Inom vikingavärlden så kommer ibland trollkorsets vara eller ickevara upp.
Hänget är hittat i ett samiskt depåfynd, ett offerfynd, i Unna Saiva, där mängder med föremål lagts ned.
Vi vet inte om det använts som amulett för att skydda sig mot troll av samerna. Om någon känner till en samisk sedvänja med denna typ av amulett, så får ni gärna höra av er.
Annars är det troligen en nymodighet att bära denna form av hänge som ”trollkors”.
Men denna finns alltså från vikingatiden 💕
Kram
Här kommer lite fler bilder av de utställda fynden från graven med bälteväskan i Röstahammar, Rösta, i Ås i Jämtland samt pärlorna från grav 1.
Järnsaker, bl.a. en hank till en hink/ett ämbar.
En vikingatida balansvåg och en bit av ett arabiskt silvermynt.
Pärlor från kvinnogravgrav 1, av glas och karneol samt två guldfärgade pärlor.
Karneolpärlor var mycket populära under vikingatid. Två av glaspärlorna med annorlunda mönster är en mosaokpärla och en som ser dragen ut, men jag ska fråga Moa, så det blir rätt. Kvinnan i grav 1 verkar ha begravts i en båt.
Moas svar: ”De guldfärgade är riktig guldfolie, dvs. ganska tidiga antagligen. Den randiga är blåst-dragen och den mönstrade högst upp är mosaik. Den spetsiga behlver jag titta mer på.”
Väskan och bältet igen.
Doppskon till svärdsskidan.
Det dubbeleggade svärdet med silverinlägg på knappen och horndekoration på hjaltet.
Jag vet inte om det är den här delade pilen, eller vad det är, eller om det här den rakt avkapade pilen på nästa foto som används för att skjuta av hälsenor på bl.a. renar.
Sköldbuckla, yxa och pilar, bl.a. ekorrpilen.
Föremålen från graven är utställda i utställningen Vikingar på Historiska museet i Stockholm. Se även tidigare inlägg här.
Kram
Jag har köpt en begagnad väska…En kopia av den vikingatida väskan från Rösta, Ås i Jämtland.
Den är från en mansgrav, Nr 4, som numera räknas som samisk och är daterad till 900-talets andra hälft. Tidigare ansågs gravarna i området vara nordisks. I graven finns samiska horndetaljer på svärdshjaltet/svärdskalven som påminner om dekor på samiska trumpekare och i form av en ekorrpil. Mannen är begravd med en häst och en hund. Samerna jagade päls som byttes mot föremål från nordnorna. Väskan är av östlig typ med läderlock. I en grov linnepåse med dragsko låg två björnfalanger och några hasselnötsskal och en rund träskiva, som kanske är en askbotten…
Röstahammarväskan med bälte. The relatively new interpretation of the bag. Foto: Björn Wickman, SHM.
Det finns två olika tolkningar av väskan, men tolkningen nedan är mer medeltida. Väsktypen har sitt ursprung norr och nordost om Volgakröken, kanske Kamaområdet, menar Zachrisson, pga de två små björnhuvudbeslagen. En liknande väska finns från Ångermanland och tre, eller fem, har hittas i Birkagravar, enligt Zachrisson. Hedenstierna-Jonson argumenterar istället för att väskan, en sabretache, är Magyarisk liknande den från Újfehértó i Ungern, där en nästan identisk hittats. Så kanske björnarna hamnat på den som extra bling? 🙂
Den gamla tolkningen. The earlier interpretation of the bag. Foto: Yliali Asp, SHM.
Zachrisson funderar över om graven med bälteväskan kan ha tillhört en nojd, vilka senare brukat ha rikt dekorerade väskor. Eller kanske det är en finnkonung? Den samiska väskan, som har levt vidare i mansdräkten, kallas dasko. I Mis kallas de sabeltaska.
Nu behövs bara ett svärd, ett bälte och en ekorrpil… Originalväskan och de nadra fynden, som svärdet, finns att se i samedelen i utställningen Vikingar på Historiska museet.
