Jag letade nålhus i ben från vikingatiden men skrev inte in tidsålder så det fulaste nålhuset jag sett dök upp. Hu!
Det är 11 små nålar i, troligen till en huvudduk. Troligen har de suttit i huvudduken till en nunna i Vadsten kloster, men när? Dateringen är 1100-2020!
Vad tycker ni – vill ni börja spara era huvudduksnålar i rörben?
Hösthälsning, Linda
Nu har mina spännbucklor tlill Bj 515 kommit. Det är egentligen inte klokt att jag samlar på spännbucklor 🙂 Men åh andra sidan så vet jag att jag inte är ensam om det 🙂 har många människor olika hobbies som de lägger ned mycket möda på. Lite som att samla fotbollskort… 🤩
Förut har jag samlat på Birkasaker lite random och inte haft någon direkt plan. Det första halsbandet jag samlade på var Bj 632 och först nu har David gjort de smycken till mig som jag inte har. Min första hela grav jag började samla på var Bj 1084.
Det har tagit lång tid att få ihop de här sakerna från Bj 515, en 800-talsgrav. Det första jag köpte var det lilla rundspännet. Fast jag hade länge ringen fast med en karneol som vardagsring. Jag saknar fortfarande några av pärlorna, men det får ta sin tid 🙂 Jag är så glad över spännbucklorna som David Lecocq Claude har gjort åt mig. Nålarna är toppen!
Spännbucklorna är enkelskaliga och på baksidan sitter det fast några pärlor. Jag har inte tidigare lagt märke till de fyra svärden/korsen på spännena. Vad betyder dom? Det är en av anledningarna till att jag tycker om återskapande. Plötsligt får man gå på djupet med tolkningar och funderingar för att kunna göra föremålen eller dräkterna. Det blir inte bara ytan av att ”ja de hade spännbucklor”. Det blir nödvändigt att verkligen titta och förstå. Och ibland experimentera 🙂
En bärring av bronstråd, 556247_HST, vet jag inte hur den ser ut.
Nålhuset fick jag nyligen tag på. Det är så fint. Originalet är inte i så bra skick, men det går att förstå hur det en gång såg ut.
Den här ringen var jag ju för länge sedan med och skrev en artikel om och det blev halabaloo nästan överallt. Det var intressant att vara med om. Det finns mycket att skriva om även fast att Birkagravarna grävdes ut för runt hundrafyrtio år sedan!
Det jag nu behöver göra är att sy specifika klädesplagg för de olika dräkterna. Framförallt vill jag göra en goffrerad särk, men det sitter långt inne att sy till mig själv ibland. Men det kanske kan bli ett vinterprojekt 🤓
Det finns inte så mycket bilder på textilerna från Bj 515.
Det stora kypertfragmentet är en W37, 1090086_HST, kommer förmodligen från ovansidan av höger spännbuckla och det är blått och ska synas på Stolpes gravplan. Det låg i två lager och det finns inga vävkanter eller fållar bevarade.
Litet textilfragment 556266_HST.
Det finns även lite textil på det lilla spännet 556259_HST, men det nämner inte Hägg.
Det finns textil på bygelsaxen – ett slätt relativt fint linne som Hägg förmodar är från särken. Men om det är en hängselkjol emellan så borde det ju inte vara tyg från särken…
I ena spännbucklan finns det textil kvar vid nålen 145058_HST och då även ett tunnt tyg linande det som funns på bygelsaxen. Den andra spännbucklan med pärlorna har textilavtryck 145057_HST. Hägg tar inte upp spännbucklorna i samband med hängselkjolen i sin bok, i texten, men vi får förmoda att kvinnan bar en hängselkjol. Däremot har hon med den bland teckningarna. Och här har det ritats in tre öglor mot nålfästet och två öglor mot nålspetsen. Åtminstone i ena spännbucklan. De två lagren linne är de från sax och vid nålen på en spännbucklan.
Tänk om det är en hängselkjol och sen ett förkläde med öglor framtill. Det likarmade spännet har också öglor bevarade.
Det finns linnetextil på var sida av nålen i det likarnade spännet, 363884_HST, och Hägg skriver att det är linneöglor som dras åt motsatta sidor. Det innebär att de kan vara öglor på en kappa eller en mantel/sjal. Hägg tror på ett livplagg, dvs kappa, så öglorna och spännet hjälper till att hålla ihop dräkten på ett skonsamt vis för tyget.
