Romerks ryttarmask föreställande Alexander den Store.
Ryttarmasken från Hellvi. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY
På museum möter dåtiden nyfikenheten hos nutiden. Vi försöker förstå det som varit och oss själva. Alexander den Store själv var en nyfiken man.
Masken är tillverkad i kopparlegering och tillverkningstekniken är förmodligen drivning av metallen. Ursprungligen hade den inte ögon. Ögat som sitter fast är pånitad med järnnitar. Det andra ögat hittades separat från masken. Längs med kanten syns flera mindre ansikten.
Masken var en del av ett depåfynd som hittades i en husgrund. Det fanns även bland annat delar av ett dryckeshorn, silverbitar, spännen och nålar.
Ryttarmasken från Hellvi. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY
När Masken var ny och satt på en romersk ryttare så lyste ansiktet som solen. Blank och gyllene. Masken användes vid riduppvisningar och ceremonier i det romerska kvalleriet.
Masken är daterad till romersk järnålder 1-400 evt/e. Kr. och hittad i Hellvi Norrgående på Gotland. Exakt hur den hamnade där är något vi aldrig kommer få reda på, men de som ägde den ett tag kan ha använt den i den fornnordiska kulten. Då det ena ögat förvarats på en annan plats än masken så är Odenkulten inte långt bort i tankarna. Inspirerade denna mask vendeltidens hjälmar med ansiktsmasker?
Masken fotograferas här i Guldrummet av Paul Mortimer som skrivit om masken tillsammams med professor Neil Price.
Paul Mortimer fotograferar masken. Foto: Linda Wåhlander.
Maskens Föremålsnummer 1158868_HST, 1011. Inv. Nr. 35330.
Lästips
Mortimer, Paul. Artikel : What color a God’s Eye, An exploration of eye imagery on weapons, and ornaments mainly from 6th and 7thcenturies in Northern Europe. (It’s not all about Odin!1).
Price, Neil and Mortimer, Paul. An Eye for Odin, Divine Role Playing in the Age of Sutton Hoo. European Journal of Archaeology 17 (3) 2014, 517-538.
I Historiska museets samlingar finns det fyra poster med svartkonstböcker. Jag tänkte att ni säkert vill hitta dom lite lättare. Alla böckerna har iventarienummer efter varandra 21284-21287. Och alla fyra har obekant ursprung! Jag undrar vad det är för bleck i böckerna? Om de kokat bläck och haft i något bindemedel… kanske kan hitta svar i min nya bok jag köpt – Kodex – om medeltida böcker.
Svartkonstbok nr 1. Daterad till medeltidens slut , 1500-talet, och skriven på pergament. 32 blad.
Sida 1. Föremålsnummer 117744, inv. nr. 21284.Sida 2. Föremålsnummer 117744, inv. nr. 21284.
Den hade en ägare på 1600-talet men sen är det inte känt när den hamnade i Statens Historiska Museers samling. Den finns som bok, avskriven och kommenterad. Det finns flera användningar av runor och blod i boken, men jag rekommenderar inte att använda runor på det här viset 😱 Boken finns som pdf att läsa här.
Här kommer några snälla formler:
Sida ur boken som är digitaliserad.
Att vinna en flickas kärlek
Likaledes bör du med din saliv på fastande mage göra den senare skräckhjälmen i din handlove, när du hälsar på den flicka ä, som du vill äga: det bör i så fall vara högerhanden.
Lindqvist 1921, s. 29.
Att vinna människors kärlek
Detta skall du rita av och bära på dig, och människorna skola älska dig mycket.
Lindqvist 1921, s. 33.
Lindqvist s. 32.
Mot skada från ovänners sida
Om någon bär dessa stavar på sig, kan ingen den dagen skada honom, och hans ovänner kunna icke hava någon makt över honom.
Lindqvist 1921, s. 33.
Svartkonstbok nr 2. Daterad till 1500-1600-tal. Skriven på papper.
Blad ur svartkonstbok, föremålsnummer 117745, inv. nr. 21285:1. Foto: Jenny Nyberg, SHM, CC BY. Blad ur svartkonstbok, föremålsnummer 117745, inv. nr. 21285. Från Catview.
Svartkonstbok 3. (med samma inventarienummer som 2:an). Skriven på papper.