Kram
Lästips:
Fyndet i samlingarna på Historiska:,http://mis.historiska.se/mis/sok/bild.asp?uid=32492 Här.
Zachrisson, I., 2006. Väskan från Röstahammaren i Ås och gravfältets etniska tillhörighet. Fornvännen.
Charlotte Hedenstierna-Jonson has written about the pouch. Google it and you can read it online at Academia.edu :
Hedenstierna-Jonson, C., 2012. Traces of Contacts: Magyar material cultur in the Swedish Viking age Context of Birka. In: RGZM, Tagungen Band 17. Mainz.
Några bälteväskor från Birka:
Grav Bj 93B här. Sabeltaska, beslag.
Grav Bj 154 här. Sabeltaska, utan bild.
Grav Bj 644 här. Magyarisk bälteväska, utan bild.
Grav Bj 710 här. Sabeltaska, utan bild.
Grav Bj 716 här. Enklare modell av bälteväska.
Grav Bj 819 här. Lite annorlunda bälteväska.
Grav Bj 904 här. Bälteväska med beslag brons och vitmetall, utan bild.
Grav Bj 943 här. Osäker, möjligen enklare.
Grav Bj 949 här. Bälteväska men annan form, med knappar.
Grav Bj 956 här. Bälteväska med ”silver”.
Grav Bj 958 här. Bälteväska med ekorre.
Listan är utan alla fynd benämnda ”börsar”.
Tillägg:
Edvin Sjöberg har uppmärksammat mig på de ungerska tarsoly som är lika de som hittats på Birka.
”Dom skandinaviska sabelväskorna är förmodligen av ungerskt (magyar) eller ukrainskt ursprung och har kommit till Gotland och Birka med handelsutbyte. Det finns motsvarande lock- och kantbeslag i den ungerska fyndkontexten som överensstämmer bra med de fynd vi har i här i Skandinavien. Se även väskfynden från Chernigov.”
Han har skrivit om dem på sin hemsida audhumbla.se här.
Tack Edvin!
Ur artikel av Fedir Androshchuk.
Fem svärd hittades 1928 i Dneprforsarna i Ukraina när ett vattenkraftverk skulle byggas. Tre med inskriptionen ”Ulfberht” och två med kors på. Var det farliga resor genom forsarna som gjorde att vikingarna offrade dem? Eller var det gör att få bra utbyte för deras handelsvaror.
De här är inte de enda vikingasvärden som hittats i forsar, två till är kända från fornryska rikets område och några från Västeuropa. De i västeuropa har tolkats som att de tappats i floden – vad vet vi?
Var de slarviga och tappade svärd hit och dit eller offrades de? Inger Zachrisson berättade att samerna undrr medeltidem skaffade sig svärd långväga ifrån enbart för att kasta dem i havet en gång om året – för god fiskelycka!
Hm, undrar vad jag ska offra? Visst jag har slängt en kronor i önskebrunnar men aldrig en hel lön…
Lästips:
Fedir Androshchuck F., 2002. ”Har gotländska vikingar offrat vapen: I Fornvännen. Dnepr-forsarna?” Pdf finns på nätet.
I torsdags fick vi museipedagoger på Historiska en stund med Inger Zachrisson om samer i Vikingar för att vi ska kunna visa den nya delen på ett bra sätt.
Vi pratade om massor av saker. Det var matnyttigt och det ska bli kul att plugga ännu mer, även om det inte är helt lätt det här med samer och nordbor (se tidigare blogg inlägg). Det finns dessutom nio olika samiska språk – olika språk inte olika dialekter! Men nu säger vi iallafall samer och nordbor!
Två saker jag tyckte var extra roligt: På väggen bakom hänger två skidor. Så såg de inte ut under vikingatiden, berättade Inger. Den ena ska vara lång och den andra kort! Den långa tillverkades i tjurved och lades ned i mossar över sommaren gör att inte förstöras. Den kortare, som hade ett nordiskt namn, kunde vara gjord av björk, som inte är lika hållbart. Det är alltså inte offrade skidor i mossar utan en förvaringsmetod!
