Igår gick iväg på kvällen och tecknade kroki. Det var jättekul och jättejobbigt samtidigt. Jag har inte varit där tidigare och jag var redan trött när jag kom dit.
Det var inte fullt i rummet och det fanns stativ och plattor och jag hade med mig ett gammal block jag haft sedan Allan var kanske två år! Det visade sig vara fullt av saker han ritat som jag inte såg när jag tog med mig blocket 😂 Så jag fick tränga ihop några positioner på slutet.
Jag hade med mig kolpennor och kolpinnar. Det fanns en lärare där som gick runt och tittade och gav tips. Hon gav mig tips om att mäta med pennan. Hon såg att jag hade problem när modellen låg på golvet! Går jag dit igen så ska jag prova det när det är någon position jag inte direkt gillar.
Modellen var jätteduktig på att vara still.
Så här följer kvällens krokier i ordning. Har tagit bort vissa för lite censur…
Modellen hade en manbun och rakat hår på sidorna av huvudet, vilket först var lite svårt. De flesta var 5 min medan några var 2 min. Sista var 3 minuter.
5 min5 min5 min5 min?2 min Virabadrasana II2 min kolpinne2 min kolpinne5 min – nog min favorit 😂 5 min kolpinne och byte till penna5 min5 minBlocket började ta slut. 5 min varav en i Urvda Mucha Svanasana! Började bli trött. Vill öva mer på händer och fötter.Sista 3 min. Modellen sa att han låtsades hålla i ett paraply.
Jag är så glad att jag släpade mig dit. Det var trevliga de jag pratade med och jag hoppas jag går fler gånger.
Forntida funderingar: använde vikingarna slunga? I Svarta jorden och i några gravar samt i Garnisonen har det hittats små runda stenar – kulor! Kan de ha varit tänkta som små projektiler?
Liten stenkula från Svarta jordens hamnområde. Undersökt av Sven Kalmring. Fnr 3323355. Foto: Anton Seiler, SHM (CC BY 4.0).
En handslunga är ett projektilvapen som sedan urminnes tider använts för att jaga småvilt och fågel och den kan även användas i strid.
Slunga. Bild: www.motherearthnews.com.
En handslunga är gjord som en liten vikt öppen påse med snöre/läderrem i var ända som slungas runt med en kula i. Ena snöret har en ögla och den andra en knut eller liknande. När du snurrar slungan och sen släpper sidan med knuten så flyger kulan iväg mot målet! Det är ett sätt att förlänga hur långt du kan kasta något och med högre fart – och det kräver träning!
Den mest kända slungan kanske är den som David använde när han svingade iväg en stor sten och dödade Goliat. Slungan omnämns fortfarande på 1600-talet i Europa som ett vapen i armén. När andra vapen som pistoler och gevär uppfanns så blev slungan ”ett fattigmansvapen”.
Så hur ser det ut i vikingatiden? Jo, bland lädermaterialet från vikingatida Hedeby finns två ovala läderbitar med hål i ändarna och skåror längs med lädret som är möjliga slungpåsar (Unearthing Hedeby)! Dessutom finns en broderad fågeljägare på Bayeuxtapeten som just släppt iväg sin projektil!
Man med slunga från Bayeuxtapetens nedre bildserie. Ur Unearting Hedeby, s 570.
Med andra ord så ja, jag tror på den slungande vikingajägaren och slungkrigaren! Men de kan ju även ha spelat kula eller varit symboler i gravarna för uppståndelseägg, vilket också är en tolkning som förekommer.
Uppdatering: Fick just veta att på Gotland så förekommer de i barn- och kvinnogravar mest. Tack Moa! Ska kolla vilka som begravds med lika små kulor i Birka.
Uppdatering: Lars Jensen skrev svar, på Birkainlägget jag gjorde på facebook, att de har många ”slings” i Hedeby.
Slunkastaren i färg från Bayeuxtapeten. Bild: www.bayeuxmuseum.com.