Blad ur svartkonstbok. Föremålsnummer 117746, inv. nr. 21285:2-3. Foto: Jenny Nyberg, SHm, CC BY. Samma, bara snygg röd bakgrund. Blad ur svartkonstbok. Föremålsnummer 117746, inv. nr. 21285:1-3. Foto: Jenny Nyberg, SHM, CC BY. Sida 1. Föremålsnummer 117746, inv. nr. 21285:2-3. Från Catview.Sida 2. Föremålsnummer 117746_HST, inv. nr. 21285:2-3. Från Catview.
Svartkonstbok nr 4. Skriven på papper och daterad till 1500-1600-tal.
Blad ur svartkonstbok. Föremålsnummer 117747_HST, Inv. nr. 21286:1-2. Foto: Jenny Nyberg, SHM, CC BY.
Till den här hör 14 blad skrivet på norska eller möjligen på isländska. Det är text och magiska tecken.
Blad ur svartkonstbok. Föremålsnummer 117747_HST, Inv. nr. 21286:1-2. Från Catview. Förstoring av ovan. Blad ur svartkonstbok. Föremålsnummer 117747_HST, Inv. nr. 21286:1-2. Från Catview.
Svartkonstböckerna brändes de på bål eller gömdes undan av sina ägare och glömdes bort. Andra bevarade svartkonstböcker finns på Landsbiblioteket i Reykjavik och nationalbiblioteket i Köpenhamn.
Jag får ta och läsa lite mer i den på jobbet. Kanske finns det någon snäll formel iden? Annars hittar ni lite mer information här.
Lindqvist, 1921. En isländs svartkonstbok från 1500-talet. Uppsala. Här. https://www.alvin-portal.org/alvin/attachment/document/alvin-record:463944/ATTACHMENT-0076.pdf
Från vikingatiden finns de äldsta skandinaviska krucifixen, men den vikingatida smeden tolkade krucifixet lite annorlunda. Den här texten handlar om grav Bj 660 på Birka och de tre andra likadana krucifix som hittats i Danmark.
Inv. 34000, 108914_HST. Birkakrucifixet, foto Ola Myrin, SHM, CC BY.
Birkagrav bj 660: Det är en liten Jesus som är bunden istället. Han är tillverkad i silver, möjligen förgyllt, i filigran och granulering. Krucifixet dateras till 900-talets första hälft och det hade följt med en kvinna på Birka i hennes grav, grav bj 660, vilken undersöktes 1879 av Hjalmar Stolpe. I samlingsdatabasen nämns korset som ”Sveriges äldsta kristna konstverk.”
Spännbucklorna är fel, men jag har försökt sätta ihop pärlorna från graven. Foto på den ungefärliga platsen där hon blev begravd på Birka.
Kvinnan i graven hade även fått med sig en miniatyrsköld i samma teknik samt en silverpärla och ett sk. Lunulahänge, som ser ut som en halvmåne. Men de är i lite annan stil. Hon hade ovala spännbucklor till sin dräkt i ylle, linne och siden med brickvävda band till. Dessutom hade hon fått med sig en stav som tolkats som en Völvastav.
Sköldhänge i filigran från bj 660. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY. Filigranpärla från bj 660. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY.Lunulahänge från bj 660. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY. Pärlorna från bj 660. Foto: Eva Vedin, SHM, CC BY. Skärmdump från Sök i samlingarna.
Syskonkrucifixen
Aunslevkrucifixet: Ett liknade guldkors har senare hittats i sydskandinaviskt, danskt, område 2016.
Krucifixet från Aunslev, Fyn. Bild från Ladby Viking Museum.
Det nya krucifixet från Aunslev, på Fyn, i Danmark är gjort i solitt guld. Några detaljer skiljer det från Birkakrucifixet, men det ser ut, i mina ögon, att vara gjort av samma person. Fyndet gjordes av metalldetekorist Dennis Fabricius Holm, så det har ingen tydlig fyndkontext.
Kettingkrucifixet: Blev nu uppmärksammad på ett blogginlägg från Martin Rundvist som tar upp ytterligare två krucifix! Ett identifierades av Silke Eisenschmidt 2012 men grävdes upp av Jens Raben redan 1927 i en vagnsgrav i Ketting på ön Als i Danmark.
