I Årbybåten hittades förutom en person, en häst och en hund, tillsammans med husgeråd och ett spelbräde, även en liten björkvisp. Jag har en likadan i köket.
På våren, när saven stiger i björkarna så klipper jag björkris och tillverkar björkvispar. Det hör våren till. Saven gör att barken på de tunna kvistarna släpper lätt och jag kan knyta ihop knippena med en virad kvist.
”Knippet” är enligt utställningstexten ett av redskapen i en ritual som utfördes vid begravningen – vidare står det ”Ritualen kallades hlauttein på fornskandinaviska och syftade till ta del av det ödesbestämda, och det kommande”. Björknippet låg bredvid benen från en höna. Tillsammans har de i utställningen tolkats som lämningar efter en rit som utfördes i samband med begravningen för att sia om framtiden. Hlaut betyder här ”lott” och kan jämföras med uttrycket ”ödets lott”. (Jag måste undersöka denna översättning). Hönsben hittas i många gravar, men hittade tillsammans med björkris i en grav är unikt.
I den medeltida, isländska Eyrbyggjasagan beskrivs ett Hov (som en helig byggnad) där det i en sidobyggnad fanns en ”stalli” (som ett altare med gudarbakom). På stalli skulle det stå en ”hlautbolli” med offerblod i och med en hlauttein (en blotten) så stänktes blodet (hlaut) runt ikring med i samband med blotet. I hovet var det fristad från allt våld.
Men vill man stänka lite idag så går det bra att använda björkvispen till just stänkmålning. Min mormor stänkte tvätt med en björkvisp när hon skulle stryka. Och nu en helt ovetenskalig tanke… tänk om stänkmålning är en kvarleva av forntidens offerstänkade? Eller är det bara ett fint sätt att dekorera i tex hallen där det kanske annars blir lätt fläckigt på väggarna? Vad tror ni?
Jag skulle vilja kunna ta mig tillbaka i tiden och se vad de gjorde med den. Stänkte de blod när de begravde personen i Årbybåten?
21062, 107469_HST, risknippe från Årbybåten, Rasbokil sn, Uppland. Datering vikingatid, omkring år 900. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.
Lästips:
Olof Sundqvist, 2007. Kultledare i fornskandinavisk religion. Opia 41.
För några år sedan skrev jag, tillsammans med flera andra om den sk. Allahringen, här är en liknande ring med infattad glassten, fast utan synlig text på.
Foto: Gabriel Hildebrand, SHM, CC-BY.
Den hittades i Svarta jorden på Björkö, där vikingastaden Birka låg. Den hade kommit långväga ifrån, innan den kanske tappades eller försvann för någon bland hus och gränder för över 1000 år sedan.
Inventarienymmer 15971, FID 112464_HST, ring med infattat grönt glas, Svarta jorden, Björkö.
Ringen blev funnen i den del av Svarta jorden som kallas ”Mellangårdsbystan”, där bystan ska komma av just ”By staden”. Ringen köptes till museet från Selma Lindin, tillsammans med en pärla, för 10 kronor år 1910, alltså några år innan staten köpte in många av fornlämningarna på Björkö och odligen av Svarta jorden upphörde.
Foto: Linda Wåhlander, CC-BY. Foto: Linda Wåhlander. CC-BY.
Det finns ännu fler liknande ringar från Birka ich jag ska få lite mer informstion om deras usrsprung, men runt området för Volgabulgarerna och Kahzarerna ska flera liknande ringar hittats.
Häromdagen gick jag lära mig att Eurasärken från Finland aldrig funnits, i varje fall inte i den form som vi känner den som. Det är en särk som inte lämnar något spill när den klipps ut ut ett tyg och den är fantastisk på så vis. Graven som menas är grav 56 i Luistari, Eura.