För att inte halka bakåt var undersidan på den kortare skidan täckt med ren- eller sälpäls, s.k. stighud, medan den längre användes för att glida framåt på.
(Den äldsta skidan som hittats är ca 5200 år och funnen i Kalvträsk).
Tjurved är det mörka runt klockan 8 på bilden. Det blir så när granen inte står stadigt utan lutar på tex. myrmark. Tjurveden bildas på sidan som är ned mot marken. Foto: tjurved, wikipedia.
Däremot så offrade samerna i vatten som blivit träsk och mossar, men Inger berättade att de på medeltiden öven offrade i havet. En källa (jag ska fråga igen, för jag glömde bort) berättar att de importerade svärd långväga ifrån som de sedan en gång om året kastade ut i havet för god fiskelycka.
Samiska offergåvor.
Några litteraturkällor från webbsidan samer.se
På hemsidan samer.se finns imformation om de tidigaste källorna som rör samer under vikingatiden och senare. Samer som skidåkande, eg. skridfinner, beskrevs av Prokopius i sin bok De Bello Gothico, ca 550 evt (efter vår tid),. Han var en bysantinsk historieskrivare som beskrev folken i Skandinavien. Ha skrev att var jägare, klädde sig i djurskinn och gav sina bar benmärg att suga på.
Det påminner om vad redan den romerske historieskrivare Tacitus skrev om fenni år 98 evt i sin Germania. Det är även första gången som svear, suiones, omnämns. Straxt efter Tacitus, ca 150 evt, skrev den grekiske geografen Ptolemaios om sju folk på ön Scandia och ett av dem var finnoi.
Jordanes skrev i sin bok Getica år 551 om olika folk på ön Scandia och även här ginns bl.a. Suehans och Suetidi och Rerefennae och Finni med, men det har diskuterats vilka som menas (se Zachrisson 1997).
780 evt beskriver langobarden Paulus Diaconus skridfinnarna som jägare, men han beskriver även gör första gången skidor, renen och en kolt av renskinnspäls. Paul Varnefrid, som han hette, var en av förgrundsgestalterna i Karl den stores akademi.
890-talet evt tjänstgör den norske bonden Ottar hos kungen av Wessex i England. Ottar berättade för kung Alfred av Wessex (Alfred the Great), som antecknade allt i Orosii världshistoria, att han äger 600 tamrenar som sköts av samer och att hans största inkomstkälla är den skatt han tar av samerna i form av säl- och valhudar (som anvöndes till rep). Alfred använde även Beowulfkvädet och Widsith dom omnämner Finnas och Skridefinnas om jag förstått rätt. Ottar använder ordet Finnas och han beskriver Nordnorge, berättar om tama renar och om det samiska språket samt räknar upp de produkter som samer levererar till norska stormän.
Den sista senvikingatida/tidigmedeltida källan är Adam av Bremen, som i Gesta Hammaburgensis eccleisae pontificum, ca 1070, bok IV, beskriver områden norröver i Sverige och då bland annat skridfinnar och att Hälsingland är skridfinnarnas land, med ett bergigt område kallat de ripheiska, men många fler omeåden nämns och han skriver även lite om samernas religion och magiska konster.
I Norge finns två lagar före ca 1120, som omnämner samerna – Eidsivathingslag och Borgarthingslag.
Historia Norvegiae, från ca 1190, behandlar Norges kungar fram till år 1015 och där nämns, att Norge är uppdelat på tre områden: kusten, upplanden, dvs dagens Oppland, och skogen, där finnene bor utan att plöja jorden, dvs i skoglandet på gränsen mellan Sverige och Norge. I ett kapitel avhandlas bland annat samernas trolldom.
Ågrip, ca 1190. Norsk källa.
