar? (Ibn Fadlan mfl)
Vilken teknik använder ni när ni gör dom, är det old school, knacka nål? (Handpoking, Poke, men även maskin, sömnad)
Berätta om föreläsningen om vikingatida ornamentik! (Luciano Pezolli)
Mina tatueringar
Ena korpen och ormringen. Foto Li Kolker, Historiska museet.
Tatuerade Vikingars vara eller ickevara – en het potatis!
Personligen tror jag på att de var tatuerade. Det finns inte så mycket att gå på med det finns en skriftlig källa, plus möjliga andra källor. Vikingarna verkar ha känt något sorts Horror vacui – de dekorerade allt möjligt så varför inte huden? Det finns även små silverfigurer med ränder i ansiktet… De ristade i sten – varför inte rista på kroppen också? Fast det är klart, det finns inte jättemycket broderier bevarade på kläder.
Ibn Fadlan
Den skriftliga källan som beskriver rusernas hud är den arabiske diplomaten Ibn Fadlan som mötte skandinaver längs med Volga 921/22.
Ibn Fadlan skrev att de var långa och ståtliga som dadelpalmer, skitiga men med mönster på kroppen från tårna till halsen i gröna linjer, växter och annat.
“I have never seen more perfect physiques than theirs – they are like palm trees, are fair and reddish, and do not wear the tunic or the caftan. The man wears a cloak with which he covers one half of his body, leaving one of his arms uncovered. Every one of them carries an axe, a sword and a dagger and all of that which we have mentioned never parts from him. Their swords are Frankish, with broad, ridged blades. Each man, from the tip of his toes to his neck, is covered in dark lines: trees, pictures and such like.” (Hraundal 2013, se litteraturtips nedan).
Att de har dekorerade kroppar får vi tro på om vi tror på annat som Ibn Fadlan rapporterade. Äldre tatueringar blir lite gröna. Men det finns de som föreslagit att det istället är målade mönster. Kanske kunde de måla sig med tex vejdefärg.
Uppdatering: har hittat en blogg som tar upp översättningar av Ibn Fadlan och som påpekar att det inte är säkert att det är dekorerade människor det rör sig om utan att det istället handlar om svärden. Men jag håller mig ändå till Hraundals översättning än så länge.
Motiven – vikingatida design
Motiv fanns på trä, textil, läder, ben och horn mm. Det var en bildvärld som berättade historier och de verkar ha tyckt om symmetrisk asymmetri, vilket även Liviano Pezzoli som höll föredraget under tatueringsfestivalen tog upp. Ofta dekorerade de motiv som växter, djur, människor, slingor, ormar, uppbrutna former, magiska mönster och runor.
Olika andra skriftliga källor
De här källorna handlar inte direkt om tatueringar, men de är intressanta ändå.
Sången om Sigdrifva
I sången om Sigdrifva nämns ristande på handens bak och i handen. Ska dessa hjälprunor ses som tatuering eller i varje fall märkning?
7. Ölrunor skall du kunna
om du vill, att annans hustru
ej sviker dig, då säker du tror dig.
På hornet skall du rista dem
och på handens bak
och märka på nageln Naud.
9. Hjälprunor skall du kunna,
om du hjälpa vill,
och lösa livsfrukt från kvinnor.
I handen skall du dem rista
och om handlederna spänna
och bedja diserna giva dig hjälp.
Skräckhjälm
Ægishjálmr/Ægishjálmur nämns med sitt namn i den Poetiska Eddan, i Fàfnirsmàl och i Völsungasagan.
Enligt Asatrosamfundets sida: ”Ægishjálmr / Ægishjálmur eller Skräckhjälmen, som etymologiskt betyder hjälm av Ægir som betyder skräck/terror. Ægir/Ägir är också namnet på havens Gud. Vanligtvis definierat den som Skräckhjälm och hänvisning till det förekommer i den Poetiska Eddan och i Völsunga saga.”
The Helm of Awe or Helm of Terror (Icelandic: Ægishjálmur, Old Norse Œgishjalmr) is an object in Norse mythology relating to the hoard protected by the worm Fáfnir and subsequently the name of a modern Icelandic magical stave (Wikipedia).
