Kategoriarkiv: Forntida hantverk

Posament P13

Det här posamentet är lite kort och har tretton stycken knutar i rad fastsytt på ett sidentyg i kypert.

Posament P13 från Bj 944, 617993_HST. Foto Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY.

Den är dubbelflätad och ser ut att vara dubbelvikt i ena änden där personen börjat posamentet. Det står i Historiskas samlingsdatabas att den även sitter ihop med ett brickband, men jag kan inte se det. Kanske det är ett direkt intill?

Däremot så är det fint att se tråden som använts för att sy fast posamentet mot sidenkyperten.

Detalj av fotot ovan.

Jag har kopierat posamentet med lite grövre, 0,3 mm spunnen tråd i tenn med 4% silver. Borde ha gjort lite mer space mellan knutarna, men det får bli på nästa 👌

Mitt posament efter Bj 944, P13.

Graven undersöktes 1881 och är en kammargrav i hög innanför Stadsvallen för en man.

Teckning Hjalmar Stolpe, ATA.

Mannen blev begravd i en dräkt med mycket dekorationer. Det är från pannan på mannen som det kinesiska sidenet hittades.

Detalj från Stolpes teckning.

Jag tror att det här fragmentet, P13,syns på gravplanen, men jag är inte säker. Önskar att Stolpe hade varit lite mer noga med textilierna, men just den här biten går nästan att känna igen.

Försäkte ladda upp en reel här men det gick inte. Jag gör sedan några veckor innehåll till Birkas sociala medier. Förutom kampanjer och reklam.

Frågan är nu vad det satt på? Fragmentet verkar ligga nära tänderna 🧐

Kram

Lästips:

Geijer, A. 1938. Birka III. Die Textilfunde.

Kamfodralet från Bj 1074

Mannen i birkagrav Bj 1074 begravdes i en kammargrav med en hög över. Graven undersöktes av Hjalmar Stolpe och hans arbetare 1881. På den ritade gravplanen ligger det ett kamfodralet strax nedanför mannens bälte.

Gravplan över Bj 1074. Teckning Hjalmar Stolpe, ATA. Upphov SHM (PDM).

Lädret har bevarats runt en väldigt ovanlig vikingakam. Vanligen är kammar gjorda av ben och horn men dem här kammen har stödskenor av brons. Bronset har efter ett tag fällt ut metallsalter som bevarat fodralet! Kammen är ca 10,5 cm lång.

Kammen i grav Bj 1074. Foto Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY.

Kamfodralet har dekoration av klipptaläderrsor. Jag kan inte se om det är olika färg på lädret, men det borde vara det. Det finns ju börsar som har dekorerats med gyllenläder. Kanske kamfodralet här är inspirerat av dom?

Kamfodralet av läder från Bj 1074. Foto Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY.
Detalj av fästanordningen.
Detalj av hålen.
Detalj av gravplanen.

Undrar hur många kamfodral som försvunnit i jorden? Om de var vanliga? Ska prova att göra ett tänkte jag ❤️ har ju gjort flera börsar.

Kram

Lästips:

Bj 1074 lista med innehåll https://samlingar.shm.se/sok?type=object&query=Bj%201074

Hemerlin i vikingaskepnad?

Många med mig har länge funderat över vad ”Borredjuret” på vikingasmycken är för litet djur. Det har funderats över björnar, möss och till och med lemur eller surikat (gissat av barn på guidetur :)! Men nu vet jag 🤓😂 Det är en hermelin!

Tre hermeliner på rundspånmet i Bj 967, 416194_HST. Foto Ola Myrin, Historiska museet, CC BY.

Det är ju solklart!

Hermelin i sommardräkt från Wikipedia.
Hermelin i vinterdräkt. https://animalia.bio/sv/ermine

Spännet som fick mig att tänka på hermeliner, och min kollega Anna håller med, är det rektangulära spännet med ”palmer” och små djurhuvuden längs kanten 🩷

De ser ut som sex små hermeliner som sticker upp huvudet ur snön! De platta ansiktena i 3D. Fast palmerna (även om ena palmem saknas) kan ju så klart inte vara i snö!

Det rektangulära spännet från birkagrav Bj 557, 559177_HST. Foto Ola Myrin, Historiska museet, CC BY.

Undrar ju vad dom tänkte när de tillverkade, eller beställde motiv, på smycken…

Såklart har någon redan skrivit om hermeliner, så jag får hålla utkik efter det! Hittar ni något får nu gärna tipsa 🙂 Eller tycker ni borredjuret ser ut som något annat?

En katt bland hermeliner – forntidens människor verkar ju ha använt vitt kattskinn när det inte fanns hermelin. Svansen med sin svarta spets har genom århundraden varit ett uttyck för yppersta lyx!