Så vad för sorts dräkt behöver jag?
Det är inga dekorationer i den här graven, men jag undrar vad det lilla tygfragmentet är och om det går att se vad som är bakom det lilla rundspännet.
PS.
Från Svarta jorden på Björkö, det vikingatida Birka, så har det kommit fram många delar av gjutformafragment av just typen P27B. Eftersom det inte finns så många från gravarna så är det möjligt att de gravarna ligger orörda ❤️
DS.
Med vänlig hälsning, Linda
Innan semestern blev jag intervjuad i podden Oglömt om den tatueringsfestival som jag var med på på Birkamuseet i maj. Jag tatuerade mig hos Colin Dale och Frag.
Inför poddintervjun med Li Kolker på Historiska museet, som hon gör tillsammans med Moa Svan på Södertörns högskola, så skrev jag ned några stolpar till källor samt mina funderingar kring forntida tatueringar. Helena Meyer var också med och hon kommer snart ut med en bok om tatueringar.
Så håll tillgodo. Det här är inte en vetenskaplig text men jag har fått frågor om podden och tänkte att det är lika bra att jag delar med mig av det jag hittade på kort varsel. Jag har kopierat engelska texter för enkelhetens skull om det ändå ska översättas till engelska. Litteraturtips finns i slutet och det finns en hel bok som jag inte fått tag på ännu.
Frågor jag fick inför intervjun:
Personligen tror jag på att de var tatuerade. Det finns inte så mycket att gå på med det finns en skriftlig källa, plus möjliga andra källor. Vikingarna verkar ha känt något sorts Horror vacui – de dekorerade allt möjligt så varför inte huden? Det finns även små silverfigurer med ränder i ansiktet… De ristade i sten – varför inte rista på kroppen också? Fast det är klart, det finns inte jättemycket broderier bevarade på kläder.
Den skriftliga källan som beskriver rusernas hud är den arabiske diplomaten Ibn Fadlan som mötte skandinaver längs med Volga 921/22.
Ibn Fadlan skrev att de var långa och ståtliga som dadelpalmer, skitiga men med mönster på kroppen från tårna till halsen i gröna linjer, växter och annat.
“I have never seen more perfect physiques than theirs – they are like palm trees, are fair and reddish, and do not wear the tunic or the caftan. The man wears a cloak with which he covers one half of his body, leaving one of his arms uncovered. Every one of them carries an axe, a sword and a dagger and all of that which we have mentioned never parts from him. Their swords are Frankish, with broad, ridged blades. Each man, from the tip of his toes to his neck, is covered in dark lines: trees, pictures and such like.” (Hraundal 2013, se litteraturtips nedan).
Att de har dekorerade kroppar får vi tro på om vi tror på annat som Ibn Fadlan rapporterade. Äldre tatueringar blir lite gröna. Men det finns de som föreslagit att det istället är målade mönster. Kanske kunde de måla sig med tex vejdefärg.
Uppdatering: har hittat en blogg som tar upp översättningar av Ibn Fadlan och som påpekar att det inte är säkert att det är dekorerade människor det rör sig om utan att det istället handlar om svärden. Men jag håller mig ändå till Hraundals översättning än så länge.
Motiv fanns på trä, textil, läder, ben och horn mm. Det var en bildvärld som berättade historier och de verkar ha tyckt om symmetrisk asymmetri, vilket även Liviano Pezzoli som höll föredraget under tatueringsfestivalen tog upp. Ofta dekorerade de motiv som växter, djur, människor, slingor, ormar, uppbrutna former, magiska mönster och runor.
De här källorna handlar inte direkt om tatueringar, men de är intressanta ändå.
I sången om Sigdrifva nämns ristande på handens bak och i handen. Ska dessa hjälprunor ses som tatuering eller i varje fall märkning?
7. Ölrunor skall du kunna
om du vill, att annans hustru
ej sviker dig, då säker du tror dig.
På hornet skall du rista dem
och på handens bak
och märka på nageln Naud.
9. Hjälprunor skall du kunna,
om du hjälpa vill,
och lösa livsfrukt från kvinnor.
I handen skall du dem rista
och om handlederna spänna
och bedja diserna giva dig hjälp.