Ægishjálmr från det isländska manuskriptet Galdrabók från 1550-1650.
Fàfnirsmàl (Poetiska Eddan)
Old Norse text
Fáfnir kvað:
16. Ӯgishjalm bar ek of alda sonum,
meðan ek of menjum lák;
einn rammari hugðumk öllum vera,
fannk-a ek svá marga mögu.”
Sigurðr kvað:
17. Ӯgishjalmr bergr einungi,
hvar skulu vreiðir vega;
þá þat finnr, er með fleirum kemr,
at engi er einna hvatastr.”
”Inn fráni ormr, þú gerðir fræs mikla
ok galzt harðan hug;
heift at meiri verðr hölða sonum,
at þann hjalm hafi.”
Svensk översättning, Erik Brate:
Favner sade:
16. Skräckhjälm jag bar
att skrämma människor,
så länge jag på smyckena låg.
Allra starkast vara
av alla jag trodde mig,
hur många män jag än fann.”
Sigurd sade:
17. “Skräckhjälm skänker
ej skydd åt någon,
där vreda vapen skifta.
Då han märker,
när bland modiga han kommer,
att ingen är djärv framför alla.
Bellows translation
Fafnir spake:
The fear-helm I wore to afright mankind,
While guarding my gold I lay;
Mightier seemed I than any man,
For a fiercer never I found.
Sigurth spake:
”The fear-helm surely no man shields
When he faces a valiant foe;
Oft one finds, when the foe he meets,
That he is not the bravest of all.”
In the next stanzas of the poem, Sigurð refers to the helm again:
”Glittering worm, thy hissing was great, And hard didst show thy heart; But hatred more | have the sons of men For him who owns the helm.”
Men var det en tatuering – en symbol? Eller ett föremål?
Völsungasagan
I Völsungasagan är Skräckhjälmen ett fysiskt objekt som Sigurd tar från Fafnes skatt efter att han haft ihjäl honom.
Reginsmál
I Reginsmál skrivs att Fafner äger hjälmen och att allt levande fruktar den.
Forntida tatueringar
Många folk har i historien tatuerat sig av kulturella eller medicinska skäl. På mänskliga kvarlevor med hud så är det ofta tatueringar bevarade tex från det forna Epyten, vilket Austin funnit på sju individer med hjälp av infrsrött ljus (Austin 2015). De tatuerade symbolerna hade magisk innebörd. Även i norra Chile finns bevarade människor som mumier med tatueringar Chinchorro (Kurtak 2015).
Halsen på en egyptier. Foto Anne Austin.
Människorna från Pazyryk
Pazyryck i permafrost har det påträffats bevarade begravda människor. Flera av fom var tatuerade. Undrar över mosslik typ Boxkstensmannen – om det skulle kunna gå att analysera huden, om det är lämpligt. Folket Pazyryk levde i Altaibergen i Siberien, söder om den moderna staden Novosibirsk, i Ryssland. Det var ryttarnomader som handlade med varor med handelsmän från Kina, Infien och Persien.
Pazyryk. Foto Hermitaget.
Ötzi – stenåldersmannen
Den äldsta bevarade personen med tatueringar är Ötzi, den infrusna mannen som dog i Alperna runt 3250 f. Kr. Alltså för över 5000 år sedan. Han hade 61 tatueringar. Han har bland annat tatuerade prickar där han hade ont. Kanske var det en sorts stenåldersakupunktur eller för akupressur? (Scallan 2015)
I podden berättar Helena Meyer även om nedeltida kristna pilgrimmer som tatuerade dig. De reste till Jerusalem och hur såg detas tatueringar ut?
Tatuerade eller snarare märkta tänder
Fler och fler mänskliga kvarlevor har visat dig ha märkta tänder. Det kanske inte ska kallas ”tatuerade tänder”. De har filats och ränderna har fått svarta inlägg.
Vegvísir – modern Isländska tatuering
En vegvísir (Icelandic for ”wayfinder”, lit. ’way shower’) är en isländsk stav som har syftet att hjälpa bäraren hitta sin väg genom dåligt väder. Symbolen finns från Huld manuskriptet, som samlats in på Island av Geir Vigfusson i Akureyri i 1860, och det fnns inga tidigare belägg för den (Wikipedia).