Krucifix från Ketting, Als i Danmark. Foto: aardvarchaeology.wordpress.comKetting grav 3. Ur Med hammer og kors. Foto: J. Andersen, Sønderjylland.
Kettinggraven i Ketting, grav 3, bedöms som en kvinnograv där kvinnan begravts i en vagn. Krucifixet låg intill fem glaspärlor. Till graven hörde även bland annat järnringar med torshammare på. Även Kettingraven dateras till första hälften sv 900-talet, bla annat pga ev ett beslag dekorerat i jellingstil.
Omøkrucifixet: Ett fjärde kors, som även det är trasigt har hittats i ett skattfynd med hacksilver på Omø. Skatten grävdes ned när Sven Tveskägg var kung 986–1014 och den hittades av metalldetekorist Robert Hemming Poulsen 2015. Omø ligger mellan Fyn och Zeland.
Kricifixet från Omø. Foto: aardvarchaeology.wordpress.com
Tankar:
Så två är hittade i gravar, ett i ett skattfynd och ett som lösfynd. Martin tänker att eftersom tre av korsen är nära Hedeby så kanske det kan vara platsen där de tillverkades. Se lästips för länk till hans blogg.
Metalldetektoristerna har verkligen bidragit med två arkeologiska guldkorn!
I Årbybåten hittades förutom en person, en häst och en hund, tillsammans med husgeråd och ett spelbräde, även en liten björkvisp. Jag har en likadan i köket.
På våren, när saven stiger i björkarna så klipper jag björkris och tillverkar björkvispar. Det hör våren till. Saven gör att barken på de tunna kvistarna släpper lätt och jag kan knyta ihop knippena med en virad kvist.
”Knippet” är enligt utställningstexten ett av redskapen i en ritual som utfördes vid begravningen – vidare står det ”Ritualen kallades hlauttein på fornskandinaviska och syftade till ta del av det ödesbestämda, och det kommande”. Björknippet låg bredvid benen från en höna. Tillsammans har de i utställningen tolkats som lämningar efter en rit som utfördes i samband med begravningen för att sia om framtiden. Hlaut betyder här ”lott” och kan jämföras med uttrycket ”ödets lott”. (Jag måste undersöka denna översättning). Hönsben hittas i många gravar, men hittade tillsammans med björkris i en grav är unikt.
I den medeltida, isländska Eyrbyggjasagan beskrivs ett Hov (som en helig byggnad) där det i en sidobyggnad fanns en ”stalli” (som ett altare med gudarbakom). På stalli skulle det stå en ”hlautbolli” med offerblod i och med en hlauttein (en blotten) så stänktes blodet (hlaut) runt ikring med i samband med blotet. I hovet var det fristad från allt våld.
Men vill man stänka lite idag så går det bra att använda björkvispen till just stänkmålning. Min mormor stänkte tvätt med en björkvisp när hon skulle stryka. Och nu en helt ovetenskalig tanke… tänk om stänkmålning är en kvarleva av forntidens offerstänkade? Eller är det bara ett fint sätt att dekorera i tex hallen där det kanske annars blir lätt fläckigt på väggarna? Vad tror ni?
Jag skulle vilja kunna ta mig tillbaka i tiden och se vad de gjorde med den. Stänkte de blod när de begravde personen i Årbybåten?
21062, 107469_HST, risknippe från Årbybåten, Rasbokil sn, Uppland. Datering vikingatid, omkring år 900. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.
Lästips:
Olof Sundqvist, 2007. Kultledare i fornskandinavisk religion. Opia 41.
Den här kvinnofigurinen har jag skrivit om tidigare är nu utställd i nya utställningen Vikingarnas värld. Hon är fortfarande inte så känd, vilket hon säkerligen skulle ha varit om hon hade tolkats som Gudinnan Freja.
Kvinnofigurin från Öja på Gotland. Foto Ola Myrin, SHM, CC BY.
Hon har håret uppsatt i en knut och hon påminner om Freja från Aska i sättet hon håller armarna runt sin mage, vilket tolkats som en gravidmage.
Knuten på Öjafigurinen. Foto Elisabeth Pettersson, SHM, CC BY.