Tack Sven Kalmring för att jag får fråga allt möjligt!
Uppdatering:
Slunga från Nationalmuseet i Dublin från LanMil.
Fick en bild från LAnMil på en slunga från Nationalmuseet på Irland i Dublin 👌
Uppdatering:
Grav 968. Nr 16 kan vara föremål i en börs där stenarna låg. Teckning: Hjalmar Stolpe, ATA.De här kommer från Bj 968, F635106_HST. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM (CC BY 4.0).
De här tre stenarna kommer från kvinnograv Bj 968 i Birka.e
Rund pyritboll 114 g, från Bj 543. Teckning: Harald Faith-Ell. Kanmargrav Bj 543 där ”bollen” verkar vara 0 på ritningen. Teckning Hjalmar Stolpe, ATA.
Så åtminstone två gravar är kvinnogravar. Undar ju just vad de symboliserar. Vad det är olika symbolik för de små stenarna.
Lästips:
Kurt Schietzel, 2022. Unearthing Hedeby. Wachholtz Verlag GmbH, s. 570.
https://www.bayeuxmuseum.com/en/the-bayeux-tapestry/discover-the-bayeux-tapestry/explore-online/#termsofuse Official Bayeux Tapestry digital representation · Eleventh century Credentials: City of Bayeux, DRAC Normandie, University of Caen Normandie, CNRS, ENSICAEN ; Pictures: 2017 – La Fabrique de patrimoines en Normandie.
Igår lyssnade vi på ett föredrag med arkeogenetikern Anders Götherström som gavs av @historiska. Ämnet var vikingatida DNA och vi fick en kort bakgrund och lite olika info om DNA. Vi får som bekant vår genetik från våra föräldrar. I allafall mestadels än så länge…
För känsliga för bilder på kvarlevor så kommer här en varning. Jag har fotat Krigarkvinnans tänder och ben.
Bj 581. Gravskiss av Hjalmar Stolpe. Hämtad från SHMs databas men fixad av mig. Kvarlevorna från Bj 581. Foto: Myrin, Ola. Historiska museet/SHM, (CC BY 4.0)
Helst vill hans team av forskare ta prover på tänderna för både DNA och spårämnesanalys, som strontioum, eller på det lilla benet i öronen, som är väldigt kompakt. Men andra ben går också bra, även om det inte alltid finns DNA kvar. Birka har dåliga DNA-förhållanden! De tittade förut först på mitokondriern och på senare tid även på kärn-DNA. Kall permafrost är toppen medans värmen i Konungarnas dal i Egypten förstört DNA.
Undre käken för personen i Bj 581. Foto Linda Wåhlander.
Götherström hade kvinnan i grav Bj 581 som studie och vi fick veta att den första undersökningen gjordes för att ta reda på om hon var en man eller en kvinna då benen, osteologiskt visat sig vara en kvinna. Benen visade sig ha två X-kromosomer. Sen tittade de lite mer jämförande med kärn-DNA, men det är inte så bra bevarat och hon kommer troligast från Skandinavien med en möjlighet även för Brittiska öarna.
Märkningen av varje ben av Hjalmar Stolpe. Foto Linda Wåhlander.Kvarlevorna från personen i Bj 581. Foto Linda Wåhlander. Hjalmar Stolpes gravteckning från SHM men med lite fix av mig.
Så kan vi vara släkt med henne? frågade en i publiken. Anders berättade att all data de får fram hamnar i gendatabaser för den som vill kolla upp genetiskt släktskap. Det är ca 12 generationer från vikingatiden (750-1050) och ca 500 generationer av människor i det som nu är Sverige (vad vi förstod det som). När jag googlade så fick jag svaret från My Heritage att det är ca 30-40 generationer bakåt i tiden till Vikingatiden.
Ninna som Bj 581. Foto Tallee Savage för vår utställning och bok.