Den hette hermelin redan på fornsvenska och ett annat ord för den är lekatt ❤️

Kram

Allahringen fortsätter att cirkulera på nätet

2015 var jag med och skrev en artikel om en ring hittad i grav Bj 515 på Björkö, en 800-talsgrav. Den kallas ”Allahringen” och det är en silverring med en infattad glasbit med en inskription tolkad som ”till eller för Allah”. Det står i varje fall inte gudanamnet på den. Sättet den är infattad på känns igen fortfarande idag.

Jag skrev har tidigare skrivit om den här i bloggen bland annat den här uppdateringen: https://linda.forntida.se/?p=3436

”Allahringen”. Foto: Linda Wåhlander.

Forskning är som ett samtal mellan forskaren och föremålen och mellan olika forskare. Målet (för mig) är att komma så nära och förstå, en levd historia, som möjligt. Det betyder att när det kommer ny forskning så behöver forskare ta in den. Forskaren kan hålla med, inte hålla med eller komma med mer forskning. Och det är bra.

Föremålen pratar så klart inte, men de kan berätta en hel del ändå – hur de är gjorda, vilket material det är, var de är tillverkade, ibland vem som gjort dom, vilka som använt dom och var de tillslut hamnade… Vi blir deras tolkar! Och förhoppningsvis hjälps vi åt i våra försök att förstå forntiden.

Professor Mats Roslund har studerat relationerna skandinaverna hade öster ut och menar att ”Istället för direkt handel med kalifatet och Centralasien hävdar jag att khazarer, volga-bulgarer och finska folk var de som skandinaverna främst interagerade med.”

Han har en annan tolkning av var ringen kan ga kommit i händerna på en skandinav. . Här med hans egna ord 240209: ”Dessa ringar finns ymnigt i gravar från Saltovo-Majaki-kulturen (Khazarer) och bland volgabulgarer. Kopplingen till Kalifatet är dessutom svår att upprätthålla eftersom både khazarer och därefter volgabulgarer satt som lås i handeln österut. Ringarna i Birka ska istället ses i ljuset av förbindelserna dessa turkisktalande folkgrupper. Att som i texten anta att ”Even though the decomposed state of thebones in the grave precludes any biochemical analysis,which otherwise could have shed light on the geographicor ethnic origin of the buried woman, it is not impossible that the woman herself, or someone close to her, might have visited – or even originate from – the Caliphate or its surrounding regions” är svårt att acceptera.

Nytt finfoto av ”Allahringen” 106842_HST. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.

Lite mer om kvinnans grav och gravdräkt

Vem var hon kvinnan som fick med sig ringen i graven? Vad betydde den för henne?

Gravplan för Bj 515. Teckning Hjalmar Stolpe.

Kvinnan begravdes i sin dräkt med dräktsmycken och dräktredskap i en kista. Hon bar en kniv, en bygelsax och ett nålhus.

Hjalmar Stolpes grävanteckning. Han har skrivit ametist.

På hennes spännbucklor av typen P27b finns fyra kors i sidorna, alternativt svärd (?) på vardera spänne. Ringen ligger precis nedanför den högra spännbucklan.

De större spännbucklorna tillhör Bj 515. Foto: SHM, CC BY.

Hon hade även ett väldigt fint nålhus dom hängde ned från den vänstra spännbucklan i en kedja, enligt Stolpes ritning.

Nålhuset med spiraler. Foto: Pavel Voronin, SHM, CC BY.
Det likarmade spännet. Foto: Amica Sundström, SHM, CC BY.

Kvinnan bar fantastiska pärlor. Båda skandinaviska och av östlig typ. Det är karneoler, betgkristall, ögonpärlor, mosaikpärlor, till och med en lyxig stor låtsasmosaikpärla!

Pärlorna från BJ 515. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.

Tre pärlor sitter fortfarande fast under ena spännbucklan. På gravtecknongen ser de ut att vara fästade i den den övre delen av spännbucklorna. Jag tycker själv om att bära mina pärlor så.

Konglomerat med spännbuckla och pärlor. Foto: Amica Sundström, SHm, CC BY.
En fyrskaftad yllekypert i grov kvalitet. Foto: Amica Sundström, SHM, CC BY.

För ett tag sedan fick jag hem spännbucklorna och bloggade om det https://linda.forntida.se/?p=18525 och då skrev jag även lite mer om dräkten

Min uppsättning för Bj 515 och de nya spännbucklorna från David Lecocq Claude. Nålhuset är köpt av Gripheim.
Ser det ut som kors eller svärd?
Lite otydlig förstoring av originalet.