Hon är 52 mm lång och tillverkad i kopparlegering och dateras till vikingatiden. Den är lite grovt skulpterad, men ansiktet är milt och utrycket fint med armarna om magen. Jag önskar jag visste vem som gjort henne och för vilket syfte. Figurinen hittades vid Hoburg (tg? ) och inlöstes 1863 tillsammans med flera andra fynd, bl.a. två pärlspridare. Det räknas som ett lösfynd.
Öjafigurinen. Foto Elisabeth Pettersson, SHM, CC BY.
Som jag skrev tidigare så ser hon ut, på ryggsidan, ut att ha ett bälte. Kanske har hon en lång klänning med ett bälte? Eller är det en lång kjol med en jacka och det är jackkanten som syns? Har hon en krage?
Detalj.
Det ser även ut att vara någon sorts ränder bakpå halsen, vilket skulle kunna vara ett halsband. Eller så är det en synvilla… Önskar jag kunde titta på henne lite närmare. Nu är hin utställd i monter 16, som handlar om kvinnor under vikingatiden.
Inv. nr. 3053, 457610_HST. Öja, Gotland. Foto: Ola Myrin och Elisabeth Pettersson, SHM, CC BY.
Inom vikingavärlden så kommer ibland trollkorsets vara eller ickevara upp.
Hänge i järn. Foto: Yliali Asp, SHM, CC-BY.
Hänget är hittat i ett samiskt depåfynd, ett offerfynd, i Unna Saiva, där mängder med föremål lagts ned.
Vi vet inte om det använts som amulett för att skydda sig mot troll av samerna. Om någon känner till en samisk sedvänja med denna typ av amulett, så får ni gärna höra av er.
Annars är det troligen en nymodighet att bära denna form av hänge som ”trollkors”.
När jag läst på om Helgö så har jag stött på information om en bävertandsamulett från husgrupp 3 och häromveckan fick jag se den på riktigt. Jag har sett en bäver gå över vägen en gång och jag har sett dom simma. De är lite magiska djur, tycker jag.
Bland alla små askar i lådorna låg bävertansamuletten.
Tanden är infattad i brons men jag tog inte upp den, så kunde inte se om den går att hänga i en rem.
En till bild på den.
Det är Sveriges största gnagare pch även om de gnager av ett helt träd så gör det inget för tänderna, för de bara fortsätter att växa ut!
Den väger 2,91 gram och är 3 cm lång.
Två bilder på amuletten. Framsida och baksida. Foto: Sara Kusmin, SHM, CC-BY. Bäverfällt träd!.Vilka imponerande gnagare de är.
I husgrupp tre är fullt av terasser med olika verkstäder och jag undrar vem som burit amuletten – tänk om det var bronsgjutaren…
Vounihuvudet. Foto: Ove Kaneberg, SMVK Medelhavsmuseet.
På Medelhavsmuseet finns i utställningen om Cypern ett arkaiskt skulpturhuvud kallat ”Vounihuvudet”. Det har lite androgyna drag men tolkas oftast som feminint. I en cypriotisk katalog hittade jag förslaget, av A. Hermary, att det är en cypriotisk Afrodite och jag tänkte för många år sedan skriva min uppsats i antiken om det, men det blev aldrig av. Nu går jag kursen igen och funderade återigen på om jag skulle skriva om detta, men jag vet inte om det är intressant?
Syftet skulle i så fall vara att undersöka om huvudet från Vouni på Cypern föreställer gudinnan Afrodite. Några frågeställningar skulle kunna vara:
– Föreställer det så kallade Vounihuvudet i Medelhavsmuseets samlingar en arkaisk Afrodite?
– Vilka skulpturelement finns bevarat på huvudet och hur förhåller de sig till Afrodite?
– Finns det andra kopplingar till Afrodite i palatset i Vouni?
– Finns det skulpturer från samma tid som tolkats som avbildningar av Afrodite?
– Hur förhåller sig huvudet till andra arkaiska skulpturhuvuden?
Jag vill så gärna veta om det håller och skriva om det och samtidigt tar det emot eftersom Medelhavsmuseet inte verkar tycka att det är Afrodite.
Utställd på Liljevalchs 1933. Foto: John Lindros.