Och någon kvinna födde ju Bj 581 och någon var hennes pappa, men vi vet inte om hon själv fick några barn. Vet inte ens om de undersökt det. Men släktingar till henne borde finnas även om vi nu bara ser rester av vissa gener. Det är tydligen lättast att se släktskap bara några generationer bakåt.
Det finns såklart massor att fundera över kring gener, etnicitet, rörlighet mellan olika områden under vikingatiden och släktskapsband eller lojalitetsband över långa avstånd. Ett vet vi – Kvinnan i grav Bj 581 levde en gång i tiden! Och hon blev begravd tillsammans med två hästar på en plats, som då var full av liv, på ön vi idag kallar Björkö 🌸 i en tid arkeologer innan oss döpt till Vikingatiden.
Från Birkas gravar kommer mängder av textilier av olika slag. Ett sorts tyg är inte så omskrivet men det är en spännande sorts väv. Det är ulltofsar i olika vinröda och blå nyanser som är invävt i en enkel väv och resultatet var en yta med långa, ospumna ulltofsar. Textilen kommer från kammargrav Bj 750, som innehöll en man, en kvinna och ett barn. Det är numera två fyndnummer – 616513_HST och 3009392 men de har delvis samma foton. Så om du söker på 3009392 så får du upp båda.
Ny platta för textilen av Amica Sundström. Ull i olika rödbruna, vinröda och blå nya ser från Birkagrav Bj 750. Fynd nr 3009392. Foto: Ola Myrin, SHM CC BY.Den äldre, ursprunliga förvaringen av textilierna. Fyndnummer 616513_HST. Foto: Anställd, SHM, CC BY.
Ull var ju bäst, tillsammans med päls, så bra för kalla vintrar. När jag såg de här fragmenten först så trodde jag att det var fårskinn som på ett eller annat sätt legat runt den döde personen, men det verkar alltså ha varit ett invävda i en bottenväv.
Bottenväven i närbild
Detaljfoto av grundväven. Foto: Amica Sundström, SHM, CC BY.Väven i botten. Föremålsnummer 3009392. Foto: Amica Sundström, SHM, CC BY.
Resultatet om du tex väver en mantel blir som en fårfäll men utan skinnet! Den borde ha torka lättare än om du har en päls som blir blöt och stel! Helt enkelt som en långhårig ryamatta-mantel 👌Men det kan också vävas som långa band att ha som kantning på en jacka eller kappa.
Färgerna i närbild
Amica fotade ullfärgerna med sin telefon med ett förstoringsglas som hon satte över telefonlinsen.
Gamla lådan. Föremålsnummer 3009392. Foto: Amica Sundström, SHM, CC BY.Föremålsnummer 3009392. Foto: Amica Sundström, SHM, CC BY.Föremålsnummer 3009392. Foto: Amica Sundström, SHM, CC BY.
Det finns flera ”feldr” i en källorna – gráfeldr, stuttfeldr, rauðfeldr. Undrar om det är det här som menas?
Vararfeldr?
Vi vet inte exakt vad just väven i Bj 750 har använts till, men den kan ha ingått i en vararfeldr – vilket är en raggig ullmantel som nämns i fornnordiska källor. Det skulle också ha kunnat varit del av en filt, en bård på en klappenrock, som ett Hedebyfynd, eller kanske en huvudbonad?
Ser ut att vara material från ovansidan av spännbuckla. Föremål 616512_HST. Foto: Anställd, SHM, CC BY.
Textil som var stor och i flera lager som låg i eller ovanpå spännbucklor togs ofta av och lades separat. Den här biten ser ut att vara från ovansidan av en spännbuckla pga av de gröna ”prickarna”. Det står inget i samlingsdatabasen, så jag vet inte säkert. Men det syns att ”fällen” varit i kontakt med metall här och det är så som organiskt material oftast bevarad – i kontakt med silver eller kopparlegeringar. I så fall ligger grundväven närmast spännbucklans yta och fällen utanför!
Så kvinnan i graven kan ha haft ett färggrannt ullplagg om axlarna som hängde ned över spännbucklorna. Var det en kantning på en kappa eller en hel ryamantel?