Ægishjálmr/Ægishjálmur nämns med sitt namn i den Poetiska Eddan, i Fàfnirsmàl och i Völsungasagan.
Enligt Asatrosamfundets sida: ”Ægishjálmr / Ægishjálmur eller Skräckhjälmen, som etymologiskt betyder hjälm av Ægir som betyder skräck/terror. Ægir/Ägir är också namnet på havens Gud. Vanligtvis definierat den som Skräckhjälm och hänvisning till det förekommer i den Poetiska Eddan och i Völsunga saga.”
The Helm of Awe or Helm of Terror (Icelandic: Ægishjálmur, Old Norse Œgishjalmr) is an object in Norse mythology relating to the hoard protected by the worm Fáfnir and subsequently the name of a modern Icelandic magical stave (Wikipedia).
Ægishjálmr från det isländska manuskriptet Galdrabók från 1550-1650.
Old Norse text
Fáfnir kvað:
16. Ӯgishjalm bar ek of alda sonum,
meðan ek of menjum lák;
einn rammari hugðumk öllum vera,
fannk-a ek svá marga mögu.”
Sigurðr kvað:
17. Ӯgishjalmr bergr einungi,
hvar skulu vreiðir vega;
þá þat finnr, er með fleirum kemr,
at engi er einna hvatastr.”
”Inn fráni ormr, þú gerðir fræs mikla
ok galzt harðan hug;
heift at meiri verðr hölða sonum,
at þann hjalm hafi.”
Svensk översättning, Erik Brate:
Favner sade:
16. Skräckhjälm jag bar
att skrämma människor,
så länge jag på smyckena låg.
Allra starkast vara
av alla jag trodde mig,
hur många män jag än fann.”
Sigurd sade:
17. “Skräckhjälm skänker
ej skydd åt någon,
där vreda vapen skifta.
Då han märker,
när bland modiga han kommer,
att ingen är djärv framför alla.
Bellows translation
Fafnir spake:
The fear-helm I wore to afright mankind,
While guarding my gold I lay;
Mightier seemed I than any man,
For a fiercer never I found.
Sigurth spake:
”The fear-helm surely no man shields
When he faces a valiant foe;
Oft one finds, when the foe he meets,
That he is not the bravest of all.”
In the next stanzas of the poem, Sigurð refers to the helm again:
”Glittering worm, thy hissing was great, And hard didst show thy heart; But hatred more | have the sons of men For him who owns the helm.”
Men var det en tatuering – en symbol? Eller ett föremål?
I Völsungasagan är Skräckhjälmen ett fysiskt objekt som Sigurd tar från Fafnes skatt efter att han haft ihjäl honom.
I Reginsmál skrivs att Fafner äger hjälmen och att allt levande fruktar den.
Många folk har i historien tatuerat sig av kulturella eller medicinska skäl. På mänskliga kvarlevor med hud så är det ofta tatueringar bevarade tex från det forna Epyten, vilket Austin funnit på sju individer med hjälp av infrsrött ljus (Austin 2015). De tatuerade symbolerna hade magisk innebörd. Även i norra Chile finns bevarade människor som mumier med tatueringar Chinchorro (Kurtak 2015).
Pazyryck i permafrost har det påträffats bevarade begravda människor. Flera av fom var tatuerade. Undrar över mosslik typ Boxkstensmannen – om det skulle kunna gå att analysera huden, om det är lämpligt. Folket Pazyryk levde i Altaibergen i Siberien, söder om den moderna staden Novosibirsk, i Ryssland. Det var ryttarnomader som handlade med varor med handelsmän från Kina, Infien och Persien.
Den äldsta bevarade personen med tatueringar är Ötzi, den infrusna mannen som dog i Alperna runt 3250 f. Kr. Alltså för över 5000 år sedan. Han hade 61 tatueringar. Han har bland annat tatuerade prickar där han hade ont. Kanske var det en sorts stenåldersakupunktur eller för akupressur? (Scallan 2015)
I podden berättar Helena Meyer även om nedeltida kristna pilgrimmer som tatuerade dig. De reste till Jerusalem och hur såg detas tatueringar ut?
Fler och fler mänskliga kvarlevor har visat dig ha märkta tänder. Det kanske inte ska kallas ”tatuerade tänder”. De har filats och ränderna har fått svarta inlägg.