900-talet beskrivs de i de isländska vikingasagor och lagar, och där finns skinnhandel som bedrevs med samerna med. I Snorres sagor berättas det att samer och andra nordbor umgicks, enligt samer.se. I ett norskt historieverk från 1100-talet skrivs om hur en nåjd, en samisk schaman, med hjälp av sin trumma försätter sig i trance för att rädda en sjuk person. Det skulle vara bra med källhänvisningar på samer.se’s sida, så nu blir det till att leta reda på de olika källorna 😉
Inger Zachrisson radar upp källorna: Ólafs saga Tryggvasonas, ca 1190; den Isländska lagen Grágás, 11- el. 1200-talet; Grette Asmundssonssaga, trol. 1200-tal, Orkneyingasaga slutet av 1100-början av 1200-talet; Saxo Grammaticus Gesta Danorum, ca 1200; Denpoetiska Eddan, Völundskvädet; Snorre Sturlassona Heimskringla, 1230-talet; Snorres Edda, 1200-talet; Egil Skallagrimssons saga, tidigt 1200-tal; Fagrskinna, 1230-talet; Sneglu Halla thattr, ca 1220; Jämtlansa landsskrå och gränsbeskrivningar, Vatnsdöla saga, ca 1270; Ketil Haenga saga, 1300-tal; Helga Tháttr Thórissonsar, 1380-tal, plus wn massa senare källor om geografiska områden.
Vi tittade även på bildspelet tillsammans. En kåta kallas i den medeltida källan Ågrip för Gamme.
Kram
Lästips:
http://www.samer.se/5031
Inger Zachrisdon, 1997. Skrivna källor, I: Möten i Gränsland – samer och germaner i Mellanskandinavien.
Inger, Zachrisson. Samisk-nordiska kontakter under järnåldern – i dräkt och personliga tillhörigheter.
Academia.edu
Tjurved https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Tjurved
Slöjden i skogen, tjurved
Nu är det färdigt, ombyggnaden av utställningsdelen om samer i utställningen Vikingar på Historiska museet. Det ska bli kul att sätta mig in i texterna och föremålen ordentligt. Vi har ju visat flera montrar tidigare men nu blir det med mer information. Fint att kartan är på sniskan!
Kammarna och skeden är funna på Björkö, platsen för det forna Birka och väskbygeln är funnen i Uppsala (Sök på tidigare inlägg om väskbygeln om du vill läsa mer). Alltså det som räknas som samiskt kulturuttryck tillverkas, pga av hantverksavfall, och används i det vikingatida Birka där många blev begravda med en hornkam men gravarna räknas inte som samiska. Den samiska hantverksstilen anses för övrigt dyka upp i skandinavien omkring ”år 0” ( även om inget år 0 finns… 😉
Det som är svårast är egentligen att benämna folken, som levde i det område vi idag kallar Sverige, som inte var samer. Markerna fanns, landskapen fanns men något enat ”Sverige” kom till först i slutet av vikingatiden och vi har ju enats om att ”vikingar” inte är en etnisk grupp av folk, utan mer en syssla – att gå i viking. När vi kommer in i medeltiden är de ju i alla fall inte längre vikingar även om samer fortsätter att vara samer… På Härjedalens hemsida använder de ”Det nordiska samhället” – ska vi ta det? Vi kan ju egentligen inte använda vikingar då det var en syssla, inte svenskar eftersom vi inte har ett enhetligt enat sverige ännu och nordgermaner har forskare som Inger Zachrisson gått ifrån. Hon skriver nu istället samisk och nordisk kultur och menar med den ”nordiska” de som inte är samer. Hon benämner dem även som nordmän.
Ja, det kanske skulle funka med ”nordiska folk/det nordiska samhället” precis som The norse culture/people på engelska finns som benämning när det är vikingakulturen som menas. Det enda som känns konstigt är ju att jag tänker på samer som nordiska också…
Grav 9 på Vivallen innehöll ett bälte som är "nordiskt" och personen anses idag vara en man i 50-års åldern iklädd kvinnodräkt och den rådande tolkningen är att han varit en nåjd. Jag tänker på det lilla silversmycket som kanske föreställer Oden i kvinnodräkt.
På vissa platser så ser och är föremålen annorlunda och begravningsskicket skiljer sig från tex Birkas gravar. På Vivallen ser flest föremål samiska ut även om det finns föremål som visar på kontakterna mellan samer och, som det benämns på Härjedalens fjällmuseums hemsida (se länk nedan), det ”nordiska samhället”. Det finns även ”nordiska” människor i gravarna.