Källtext för Vararfeldr
Ur Harðar saga ok Hólmverja
🇮🇸13. Geirr drap féhirði Gunnhildar dróttningar
Haraldr konungr gráfeldr réð þá fyrir Nóregi. Þeir leituðu sér skjótt skemmuvistar ok fengu þat með umgengi Brynjólfs, því at hann gerði við þá allt it bezta.
Þat var einn dag, er Brynjólfr var riðinn upp á land, at Geirr gekk einn samt heiman. Hann hafði vararfeld yfir sér. Geirr sér þá, hvar flokkr manna fór, ok var einn af þeim í blári kápu. Þeir finnast skjótt. Spyrja þeir hann at nafni. Geirr segir til it sanna ok spyrr, hverir þeir eru. Sá kveðst Arnþórr heita, er fyrir þeim var, ok vera féhirðir Gunnhildar konungamóður. Þeir föluðu at Geir feldinn, en hann vildi eigi selja. Þá greip einn af honum feldinn. Geirr stóð eftir ok helt á sverði. Þeir hlógu þá fast ok göbbuðu hann ok sögðu, at landi hefði eigi fast haldit feldinum. Hann reiddist þá hvártveggja, gabbi þeira, enda missa feldinn. Þrífr hann þá í feldinn ok hnykkjast þeir um nökkura stund. Arnþórr seilist þá til feldarins ok ætlar at hnykkja af honum. Í því brá Geirr sverði ok hjó á hönd Arnþóri fyrir ofan olboga, svá at af tók. Náði hann þá feldinum ok fór heim síðan, því at þeim varð bilt við hann. Eftir varð honum umgerðin. Þeir tóku til Arnþórs, því at hann mæddi blóðrás.
Hörðr spurði, er Geirr kom heim, hví blóð væri á sverði hans. Geirr sagði sem farit hafði. Hörðr svarar: „Slíkt lá til sem þú gerðir at. Mun nú eigi duga atgerðalaust.“
Svensk översättning med Chat GTP, för det fanns ingen översättning av texten på Heimskringla.no. Så jag vet inte hur exakt det är:
🇸🇪13. Geirr dödar Gunnhilds skattvaktare
Kung Harald Gråfäll styrde då över Norge. De sökte sig snart till ett ställe där de kunde vistas och fick det genom Brynjolfs umgänge, eftersom han behandlade dem på bästa sätt i allt.
En dag, när Brynjolf hade ridit upp i land, gick Geirr ensam hemifrån. Han hade en pälsmantel över sig. Geirr fick då se hur en skara män kom gående, och en av dem bar en blå kappa. De möttes snart. De frågade honom om hans namn. Geirr sade sitt rätta namn och frågade i sin tur vilka de var. Den som gick främst sade sig heta Arnþórr och vara Gunnhild, kungamoderns, skattvaktare. De bjöd Geirr köpa pälsen, men han ville inte sälja den. Då grep en av dem tag i pälsen. Geirr stod kvar och höll i sitt svärd. De skrattade då högt och hånade honom och sade att landsmannen inte höll fast vid sin päls. Då blev han vred, både över deras hån och över att mista pälsen. Han grep då tag i pälsen, och de slet i den en stund. Arnþórr sträckte sig då efter pälsen och tänkte rycka loss den från honom. I det ögonblicket drog Geirr sitt svärd och högg Arnþórr i handen ovanför armbågen, så att den höggs av. Då fick han tillbaka pälsen och gick sedan hem, eftersom de blev rädda för honom. Efter honom låg striden kvar. De tog hand om Arnþórr, eftersom han förblödde.
När Geirr kom hem frågade Hörðr varför det var blod på hans svärd. Geirr berättade hur det hade gått till. Hörðr svarade:
”Omständigheterna var sådana att du gjorde rätt. Men nu duger det inte längre att förhålla sig passiv.”
Texten visar tydligt hur eftertraktad en vararfeldr päls kunde vara!