En vegvísir (Icelandic for ”wayfinder”, lit. ’way shower’) är en isländsk stav som har syftet att hjälpa bäraren hitta sin väg genom dåligt väder. Symbolen finns från Huld manuskriptet, som samlats in på Island av Geir Vigfusson i Akureyri i 1860, och det fnns inga tidigare belägg för den (Wikipedia).
Vägvisaren är ofta misstsgen för en vikingasymbol. Det fick dock inga bevis för att det är så. Huldmanuskriptet är 800 år senare.
I Historiska museets utställning Forntider finns en liten monter med redskap som föreslås som tatueringsredskap. Men på vikingatiden fast det saker nära till hands att tatuera sig med – sylar, sytråd och nål, sot från matgrytan etc.
En ny artikel om tatueringsmetod kom ut 2022:
”Pre-electric tattooing broadly encompasses four major techniques: Hand poking, hand tapping, incision, and subdermal tattooing. Hand poking encompasses traditions in which the tattooing tool is held in a precision grip between thumb and fingers and applied directly to the skin (See Figure 1). This technique covers a wide variety of tool materials, point and hafting arrangements, and angles of application, including but not limited to the widely known sak yant and tebori traditions and modern “stick and poke” tattooing.
Percussive hand tapping includes practices where tattooing points or combs are hafted at an angle to their handle and driven into the skin using a beater or mallet (See Figure 2). This technique is widely recognized among the public as being synonymous with traditional, pre-electric tattooing, and was historically limited to the southern Pacific Rim and pockets of inland Southeast Asia (Robitaille, 2015).
During incision tattooing (also known as “cut and rub” tattooing), the epidermis is shallowly sliced in a linear fashion, typically using a metal blade or lithic implement (See Figure 3). Pigment is then rubbed into the wound from the surface.
Subdermal tattooing was historically restricted to the northern circumpolar region and portions of South America and includes practices in which pigment is introduced laterally through the skin between two punctures. In one form of this technique strongly associated with Inuit culture (Inuttut Kakiornerit, also known as “skin stitching”), a small eyed needle is used to pull pigment-infused thread or sinew beneath the epidermis (See Figure 4). The exit hole of one “stitch” may act as the entry point for the next, thereby creating a solid line.
Within all of these techniques there exists considerable variation in terms of materials, hafting arrangements, and point groupings.” (Deter-Wolf mfl. 2022)
Experimenten med olika metoder. Samma motiv, 8 olika sätt.
I denna hög i Vendel så hade tre unga män och tre barn begravts. Det fanns flera olika föremål i graven, men den saknade vapen. Ett järnföremål, som efter konservering tolkats som ett tatueringsredskap, återfanns i grav A1:2 och torde vara unikt i sitt slag (Arrhenius 2005).
”The most striking item is an instrument found in grave A1:2. It was made of iron, 3,2 cm long and was heavily corroded. Conservator Margaretha Klockhoff skilfully prepared the piece and revealed a small, beautiful and very well preserved artefact (Fig. 6). The object consisted of a handle decorated with parallel grooves. The handle is flattened in one end and here a ring is attached. The other end is also flattened, but ends in three triangular points which have sharpened edges. In the centre of the flat part is a small hole. In the Nordic Viking material I have found no object directly corresponding to this instrument. However, comparisons to ethnographic material indicate that it most probably has served as a tattooing instrument.”
”Tattooing is an old art known from the early Stone Age. Sjövold has shown that that the so called «Iceman Ötzi» from Tyrolia had tattooing marks (Sjövold 1996). Quite possibly, the coloured faces which are mentioned in some of the Icelandic sagas, and also by Ibn Fadlan, originally meant that the Norsemen were tattooed. Tattooing was actually forbidden at a church council held in Scottland in 787 AD (Birket Smith 1941:274f). It is therefore plausible that tattooing was well known in the period. Tattooing has also been performed in South Eastern Europe and in the Balkans as folk art up to the present and sailors are well known for getting tattoos, for instance in Amsterdam (cf. Brain 1979). People were tattooed for beauty as well as for medical purposes (cf. Armstrand 2001:21ff; Hellgren 1967). It is quite possible that, in our case, the tattooing instrument was part of a medical kit. An extremely small knife (about 3 cm long) found among the stones in the cairn of grave A2: 2, and a tiny awl found in grave A1:2 could also belong to a medical kit used by our three riders.”
