Ibland händer något alldeles exeptionellt i livet. Som när min kollega Erica Nyström igår mejlade mig ett nyfotograferat fynd som jag aldrig tidigare sett! Det kom in till samlingarna 1845 och jag fick se den först igår för att Erica letat efter någonting annat!
Silverfigurinen från Vena från sidan. Det föreställer en kvinna som ser ut att sitta i en kubbstol. Foto Jens Mohr, SHM, CC BY.
Det är pytteliten silverfigurin, i rundskulptur, från vikingatiden som blivit hacksilver och hamnat i ett litet skattfynd. Nu dokumenterar samlingsavdelningen på Historiska saker i samlingarna och därmed fick vi för första gången möjlighet att se den!
Erica såg direkt att hon sitter i en kubbstol och tänkte att det är en völva eller kanske rent av Freja själv! Figurinen har antingen en huvudbonad men en knut uppe på huvudet eller en frisyr med knut och flätor och det ser ut som att hon har pärlor framme på bröstkorgen. Vi skulle behöva se hur hon ser ut ovanifrån.
Silverfigurinen framifrån och med en tydlig skada vid halsen. Foto Jens Mohr, SHM, CC BY.
Hon är så söt med sina stora ögon och lite trekantiga näsa. Hur kan någon ha hackat sönder henne!?
Silverfigurinen bakifrån. Foto Jens Mohr, SHM, CC BY.
Pigan Carolina Andersdotter i Ugglefall, hittade den tillsammans med mynt och annat i Flatebo, Vena socken i Småland – ett fynd som hon lämnade in och fick lösenpengar för. Fyndnumret är 851287_HST och Inv nr. 1231. Referens nummer 81359_U.
I skatten finns ett mynt som kan dateras till 952/53 och finns med i en lista från mitten av 1800-talet 🙏 (Florent Audy muntligen).
Liknande fynd
Det finns flera miniatyrskulpturer från vikingatiden som Freja (tidigare Oden) från Lejre och Valkyrian/Freja från Hårby. Det finns även kubbstolar i miniatyr från kvinnogravar.
Freja från Leire/Oden från Lejre. Nationalmuseet – The National Museum of Denmark from Denmark, Mogens Engelund CC BY-SA 2.0
Freja sitter i Hlidskjalf. Fynd från Lejre är en endast 18 mm hög, 20 mm bred, 13 mm djup och väger bara 9 gram. Figurinen tolkas ofta som Oden i kvinnokläder. Den nya tolkningen att det snarare är Freja som lånat Odens tron.
Freja eller Valkyria från Hårby. AD 800, Hårby, Funen, Denmark, silver med niello, H 3.4 cm, National Museum of Denmark, C 39227. Photo: Nationalmuseet, Copenhagen. Asger Kjærgaard?
Freja, eller Valkyrian, från Hårby är 3,4 eller 3,8 cm hög.
Kubbstol som sejdhäll. Silverstol från kvinnograv Bj 968 på Birka.Freja från Aska. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.
Erica tyckte att den påminnde om Freja från Aska med raden av cirklar!
Jag och Erica, och kanske någon fler, kommer skriva en liten artikel om henne. Vad ska vi kalla henne? ”Völvan från Vena” eller den ”Freja från Flatebo” som sitter i en sejdhäll? Vi ville samtidigt inte vänta utan dela med oss av henne redan nu! Det är hon värd efter alla dessa år! Bortglömd i 180 år!
Tack Erica för att du delade ditt skattfynd med mig! Och tack Jens Mohr, Thomas Eriksson och Florent Audy för hjälpen!
En av Birkas völvor – kvinnan med en stav i birkagrav Bj 845. Stav heter vǫlr på fornnordiska och hon kan då tolkas som en stavbärerska.
Völvor utövade sejd, en fornnordisk form av magi där de kunde spå framtiden, påverka händelser och människors öden och se in i alla världar. Under sejden kunde völvan försätta sig i trans med hjälp av sång, vilket det står om i Erik den Rödes saga.
Teckning av Hjalmar Stolpe, ATA. Föremål inplacerade av Linda Wåhlander.
Kvinnans stav i flera delar har textil bevarat i ytan. Jag skulle vilja titta på det.
Staven av Harald Faith-Ell, SHM, CC BY.
Kvinnan i graven bar ovanliga spännbucklor i brons, silver och guld, med krälande djur över ytan. De är även ovanligt tunga. Är djuren bilder av hennes hjälpandar under sejdandet?