Om vi tittar på innehållet i graven med kista, dräktsmycken och symboler så är det så som de ofta ser ut i en vikingakvinnas grav. Hon har skandinaviska saker med sig och ickeskandinaviska saker. Ringen och pärlorna visar på resor och byteshandel eller gåvor i österled. Vi vet inte om hon rest själv eller om någon tagit med sig presenter hem till henne. Eller om hon köpt pärlorna i Birka av någon som tagit med dig varor hem från långa resor.

Genom hemnes grav öppnas den vikingatida världen upp!

Den andra ringarna från Birka

Här är de andra ringarna och del av en ring:

Ringarna från Birka. Foto: Linda Wåhlander.
Den här är så fin och har tydligt gjorts om till ett hänge. Foto: Linda Wåhlander.

Jag vill passa på att tacka Mats Roslund för hans fina sätt och för att föra forskningen frammåt.

Tips:

Mats Roslund, 2023. Retracing the Vikings in the East: A review of Scandinavian-Islamic interfaces, In Vikings in the Mediterranean. Proceedings of an International Conference Co-organized by the Norwegian, Swedish, and Danish Institutes at Athens. Athens, s. 147-167.

Länk till att köpa boken Vikings in the Mediterranian https://www.andromedabooks.gr/product.asp?catid=45221

Funderingar om synålar på stenåldern

Härom dagen kom frågan upp på jobbet om hur gammal ”synålen” är och jag svarade att de finns synålar i metall från bronsåldern iallafall.

När jag började leta efter stenåldersnålar så hittade jag även en fin i ben med ett hål i. Tyvärr är inte så många nålar digitaliserade, så det går inte att se bild på dom i sök i samlingarna.

Nålen är från Lilla Lanna, även kallade Länna högar, i Hidinge socken i Närke och kom in till museet 1909. Den verkar ha legat i en hällkista med hål på gaveln.

Nål av ben (hoplimmad) från stenåldern, 969394_HST, Förvärvsnummer 13640. Foto Nina Davies, SHM, CC BY.
Text tillhörande stenåldersnålen, 969394_HST, Förvärvsnummer 13640.

Det verkar som att graven återanvänts på järnåldern och den undersöktes av en mycket ung Sune Lindqvist!

Fick hjälp av Ny Björn Gustafsson att hitta referensen SV. F. 77 – det är från Montelius standardverk Sveriges Forntid. Numret var fel. Istället ska det förmodligen vara 67 och där fanns även fler synålar från äldre stenåldern i franska grottor👌 På Grönland användes lite grövre bennålar ända in i 1800-talet.

Ur Montelius, Sveriges forntid, s. 89.

Små bennålar har även hittats i gånggrifter, men de är enligt Montelius grövre och ska inte räknas som just synålar. Det finns en synål i ben (Montelis fig. 71.) från en gånggrift på Sjælland som har ett hål på mitten. Visar den kanske på textil i det nya materialet ull?

Ut Montelius, Sveriges forntid, s. 90.

Det finns även en hel del sylar från stenåldern. Sylar är bra att göra hål i skinn med utan att skinnet går sönder. Man skär då inte sönder strukturen på skinnet utan separera skinnet på ett hållbarare sätt.

Med hålen går det sen att sy med senor och andra snoddar direkt. Vet inte heller hur långt tillbaka i tiden folk sytt med svinborst. Då tvinnar du fast svinborsten på exempelvis en sentråd och får på så vis en smal, fin nål. Vilket betyder att att sy inte alltid kräver en synål!

Med textil och kläder i ull så kommer även bronsnålarna på bronsåldern. Men kanske ulltextil är ändå lite tidigare eftersom det finns avtryck av tuskaft på keramik. Men det behöver jag få en bättre referens på.

Om vi blickar ut från Skandinavien så är de tidigaste nålarna med ögon daterade till 40000 år men kläder har använts mycket tidigare enligt forskning från 2010/11. Delningen från människolöss till klädlöss för möjligen 170000 år sedan kan visa det! 😳 Och som sagt, det går att sy utan nålar!

Karta över plaser där det hittats synålar från mellan 45000-25000 år sedan. Av Sommer, Christian; Kandel, Andrew; ROCEEH, 2022.
Från Magdalenienkulturen. Daterad till mellan 17000-10000 före vår tideräkning. Foto: Museum of Toulouse.

Tips!

Lädersömmeriet på facebook har den 23 mars (min födelsedag) 2023 ett inlägg om just att sy med svinborst!

Oscar Montelius, 1872-74. Sveriges forntid.