Men på facebook som skrev Mervi Pasanen att formen bara valdes och då med inspiration från en dansk, äldre järnålderskjortel i skinn – Møgelmosetunikan. Hon tipsade om att läsa Pirkko-Liisa Lehtosalo-Hilander. Ska se om jag kan hitta den. (Nu finns det en länk under Lästips. Har inte hunnit läsa ännu).
Kjorteln finns på Nationalmuseet i Danmark. Foto: https://samlinger.natmus.dk/do/asset/14683. Foto: Roberto Fortuna 2007. Andra sidan.
Skinntunikan är tillverkad av ungkalv, vilket flera samtida dräktfragment visat sig vara, och den påträffades tillsammans med en ung flicka i Gilleleje socken, Holbo Herred, i Møgelmose. Det ligger när Jelling i Sydjylland. Det var hemoglobinet i skinnet som visade att det är kalv som inte var äldre än 3 månader. Ungdjurs skinn är mjukare, flexiblare och tunnare.
Skinntunikan är daterad till yngre romersk järnålder/ äldre germansk järnålder med hjälp av C14, 252-402 evt. Det vi skulle kalla romersk järnålder/folkvandringstid. På Nationalmuseets hemsida står det romersk järnålder och om dateringen till ca 200 evt kan ni läsa i Klaus Ebbesens artikel.
Delarna utritade i grönt. Se Bandt och Mannering. Snittmönster för Møgelmosetunikan enligt Nationalmuseums hemsida, se lästips.
Om mönstret som finns på Nationalmuseums sida stämmer, så är inte Euradräkten helt gjord efter den. Møgelmosetunikan är alltså sydd av sex stycken bitar av kalvskinn! Fyra stycken djur. Det går att se ryggraden med det som blir som en linje i pälsen. Och tydligen så är sömnaden fin och sydd i välutvecklade tekniker. Ska se om jag kan hitta någon bild.
Teckning av skinndräkten från Møgelmose i Klaus Ebbesens artikel.
Ebbesens skriver att förutom de sex delarna så finns det små kilar under ärmarna där sidorna mötet ärmen. Den ena är rombisk och den andra med kilformad, om jag förstod det rätt. Skinnen har hårsidan inåt. Se vidare bild med text nedan.
Ur Ebbesen. Ur Ebbesen.
Så det är kilar under ärmarna och allt är hopsytt av skinnremmar med hjälp av kaststygn. Allt är fint sytt utom kilarna i halsen. Är det senare lagningar och förstärkningar?
Platserna med kappor/caper och tunikan påträffats och som analyserats. Karta: Sidsel Frisch, 2013.
Så glad att få lära mig något nytt men samtidigt lite ledsen att inte Eurasärken ser ut som jag trodde!
Ibland dyker de upp, de där tankarna, att forntidens människor fascinerats av natur och djur på samma vis som vi. De var fågelskådare, fågeljägare och fågeltämjare.
Guldhalkragen från Öland hittades 1860 av en pojke vid Färjestadens gård, i Torslunda socken på Öland.
Kragen med låsmekanismen. Foto Ulf Bruxe, SHM, CC-BY.
Kragen, tillverkad av 700 gram guld, består av fem sammansatta guldringar som är dekorerade med 274 figurer, varav de flesta är fåglar, och den är daterad till folkvandringstiden, cirka 375–550 efter vår tideräkning. Guldhalskragen har föremålsidentiet 108870_HST.
På Ölands södra udde finns en plats där flyttfåglar samlas och sedan 1946 finns Ottenby fågelstation där. Det är en bit mellan Färjestaden och fågelstationen, men var skaparen av guldhalskragen och inspirerades av alla fåglar vilket resulterade i den magnifika guldkragen?
Att jaga med rovfågel var viktigt under forntiden och rovfåglar förekommer även i mytologin. Undrar om de gjorde det när det var fågelflyttsäsong? I graven Skopintull på Adelsö ligger det både jaktfåglar och bytesfåglar samt fåglar som fanns på gården.