Ovala spännbucklor av särtyp från Bj 845. Foto Jan Eve Olsson, SHM (CC BY 4.0)Det stora rundspännet bj 845. Foto Pavel Voronin, SHM, CC BY.
Jag antar att hon bar en särk till det lilla särkspännet och en hängselkjol till spännbucklorna.
Litet särkspänne från en annan grav, men hon hade denna typ av särkspänne. Foto
Över pannan bar hon ett fint brickband med glänsande silverbroschering av typ B14. Längs kanten ser det ut som att bandet varit infattat i sidenkypert, vilket Hägg skriver. Men Maria Neijman och jag tittade tillsammans och det ser snarare ut som att det är väven från kantbrickorna på brickväven som syns! Inga Hägg fick aldrig se föremålen i Textilmagasinet och hon kunde inte titta på så bra fotografier som vi har nu. Tycker retroaktivt synd om Hägg!
Hennes brickband som jag skrivit om tidigare. Foto Ola Myrin, SHM, CC BY.
Jag vet inte vad de andra två textilbitarna är. Det finns lite textil bakom hennes stora rundspänne. Det ser ut att vara en textilögla runt järnnålen.
Detalj av baksidan av det stora rundspännet. Foto Pavel Voronin, SHM, CC BY.
Det finns även mer textilier i graven som tyvärr inte har fått nya fotografier ännu. Det är ull i åtminstone diamantkypert och siden. Det ser ut att vara från en rensad spännbuckla, vilket var vanligt att Geiljer gjorde.
Inga Hägg skriver att det finns flera fragment av sidenkypert som sitter tätt ihop med diamantkypert. Sidenkyperten har förmodligen varit vackert i olika mönster och färger. Hägg föreslår att delar av sidenet kan är del av en manchett till en ”tröja”, vilket man kallade öppna jackor/kappor för förr, för att det finns liknande i en annan grav.
Textil i Bj 845 med ull och siden. Det ser ut att vara diamantkypert i. Foto SHM, CC BY.
En sidenremsa med invikta kanter har en ände med rundad form. På denna ”tungformade” bit finns även lite rester av en grov väv samt av linnetyg. Delar av sidenytan på sidenremsan har avtryck efter ett silvermynt präglat för Sitric som var kung i Northumberland, d. 926. Silvermyntet och sidenet låg under det stora runda spännet och sidenet verkar ha varit fastsytt vid en mörk diamantkypert.
Sidenet med avtryck från myntet. Foto Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY.
Kvinnan bör ha haft en sjal eller kappa med det runda spännet, men det går inte att avgöra om det är del av en hängselkjol i diamantkypert med sidenband, men Hägg tror att det hört till ett livplagg. Det skulle även kunna vara till en kappa eller mantel. Eller så är manteln av den grövre väven och linnefodrad.
Det grövre tyget som kan vara mönsterväv, fodrat med linnetyg, vilket syns som det lite ljusare partiet. Del av foto av Ola Myrin, SHM, CC BY.
En tygbit som ser ut att vara linne i tuskaft. Kanske det har varit en ögla. Jag vet inte var i graven det kommer ifrån.
Textilfragment. Det ser ut att vara linnetuskaft. Del av foto av Ola Myrin, SHM, CC BY.
Det ligger även något hårigt i asken som tolkats som del av en björnfäll men med frågetecken. Det vore intressant att titta närmare på. Hoppas vi kan ta ett bättre foto på det här någon gång!
Textilier och päls från Bj 845. Foto SHM, CC BY.
Hon hade även fått med sig en stor fajanspärla och några få glaspärlor, två hängen som tidigare varit rembeslag, ett fint rundspänne, ett litet rundspänne (ett av de vanligaste i vikingatiden), ett ringspänne, ett hängbryne, en bygelsax, en kniv, en börs, ett kärl, ett ämbar och en kista.
Brynet i Bj 845. Hildebrand, Gabriel, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0)Hanken i Bj 845. Foto Toplak, Matthias, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0)
Vet inte vad denna ring varit för något.
Ring i Bj 845. Foto Toplak, Matthias, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0)Skrin från Bj 845. Teckning Harald Faith-Ell, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0)Låshank till skrinet i Bj 845. Teckning Harald Faith-Ell, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Gravteckning av Hjalmar Stolpe, ATA.