Artikel om klädlöss: Melissa A. Toups, Andrew Kitchen, Jessica E. Light, David L. Reed, 2011. Origin of Clothing Lice Indicates Early Clothing Use by Anatomically Modern Humans in Africa, in Molecular Biology and Evolution, Volume 28, Issue 1, January 2011, Pages 29–32. https://academic.oup.com/mbe/article/28/1/29/984822

Hittade även en artikel om synålens historia i Vi: Hommage till synålen, 2020. https://www.vi.se/artikel/hommage-till-synalen

Synålens historia på Wikipedia: https://en.m.wikipedia.org/wiki/Sewing_needle

Karta över de äldsta nålarna: Sommer, Christian; Kandel, Andrew; ROCEEH (C.E.2022 / H.E.12,022): Archaeological sites with Upper Paleolithic eyed needles. figshare. Figure. https://doi.org/10.6084/m9.figshare.20411973.v2

Ha en fin dag!

Linda

Fulaste nålhuset från Vadstena kloster

Jag letade nålhus i ben från vikingatiden men skrev inte in tidsålder så det fulaste nålhuset jag sett dök upp. Hu!

11 st medeltida bronsnålar i hölje av ett möjligt fågelben. 532155_HST, Undernummer: B9:1. Foto Sanna Stahre, HST, CC BY.

Det är 11 små nålar i, troligen till en huvudduk. Troligen har de suttit i huvudduken till en nunna i Vadsten kloster, men när? Dateringen är 1100-2020!

Vad tycker ni – vill ni börja spara era huvudduksnålar i rörben?

Hösthälsning, Linda

Podden Oglömt – Tatuerade sig vikingarna?

Innan semestern blev jag intervjuad i podden Oglömt om den tatueringsfestival som jag var med på på Birkamuseet i maj. Jag tatuerade mig hos Colin Dale och Frag.

Inför poddintervjun med Li Kolker på Historiska museet, som hon gör tillsammans med Moa Svan på Södertörns högskola, så skrev jag ned några stolpar till källor samt mina funderingar kring forntida tatueringar. Helena Meyer var också med och hon kommer snart ut med en bok om tatueringar.

Så håll tillgodo. Det här är inte en vetenskaplig text men jag har fått frågor om podden och tänkte att det är lika bra att jag delar med mig av det jag hittade på kort varsel. Jag har kopierat engelska texter för enkelhetens skull om det ändå ska översättas till engelska. Litteraturtips finns i slutet och det finns en hel bok som jag inte fått tag på ännu.

Frågor jag fick inför intervjun:

  • Vad är en vikingtatueringsfestival? (Tatueraren Zaneta Reliszco och Veronica Björkman på Birkamuseet ordnade så att många tatuerare kunde komma till Birka så att besökare kunde komma dit och tatuera sig under några dagar i maj.)
  • Hur var det att gå på festivalen? (Surrealistiskt!)
  • Vilka tatueringar gjorde du själv? (Jag lät tatuera två korpar och en orm.)
  • Vill du beskriva hur de såg ut? (Se foto).
  • Varför valde du just dessa? (För att de betyder något för mig.)
  • Vi har hört att vägvisaren är poppis, var du inte sugen på att tatuera in den? (Nix, det var jag inte.)
  • Vilka belägg brukar man använda för att ha tatuering i återskaparsammanhang. (Ibn Fadlan, etnografika etc)
  • Vad tror du vikingarna hade för tatueringar? (Ibn Fadlan mfl)
  • Vilken teknik använder ni när ni gör dom, är det old school, knacka nål? (Handpoking, Poke, men även maskin, sömnad)
  • Berätta om föreläsningen om vikingatida ornamentik! (Luciano Pezolli) 

Mina tatueringar

Ena korpen och ormringen. Foto Li Kolker, Historiska museet.

Tatuerade Vikingars vara eller ickevara – en het potatis!

Personligen tror jag på att de var tatuerade. Det finns inte så mycket att gå på med det finns en skriftlig källa, plus möjliga andra källor. Vikingarna verkar ha känt något sorts Horror vacui – de dekorerade allt möjligt så varför inte huden? Det finns även små silverfigurer med ränder i ansiktet… De ristade i sten – varför inte rista på kroppen också? Fast det är klart, det finns inte jättemycket broderier bevarade på kläder.

Ibn Fadlan

Den skriftliga källan som beskriver rusernas hud är den arabiske diplomaten Ibn Fadlan som mötte skandinaver längs med Volga 921/22.

Ibn Fadlan skrev att de var långa och ståtliga som dadelpalmer, skitiga men med mönster på kroppen från tårna till halsen i gröna linjer, växter och annat.

“I have never seen more perfect physiques than theirs – they are like palm trees, are fair and reddish, and do not wear the tunic or the caftan. The man wears a cloak with which he covers one half of his body, leaving one of his arms uncovered. Every one of them carries an axe, a sword and a dagger and all of that which we have mentioned never parts from him. Their swords are Frankish, with broad, ridged blades. Each man, from the tip of his toes to his neck, is covered in dark lines: trees, pictures and such like.” (Hraundal 2013, se litteraturtips nedan).