”Together with a small knife and a tiny awl, the tattooing instrument may have been used for medical purposes. It is suggested that the three riders were early missionaries who used their medical instruments to demonstrate their Christian beliefs.” (Arrhenius 2005).
Jag funderar på om de tre föremålen som Arrhenius skriver om kan höra ihop i ett tatueringskit, även om det såklart kanske var ett medicinsk kit också. Tänk om det helt enkrlt var ett medicinskt tatueringskit 👌.
I Utah har det hittats ett 2000 år gammalt tatueringsredskap.
”These artefacts show that the modern tattooist toolkit – one-piece narrow combs, haft, mallet, carbon pigment, mortar, pestle, and ink-holding vessel – were in use 2700 years ago in West Polynesia. The kit was found at Tongatapu Island – Tonga’s main island.”
Det betyder att redskapen inte ändrats särskilt över tid!
Colin Dale som tatuerade mina korpar har sysslat med experimentell tatueringsarkeologi i Leijre och han tatuerar i Nordic style.
Det finns lite källor men så länge vi inte har hud bevarad från en ”viking” så kan vi inte veta hur det var med tatueringar. Tänderna är inte tecken nog och inte heller de skriftliga källorna. Li och jag kom fram till att det behöver hittas en fryst viking. Fast jag önskar såklart inte att någon frös in i isen i tex Lendbreen i Norge… på samma vis som Ötzi.
Oglömt avsnitt 13. Tatueringshistoria https://open.spotify.com/episode/7wQA6RRfrPxnlhUdSCiZ7U?si=LUBs9emsRg62u52Ufg3f0Q
Thorir Jonsson Hraundal, 2013. The Rus in Arabic Sources: Cultural Contacts and Identity. Centre for Medieval Studies University of Bergen, s. 100. https://core.ac.uk/download/pdf/30851659.pdf (Ibn Fadlan)
Asatrosamfundet om Skräckhjälm https://www.asa-samfundet.se/symbollexikon-aegishjalmr-aegishjalmur-skrackhjalmen/
Helm of Awe https://en.m.wikipedia.org/wiki/Helm_of_Awe
Vägvisare https://en.m.wikipedia.org/wiki/Vegv%C3%ADsir med flera länkar.
Mejsholm, Lotta, 2011, Hjälmbärarnas barn.
Gravkontext och aktörer i berättartraditionens tjänst, i: Spåren av dom små, s. 85 http://www.mikroarkeologi.se/publications/children/2.Mejsholm.pdf (Om tatueringsredskapet i Vendlas hög.)
Arrhenius, Birgit, 2005. Three riders coming to Vendel. I: Frafunntilsamfunn. Jernalderstudier tilegnet Bergljot Solberg på 70-årsdagen. Bergsvik, Andreas, K. & Engevik, Asbjørn, jr. (red.). UBAS, nordisk, 1. Bergen: Arkeologisk institutt, Universitet i Bergen. pp 307-317. https://bora.uib.no/bora-xmlui/bitstream/handle/1956/11368/three-riders-coming-to-vendel.pdf?sequence=1&isAllowed=y (Hennes tolkning att det är ett tatueringaredskap)
Etnografiska och moderna redskap för tatuering:
Lars Krutak 2019. Om Utahfyndet https://www.larskrutak.com/2000-year-old-tattoo-tool-from-utah/
Tools in world’s oldest tattooing kit made from human bone. https://www.scimex.org/newsfeed/tools-in-worlds-oldest-tattooing-kit-made-from-human-bone?fbclid=IwAR2q0F13ad7sjRJ4wxDqYRx1S9HvaBnF_aGT_glkIOLfYRlkN6oSpWtQdHQ (Geoffrey Clark, Michelle C. Langley 2020. Ancient tattooing in Polynesia, in the Journal of Island & Coastal Archaeology (JICA), vol 15, p. 407-420)
Metoder:
Aaron Deter-Wolf, Danny Riday, Maya Sialuk Jacobsen 2022/3. Examining the Physical Signatures of Pre-Electric Tattooing Tools and Techniques. https://exarc.net/issue-2022-3/ea/examining-physical-signatures-pre-electric-tattooing-tools-and-techniques
Anne Austin. Tattooing in Ancient Egypt. https://arce.org/resource/tattooing-ancient-egypt/
Marilyn Scallan, 2015. Ancient ink: Iceman Otzi has the world’s oldest tattoos. https://www.si.edu/stories/ancient-ink-iceman-otzi-has-worlds-oldest-tattoos