Lästips:
Bj 845 i Samlingsdatabasen https://samlingar.shm.se/sok?type=object&institution=Historiska%20museet&query=Bj%20845&location=Birka Bj 845
I vattnet utanför Svarta jorden på Björkö, där den vikingatida staden låg hittade marinarkeologerna från Sjöhistoriskamuseet en liten drake i trä 🐉
Foto Sven Kalmring, SHM. Redigering Linda Wåhlander.
Namn på Drake på fornnordiska kan vara Dreki, Naðr, Niðhöggr, Draco. Draken från vattnet är ett litet dekorativt täljt drakhuvud som skulle kunna vara en detalj till ett lock. Den del som låser locket mot asken. Se samlingsdatabasen 🐉Fnr 3130895.
Foto Sven Kalmring, SHM.
En Drake omtalas i slutet på Völuspá, Völvans spådom, i Den Poetiska Eddan. Efter att völvan, som Oden väckt, berättat om världens undergång så sjunger hon:
Där kommer dimmans drake flygande, glitterormen nedan från Nidafjällen; och i fjäderdräkt bortför – flyger över vallen – Nidhöggs lik. Nu må hon sjunka.
Þar kemr inn dimmi dreki fljúgandi, naðr fránn neðan frá Niðafjöllum; berr sér í fjöðrum — flýgr völl yfir — Niðhöggr nái; nú mun hann søkkvask.
Draken Nidhögg kommer upp ur den dimmiga världen under Nidafjäll och flyger över vallen där liken ligger och tar dom med sig. Völvan slutar sjunga och sjunker ned i jorden igen.
Foto Sven Kalmring, SHM. Foto Sven Kalmring, SHM.Foto Sven Kalmring, SHM.Den ser till och med ut att ha ett litet öga. Närbild på foto av Sven Kalmring, SHM.
Vill du snida ett eget litet drakhuvud så är måtten: Längd 42 mm, Bredd 13 mm, Höjd 6 mm
Häromdagen fick jag se det lilla språngade textilfragmentet från Birka, D8. Jag har bara sett det i Agnes Geijers stora bok om Birkatextilierna och på Historical textiles julkalender.
Det språngade fragmentet D8 från Bj 660, 617930_HST. Foto: Linda Wåhlander.
Tyvärr har fragmentet fått fel nummer på etiketten vid något tillfälle och på 617930_HST står det Bj 666 istället för Bj 660. Så det skulle behövs ändras. Även krabbasnårsfragmentet har haft fel nummer, så det är tur att Geijer publicerade en hel del av textilierna även om det inte är alla.
Jag har tidigare skrivit om graven och Birkakrusifixet här.
Det språngade fragmentet 617930_HST.
Önskar att vi kunde göra en ny bok om Birkas textilier!
Fragmentet är nr 2 på Taf 37 i Geijer.
Fragmentet fick av Geijer tekniknummer D8 och hittades när hon tittade igenom texilierna i graven. Det satt ”limmat”, eller iallafall bevarat, vid en bit mönstervävt tyg från kvinnograven, M4. Det är numera borttaget från den mönstervävda biten och ligger i en egen låda.
Beskrivning av det mönstervävda fragmentet. Ur Geijer, Birka III.
Har försökt att läsa Geijer med google translate:
Fragment av ulltyg med brokadmönster, nära besläktat med det så kallade Krabbasnår. Bastyget är kedjerep gjord av ganska mörkt, vänsterspunnet, hårt och slätt garn. Varpen täcker helt inslaget och var troligen mörkare än den senare; Varptäthet 30, inslagstäthet 6 per cm. Munsterornamenten var brokaderade och bestod av grovt vänsterspunnet garn med ullig yta. Den del av en prydnad som från början verkar ha varit röd är välbevarad. Dessutom kan tydliga hål urskiljas från ett liknande motiv, men garnet är helt. På den smala sidan av biten, limmad på toppen, fanns ett fragment av ”språng” (D8).
Även krabbasnårsfragmentet har haft fel numrering men det är rättat nu.
Krabbasnåret kan ha varit en kudde eller en vävd mantel.
Gravens textilier
Bj 660 ligger vid gravfältet norr om Borg. Det är en kammargrav och kvinnan i graven bar en dräkt av fin kvalitet med ylle och siden med brickband och silverspiraltråd. Agnes Geijer gick igenom textilierna men allt var inte utritat på Stolpes gravplan.
Gravens textilier. Ur Geijer, Birka III.