Vägvisaren enligt Huldmanuskriptet.
Vägvisaren är ofta misstsgen för en vikingasymbol. Det fick dock inga bevis för att det är så. Huldmanuskriptet är 800 år senare.
Tatueringsredskap och metod
I Historiska museets utställning Forntider finns en liten monter med redskap som föreslås som tatueringsredskap. Men på vikingatiden fast det saker nära till hands att tatuera sig med – sylar, sytråd och nål, sot från matgrytan etc.
En ny artikel om tatueringsmetod kom ut 2022:
”Pre-electric tattooing broadly encompasses four major techniques: Hand poking, hand tapping, incision, and subdermal tattooing. Hand poking encompasses traditions in which the tattooing tool is held in a precision grip between thumb and fingers and applied directly to the skin (See Figure 1). This technique covers a wide variety of tool materials, point and hafting arrangements, and angles of application, including but not limited to the widely known sak yant and tebori traditions and modern “stick and poke” tattooing.
Percussive hand tapping includes practices where tattooing points or combs are hafted at an angle to their handle and driven into the skin using a beater or mallet (See Figure 2). This technique is widely recognized among the public as being synonymous with traditional, pre-electric tattooing, and was historically limited to the southern Pacific Rim and pockets of inland Southeast Asia (Robitaille, 2015).
During incision tattooing (also known as “cut and rub” tattooing), the epidermis is shallowly sliced in a linear fashion, typically using a metal blade or lithic implement (See Figure 3). Pigment is then rubbed into the wound from the surface.
Subdermal tattooing was historically restricted to the northern circumpolar region and portions of South America and includes practices in which pigment is introduced laterally through the skin between two punctures. In one form of this technique strongly associated with Inuit culture (Inuttut Kakiornerit, also known as “skin stitching”), a small eyed needle is used to pull pigment-infused thread or sinew beneath the epidermis (See Figure 4). The exit hole of one “stitch” may act as the entry point for the next, thereby creating a solid line.
Within all of these techniques there exists considerable variation in terms of materials, hafting arrangements, and point groupings.” (Deter-Wolf mfl. 2022)
Experimenten med olika metoder. Samma motiv, 8 olika sätt.
Vendlas hög – ett vendeltida tatueringsredskap?
I denna hög i Vendel så hade tre unga män och tre barn begravts. Det fanns flera olika föremål i graven, men den saknade vapen. Ett järnföremål, som efter konservering tolkats som ett tatueringsredskap, återfanns i grav A1:2 och torde vara unikt i sitt slag (Arrhenius 2005).
”The most striking item is an instrument found in grave A1:2. It was made of iron, 3,2 cm long and was heavily corroded. Conservator Margaretha Klockhoff skilfully prepared the piece and revealed a small, beautiful and very well preserved artefact (Fig. 6). The object consisted of a handle decorated with parallel grooves. The handle is flattened in one end and here a ring is attached. The other end is also flattened, but ends in three triangular points which have sharpened edges. In the centre of the flat part is a small hole. In the Nordic Viking material I have found no object directly corresponding to this instrument. However, comparisons to ethnographic material indicate that it most probably has served as a tattooing instrument.”
”Tattooing is an old art known from the early Stone Age. Sjövold has shown that that the so called «Iceman Ötzi» from Tyrolia had tattooing marks (Sjövold 1996). Quite possibly, the coloured faces which are mentioned in some of the Icelandic sagas, and also by Ibn Fadlan, originally meant that the Norsemen were tattooed. Tattooing was actually forbidden at a church council held in Scottland in 787 AD (Birket Smith 1941:274f). It is therefore plausible that tattooing was well known in the period. Tattooing has also been performed in South Eastern Europe and in the Balkans as folk art up to the present and sailors are well known for getting tattoos, for instance in Amsterdam (cf. Brain 1979). People were tattooed for beauty as well as for medical purposes (cf. Armstrand 2001:21ff; Hellgren 1967). It is quite possible that, in our case, the tattooing instrument was part of a medical kit. An extremely small knife (about 3 cm long) found among the stones in the cairn of grave A2: 2, and a tiny awl found in grave A1:2 could also belong to a medical kit used by our three riders.”