Att de har dekorerade kroppar får vi tro på om vi tror på annat som Ibn Fadlan rapporterade. Äldre tatueringar blir lite gröna. Men det finns de som föreslagit att det istället är målade mönster. Kanske kunde de måla sig med tex vejdefärg.

Uppdatering: har hittat en blogg som tar upp översättningar av Ibn Fadlan och som påpekar att det inte är säkert att det är dekorerade människor det rör sig om utan att det istället handlar om svärden. Men jag håller mig ändå till Hraundals översättning än så länge.

Motiven – vikingatida design

Motiv fanns på trä, textil, läder, ben och horn mm. Det var en bildvärld som berättade historier och de verkar ha tyckt om symmetrisk asymmetri, vilket även Liviano Pezzoli som höll föredraget under tatueringsfestivalen tog upp. Ofta dekorerade de motiv som växter, djur, människor, slingor, ormar, uppbrutna former, magiska mönster och runor.

Olika andra skriftliga källor

De här källorna handlar inte direkt om tatueringar, men de är intressanta ändå.

Sången om Sigdrifva

I sången om Sigdrifva nämns ristande på handens bak och i handen. Ska dessa hjälprunor ses som tatuering eller i varje fall märkning?

7. Ölrunor skall du kunna

om du vill, att annans hustru

ej sviker dig, då säker du tror dig.

På hornet skall du rista dem

och på handens bak

och märka på nageln Naud.

9. Hjälprunor skall du kunna,

om du hjälpa vill,

och lösa livsfrukt från kvinnor.

I handen skall du dem rista

och om handlederna spänna

och bedja diserna giva dig hjälp.

Skräckhjälm

Ægishjálmr/Ægishjálmur nämns med sitt namn i den Poetiska Eddan, i Fàfnirsmàl och i Völsungasagan.

Enligt Asatrosamfundets sida: ”Ægishjálmr / Ægishjálmur eller Skräckhjälmen, som etymologiskt betyder hjälm av Ægir som betyder skräck/terror. Ægir/Ägir är också namnet på havens Gud. Vanligtvis definierat den som Skräckhjälm och hänvisning till det förekommer i den Poetiska Eddan och i Völsunga saga.”

The Helm of Awe or Helm of Terror (Icelandic: Ægishjálmur, Old Norse Œgishjalmr) is an object in Norse mythology relating to the hoard protected by the worm Fáfnir and subsequently the name of a modern Icelandic magical stave (Wikipedia).

Ægishjálmr från det isländska manuskriptet Galdrabók från 1550-1650. 

Fàfnirsmàl (Poetiska Eddan)

Old Norse text

Fáfnir kvað:

16. Ӯgishjalm bar ek of alda sonum,

meðan ek of menjum lák;

einn rammari hugðumk öllum vera,

fannk-a ek svá marga mögu.”

Sigurðr kvað:

17. Ӯgishjalmr bergr einungi,

hvar skulu vreiðir vega;

þá þat finnr, er með fleirum kemr,

at engi er einna hvatastr.”

”Inn fráni ormr, þú gerðir fræs mikla

ok galzt harðan hug;

heift at meiri verðr hölða sonum,

at þann hjalm hafi.”

Svensk översättning, Erik Brate:

Favner sade:

16. Skräckhjälm jag bar

att skrämma människor,

så länge jag på smyckena låg.

Allra starkast vara

av alla jag trodde mig,

hur många män jag än fann.” 

Sigurd sade:

17. “Skräckhjälm skänker

ej skydd åt någon,

där vreda vapen skifta.

Då han märker,

när bland modiga han kommer,

att ingen är djärv framför alla.

Bellows translation

Fafnir spake:

The fear-helm I wore to afright mankind,

While guarding my gold I lay;

Mightier seemed I than any man,

For a fiercer never I found.

Sigurth spake:

”The fear-helm surely no man shields

When he faces a valiant foe;

Oft one finds, when the foe he meets,

That he is not the bravest of all.”

In the next stanzas of the poem, Sigurð refers to the helm again:

”Glittering worm, thy hissing was great, And hard didst show thy heart; But hatred more | have the sons of men For him who owns the helm.”

Men var det en tatuering – en symbol? Eller ett föremål?

Völsungasagan

I Völsungasagan är Skräckhjälmen ett fysiskt objekt som Sigurd tar från Fafnes skatt efter att han haft ihjäl honom.

Reginsmál

I Reginsmál skrivs att Fafner äger hjälmen och att allt levande fruktar den.

Forntida tatueringar

Många folk har i historien tatuerat sig av kulturella eller medicinska skäl. På mänskliga kvarlevor med hud så är det ofta tatueringar bevarade tex från det forna Epyten, vilket Austin funnit på sju individer med hjälp av infrarött ljus (Austin 2015). De tatuerade symbolerna hade magisk innebörd. Även i norra Chile finns bevarade människor som mumier med tatueringar Chinchorro (Kurtak 2015).