Ser ut som en rovfågel. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM, CC-BY. Foto Sören Hallgren, SHM.
Sören Hallgren har fotograferat guldhalskragen på en person! Det känns helt overkligt. Har för mig att Englands drottning också fått hålla i en av guldhalskragarna tillsammans med Wilhelm Holmqvist.
Holmqvist skrev boken Guldhalskragarna 1980, men jag har inte den hemma. I den så nämner han fåglar, varav någon borde vara rovfågel, men även svanar och gäss. Ska se om jag kan låna boken. Det finns inga människofigurer på den eller blandformer av människa och djur, utan alla är djuravbildningar.
InCatview står det att det var två drängar, Anders Jonsson och Johan Petterson som hittade Guldhalskragen. Den löstes in v staten med hjälp av extra statsanslag beviljat av dåvarande Kungen 1860 för 1749 riksdaler och 30 öre. Den som såg Guldhalskragen först var Johan och efter bråk och ett domstolsbeslut så fick han pengarna. De hade hjälpts åt, tillsammans med en tredje person att dra upp den ur backen.
Tillägg:
Bild av Rudefiguren. Foto National Museum of Danmark.
Hittade träskulpturen från Danmark. Den är funnen i Rude, Eskildsturp och finns på Nationalmuseet i Köpenhamn. Den är tolkad som en man, men jag tänker på Freja från Aska, med sin gravida mage med armarna runt och hennes halsband Brisingamen.
Igår var jag till Gamla Uppsala museum för att lämna pärlor till museibutiken. Passade på att leta efter pärlorna i grav 36, men de var inte längre utställda. Istället fotade jag hjälmen från Vendelgrav XIV (14), som daterats till 520/30–560/70 AD (Malmius s. 86). Jag vet inte om jag sett den tidigare. Vendeltiden dateras från 540-793 efter vår tideräkning. 540 börjar vendeltiden och 793 börjar vikingatiden.
Uppsala högar igår.
Det blev ett hastfotograferande 🙂
Hjälmen från Vendelgrav XIV.
Jag gillar nackskyddet, det ser nästan ut som hår som sticker fram. Den är så fin och pressblecken syns ovanför ögonbrynen. Det är som att det ligger en rovfågel i ansiktet. Undrar vad han hette han som en gång bar hjälmen? Iklädde han sig rollen som Oden? Jag passade på att köpa Kristina Ekerö Erikssons nya bok om vendeltiden -”Vikingatidens vagga”, där hon skriver om det och som hon berättade att Wolfheodenas tagit upp. Lyssnade på intervjun med henne på facebook som Gamla Uppsala sände live i torsdags.
Mannen hade begravts i sin 8 m långa båt iklädd hjälmen. Det fanns ett ben från hans kranie bevarat inuti hjälmen och hjälmen är av en äldre typ dom går tillbaka på senklassisk tid och romerska hjälmar utan kam på toppen.
Hjälm och träns från Vendelgrav XIV.
Hittade istället fina bilder på hjälmen i Sök i samlingarna av tidigare fotografer på Historiska museet.
Vendelhjälm XIV fotograferad av Sören Hallgren, SHM, CC-BY.
Urgröpningen i hakpartiet är så snyggt! Kanske blir lättare att ställa med den utan att den ramlar då, om den hade varit rund?
Vendelhjälm XIV fotograferad av Christer Åhlin, SHM, CC-BY. Vendelhjälm XIV fotograferad av Gabriel Hildebrand, SHM, CC-BY. Två figurer med ringknappsvärd på pressblecken på Vendelhjälm XIV. SHM, CC-BY.Figurer från hjälmen varav två ser ut att ha ormspjut… SHM, CC-BY. Figurerna med de konstiga ormspjuten. SHM, CC-BY.