Översättning med Google translate:
”Linneöglor i spännen, en dubbel åt sidan. Förmodligen ovanför ena spännet ”Krabbasnår” M4 och på dess kant rester av Sprang, D8. Det ena (förmodligen höger) spännet hade vänt och innehållet pressades mot kistans lock; Till en början fanns en bred sidenremsa, S4, med två sydda, smala sidenband runt nålen. Sedan ett fint ulltyg, W 20, och ett grövre, liknande ”filtens” grundväv. På den andra spännet fanns ett stycke kypert siden, S4, cirka en decimeter långt, bevarat, sammanfogat i ena änden och försiktigt kantat med en 5 mm bred rak remsa, troligen i annan färg. Detta komprimerar flera lager av tunt sidenmaterial, S2. Lösa rester av S4, ihopsatta med silverband lika med B 13-14, och spiralsilvertråd. På planen finns ett ca 25 cm långt silverband i en krökt linje ovanför huvudet, varav inget nu kan hittas.”
Så tråkigt att pannbandet tappats bort! Det är nr 2 på planen.
Gravplan för Bj 660. Teckning: Hjalmar Stolpe, ATA. Detalj av gravplanen för Bj 660. Teckning: Hjalmar Stolpe, ATA.
I lådan i textilmagasinet ligger innehållet från ena spännbucklan.
Innehållet i ena spännbucklan från Bj 660. Foto: SHM, CC BY.
Här syns bland annat en sidenögla och det är flera lager med textil.
Sidenfragment från från Bj 660. Foto: Linda Wåhlander.
Sidenfragmentet S4 är skarvat och det ser ut att vara fodrat även om det skulle kunna vara ett inre tyg (S2?) som bara bevarats mot insidan. S4 har en invikt kant med en liten sidenögla. Jag skulle behöva titta igenom Hägg! Får återkomma om det för jag är för trött ikväll.
Närbilder av det språngade fragmentet
Närbilder av det språngade fragmentet. Foto: Linda Wåhlander.
Det är tre centimeter och har 3-4 mm mellan snoddragningarna. Ena sidan ser ut som en kant.
Så vad var det språngade fragmentet?
Jag önskar att det är från ett hårnät, men det kommer vi aldrig få veta.
Språngade hårnät går tillbaka till forna Egypten och det finns i danska bronsåldersgravar. Sofia Holmer har återskapat hårnät från danska Bredmose från 370 fKr – 10 eKr.
Sofia i ett blått hårnät.
Sofias vävram för språngning.
Här syns hur trådarna vrids om varandra.
🏵️
Lite vikingakänsla med smycken från Bj 660 🙂
Völva på film. Hennes stav är ju förmodligen också i en annan grav Bj 760 men vi går på gravplanen!
Spännbucklorna ska vara P51:or men jag hade dom inte då. Skulle behöva lite mer siden och mönsterväv i dräkten 🙂 men har iallafall sidenband. Nästa sommar vill jag även ha på mig mitt språngat hårnät som jag köpt av Sofia!
Kram
Lästips
Arbman, H. 1941 & 1943. Birka I, Die Gräber: Tafl und Text. KVHAA, Stockholm.
Geijer, A.1938. Birka III, Die Textilfunde aus den Gräbern. Uppsala.
Hägg, I. 1973. Kvinnodräkten i Birka. Livplaggens rekonstruktion på grundval av det arkeologiska materialet. Uppsala.
Från vikingatiden finns de äldsta skandinaviska krucifixen, men den vikingatida smeden tolkade krucifixet lite annorlunda. Den här texten handlar om grav Bj 660 på Birka och de tre andra likadana krucifix som hittats i Danmark.
Inv. 34000, 108914_HST. Birkakrucifixet, foto Ola Myrin, SHM, CC BY.
Birkagrav bj 660: Det är en liten Jesus som är bunden istället. Han är tillverkad i silver, möjligen förgyllt, i filigran och granulering. Krucifixet dateras till 900-talets första hälft och det hade följt med en kvinna på Birka i hennes grav, grav bj 660, vilken undersöktes 1879 av Hjalmar Stolpe. I samlingsdatabasen nämns korset som ”Sveriges äldsta kristna konstverk.”
Spännbucklorna är fel, men jag har försökt sätta ihop pärlorna från graven. Foto på den ungefärliga platsen där hon blev begravd på Birka.