Halsen på en egyptier. Foto Anne Austin.

Människorna från Pazyryk

Pazyryck i permafrost har det påträffats bevarade begravda människor. Flera av dom var tatuerade. Undrar över mosslik typ Boxkstensmannen – om det skulle kunna gå att analysera huden, om det är lämpligt? Folket Pazyryk levde i Altaibergen i Siberien, söder om den moderna staden Novosibirsk, i Ryssland. Det var ryttarnomader som handlade med varor med handelsmän från Kina, Indien och Persien.

Pazyryk. Foto Hermitaget.

Ötzi – stenåldersmannen

Den äldsta bevarade personen med tatueringar är Ötzi, den infrusna mannen som dog i Alperna runt 3250 f. Kr. Alltså för över 5000 år sedan. Han hade 61 tatueringar. Han har bland annat tatuerade prickar där han hade ont. Kanske var det en sorts stenåldersakupunktur eller för akupressur? (Scallan 2015)

Armbandstatuering på Ötzi. Photograph © South Tyrol Museum of Archaeology/EURAC/Samadelli/Staschitz.

Kristna pilgrimmer

I podden berättar Helena Meyer även om medeltida kristna pilgrimmer som tatuerade dig. De reste till Jerusalem och hur såg deras tatueringar ut?

Tatuerade eller snarare märkta tänder

Fler och fler mänskliga kvarlevor från vikingatiden har visat dig ha märkta tänder. Det kanske inte ska kallas ”tatuerade tänder”. De har filats och ränderna har fått svarta inlägg.

Vegvísir – modern Isländska tatuering

En vegvísir (Icelandic for ”wayfinder”, lit. ’way shower’) är en isländsk stav som har syftet att hjälpa bäraren hitta sin väg genom dåligt väder. Symbolen finns från Huld manuskriptet, som samlats in på Island av Geir Vigfusson i Akureyri i 1860, och det fnns inga tidigare belägg för den (Wikipedia).

Vägvisaren enligt Huldmanuskriptet.

Vägvisaren är ofta misstsgen för en vikingasymbol. Det fick dock inga bevis för att det är så. Huldmanuskriptet är 800 år senare.

Tatueringsredskap och metod

I Historiska museets utställning Forntider finns en liten monter med redskap som föreslås som tatueringsredskap. Men på vikingatiden fanns det saker nära till hands att tatuera sig med – sylar, sytråd och nål, sot från matgrytan etc.

En ny artikel om tatueringsmetod kom ut 2022:

”Pre-electric tattooing broadly encompasses four major techniques: Hand poking, hand tapping, incision, and subdermal tattooing. Hand poking encompasses traditions in which the tattooing tool is held in a precision grip between thumb and fingers and applied directly to the skin (See Figure 1). This technique covers a wide variety of tool materials, point and hafting arrangements, and angles of application, including but not limited to the widely known sak yant and tebori traditions and modern “stick and poke” tattooing.

Percussive hand tapping includes practices where tattooing points or combs are hafted at an angle to their handle and driven into the skin using a beater or mallet (See Figure 2). This technique is widely recognized among the public as being synonymous with traditional, pre-electric tattooing, and was historically limited to the southern Pacific Rim and pockets of inland Southeast Asia (Robitaille, 2015). 

During incision tattooing (also known as “cut and rub” tattooing), the epidermis is shallowly sliced in a linear fashion, typically using a metal blade or lithic implement (See Figure 3). Pigment is then rubbed into the wound from the surface. 

Subdermal tattooing was historically restricted to the northern circumpolar region and portions of South America and includes practices in which pigment is introduced laterally through the skin between two punctures. In one form of this technique strongly associated with Inuit culture (Inuttut Kakiornerit, also known as “skin stitching”), a small eyed needle is used to pull pigment-infused thread or sinew beneath the epidermis (See Figure 4). The exit hole of one “stitch” may act as the entry point for the next, thereby creating a solid line. 

Within all of these techniques there exists considerable variation in terms of materials, hafting arrangements, and point groupings.” (Deter-Wolf mfl. 2022)

Experimenten med olika metoder. Samma motiv, 8 olika sätt. 

Vendlas hög – ett vendeltida tatueringsredskap?

I denna hög i Vendel så hade tre unga män och tre barn begravts. Det fanns flera olika föremål i graven, men den saknade vapen. Ett järnföremål, som efter konservering tolkats som ett tatueringsredskap, återfanns i grav A1:2 och torde vara unikt i sitt slag (Arrhenius 2005).