Det finns fler bilder på pressblecken. Skulle vara kul att se den med egna ögon någon gång, lite närmare. Här syns den omlottlagda rocken, eller kappan, som även tex. finns på de små guldgubbarna. Förebilden är förmodligen den persiske, röda stridsrocken ”kapah”, (som finns på entidigsassanidisk staty från 300-talet) som även användes i de presiskuniformerade auxiliaförbanden i det sena romarriket (Almgren, Vendeltid, s. 166).
En grupp in England, Swehanaz, har rekonstruerat graven och det är då det verkligen kommer fram vilket fantastiskt arbete som ligger bakom de vendeltida föremålen!
Reconstruction of the helm from Vendel XIV. Image Courtesy of the Swehanaz . Reconstruction of the helm and a kapah from Vendel XIV. Image Courtesy of the Swehanaz .Reconstruction of the helm from Vendel XIV. Image Courtesy of the Swehanaz.
Andra gravgåvor i Vendelgrav XIV
Ur Anita Malmius 2020. Spjutspetsen från vendelgrav XIV. Foto Sanna Stahre, SHM, CC-BY.Spjutspetsen från vendelgrav XIV. Foto Sanna Stahre, SHM, CC-BY. Spjutspetsens bronsknappar, från vendelgrav XIV. Foto Sanna Stahre, SHM, CC-BY.Mönster i spjutet. Spjutspetsen från vendelgrav XIV. Foto Sanna Stahre, SHM, CC-BY.Tränset fotat av John Ljungkvist, SHM, CC-BY.
Hästen måste ha varit så fin med sitt blingträns! Bra att det monterats så det blir lättare att få en uppfattning om hur delarna suttit.
Sköldmontage fotat av John Ljungkvist, SHM, CC-BY.
Skölden var inte utställd mer än som en genomskinlig cirkel, men på Historiska finns sköldbucklan monterad på en skiva.
Sköldhandtag fotograferat av John Ljungkvist, SHM, CC-BY. Otroligt litet stiligt vildsvin i förgylld brons på sköldhandtagsänden. Foto John Ljungkvist, SHM, CC-BY.
🐗
Det är inte mycket kvar av dräkten, men Anita Malmius har gått igenom textilierna. Däremot så finns det en bältesölja bevarad.
Bältessöljan från vendelgrav XIV fotograferad av Charlotte Hedenstierna-Jonson, SHM. Undersidan av bältessöljan från vendelgrav XIV fotograferad av Charlotte Hedenstierna-Jonson, SHM.
Bältet har en fast torne och det är förgyllt.
Teckning av en liten kniv med delvis bevarat träskaft från Vendelgrav XIV av Harald Faith-Eli. SHM. Den ska ha hängt från bältet, men det finns tydligen två knivar från graven.
I graven fanns många fler föremål bland annat näver, bark, läder, textil i 2/2 kypert som är z/z-spunnen, tuskaft och soumak, ett träkärl, en kam, en ullsax, en smidestång och spelbrickor av ben, beslag till sadel och stigbyglar samt ett tveeggat svärd. (Näver kan vara tex regnskydd eller en matpåse till hästen). Mannen var begravd i båten och det lades även med flera djur som gris, ko och får/get och bakom mannen låg hästen som hade en broddspik i varje hov. Bredvid låg även två hundar. Ullsaxen, en kniv och spjutet låg nedanför mannens fötter medan svärdet låg längs mannens vänstra sida.
Textilierna
Ur Anita Malmius 2020.
Anita Malmius publicerade 2020 sin avhandling där Vendelgrav XIV finns med. Textilen var framförallt 2/2 kypert (ylle) som är z/z-spunnen och det mesta hittades i samband med hjälmen. 2/2 kyperten var antiken väldigt ojämn i väven eller så hör den till olika tyger och plagg.
Men Malmius hittade även linne/hampa i tuskaft och soumak.
I graven avtryck av fjäder och rester av läder. En del av lädret hittades i samband med hästens träns.