Kvinnan i graven hade även fått med sig en miniatyrsköld i samma teknik samt en silverpärla och ett sk. Lunulahänge, som ser ut som en halvmåne. Men de är i lite annan stil. Hon hade ovala spännbucklor till sin dräkt i ylle, linne och siden med brickvävda band till. Dessutom hade hon fått med sig en stav som tolkats som en Völvastav.
Sköldhänge i filigran från bj 660. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY. Filigranpärla från bj 660. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY.Lunulahänge från bj 660. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY. Pärlorna från bj 660. Foto: Eva Vedin, SHM, CC BY. Skärmdump från Sök i samlingarna.
Syskonkrucifixen
Aunslevkrucifixet: Ett liknade guldkors har senare hittats i sydskandinaviskt, danskt, område 2016.
Krucifixet från Aunslev, Fyn. Bild från Ladby Viking Museum.
Det nya krucifixet från Aunslev, på Fyn, i Danmark är gjort i solitt guld. Några detaljer skiljer det från Birkakrucifixet, men det ser ut, i mina ögon, att vara gjort av samma person. Fyndet gjordes av metalldetekorist Dennis Fabricius Holm, så det har ingen tydlig fyndkontext.
Kettingkrucifixet: Blev nu uppmärksammad på ett blogginlägg från Martin Rundvist som tar upp ytterligare två krucifix! Ett identifierades av Silke Eisenschmidt 2012 men grävdes upp av Jens Raben redan 1927 i en vagnsgrav i Ketting på ön Als i Danmark.
Krucifix från Ketting, Als i Danmark. Foto: aardvarchaeology.wordpress.comKetting grav 3. Ur Med hammer og kors. Foto: J. Andersen, Sønderjylland.
Kettinggraven i Ketting, grav 3, bedöms som en kvinnograv där kvinnan begravts i en vagn. Krucifixet låg intill fem glaspärlor. Till graven hörde även bland annat järnringar med torshammare på. Även Kettingraven dateras till första hälften sv 900-talet, bla annat pga ev ett beslag dekorerat i jellingstil.
Omøkrucifixet: Ett fjärde kors, som även det är trasigt har hittats i ett skattfynd med hacksilver på Omø. Skatten grävdes ned när Sven Tveskägg var kung 986–1014 och den hittades av metalldetekorist Robert Hemming Poulsen 2015. Omø ligger mellan Fyn och Zeland.
Kricifixet från Omø. Foto: aardvarchaeology.wordpress.com
Tankar:
Så två är hittade i gravar, ett i ett skattfynd och ett som lösfynd. Martin tänker att eftersom tre av korsen är nära Hedeby så kanske det kan vara platsen där de tillverkades. Se lästips för länk till hans blogg.
Metalldetektoristerna har verkligen bidragit med två arkeologiska guldkorn!
I somras blev jag tillfrågad om att vara statist på Birka för Grimfrost film om växter och läkekonst med Jens Heimdahl . Eftersom Veronica frågade och Jens var med så tackade jag ja och packade ihop lite grejer inför dagen.
Jens Heimdahl är arkeolog hos Statens Historiska Museer och mycket kunnig. Han berättade om växter och helande i både arkeologi och i äldre skriftliga källor samt visade alla växter. Filmen är på engelska, men de har varit pedagogiska och skrivit in alla växtnamn i bilden.
Speciellt spännande är att Skvattram och Odon kan ha använts i öl eller mjöd för bärsärkartillståndet ?
Jag var med som barnmorska och Ida var barnaföderska ? Vi borde ha stoppat in en kudde under hennes klänning 🙂 Möjligen har växten hjärtstilla använts i samband med barnafödande. Det växer hjärtstilla på ett ställe på Björkö, om den finns kvar där fortfarande.
Hjärtstilla
Det blev en liten pojke ?
Bolmört har hittats i en grav på Fyrkat som tillhört en vikingatida völva, en stavbärerska. Men hur bolmörten användes, om den användes, är osäkert och det kan vara farligt att prova.
Jag tog på mig smyckena från grav Bj 660, en kvinna som fått med sig en stav i graven. Även om jag inte har lika som hennes spännbucklor ännu. Jag ska nog ta och beställa det.
Det skulle vara så spännande att på riktigt få åka tillbaka i tiden och se hur det verkligen gick till, men det här var en kul dag och jag fick en god lunch på restaurang Särimner.
OBS! Uppdaterad juni 2025 med nya bilder. Jag skulle behöva uppdatera texten avsevärt. Så håll det i tanken när ni läser detta inlägg. Det har kommit mycket ny forskning sedan 2019 🌸
Försöker reda ut antalet Völvestavar på Birka… Det gick inte så superbra, men de är fler än tre…och det rör sig om fyra gravar.