”Together with a small knife and a tiny awl, the tattooing instrument may have been used for medical purposes. It is suggested that the three riders were early missionaries who used their medical instruments to demonstrate their Christian beliefs.” (Arrhenius 2005).
Jag funderar på om de tre föremålen som Arrhenius skriver om kan höra ihop i ett tatueringskit, även om det såklart kanske var ett medicinsk kit också. Tänk om det helt enkrlt var ett medicinskt tatueringskit 👌.
Utah
I Utah har det hittats ett 2000 år gammalt tatueringsredskap.
Tatueringsredskap från Utah. Krutak 2019.
Oceanien
”These artefacts show that the modern tattooist toolkit – one-piece narrow combs, haft, mallet, carbon pigment, mortar, pestle, and ink-holding vessel – were in use 2700 years ago in West Polynesia. The kit was found at Tongatapu Island – Tonga’s main island.”
Modernt redskap
SOCIETY PREMIUM NEEDLES 7 Curved Magnum 35MT
Det betyder att redskapen inte ändrats särskilt över tid!
Experimentell tatueringsarkeologi i Lejre
Colin Dale som tatuerade mina korpar har sysslat med experimentell tatueringsarkeologi i Leijre och han tatuerar i Nordic style.
Avslutningsvis
Det finns lite källor men så länge vi inte har hud bevarad från en ”viking” så kan vi inte veta hur det var med tatueringar. Tänderna är inte tecken nog och inte heller de skriftliga källorna. Li och jag kom fram till att det behöver hittas en fryst viking. Fast jag önskar såklart inte att någon frös in i isen i tex Lendbreen i Norge… på samma vis som Ötzi.
Thorir Jonsson Hraundal, 2013. The Rus in Arabic Sources: Cultural Contacts and Identity. Centre for Medieval Studies University of Bergen, s. 100. https://core.ac.uk/download/pdf/30851659.pdf (Ibn Fadlan)
Den här texten kommer jag inte åt… Måste börja på universitetet igen! Annalisa Alvrus, David Wright and Charles F. Merbs 2001. Examination of Tattoos on Mummified Tissue using Infra-red Reflectography, in The Journal of Archaeological Science, vol 38:4, p. 395-400. https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S030544030090596X
Matthew D. Cain, David Roper and Daniel S. Atherton, 2016. Use of Infrared Photography to Visualize a Tattoo for Identification in Advanced Decomposition, in Academic Forensic Pathology, 6:2, p. 338–342. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6507000/
Jag blev inbjuden av Gamla Uppsala att vara med på Vendeldagarna och jag har längtat efter det sedan dess! Det är Beowulfs tid ❤️
Jag har ju varit på några vikingamarknader med försäljning och annat, men vendeldagarna var lite annat med föreläsningar hela dagarna, museet hade barntält utanför och de hade bjudit in de vendelföreningar som finns i Sverige och runtom i Europa! Det kom även en förening från Skäftekärr som var ett kärt återseende och som gör lite äldre tid än vendeltiden. Jag och mitt röda tält är inte med i en förening, men jag kände mig omhändertagen av alla under de tre dagarna.
Foto Mats Roslund
Jag är från Helgö helt enkelt 🙂 kanske ska kalla ”min grupp” för Heligastir! Den heliga öns gäster? Så kan de som vill vara med som gäster ibland?
Varje dag kl 16.30 var det vendelparad och den blev bara bättre och bättre. Många kom på besök och intredesbiljetten var 150 kr men köper du biljett till museet så får du årskort direkt!
Foto Burr Öhrström.
Fick det här fina porträttet av Burr Öhrström!
Foto Burr Öhrström.
Jag har flera uppsättningar smycken och tog bland annat med mig mitt ametisthalsband. Männen återskapar oftast en grav med hjälm från Vendel eller Valsgärd, Ulltuna och så klart Sutton Hoo med King Readvald.
Foto Burr Örström.
Jag har en grav från Helgö som jag börjat med, men det finns fler roliga olika smycken och pärlor, så jag har lite blandat och finns både ametistpärla och bronsspiraler från Helgö. Ametistpärlor finns i flera kvinnogravar från vendeltiden.