”The most striking item is an instrument found in grave A1:2. It was made of iron, 3,2 cm long and was heavily corroded. Conservator Margaretha Klockhoff skilfully prepared the piece and revealed a small, beautiful and very well preserved artefact (Fig. 6). The object consisted of a handle decorated with parallel grooves. The handle is flattened in one end and here a ring is attached. The other end is also flattened, but ends in three triangular points which have sharpened edges. In the centre of the flat part is a small hole. In the Nordic Viking material I have found no object directly corresponding to this instrument. However, comparisons to ethnographic material indicate that it most probably has served as a tattooing instrument.”

”Tattooing is an old art known from the early Stone Age. Sjövold has shown that that the so called «Iceman Ötzi» from Tyrolia had tattooing marks (Sjövold 1996). Quite possibly, the coloured faces which are mentioned in some of the Icelandic sagas, and also by Ibn Fadlan, originally meant that the Norsemen were tattooed. Tattooing was actually forbidden at a church council held in Scottland in 787 AD (Birket Smith 1941:274f). It is therefore plausible that tattooing was well known in the period. Tattooing has also been performed in South Eastern Europe and in the Balkans as folk art up to the present and sailors are well known for getting tattoos, for instance in Amsterdam (cf. Brain 1979). People were tattooed for beauty as well as for medical purposes (cf. Armstrand 2001:21ff; Hellgren 1967). It is quite possible that, in our case, the tattooing instrument was part of a medical kit. An extremely small knife (about 3 cm long) found among the stones in the cairn of grave A2: 2, and a tiny awl found in grave A1:2 could also belong to a medical kit used by our three riders.”

”Together with a small knife and a tiny awl, the tattooing instrument may have been used for medical purposes. It is suggested that the three riders were early missionaries who used their medical instruments to demonstrate their Christian beliefs.” (Arrhenius 2005).

Jag funderar på om de tre föremålen som Arrhenius skriver om kan höra ihop i ett tatueringskit, även om det såklart kanske var ett medicinsk kit också. Tänk om det helt enkelt var ett medicinskt tatueringskit 👌.

Utah

I Utah har det hittats ett 2000 år gammalt tatueringsredskap. Se färgen på spetsarna!

Tatueringsredskap från Utah. Krutak 2019.

Oceanien

”These artefacts show that the modern tattooist toolkit – one-piece narrow combs, haft, mallet, carbon pigment, mortar, pestle, and ink-holding vessel – were in use 2700 years ago in West Polynesia. The kit was found at Tongatapu Island – Tonga’s main island.”

Modernt redskap

SOCIETY PREMIUM NEEDLES 7 Curved Magnum 35MT

Det betyder att redskapen inte ändrats särskilt över tid!

Experimentell tatueringsarkeologi i Lejre

Colin Dale som tatuerade mina korpar har sysslat med experimentell tatueringsarkeologi i Leijre och han tatuerar i Nordic style.

Avslutningsvis

Det finns lite källor men så länge vi inte har hud bevarad från en ”viking” så kan vi inte veta hur det var med tatueringar. Tänderna är inte tecken nog och inte heller de skriftliga källorna. Li och jag kom fram till att det behöver hittas en fryst viking. Fast jag önskar såklart inte att någon frös in i isen i tex Lendbreen i Norge… på samma vis som Ötzi.

Lästips

Oglömt avsnitt 13. Tatueringshistoria https://open.spotify.com/episode/7wQA6RRfrPxnlhUdSCiZ7U?si=LUBs9emsRg62u52Ufg3f0Q

Thorir Jonsson Hraundal, 2013. The Rus in Arabic Sources: Cultural Contacts and Identity. Centre for Medieval Studies University of Bergen, s. 100. https://core.ac.uk/download/pdf/30851659.pdf (Ibn Fadlan)

Asatrosamfundet om Skräckhjälm https://www.asa-samfundet.se/symbollexikon-aegishjalmr-aegishjalmur-skrackhjalmen/

Helm of Awe https://en.m.wikipedia.org/wiki/Helm_of_Awe

Vägvisare https://en.m.wikipedia.org/wiki/Vegv%C3%ADsir med flera länkar. 

Mejsholm, Lotta, 2011, Hjälmbärarnas barn.

Gravkontext och aktörer i berättartraditionens tjänst, i: Spåren av dom små, s. 85 http://www.mikroarkeologi.se/publications/children/2.Mejsholm.pdf (Om tatueringsredskapet i Vendlas hög.)