Forskare som framförallt skrivit om den här typen av stavar är Niel Price och Inger Gustin. De finns på Birka och på flera håll i Skandinavien men även på tex. Isle of Mann och på andra platser i skandinaviska sammanhang. En känd stav som varit utställd länge på Historiska museet är den från graven i Klinta på Öland.
Lista på de möjliga stavarna i Birkagravar
1. Bj 660: som är borta men finns med på Stolpes ritning. Försvann redan 1943 och Arbman tror den hamnat fel och lagts i grav bj 760!
Här är den förmodade völvastaven. Den är överfångsgjuten, har en korg 45.5 cm lång.
Den förmodade staven från Bj 660 som hamnat i lådan för Bj 760. Foto Gabriel Hildebrand, SHM.
Den förmodade staven från Bj 660. Foto Sven Kalmring, SHM.
2. Bj 760a: brandgrav med stav i småbitar. 8 fragment. (På fotot är alla 12-13 st fragment med – fyndet delades 2013).
3.Bj 760b: 5 grova bitar av en möjlig stav. Fick ett eget fyndnummer 2013.
Staven från brandgrav Bj 760. Fyndnumret har delats.
4. Bj 834: 55.7 cm lång, 2.7 mm bred. Överfångsgjutna polyedrar och korghandtag.
Staven i Bj 834. Foto Helena Bonnevier, SHM.
6. Bj 845: ett 20-tal fragment.
Staven i Bj 845. Foto Linda Wåhlander.
Bilder på gravarna med stavar på Birka
Grav Bj 660:
Grav bj 660 räknas som en kammargrav för en kvinna.
Bild ur Arbman, Birka I, s. 232.
Hjalmar Stolpes gravskiss av Bj 660. ATA.
Bild av bj 660 ur Niel Price, The Viking Way 2002.
Den här staven är alltså borta men är förmodligen den som hamnat i grav 760’s låda.
Grav Bj 760:
Bj 760 är en brandgrav och i eller i gravfyllningen finns en, två eller tre stavar.
Urklipp ut Arbman, Birka I, s. 278.
Hela gravinnehållet.
De här fragmenten har delats i två grupper 2013 och kommer då troligen från två olika stavar.
Bitarna av en eller möjligen två stavar från bj 760. Foto: Sanna Stahre, SHM.
Stavbitarna bj 760. Jag vet inte vilka som delats. Foto: Gabriel Hildebradt, SHM.
Den nästan hela staven från Bj 760 med ormhuvudet som håller i staven eller så är det en tunga som kommer ut. Denna är förmodligen staven från Bj 660. Foto: Gabriel Hildebradt, SHM.
Staven bj 760. Foto: Gabriel Hildebradt, SHM.
Från den här graven finns det alltså en, två eller tre stavar. Den finaste, som kommer från gravens fyllning eller från bj 660, har en lite ormmun – även tolkad som en sjöfågelnäbb. Staven har överfångsgjutna detaljer och är i järn, brons (och med koppar – Copper alloy) .
Grav Bj 834:
Bj 834 är traditionellt sett en kammargrav för en kvinna och en man även om jag argumenterat för i bloggen (men inte forskat om det) att det är en kvinnograv med vapen.
Bild ur Arbman, Birka I, s. 306.
Hjalmar Stolpes gravteckning av Bj 834, ATA.
Bj 834. Bild från Niel Price, The Viking Way 2002.
Bj 834’s stav är bara lite trasig och saknar spetsen.
Hela gravinnehållet.
Staven från bj 834. Foton: Christer Åhlin, SHM.
Den har överfångsgjutna polyedrar och korghandtag. Spetsen är lös.
Grav Bj 845:
Bj 845 är en kammargrav för en kvinna.
Bild ur Arbman, Birka I s. 320.
Hjalmar Stolpes gravteckning av Bj 845. ATA.
Bild ur Niel Price, The Viking Way 2002 fast från Pinterest. Sökt på Völvestav. Väntar på nyupplagan av hans bok som jag beställde igår.
Teckning av Harald Faith Eli.
Staven i BJ 845 är i väldigt dåligt skick och ät nu i ett 20-tal fragment.
Staven från Bj 845 i sin låda. Foto Linda Wåhlander.
De tre lite helare stavarna i Birka i Arbman, taf 125:
Bild ur Arbman, Birka I tafeln 125.