Ametist och brinsspiraler från Helgö. Foto Sara Kusmin/SHM.
Jag har inte tittat närmare på de olika gravarna ännu men John Ljungkvist har fotograferat många ametistpärlor och skrivit om dom i artikeln ”Postromersk globalisering – spåren av bysans i Sverige 560-800 e.Kr.” Kvinnogravar under vendeltiden har ofta bysantinsk koppling.
Bysans influerad Europa under 500- talet och frammåt och det märks alltså även här uppe i norr, och Ljungkvist har hittat fler kopplingar än som tidigare varit känt med guldföremål, glasbägare och gladpärlor – och även ametistpärlorna. Det som också finns är cowrisnäckor, elfenbensringar och skivformade pärlor av pärlemor. Vanligast, med 29 fyndplatser är ametistpärlorna.
Här kommer några exempel på droppformade ametistpärlor. Oftast har de inte sin lila färg bevarad pga att de varit med i en kremering av de döde.
Ametist från Brunna. Foto John Ljungkvist/SHM. Ametister från Råsta gård, grav 29. Foto John Ljungkvist/SHM. Ametist från Vetavallen. Foto Sara Kusmin/SHM. Ametister från Broby, Börje sn i Ulleråkers härad i Uppland, grav 1. Foto: Sara Kusmin/SHM. Här står ametisterna som päronformade och kvinnan grav 1 fick bland annat med sig ett grönt glas.
Ljungkvist föreslår att ametistpärlorna, som var mode i det bysantinska riket, kommer från Egpyren och öknen, mellan Nilen och Röda havet, där det finns gruvor. De stora snäckorna kommer just från Röda havet. Så 500-talet och en bit in på 600-talet är det mest bysantinskt inflytande, sen blir det färre ametistpärlor, slut på elfenben och cowrisnäcker till en bit in på vikingstiden.
Men tillbaka till Gamla Uppsala. Det var ju så varmt och eldningsförbud så Gamla Uppsala bjöd på lunch och middag och allt var superfint ordnat! ❤️ Vi åt pizza vid gravhögarna vid Valsgärde och fick en toppenguidetur med Anneli Sundkvist.
Mer foton från vendeldagarna kommer i nästa inlägg.
Lästips:
John Ljungkvist 2013. Postromersk globalisering – spåren av bysans i Sverige 560-800 e.Kr. I: Instutitionens historier. En vänbok till Gullög Nordquist. Den finns online.
Jag hade missat den här lerdisken om det inte var en man som pratade om den i en skärm i stenåldersutställningen på Moesgaard museum. De hade mindre skärmar med forskare att lyssna till. När jag hörde honom letade jag efter disken.
Den tros vara en avbildning av två stadier av en solförmörkelse! Månen syns vid sidan av solen och sedan direkt över solen.
Solförmörkelsen ska ha ägt rum 5 maj 2789 fvt och kort efter det ska disken ha blivit nedgrävd i Skejby, på Jutland, vid en stendös. Det är nästan så jag vill ha motivet som en tatuering 🙂
Kan det verkligen vara så? Vill veta mer om detta otroliga föremål! Har mejlat museet, så får se om de återkommer med mer info. Utställningen var fantastisk!
Uppdatering: Har fått svar från museet så återkommer med lite mer info.
Fortsätter med ett litet reseinlägg från Danmark där ett av de finaste utställningsgreppen finns på Moesgaards museum i stenåldersdelen. Här paddlar personer från Erteböllekulturen fram över golvet.
Här är det utställt tre träpaddlarna varav två har bevarad färg!!! De användes för 6000- nästan 7000 år sedan vid Lilla Bält.
Erteböllefolket hade förmodligen flera olika typer av båtar och kunde även paddla ute på öppet vatten.
Jag tänker på nordväskustens Indianer i Kanada och deras färgstarka paddlar.
Igår gick jag från lägenheten till Nationalmuseet. Det tog en dryg halvtimme och ville vara där till 10.30 och sen gå på guidetur kl 11. Museet öppnade 10.
Vinterskor och skjorta.Det är gatukonst även i lite mer fancy områden.