1998 grävde jag som student i Garnisonen på Birka.
Foto på mig men jag minns inte vem som tog det. Det var med min kamera och med svartvit film iallafall.
Här är ett foto med mig som skugga. Jag har fotat mig själv som skugga emellanåt så länge jag kan minnas 🙂
Svinbeten syns precis utanför väggen vid sidan av rampen upp till huset. Linda Wåhlander.
I min ruta vid huseväggen och rampen upp till Krigarhuset dök det upp en stor vildsvinbete.
Foto på svinbeten. Linda Wåhlander.
Svinbeten passar symboliskt passar in i Krigarnas hus! För i den fornnordiska världen var vildsvinet viktigt på flera sätt. Freja red på sin magiska galt Hildisvíni, vilket betyder ”stridssvinet”. Gjorde en AI-bild och det är så konstigt att det går så fort. Den första blev konstig, men den här fick iallafall ett bra vildsvin! Behöver börja teckna mer fantasy så jag kan komma runt AI- som gör allt på några sekunder men också inte alls som jag vill ha det.
Av mig promptad AI-promtografi av Freja på Hildisíni. 20251221.
Frejas bror Frej hade den legendariska galten Gyllenborste, med borst av guld som lyste upp mörkret🌟Han red på sin galt till Balders begravning.
Promptat en AI-bild av Frej på Gulleborts med Barlders begravning i bakgrunden. 20251220.
Så är detta en helt vanlig svinbete från ett jakt- och matdjur? Eller har vi hittat ytterligare spår kopplade till gudar och ritualer i Krigarnas hus?
I en garnisonsmiljö som Birka, full av krigare men också från spår av ritualer, kan vildsvinet haft en roll som var mer än bara mat! För under jólablot skulle svinborst offras! Och under svärandet av eder (heitstrenging), enligt Kvädet om Helge Hjorvardsson, skulle du lägga handen på ett svin – på sonargọltur till drickandet av bragebägaren.
Så firade vikingarna Jól i Krigarhuset med vildsvinsskinka och eder? Och offrade dom vildsvinsborst, som ”lyste upp mörkret”, under den mörkaste tiden på året för att ljuset skulle komma tillbaka igen?
Julen var en festtid vid midvintertiden. I de isländska källor är Ýlir 2 1/2 månad kring vintersolståndet. Hur såg det ut och vad hände egentligen i Krigarnas hus för 1100 år sedan? Uppenbarade sig gudarna? Kom Oden som Jólnir och mottog offer?
Lästips:
Britt-Mari Näsström, 1995. Freyja, the Great Goddess of the North.
I Garnisonen, inne i det som vi idag kallar Krigarnas hus, hittades det 1934 delar av vad som tolkas som en vaxtavla av horn. Det är ett fantastiskt fynd som gjordes på övre terrassen, i schakt 2, under Arbmans och Arwidssons grävning.
Platsen gick vid tiden för grävningen 1934 under namnet ”Likbränningsplatsen”.
Det är en vaxtavla som alltså hittades inne i krigarnas hus! Den har karvats fram ur ett horn vars taggar blivit djurhuvuden. Det år som en orm som slingrar sig runt och biter sig i svansen 🐍
Jag antar att det är karvat ur ett litet älghorn. Eller kan det vara från ett stort renhorn med tillräkligt stor platt del?
Lena Holmquist har skrivit om vaxtavlan i Fornvännen 2023 och under sina grävningar i Garnisonen hittades även en stylus i järn.
Tolkning av delarna av Lena Holmquist och illustrerad av Francisca Sieurin-Lönnqvist. Ur Holmquist 2023.
Tillsammans med illustratören Francisca Sieurin-Lönnqvist gjorde hon en rekonstruktion av hur hon tänker sig att vaxtavlan en gång såg ut, innan den blev förvriden av eld och tiden.
Stylusen av järn funnen 1998. Foto Hans Ahlgren, ur Holmquist 2023.