Det finns flera tolkningar av vad dessa stavar använts till, men jag dras till att det är en nästan typ regaliestav – en blandad symbol för religiös och profan makt. Sen kan den visst ha haft en viss längd och då visa på makten över måttet, måttstaven, i en tid när den här delen av världen, vad det verkar, började få standardiserade måttangivelser. (2025 har jag nya tankar om stavarna som jag berättat på guideturer.)
Jag har just beställt Niel Prices bok, så jag får läsa i den igen och se vad för spännande saker det stod i den. Det var länge sedan jag läste.
De kan alltså även vara rituella redskap för att utför sejd, en forntida (och till viss del nutida) magi.
Jag tror i allafall inte att det var ett grillspett 🙂
Vidare så undrar jag över vilka stavar som försvunnit om de varit tillverkade i tex. trä? Det vore även kul att jämföra gravarnas innehåll lite mer.
Lästips:
Holger Arbman, 1940 & 1943. Birka I.
L. Gardela, 2009. A biography of the seiðr-staffs. Towards an archae-
ology of emotions. I: Słupecki, Leszek Paweł & Morawiec, Jakub
(red.), Between paganism and Christianity in the North. Wyd. 1.
Rzeszów: Wydawn. Uniwersytetu Rzeszowskiego.
Gustin, I. 2004. Mellan gåva och marknad, Handel, tillit och materiell
kultur under vikingatid. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.
Gustin, I. 2010. Of rods and roles. Three women in Birka’s chamber
graves. I: Theune, C. Bierman, F. Struwe, R. & Gerson, H. (red.)
Zwischen Fjorden und Steppe, 343- 354. Rahden: Marie Leidorf Gmbh.
Eldar Heide, 2006. Gand, seid og åndvind. Dr. art.-avhandling. Bergen:
Universitet i Bergen.
Eldar Heide, 2006. Spinning Seiðr. Old Norse Religion in long-term per-
spective. Origins, changes and interactions. I: Andrén, A u.a (red),vägar till Midgård 8 (Lund 2006) 164-170.
Niel Price. 2002. The viking way. Religion and war in late iron age Scan-
dinavia. Uppsala: Uppsala universitet.
Oscar Olsson, 2016. Vikingatida stavar och deras funktioner. En komparativ stidie om stavar funna i Skandinavien Kandidatuppsats. Uppsala universitet.
Rosengren, T. 2011. Kvinnan, staven och graven. En möjlig völvas grav
i Klinta, Köpingsvik sn. Öland. Magisteruppsats. Stockholm: Stock-
holms universitet.
Ibland spår jag ju folk i runor och de som vill bli spådda får fråga om nästan allting. Nu har jag varit iväg tre dagar under påsklovet och tytt runor på Vikingaliv. Det var fint och roligt och jag förundras och är tacksam.
När jag spådde på Gunnes gård för några år sedan. Foto: Malin Richardsdotter.
Jag fick godis ? i present ? ?
Har vitt kaninskinn på axlarna istället för kattskinn och en blå klänning istället för en kappa eller mantel, vilket omnämns i Erik Rödes saga i en beskrivning av den lilla völvan Torbjörg. Tror ingen völva förr i tiden hade glasögon, men dom underlättar 🙂
Mina runor har jag tillverkat av ene hemifrån. Här har jag lagt ut dem i den följd som förekommer på guldbrakteatrar, men jag behöver välja äldre futharkensidan konsekvent, då jag har båda runraderna på mina runor…
När jag använder runorna att spå med har jag bland annat en beskrivning av romaren Tacitus som förebild. Han beskriver, i sin bok Germania, något som skulle kunna vara ”att fråga runorna”, även om runorna inte arkeoligiskt hittats förrän straxt efter Tacitus, som skrev 98 e.Kr. Han kallade de de inristade tecknen för ”notae”.