Undersökningarna av skeletten har visat att de döda haft samiskt respektive nordiskt ursprung. I närheten av gravplatsen hittades på 1980-talet också en boplats, med resterna av torvkåtor, och djurben. Undersökningarna visar sammantaget att här en gång funnits en samisk boplats, som var i bruk under några hundra år, från vikingatid till tidig medeltid. Fynden pekar på att här har bott en mindre grupp välbärgade samer, som har haft intensiva kontakter med det nordiska samhället.
Jag har tidigare sagt ”människorna som levde under vikingatiden” och ”de vikingatida människorna” men det innefattar ju samerna och alla möjliga andra folk också!
I Danmark säger de ”den sydskandinaviska kulturen”, men det känns också konstigt eftersom samer under i varje fall vikingatiden bodde hela vägen ned till Mälardalen och den sydskandinaviska kulturen förekommer upp till åtminstone Sangis… och senare runt om i ett väldigt stort område. Hm.
Samer pratar finsk-ugriska språk och ”de andra” talar någon form av nordiskt språk (även om det blir många olika dialekter). Fram till vikingatiden verkar det kallas urnordiska, även kallat nordgermanska, men runt 800 skiljer det sig åt så pass från de germanska språken att det nu kallas fornnordiska, som är uppdelat på tre grenar: fornvästnordiska, fornöstnordiska och forngutniska 🙂
Samer och Nordfolken? Många tankar snurrar runt i huvudet och jag önskar att det inte var så krångligt!
Vad tycker ni? Ett tips är i varje fall att inte missa varanödleskinnet 😉
Kram
Lästips:
Härjedalens fjällmuseum: http://kommun.herjedalen.se/fjallmuseet/samlingar/utvaldaforemal/foremal/vivallensmycket.5.226690e414e9abde5a2b91a.html
Se källorna.
Inger Zachrisson 1997. Möten i gränsland. Samer och germaner i Mellanskandinavien. Statens Historiska Museer.
Inger Zachrisson, 2010. Samiska-Nordiska kontakter under järnåldern – i dräkt och personliga tillhörigheter, I: Red. Else Mundal & Håkan Rydving. Samer som ”de andra”, Samer om ”de andra”. Identitet och etnicitet i nordiska kulturmöten. Samiska studier 6.
Nordiska språk https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Nordiska_språk
Urnordiska https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Urnordiska
Fornnordiska https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Fornnordiska
Uppdaterar med blogginlägg om Hedebyväska: https://nattmal.wordpress.com/2015/05/14/haithabu-bag-1/
Vi hade möte idag på Etnografiska museet. Jag jobbade där under flera år för några år sedan och det är ett av mina absoluta favoritmuseer! Det är, som jag sa till en av mina arbetskamrater, även ett dubbelt museeum – saker har samlats in på bekostnad av människor men det har även samlats in och bevarats för människor. Sagor har skrivits ned, människor har studerats och betraktats – allt i ett försök att förstå världens folk, men också, tidigare, att förändra dem. Eller så vill ”vi” fortfarande förändra dem? Jag vet inte…
Den ”tysta döden” och dess redskap – när människan exellerar i att döda/jaga ljudlöst!
En av mina favoritutställningar att visa när jag jobbade på Etno var ”Den skapande människan” och den handlade om, och handlar fortfarande om, hur människan lever i olika extrema klimat på jorden. Den var lite sliten och lite svårtillgänglig på vissa ställen, så därför blev jag glatt överraskad idag att den förnyats och även har fått ett nytt namn ”3 klimat” – den handlar om Australien, Amazonas och Arktis. Här är samerna med som ett folk i världen!
Rummen är rymliga och lätta att ha grupper i. Föremålen syns nu ännu mer från golv till tak. På bilden ser ni en skål – för mat eller för det nufödda barnet att bäras i 🙂
I ”Australien” arbetade jag vid några tillfällen med en sagokedja, där varje elev fick berätta en kort bit var i en saga. Jag började med en inledning och slutade med en bit för att knyta ihop berättelsen. Sen berättade vi sagan ett varv till och eftersom de bara behövde komma ihåg sin bit så mindes de lättare. Varje liten bit fick de sedan rita 🙂 Det blev minisar av berättelserna hos aboriginerna.