Så mannen kan ha burit en linne/hampa skjorta och ett eller två ylleplagg med ett bälte i midjan, varifrån ena kniven hängde. Kanske satt han lutad mot något dunfyllt eller så var kanske ett plagg dunfyllt?
🌸🌸🌸
Hjälmen och tränset är utlånade från Historiska museets samlingar och det är kul att de är utställda. Den här utställningen ska snart göras om och en ny om vendeltiden öppna.
I förfäders fotspår – undrar vad de hade tyckt om mina blommiga skor och mysbyxor?
Ha en fin dag!
Lästips:
Kristina Ekero Eriksson, 2021. Vikingatidens vagga. Natur och Kultur.
Vendeltid, Historia i fickformat. Statens Historiska Museum.
Det finns så många föremål från vikingatiden att återskapa. Min plan var att göra större brons eller mässingsnålar och nu har de kommit fram. Jag tänkte sälja dom som synålar, vävredskap eller prylar eller liknande, men så hittade jag den här enklare dräktnålen från Bj 138 B och tänkte att det blir fint att göra av några av dom.
Frågade igår på facebook hur de med en ring används och flera svarade att de använder dem i kappan, manteln eller sjalen eller i peplosen och sätter ett snöre i och gör en åtta runt nålen. Eller så fäster de en läderrem i och knyter runt spetsen. Jag har bara använt nålar utan ring med pärlor mellan två nålar, men jag vet inte om det är rätt. Det verkar vara bra i alla fall med ringen,6 om hålet inte är så stort.
Jag ser denna typ av dräktnål lite som en enklare nål, men det kanske den inte är.
I grav Bj 138B hade den gravlagda blivit kremerad. Hon hade fått med sig mitt favorit borres-spänne och flera pärlhängen.
Borrespännet i Bj 138B. Teckning Harald Faith-Eli. Pärlhängen från Bj 138B. Teckning Harald Faith-Eli. Ringspännet i Bj 138B. Teckning Harald Faith-Eli.
Personen hade även fått med sig ett litet ringspänne i silver. Jag är fortfarande inte säker på hur den ”pärlade tråden” är gjord, med tanke på att den är slät på pärlhängenas öglor. Ett av pärlhängena är en glaspärla upphängs på guldtråd. Det finns även i Bj 660, som jag återskapat.
Ett intressant bronshänge med små stavar följe även med den döde. Skulle vilja se det lite närmare.
Bronshänget med små stavar i Bj 138B. Teckning Harald Faith-Eli. Pärlorna i Bj 138B. Teckning Harald Faith-Eli.
Kvinnan bar mängder med pärlor av glas, agat, bergkristall och karneol.
Skärmbild av innehållet i Bj 138 B, från Sök i samlingarna, SHM.
Hon fick även med dig en flinta, kam, beslag, isbroddar och en glättsten och i graven fanns även båtnitar.
Sammansatt kan från Bj 138B. Teckning Harald Faith-Eli. Två broddar till skorna. Teckning Harald Faith-Eli. Båtnitar från Bj 138B. Teckning Harald Faith-Eli. Och sist men inte minst glättsten i Bj 138B. Teckning Harald Faith-Eli.
Kvinnan, eller om det är en yngre person, har får vi förmoda fått en brandbegravning i båt. Det saknas spännbucklor så kanske dräktnålen använts istället? Nu kommer ren spekulation: Det skulle ju kunna ha kommit bort en dräktnål! Det lilla runda spännet kan ha suttit i särksprundet och ringspännet i en tunnare sjal eller liknande. Det är hur som intressant att tänka att en liten dräktnål är som en enkel variant av spännbuckla. Kanske till och med använd i någon form av peplos, en äldre typ av dräkt och kanske vanligare innan vikingatiden om vi tänker bort Gotland, där den verkar fortsätta in i vikingatid.