Pazyryk The Stunning Ancient Tattoos of the Pazyryk Nomads | Ancient Origins (ancient-origins.net)
Iron age mummy, 2013. https://www.archaeology.org/issues/109-1311/features/1381-pazyryk-mummies-altay-mountains-siberia
Sydda tatueringar The resurgence of the ancient art of skin-stitch tattoos (lifestyleasia.com)
Lars Kurtak, 2015. What is the oldest tattoo? https://www.larskrutak.com/what-is-the-oldest-tattoo-july-22-2015/ och https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S2352409X15301772
Den här texten kommer jag inte åt… Måste börja på universitetet igen! Annalisa Alvrus, David Wright and Charles F. Merbs 2001. Examination of Tattoos on Mummified Tissue using Infra-red Reflectography, in The Journal of Archaeological Science, vol 38:4, p. 395-400. https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S030544030090596X
Matthew D. Cain, David Roper and Daniel S. Atherton, 2016. Use of Infrared Photography to Visualize a Tattoo for Identification in Advanced Decomposition, in Academic Forensic Pathology, 6:2, p. 338–342. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6507000/
Blogg om översättningar av Ibn Fadlan: Viking tattoos – found in translation? 2020. https://www.sippe-guntursson.de/viking-tattoos-found-in-translation.html?fbclid=IwAR1qd0ErwTedMgyEjIZZX0Ve8M8NGZKgneuJPPyavEEzblag4KRCYojiByk
Det har ju inte direkt varit en supersommar och jag har varit mest hemma. Det positiva med det är att jag tagit mig tid att titta på Birkas textilier för vår rapport om Tyrestetextilierna.
Så det är kul att se så mycket som är nyfotograferat! Bland annat så hittade jag det här brickbandet med silverbroschering från birkagrav Bj 845 ❤️
Det finns så sällan bild av baksidan på brickbanden, men här är ett, så ville dela det 🙂
Kvinnan i graven bar konstiga spännbucklor 🙂 och hon var förmodligen en völva. Hon hade även en stor fajanspärla och några få glaspärlor, två höngen som tidigare varit rembeslag, ett fint rundspänne, ett ringspänne, ett hängbryne, en bygelsax, en kniv, en börs och lite annat.
Hoppas det blir lite mer sommar i augusti.
En fundering: är de omgjorda rembeslagen bara för att de var fina eller är de minnen från någon kär person?
Linda
Det är inte ofta jag letar inspiration bland Birkas brandgravar, men så dök jag på Bj 349 som känns mer vendeltida än vikingatida. Men det är klart, nu är vikingatiden flyttad bakåt till 750 och då är det ju vendeltida stil. Jag tycker iof att vikingatiden ska börja den 8 juni 793… eller några år innan det 🙂
Bj 349 är brandgrav med hög på Kvarbackagravfältet. Ett gravfält jag inte visat så många gånger, för att det ligger lite avsides. Graven, skulle jag säga, hör till 700-talet. Jag har inte kollat av Ann-Sofie Gräslund eller Ingmar Jansson skrivit. Fick tips av Ny Björn Gustafsson om att Martin Rundkvist har med typen TT som övergångsperiodspännen 750-790.
Flera av föremålen har nyligen fotograferats och vips känns allt mycket verkligare!
Pärlor som denna mosaik förekommer på det vendeltida gravfältet i Nörre Sandegård Vest.
Spännbucklan är ensam, och det är möjligt att det bara var en. Eller så klarade sig inte den andra i branden. Det brinner lite olika ibland i brandgravar. Den är en av de tiduga spännbucklorna och känns mer vendeltida.
Kvinnan, som jag förmodar att det är fick även med sig bla två runda bronspärlor, en nyckel, en möjlig dräktnål och en kruka.
Nyckel passar även den in på vendeltiden.
Slutligen fanns det även lite annat som tex nit/spik och en liten kärnkrampa.