Även Amazonasrummet bjuder in till sagoberättande, sittande på golvet med barnen nästan i knät. Det gick bra att använda bara ett av rummen eller att visa hela utställningen utifrån olika teman.
Ett av mina ”favoritföremål”, som även är ett av mina ”skräckföremål”, är ett bälte av en hel uppsättning människotänder! Mysigt va! Perfekta tänder utan hål! På ett bälte!
Från Amazonas finns massor av sagor bevarade och som jag själv grät av i början, när jag berättade den, är ”Begravda ögon”.
Kartor ur olika perspektiv är bra. Världen blir inte statisk och det är lättare att förstå att det finns olika utblickar! Kulturer är inte heller statiska. De kan förändras till det bättre, men även till det sämre. Frågan är bara vad vi tror och tänker att det beror på.
Även i Arktis har har rummet öppnats upp. Här brukade jag ”köra hundspann” med elever och fröknar 🙂 – på is, över skare och i skog 🙂 Då måste hundarna vara förspända framför släden på olika sätt. Favoritsagan att berätta i Arktis var den om Sedna.
Det religiösa i Arktis – Schamanens föremål – betraktas dock som något förflutet i utställningen och det känns lite fel. Det finns fortfarande en levande schamanism och alternativa religioner och synsätt 😉
Här på Etnografiska museet, om någonstans, framträder föremål, för mig, som besjälade. Vissa föremål är vänliga och andra är farliga. De är en del av vår världshistoria som människor på denna planet ur flera perspektiv.
Kram
Lästips:
Om Sveriges samer.
Kanske borde ha strukit den innan montering 🙂 Till axelrem tvinnande mamma och jag fyrvikt yllegarn från var sitt håll. Ena sidan med två öglor den andra sidan knuten till ”ögla”. När det blivit spänd tvinning vek vi på mitten och tvinnade lite till – (nu blir det motsatt håll för båda). Vek en sista gång och trädde i hålen och knöt knutar. Hade kunnat vara lite längre garnlängd från början, tror vi började med kanske 5 meter emellan oss.
Garnet är grått, krappfärgat Järbogarn. Tyget är rött och därefter lite krappfärgat diamantkypert.
Letade efter den ”samiska” väskbygeln i Vikingautställningen som jag skrivit om tidigare, men hittar den inte i Mis. Inte undra på att jag inte sett den i montern tidigare… Den finns inte med i utställningskatalogen.
Här är den och angiven som gjord i ben och daterad till järnålder/medeltid. http://mis.historiska.se/mis/sok/fid.asp?fid=604027.
Men jag hittade även några andra 🙂
Den här är funnen vid Läcköslott och daters till 15-1600 tal tillverkad i ben. http://mis.historiska.se/mis/sok/fid.asp?fid=466475.
En liten, förmodligen, samisk väskbygel i horn från Silbojock, Arjeplog, daterad till 16-1700 tal. http://mis.historiska.se/mis/sok/bild.asp?uid=328569.
En liten bit av en väskbygel i horn från Silbojokk, Arjeplog även denna daterad till 16-1700 tal. Det var efter grävningen av bruksorten för att leta silver antar jag. Det är med andra ord ett möte mellan samer och majoritetssvenskar på denna plats under denna tid. http://mis.historiska.se/mis/sok/bild.asp?uid=328565.
Ytterligare en bit av en väskbygel från Silbojokk i Arjeplog men av ben. http://mis.historiska.se/mis/sok/bild.asp?uid=328539.
Det finns även en från Piteå, Kyrkbyn men den har ingen bild. http://mis.historiska.se/mis/sok/fid.asp?fid=600752.
Samisk väska. Bild från Digitaltmuseum.
Uppdaterar med blogginlägg Hedebyväska: https://nattmal.wordpress.com/2015/05/14/haithabu-bag-1/
Kram