Ur Germania, kap. 10: På förebådande tecken och lotter aktgiva de lika mycket som trots något annat folk. Det vanliga tillvägagångssättet vid lottning är enkelt. De sönderdela en kvist, som skurits av ett fruktbärande träd,i små stavar, och sedan dessa särskilts genom vissa tecken,strö de ut dem över ett vitt skynke helt planlöst. Sedan upplyfter, om rådfrågningen sker för det allmännas räkning, statsprästen, om den sker för enskild räkning, familjefadern själv, under bön till gudarna och höjande blicken mot himlen, tre gånger en stav i sänder, och dem som han upplyft tolkar han i enlighet med det förut inristade tecknet. Om de (lotterna) lägga hinder i vägen (för en handlings företagande), så äger ingen rådfrågning om samma sak rum samma dag; om de däremot giva sin tillåtelse, fordras ytterligare bekräftelse genom tecken. Från Tacitus.nu
Hur runorna kan tydas finns på flera sidor på nätet och i böcker, så det bästa är bara att söka själv och lära sig vad runorna heter. Jag tycker även om boken ”Vikingarnas språk” av Rune Palm. Ska skriva lite mer om det senare och även om den medeltida litteraturen och bl.a. Völvans spådom i den Poetiska Eddan, Valans spådom under lästips.
Den äldre futharken nedskriven
Det finns lite olika ordning på de äldre runornas följd, som är 24 stycken runor. Namnet ”futhark” kommer av de första runornas ordning i runraden och de ändras inte till vikingarnas runrad som används från ca 750 e. Kr. Runraden på Kylverstenen från Gotland är tex. lite annorlunda än den på Vadstenabrakteaten. Det är alltså lite som om vi skulle kasta om ordningen på alfabetet.
På Kylversten bl.a. slutar runraden med ägorunan Odal. Den lilla ”granen” efter är förmodligen en lönnruna, sk. kvistruna. Det kan även vara Tyr runan upprepad, men det är olika antal streck på var sida. Kylverstenen är daterad till 400-talet och finns utställd på Historiska museet och jag önskar att den stod i en monter lite mer skyddad. Gravhällen hade runsidanvänd inåt i graven och kankse ordet ”sueus” hade någom magisk innebörd eftersom den kan läsas från båda hållen.
Kylverstenen, G88, som var en gotländsk gravhäll. Vet inte vem som fotat.
Runraden på Kylverstenen.
Vadstenabrakteaten, Ög 178, har förutom hela äldre runraden även inskriften ’tuwatuwa’. Foto: Ulf Bruxe, SHM.
Vadstenabrakteaten är i guld, av c-typ och dateras till folkvandringstid, dvs. ca 400-550 e.Kr. Och tydligen dateras brakteaten till 450-550 e. Kr. En annan brakteat, Mariedamm-brakteaten, Nä 10, har slagits med samma stamp!
Undrar just vem eller vad ’tuwatuwa’ var ? om det är en person eller en magisk ramsa?
Jag gillar följden på futharken på brakteater, där ”Dagaz” är på slutet – det är som att det blir gryning och insikten har kommit!
Renritning av runtexten på Vadstenabrakteaten (wikipedia).
Vadstenabrakteaten stals 1938 från Historiska museet, så jag undrar vad Ulf Bruxe fotograferat – det står om en kopia som kommit in? Hm…?
Ytterligare en brakteat har futharken på sig. Det är ”Grumpan-brakteaten”, Vg 207. Den hittades tillsammans med flera andra föremål aom lagts ned tillsammans och hittades som en depå, se bild nedan fnr. 14392. Brakteaten går att se på Historiska museet i utställningen Forntider, i samma rum som Kylverstenen.
Grumpanbrakteaten, Vg 207, på Historiska. Foto: Ulf Bruxe, SHM.
Grumpanbrakteaten, Vg 207. Foto: Christer Hamp, 2009 se lästips.
Ytterligare foto på Grumpanbrakteaten nere i hörnet. Foto: Karl Axel Lindwall, SHM.
Utöver dessa brakteatrar finns även ett spänne med nästan hela runraden på från Charnay, Charnay fibula, Burgundy.
Charnayfibulan dateras till mitten (eller senare delen) av 500-talet och den saknar de fyra sista runorna i runraden.
Det finns alltså hela runalfabetet kvar ändå på några föremål och det är härligt att det finns så mycket på nätet nu för tiden, även av de skriftliga källorna och äldre forskning. Men helt lätt är det inte att hitta allt. Ska fortsätta med var runorna i den äldre futharken heter och betyder men en sida som är fin är ”Uffes smedja” och det finns massor redan på nätet!
Från gårkvällens Kulturnatt på Historiska.
Kram
Lästips:
Läslistan skulle kunna bli hur lång som helst…
Oscar Montelius, 1903. ”Vadstena-brakteaten” och en nyfunnen guldbrakteat präglad med samma stamp. Fornvännen1, s. 145-150 här.
.jpg#mw-jump-to-license){kind=link}