Och vägen gick dit över en liten sjö som heter Tjörnin. Fast det går att gå Lagurvegur och sen svänga vänster. Glömde ta kort på själva huset. Tyvärr stod det fel på någon hemsida så guidturen gick den 10.30 och jag kom fram 10.34. Men håll i er för nu blir det en ”miljard” bilder på vikingagrejer…
Trappan upp till utställningen.The making of a Nation – en utställning från vikingatid till idag.
Det är intressant att de har en historis som är ganska precis 1200 år i landet. Folk började ju flytta hit runt 870, eventuellt lite tidigare. Förutom de iriska munkarna då som var här innan.
Spelpjäserna i valben från en mansgrav i Baldursheimur.
Insåg igår att Krigarkvinnans grav på Birka, Bj 581, med precis likadana spelpjäser för hneftafl, saknar en snygg spelkung men har en rund med ett märke. Baldursheimusgraven var också för en krigare.
I utställningen fanns böcker att läsa och sittplatser lite varstans.
Men det fanns även utställda böcker 📕
Íslendingabók av Ari den Kloke.
Íslendingabók från 1130 av Ari den kloke berättar om när Island blev befolkat från 870. Det här är en kopia från 1681. De norröna männen kallade de iriska munkarna för ”papar”.
Pärlor, kammar och snycken. Ett armband i silver och ett i jet från en grav.
En likadan armring av jet är hittad på Birka.
Flera av de här pärlorna har jag låtit göra. Är lite nyfiken på de gröna pärlorna. Arabiska silvermynt.Små knappliknande flätverk i silver och guld från en grav i Thórsmörk.
Det finns både nordiska saker keltiska saker. Flera kom ju via Skotland också.
Bältespännen. Den större i borrestil.Två små bronsbjällror från Brittiska öarna. Ringspännen och dräktnålar. Textilredskap och bevarade textilier från en kvinnodräkt. Textilierna från kvinnograven med det dekorativa bandet.
De här textilierna kommer från en kvinnograv och har bevarats under spännbucklorna. Banden är förmodligen axelremmar till en hängselkjol. Jag önskar jag visste vilken grav de är ifrån. Undrar om det är The Lady in Blue-Bláklædda Konan? Men bandet ser inte helt ut som artikeln jag läst. Får återkomma till den i ett annat blogginlägg. Uppdatering: Hittade att textilierna är från en gravhög i Reykjaseli i Jökundal!
En knapp för att tända ljuset i montern, vilket är bra för textilierna. Spännbucklor och smycken. Spännen och smycken.
Älskar att mitt favoritspänne med tre små borredjur även hittade hela vägen till Island! Och även såklart den tillbakablickande hjorten. Tyvärr står det inte var fynden kommer ufrån, men det finns en sittplars med en väldigt tjock bok där jag säkert skulle kunna hitta dom.
Utvikbar illustation om dräkt och smycken. Matlagning!
Täljsten kommer från Norge. Lägg märke till ”stekspettet”. Åt de med snäckskal som sked? En stenplatta till att grädda flatbröd. Rester av mjölkprodukter, förmodligen skyr – surmjölk/yoghurt – har hittats i Bergþórshvoll, där Njal i Njals saga boode. Vi har också ätit Skyr och det står i kylskåpet 🙂
Glömde fotogradera verktygen…Ljushållare.
Får himla lust att ha sådana här i sortimentet i butiken 🙂
Hästutrustning från vikingatid och tidig medeltid. Verktyg.
Släggan kan ha tillhört Gestur den Vise. Slaggblomman brevid var fin.
Jordbruksredskap. Fiskeredskap.
Alla arkeologiska saker är som en kurs i vad du behöver ta med din när fu flyttar till ett obebott land!
Tor.
Tog någon med sig Tor till Island lite seare l? Eller är han tillverad här?
Jag och Tor. Innehpllet från en båtgrav i Vatnsdalur för sju personer.
En kvinna ska ha varit den första som blev begravd i båtgraven i Vatnsdalur och sen begravdes förmodligen de andra sex personerna i graven vid senare tillfällen.