Den platta delen på stylusen användes för att släta ut vaxet medan du skriver med den spetsiga delen. Den här hittades på det lägsta golvet i Krigranas hus. Den är 15 cm lång och huvudet är 3 cm som bredast!
Garnisonens terrasser och Krigarnas hus. Ur Holmquist 2023.
Undrar vad som en gång skrevs på den i eldens ljus där inne i det stora huset fyllt av vapen, krigare och rök!
✍️
Lästips:
Lena Holmquist, 2023. Finds of writing equipment from Birka’s Garrison, I: Fornvännen, ISSN 0015-7813, E-ISSN 1404-9430, Vol. 118, nr 1, s. 16-31.
Hjalmar Stolpe grävde på 1800-talet på den plats vi idag kallar Garnisonen.
Han hittade så många olika saker att han först trodde det var platsen där Birkas döda kremerades. Han grävde en stor grop i den yta som senare visade sig vara ett hus med andra hus under.
Liten, nitad ringbrynjering tecknad av Harald Faith-Ell.
Här kommer lite föremål från hans grävning som fotograferats av Ny Björn Gustafsson för ett antal år sedan.
Fragment av doppsko. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Bronsring. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Möjligen del av ett timglaskoger. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Bronsbeslag. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).
Del av ett liknande beslag hittades även under Holger Arbmans och Greta Arwidssons grävning 1934.
Upphängningsring till vapenknivskida. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Sölja i brons till bälte med fina linjer. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Hjärtformade bältebeslag av brons. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Undersidan av de hjärtformade beslagen. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Kamfragment av enkelkammar. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Litet hängbryne med en bronsring till upphängning. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Bronsnyckel med tre x3 falkar. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Bronsarmbygel. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Lamellpansarfragment. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Halv, bränd karneolpärla. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Kantbeslag i brons som ser ut att vara brännförgyllt. Fnr. 449257_HST. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Delar av en bronsskål. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Del av en nyckel i gripdjurstil. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Ringbrynjeringar av järn. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Spjut med holk. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Lerklining från husvägg. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Sölja till bälte, remsölja. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Bränd flinta. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Klinknagel av järn. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Tångepilspets. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Lamellpansar. Fnr 449491_HST. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).Mycket osäker bestämd till fil. Fnr 449519_HST. Foto: Ny Björn Gustafsson, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0).
Det här är några av föremålen med variation. Det finns några fler pärlor, men inte så många smycken. Det finns också många knivar.
Ibland letar jag efter saker lite random och ikväll hittade jag ett romerskt bronsmynt hittat i Svarta jorden.
Mynt 4 as från my therre Constantius II. 206675_KMK. Foto: Eeva Jonsson, EKM.
Det är från myntherre Constantuis II – en kejsare i skuggan av sin berömda far!
Det här lilla bronsmyntet i valören 4 as, asses i plural…, präglades under kejsaren Constantius II, som regerade över Romarriket mellan 337 och 361 e.Kr. Han var son till Konstantin den store och Fausta Flavia Maxima.
Mynt 4 as från my therre Constantius II. 206675_KMK. Foto: Eeva Jonsson, EKM.
Konstantin den store, den kejsare som gjorde kristendomen tillåten i Romarriket. När Konstantin dog år 337 delades riket mellan hans tre söner, och Constantius fick styra över den östra delen – det område som senare skulle bli Bysans. Religiöst försökte Constantius II stärka kristendomen, men han stödde en mer kompromissinriktad form av tro – arianismen – vilket orsakade konflikter med den växande kyrkan i Rom.
Myntet hittades år 1990 under Björn Ambrosianis utgrävningar i Svarta jorden, mitt i den vikingatida staden Birka. Fyndet kom från ruta 1109, tillsammans med bland annat ben från 🐀 och 🐸 !
Myntet förvaras idag hos Kungliga Myntkabinettet och har inventarienummer 206675_KMK. 📸 Foto: Eeva Jonsson, EKM