Det kanske vore en idé att göra en vendeltida birkadräkt 🙂 – en tidig hängselkjol och tyger med inspiration från Nörre Sandegård Vest: En särk, kanske utan sprund, en rak hängselkjol i diamantkypert, en sjal med enkel ringnål, en kedja med nyckel och så pärlorna 🙂
Uppdatering 😍
Jag fick just veta att den skicklige hantverkaren Lecocq David Claude redan har tillverkat ett sett för den här graven! Så fina! Med både brons- och glaspärlorna!
Lästips:
Bj 349 i nya sök i samlingarna https://samlingar.shm.se/sok?type=object&query=Bj%20349&listType=archaeological
Rundkvist, M., 2015. Domed oblong brooches of Vendel Period Scandinavia. Tillgänglig via: https://doi.org/10.5878/002731. Finns på academia . edu.
Jørgensen, L. & Nørgård Jørgensen, A. 1997. Nørre Sandegård Vest. A cemetery from the 6th–8th centu- ries on Bornholm. Nordiske Fortidsminder series B volume 14. Det Kongelige Nordiske Oldskrift- selskab. Copenhagen.
Eftersom jag är hemma och inte är så pigg så tittar jag lite på Birkagravarna, som jag brukar men inte hunnit göra så mycket senaste tiden 🙂
Den här graven har jag skrivit om tidigare https://linda.forntida.se/?p=10956 och det är många band och kedjor i graven.
Den har mängder med olika detaljer, men jag tänkte mest ta upp själv dräkten igen som kvinnan blev begravd i för fragmenten har nyligen fotografetats igen.
Särken
Särken kvinnan var var av slätt, relativt fint linne i vitt eller naturfärg och det finns från under höger spännbuckla. Linnerester på saxen och en bronskedja till saxen är enligt Hägg troligen av samma tyg som särken.
Är det särken finnas på saxen om det finns en hängselkjol? Eller är hängselkjolen i linne och ylleflärpen med fodrad linne ligger som en ruta framtill?
Hängselkjol och eventuellt förkläde
Till kvinnans dräkt hör ju en hängselkjol eftersom det finns spännbucklor, men hur var den konstruerad och fanns det en ögleförsett förkläde framtill? Inne i höger spännbuckla finns linne, ylle och siden. Ett hörnstycke i blåsvart diamantkypert, W2, finns vid ena spännbucklan. Vid nålfästet finns en linneögla. Här famns även ett sidenband. Detta band kantar ett linnetyg och det blåsvarta diamantkyperttyget. Genom linnet, yllet och sidenet har en linneöglan sytts fast. Biten kom upp 2 cm bakom spännbucklans brätte. Den blåsvarta diamantkyperten fortsatte en bit ut och låg uppvikt mot ovansidan av spännbucklan, vilket gör att jag tror att det är ett förkläde som hängde i linneöglor framtill.
Till graven hör även en diagonlakypert med en invikt kant och andra textilfragment med kanter.
Inga Hägg tolkar det som att det fanns ett tillskuret livplagg i siden i graven, även om hon också föreslår att det är en sjal. Det är en stor bit sidenkypert, som är snett hopfogat, finns på ena spännbucklans skal. Eftersom bitarna är snett hopfogade menar Hägg att det förmodligen är ett livplagg.
Stolpe beskrev sidenband runt nål och nålhållare på likarmat spänne. Två varv vid nålfästet. Hör det här ett livlagget med plagg med siden och sidenöglor och som då hölls ihop med ett tredjespänne? Eller är det en sidensjal som hölls ihop med det likarmade spännet?
I textilmagasinet finns även en låda med trä, ben och ylle.
Utöver textilfragmenten så finns det även textilier på en bronskedja och på bygelsaxen.
Tolkning av förkläde:
Det vore kul att sy ett plagg i sidenkypert. Frågan är bara om det ska vara en sjal eller en liten jacka? I båtgraven i Gamla Uppsala fanns det ju ett fodrat plagg som tolkats som en liten jacka. Men jag har absolut inte råd med tyg till det just nu, så det får vänta 🙂
Lästips:
Mitt tidigare inlägg om graven https://linda.forntida.se/?p=10956
Bj 464 i Historiska museets samlingsdatabas https://samlingar.shm.se/sok?type=object&query=Bj%20464
Häromdagen fick jag se några av föremålen från Birkas hamn igen. De har nu konserverats och magasinerats. Det kommer att forskas på dom hoppas jag.