Jag behöver läsa på lite mer om dräktnålar och se hur de ligger i eventuella skelettgravar 🙂
Inget lästips idag med än Birkaböckerna av Arbman 🙂 Har Jutta Walters bok och ska läsa lite i den.
Äntligen har jag vågat och tagit mig tid att sy en börs med dekor av gyllenläder efter fynd från Birka. Sofia har gjort flera efter att ha sett hennes så fick jag mod att sätta igång. Den här är gjord i renskinn jag hade hemma och gyllenläder som jag köpt.
Nu börjar det…
Det jag använt förutom att rita upp mönstret på papper är: läder, gyllenläder, stämjärn, hammare, litet annat träverktyg, skärbräda, nål, sentråd, sax och lite lim och massornas tålamod…
Alla delarna. Den nedersta delen behöver vara bredare och ha mer sömsmån. Mer invikingsmån behövs även på fickornas övre del.
Skulle behöva ett smalare stämjärn, för det ska egentligen få plats fler rader med gyllenläder, vilket syns på kopian som varit utställt på Historiska i förra Vikingautställningen (se nedan). Undrar även om den längsgående raden på mitten på framsidan borde gå hela vägen?
Gyllenlädret är kromgarvat, men renskinnet är vegetabiliskt garvat.
Insidan när den var ihopsydd. Fuskade med modernt lim för att få in kanterna i öppningen. Undrar vad det använde för lim på originalet? Benlindorna? Fisklim? Skulle ha dragit mer i skinnet så det blev bättre i hörnen, men det här var ju en provbörs.
Trodde först att det inte skulle gå att få ihop den, för lädret är lite för tjockt, men med lite tvång så gick det. Har beställt mer läder som är lite tunnare. Det gick iallafall lättare att vända den än jag trodde att det skulle göra.
Det tog lång tid… Dekoren på nosen blev lite sned. Nästa ska jag försöka höra så det inte blir fult med fästningen av gyllenlädret. Skulle vilja att det var ett foder i den. Baksidan. Den är alltså mer dekorerad på insidan…Framsidan.
De små flärparna i sidorna gjorde jag lite för små. Nästa gång ska jag göra dem längre. Nu har jag lagt den i press, så den blir lite platt och stannar ihopvikt. Om det inte funkar får jag nog blöta och pressa den.
Lite börshistoria
I grav Bj 750 på Birka så ska det ha hittats två börsar, men jag vet inte riktigt vilka delar dom hör till vilken börs, för bilderna i sök i samlingarna har delar från samma börs på fotografierna.
Hjalmar Stolpe grävde graven 1879. Jag har med andra ord försökt återskapa en vikingatida börs, som kan ha kommit långt bortifrån då och som varit i samlingarna i över hundrafyrtio år!
Vill tack Catrijn för att hon fotat originalet, från sidan, från förra Vikingautställningen Kopian som varit utställd på Historiska museet. Måste leta efter om jag har något eget foto på den. Det är snyggt med rött läder. Undrar vem som gjort den.Skärmdump från Vikingar.historiska.se som visar några samma delar på båda fotografierna. Foto av Jens Mohr, SHM, (CC BY). Så här ska nog den ena börsen ligga. Harald Faith-Elis foto. SHM, (CC BY).
Det är tydligt att gyllenlädret går hela vägen ut i kanten. undrar just om det är tunt getskinn. Det ser även ut som att skinnet är invikt inåt på fickorna, men det är trots det högupplösta fotot svårt att se.
Harald Faith-Elis, SHM, (CC BY).Foton Harald Fasth-Eli, SHM, (CC BY).Harald Faith-Elis, SHM, (CC BY).Notera texten att fragmenten är från börs 2.
Tillägg från Birkamuseet
Rekonstruktionen av börsen i Bj 750 på Birkamuseet.Rekonstruktionens framsida. Lite svårt att fotografera bara.
Det är grav Bj 750 som återskapats på Birkamuseet i basutställningen för så länge sedan. Museet invigdes 1996 och det är otroligt fina och lyxiga rekonstruktioner.