Gravgåvor från en kvinnograv från Dadastödum. Så fina pärlor. Handel. Vapen.En skolklassuppsättning med kläder. De hade även en låda med rekonstruktioner eleverna fick plocka i. I ett upphöjt golv låg det flera gravar. Jag lovade kalla den ena mannen för #bradpitt.
Mannen i förgrunden blev begravd med sin häst och vapen och han hade skölden över huvudet.
Det fanns infällda filmer att lyssna till och igen en bänk att sitta ned och läsa böcker. Guiden satt även här när hon hade en skolklass.
Mannen med hästen och vapnen.
Det fanns även en grav med ett litet barnskelett.
Smygfotade en skolkass när de fick höra om gravarna. Har suddat ut deras ansikten. Religion.
Undrade just om jag skulle hitta det kända vargkorset och det gjorde jag 🙂 Tillägg: Det står som tidig kristet kors som även kallas Torshammaren.
Vargkorset som vi kallar det. Här kallar de det för Torshammaren. Två andra religiösa föremål.
På Island bytte de till kristendom på Alltinget år 1000. En man sov under en kappa och drömde. Folket hade några krav för övergången dock… De ville fortsätta äta häst och att kunna sätta ut oönskade barn. Undrar när de slutade med det? Och äter de fortfarande hästkött?
Det här blev så långt, så jag gör ett till inlägg från museet ikväll, med vantarna och textilierna och svanar!
Idag ska vi till Sky lagoon. Hälsningar från Island.
Jag är hemma från jobbet sjuk och kom på att det finns en runsten i utställningen Vikingarnas värld som berättar om en sjuk Husbjörn. Vikingatidens människor var också sjuka ibland! Så jag kunde inte låta bli att jobba…
U614 från Torssätra, Västra Ryds socken i Uppland. Föremålsnummer 108185_HST, relaterat förvärv 34894. Foto: Linda Wåhlander.
Jag har skrivit runtexten med en app. Vet inte om det blev helt rätt. Det är lite svårt att se bara från fotot.
U614, Torssätra, Uppland. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.
Runsten U614 från Torsätra i Uppland är en av två runstenar som stått vid gränsen till Torsätra herrgård men som under vikingatid kanske kallades Husa. Antar att den tolkningen kommer av just Husbjörn som nämns på runstenen.
”Skule och Folke lät resa denna sten efter sin broder Husbjörn. Han blev sjuk ute då de togo gäld på Gotland.”
Visäte ristade denna sten någon gång under slutet av 1000-talet. Inskriftens början är vid rundjurets huvud och fortsätter längs kroppen, även om Visäte inte riktigt fick plats med hela inskriften… Kanske någon ändrade sin beställning?
Texten berättar att Husbjörn deltagit i en färd från fastlandet till ön för att hämta gäld, dvs skatt. Husbjörn blev sjuk och verkar ha dött efter den resan.
I utställningstexten står det om när svearna hämtade gäld och att det nämns i den medeltida Gutasagan. Där står det om ett avtal mellan gutarna och svearna. Avtalet gick ut på att svearna årligen hade rätt att hämta 60 mark silver i gäld på Gotland. Av det beloppet skulle kungen få 40 mark och jarlen få 20 mark. I gengäld – observera ordet gengäld! – skyddade svearna gutarna mot våld och härjningar och gutarna fick rätt till fri handel med svearna i svearnas farvatten.
Stenen flyttades till Historiska museet 1967 i samband med en arkeologisk undersökning inför anläggandet av ett militärt övningsfält. Men stenen hade redan blivit flyttad på någon gång efter vikingatiden.
Mynt från myntskatten funnen i Västergårde i Sundre socken på Gotland. Föremålsnummer 3008592. Foto: Ola Myrin, SHM, CC-BY.
De här 40 silverpenningarna blev aldrig betalde som skatt utan grävdes istället ned i en skattgömma i Västergårde, Sundre socken, på Gotland. Totalt innehöll skatten 1371 mynt.
Krya på er!
Lästips:
Stenen och mynten finns att se i utställningen Vikingarnas värld, monter 84: Betalning i många former. Monter 84, Vikingarnas värld. https://vikingar.historiska.se/objects.php?showcase=H_84&e=no&l=sv