Här finns en knävel – som en duffelknapp av trä. Och det ser ut som en liten trasig stekspade ligger där.
Undrar vad den runda skivan är… Kan det vara en halv sländtrissa i ett trä? Christoffer Warkander tänkte på solkompass i trä 👌
Det finns träspik/plugg – andra ord för träspik är knagg, pigg eller tapp. En ser ut som en plugg eller knopp. Vad tycker ni?
Den här pinnen med karvsnitt är en del av ett köpesavtal – del av vikingatidens ekonomi. De gjordes två och så hade köpare och säljare varsinna. Den har tvärr gått av men ska sitta ihop. Undrar vad som hände med den andra pinnen?
Flera av föremplen avt utställda på Birkamuseet i ett akvarium innan komservering.
Någon gång hoppas jag få se väskbyglarna igen och det lilla nålhuset. Skulle vilja skriva om dom och önskar att vinställde ut dom på Historiska.
Trevlig helg!
Jag är hemma från jobbet sjuk och kom på att det finns en runsten i utställningen Vikingarnas värld som berättar om en sjuk Husbjörn. Vikingatidens människor var också sjuka ibland! Så jag kunde inte låta bli att jobba…
ᛋᚴᚢᛚᛁ᛫ᛅᚢᚴ᛫ᚠᚬᛚᚴᛁ᛫ᛚᛅᛏᛅ᛫ᚱᛅᛁᛋᛅ᛫ᚦᛁᚾᛋᛅ᛫ᛋᛏᛅᛁᚾ᛫ᛁᚠᛏᚱ᛫ᛒᚱᚬᚦᚢᚱ᛫ᛋᛁᚾ᛫ᚼᚢᛋᛒᛁᚬᚱᚾ᛫ᚼᚾ᛫ᚢᛋ|᛫|ᛋᛁᚬᚴ᛫ᚢᛏᛁ᛫ᚦᛅ᛫ᚦᛁᚱ᛫ᚴᛁᛅᛚᛏ᛫ᛏᚬᚴᚢ᛫ᛅ᛫ᚴᚢᛏᛚᛅᚾᛏᛁ
Jag har skrivit runtexten med en app. Vet inte om det blev helt rätt. Det är lite svårt att se bara från fotot.
Runsten U614 från Torsätra i Uppland är en av två runstenar som stått vid gränsen till Torsätra herrgård men som under vikingatid kanske kallades Husa. Antar att den tolkningen kommer av just Husbjörn som nämns på runstenen.
”Skule och Folke lät resa denna sten efter sin broder Husbjörn. Han blev sjuk ute då de togo gäld på Gotland.”
Visäte ristade denna sten någon gång under slutet av 1000-talet. Inskriftens början är vid rundjurets huvud och fortsätter längs kroppen, även om Visäte inte riktigt fick plats med hela inskriften… Kanske någon ändrade sin beställning?
Texten berättar att Husbjörn deltagit i en färd från fastlandet till ön för att hämta gäld, dvs skatt. Husbjörn blev sjuk och verkar ha dött efter den resan.
I utställningstexten står det om när svearna hämtade gäld och att det nämns i den medeltida Gutasagan. Där står det om ett avtal mellan gutarna och svearna. Avtalet gick ut på att svearna årligen hade rätt att hämta 60 mark silver i gäld på Gotland. Av det beloppet skulle kungen få 40 mark och jarlen få 20 mark. I gengäld – observera ordet gengäld! – skyddade svearna gutarna mot våld och härjningar och gutarna fick rätt till fri handel med svearna i svearnas farvatten.
Stenen flyttades till Historiska museet 1967 i samband med en arkeologisk undersökning inför anläggandet av ett militärt övningsfält. Men stenen hade redan blivit flyttad på någon gång efter vikingatiden.
De här 40 silverpenningarna blev aldrig betalde som skatt utan grävdes istället ned i en skattgömma i Västergårde, Sundre socken, på Gotland. Totalt innehöll skatten 1371 mynt.
Krya på er!
Lästips:
Stenen och mynten finns att se i utställningen Vikingarnas värld, monter 84: Betalning i många former. Monter 84, Vikingarnas värld. https://vikingar.historiska.se/objects.php?showcase=H_84&e=no&l=sv
U614 https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Torsätrastenen