Jag tror att jag behöver skaffa ett smalare stämjärn, så hålen inte blir så breda. Fattar inte hur jag ska få in så många rader annars.
Ny upptäckt?
Upptäckt som jag tänkte att vi nog borde skriva en artikel om, är att det inte är gyllenläder i mittespåret, men det kan ju vara någon som redan skrivit om det. Ska leta lite i Birkalitteraturen där Anne-Sofie Gräslund skrivit om den.
Över allt på det som syns på nya bilden så saknas mittenranden med gyllenläder. Skärmdump. Här är från samma bild. Skärmdump.
Så med Amica så ska jag nog titta närmare på fotona och skriva om det som ett miniprojekt om ingen redan gjort det. Det fascinerar mig hur mycket jag lär mig på att återskapa och titta. Att så mycket är en vana att se – att jag inte ser det ordentligt förens jag verkligen tittar, från en ny vinkel. Då blir blir saker ibland annorlunda.
I det här fallet så är det ju den tidigare återskapade börsen som fått sådant genomslag, så visst, det är ju baksidan av återskapande -att det är någons tolkning. Men det är ändå värt det tycker ha, att få en känsla för hur något kan ha sett ut.
Andra föremål
På Pintetest hittade jag den här rekonstruktionen av ett kamfodral från Bj 1074.
Nu har jag äntligen sytt en bäversvansbörs! Har varit på Birka några dagar, med sällskapet I förfäders spår och tog mig tid att börja sy ❤️
I en vikingatida grav på Långön, i Tåsjö socken i Ångermanland, hade den döde begravts med en skinnbörs med ett föremål av korroderat järn som troligen är ett eldstål. Graven som var en skelettgrav under hög, undersöktes 1906.
Fid 528570_HST. Bäversvansbörsen från Långön, Tåsjö sn i Ångermanland. Dat 800-1100. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.
Länge ansågs det, efter utlåtande av experter på Naturhistoriska museet, att skinnet var från en varanödla, men Moa Råhlander, som nyss gått på en garvningskurs och sett garvad bäversvans insåg att det inte var en exotisk import från kanske Sydostasien, utan istället skinn från en bäversvans, förmodligen från platsen.
Börsen består av ett yttre lager av bäversvansskinn och ett inre lager av textilt material. Ett perfekt material att ha sitt eldslagningskit i!
Har köpt bäversvansskinn av Linda Maasing, Rejmyre smedja och garveri.
Jag valde linnetyg som foder. Skulle iof kunnat välja ylle också. Det står inte vad det är för textilt material i.
Halv bäversvans, linne och fusksenstråd.
Först klippte jag isär svansen, men börsen är gjord av hela längden på svansen. Svansen har ju som en över och undersida och satt ihop i ena sidan. Fyndet är så litet, kanske 7 cm att jag inte ville göra för stor börs. Sen sydde jag ihop den i sidorna med en sorts fusksentråd. Lite som beige tandtråd… Behövde blöta skinnet sen för att kunna vända det. Jag klippte inte bort det lite köttigare i svansgästwt, utan vek in det istället.
Därefter sydde jag en liten påse av linne och stoppade i och så sydde jag fast linnet i locket.
Flätat band av Sofia Holmer.
Tänkte att jag ville ha en enkel stängning, utan knapp. Vet inte om det finns något spår av någon stängning, men valde att ha ett flätat band, som Sofia flätade. Det är en fyrfläta.
Den färdiga börsen.
Så nöjd! Nu behöver jag bara ett eldstål, för jag gick en fnöskekurs med Fredrik Hellman.
Kram
Lästips:
”Bäversvansbörsen från Långön”, tidigare blogginlägg. https://linda.forntida.se/?p=14953
Moa Råhlander, 2017.The Långön pouch is not made from lizardskin, I: Fornvännen, 122:4, s. 249-251.