Vounihuvudet
Huvudet hittades när svenska arkeologer grävde ut ett palats i Vouni på nordöstra delen av Cypern och huvudet är en del av samlingarna sedan 1928.
Huvudet är tillverkat i mjuk kalksten tolkat som föreställande en kvinna. Det är daterat till arkaisk cypro-grekisk stil, ca 520–480 f.Kr. Huvudet är 28 cm högt och 16 cm brett och är i naturlig människostorlek. Kroppen saknas. Ett fragment som matchar huvudets kalathos finns i en liten låda i förvaringsrum 1, låda B:2:11 (V.s.n.030). Flisa 3.
Så här står det i samlingsdatabasen:
“Head belonging to a lifesize statue. Softly triangular head with slightly smiling mouth following the curve of the chin. Rather thin, rounded lips. Ridged eyebrows, lancet-shaped eyes with long tearducts, slightly tilted towards the nose. Long, slender, pointed nose with flaring, carved nostrils. High cheekbones. Smooth, vertical brow. Wearing high diadem/kalathos with dancing figures alternating with double rosettes (one on top of the other). The figures have bent knees, with legs depicted in profile and torso en face, arms stretched upwards, with joining hands; wearing knee-long tunics with belts. Below the kalathos is one row of kymation ornament, and one row of spiral hair-curls. In front of each ear is a thick twisted curl with upturned end. A mass of wavy hair at back of head. Large earrings with pendants. Traces of necklaces.”Carlotta, Medelhavsmuseet, 20210306.
I Medelhavsmuseets samlingar finns även V.309, som är ett liknande huvud funnet i Vouni.
Afrodite på Cypern
Afrodite har en lång koppling till Cypern och hon är mer påklädd än i tex Grekland. Senare blir hon Venus i Rom och ses nästan enbart som en kärleksgudinna. Men på Cypern kan hon vara stadens gudinna och ha en stad på huvudet.
Det har genom årtusenden funnit en sorts modersgudinna på Cypern ö, sedan stenåldern, och med tiden kommer en östlig gudinna in som kommer att bli den grekiska gudinnan Afrodite.
Afrodite klev enligt myten upp ur havet, där hon fötts, på Cypern i Paolos vid Petra tou Romiou. Där ligger en helgedom till henne. På Medelhavsmuseet finns en guldringar med en avbildad sten som kan vara en bild av en helig Afroditesten.
Ett av Afrodites namn är just Kypria, med lite olika varianter, efter kopparön hon klev upp på. Cypern är känd för sin koppar. Det är från Homeros på 8-700 -talet f.Kr.
I Mindre Asien var hon redan då känd som gudinnan på Cypern med helgedomen i Paphos, men hennnes kult tog inte fart på det grekiska fastlandet förrän på 600-talet f.Kr.
Hesiodos, en poet från Thebe som skrev på 7-600-talet f.Kr. berättade att Afrodite föddes strax efter världens skapelse. Gaia, jorden, blev gravid med Uranus, himlen. Gaia, som var sur på Uranus för att han gjort henne gravid med en massa barn fick hjälp av sin som Kronos, inne i magen, att klippa av pappas genitalier som då föll ned i havet. Från dessa skapades Afrodite i havet skum… och vågorna tog henne först till ön Cythera och sedan vidare till Cypern.
Jacqueline Karageorgis skriver fint om allt med Afrodite och Cypern på en hemsida 🙂 se lästips!
Så jag vet inte vad jag kan tillföra, samt att jag även redan håller med om att det är Afrodite. Men jag ska fylla på med lite info när jag fått tag i lite mer litteratur ❤️ Så det blir nog inte en uppsats, men väl ett lite längre blogginlägg såsmåningom.
Kram
Lästips
Karageorghis, V. et al. 2003. The Cyprus collections in the Medelhavsmuseet. Nicosia. Katalog nr. 284.
Göransson, K. och Kaneberg, O. 2013. Medelhavsmuseet: föremål i urval. Världskulturmuseerna Medelhavet, Stockholm. ISBN 9189242203.
Jacqueline Karageorghis 2015. “Aphrodite, Goddess of Cyprus”, in the website: Kyprios Character. History, Archaeology & Numismatics of Ancient Cyprus: kyprioscharacter.eie.gr/en/t/AH. Besökt 20210306