Arrhenius, Birgit, 2005. Three riders coming to Vendel. I: Frafunntilsamfunn. Jernalderstudier tilegnet Bergljot Solberg på 70-årsdagen. Bergsvik, Andreas, K. & Engevik, Asbjørn, jr. (red.). UBAS, nordisk, 1. Bergen: Arkeologisk institutt, Universitet i Bergen. pp 307-317. https://bora.uib.no/bora-xmlui/bitstream/handle/1956/11368/three-riders-coming-to-vendel.pdf?sequence=1&isAllowed=y (Hennes tolkning att det är ett tatueringaredskap)

Etnografiska och moderna redskap för tatuering:

Lars Krutak 2019. Om Utahfyndet https://www.larskrutak.com/2000-year-old-tattoo-tool-from-utah/

Tools in world’s oldest tattooing kit made from human bone. https://www.scimex.org/newsfeed/tools-in-worlds-oldest-tattooing-kit-made-from-human-bone?fbclid=IwAR2q0F13ad7sjRJ4wxDqYRx1S9HvaBnF_aGT_glkIOLfYRlkN6oSpWtQdHQ (Geoffrey Clark, Michelle C. Langley 2020. Ancient tattooing in Polynesia, in the Journal of Island & Coastal Archaeology (JICA), vol 15, p. 407-420)

Modernt redskap https://www.intattooveritas.com/sv/shin-society/6578-society-premium-needles-7-curved-magnum-35mt.html?gclid=CjwKCAjwvdajBhBEEiwAeMh1U5THc5WRzITs5iSrEhRFEyhVFugX0hzDPw2bf2eNDz_1n-1kvY-cRBoC3-QQAvD_BwE

Metoder:

Aaron Deter-Wolf, Danny Riday, Maya Sialuk Jacobsen 2022/3. Examining the Physical Signatures of Pre-Electric Tattooing Tools and Techniques. https://exarc.net/issue-2022-3/ea/examining-physical-signatures-pre-electric-tattooing-tools-and-techniques

Anne Austin. Tattooing in Ancient Egypt. https://arce.org/resource/tattooing-ancient-egypt/

Marilyn Scallan, 2015. Ancient ink: Iceman Otzi has the world’s oldest tattoos. https://www.si.edu/stories/ancient-ink-iceman-otzi-has-worlds-oldest-tattoos

Pazyryk The Stunning Ancient Tattoos of the Pazyryk Nomads | Ancient Origins (ancient-origins.net)

Iron age mummy, 2013. https://www.archaeology.org/issues/109-1311/features/1381-pazyryk-mummies-altay-mountains-siberia

Sydda tatueringar The resurgence of the ancient art of skin-stitch tattoos (lifestyleasia.com)

Lars Kurtak, 2015. What is the oldest tattoo? https://www.larskrutak.com/what-is-the-oldest-tattoo-july-22-2015/ och https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S2352409X15301772

Den här texten kommer jag inte åt… Måste börja på universitetet igen! Annalisa Alvrus, David Wright and Charles F. Merbs 2001. Examination of Tattoos on Mummified Tissue using Infra-red Reflectography, in The Journal of Archaeological Science, vol 38:4, p. 395-400. https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S030544030090596X

Matthew D. Cain, David Roper and Daniel S. Atherton, 2016. Use of Infrared Photography to Visualize a Tattoo for Identification in Advanced Decomposition, in Academic Forensic Pathology, 6:2, p. 338–342. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC6507000/

Blogg om översättningar av Ibn Fadlan: Viking tattoos – found in translation? 2020. https://www.sippe-guntursson.de/viking-tattoos-found-in-translation.html?fbclid=IwAR1qd0ErwTedMgyEjIZZX0Ve8M8NGZKgneuJPPyavEEzblag4KRCYojiByk

Jag har inte ännu fått tag på denna bok.

Mungiga i birkagrav?

Har jag hittat en mungiga i en birkagrav? Jag tappade iallafall hakan när jag såg bilden! Stort önsketänkande!

Bj 109 och den möjliga mungigan. Teckning Harald Faith-Ell, SHM, CC BY.

Jag vilar hemma och tittar igenom birkas brandgravar 🙂 och så dök den här upp i brandgrav Bj 109. Visst är det väl en mungiga, tänkte jag!

Skärmdump Bj 109 och den rostiga, böjda järntenen.

Graven har tillhört en kvinna med likarmat spänne och 45 st glaspärlor och ett nålhus mm.

Skärmdump för Bj 109.

För referens kommer även en bild på en medeltida mungiga från Västmanlands länsmuseum som jag fotograferade när jag var där.

Mungiga utställd på Västmanlands länsmuseum.

Skulle vilja se den i verkligheten! I så fall är det Birkas första mungiga! Tänk om hon satt och spelade i något hus i Birka eller var med och spelade på gillen! Wohoo!

Det kanske inte är så troligt att det är en mungiga, troligen en märla eller något annat som Faravid skrev på facebook, men jag hittade en hemsida om mungigans historia så här kommer ett lästips https://mungiga.com/historia/#aldsta_mungigorna

🌸