Har provat Josefinakunten med dubbel tenntråd.
3 m, 0,35 diameter tråd. Det blev 20 cm.
Posamenten är funna i vikingatida kammargravar tillhörande personer som begravts med krigsutrustning och 832 även en häst. Jag undrar vilka de var och vad de gjorde under sitt liv. Var de reste och hur de såg ut i livet med sina så fint dekorerade kläder.
Kram
Ibland pratar jag och mina vikingainspirerade vänner om att försöka återskapa en grav – att göra allt som finns i graven och på så vis få en ögonblicklig dräkt – så gott det går 
På bilderna har jag hängselkjolen från birkagrav Bj 835. Det är yllekypert.
Till den borde jag sy en goffrerad/finveckad särk!!! Vilket jag vill hinna göra nu i vår
Observera att pärlorna hänger i den övre delen, vid nålfästet, i spännbucklan, vilket är vanligast bland fynden. Nålen pekar nedåt mot hängselkjolen. Egentligen borde nålen sitta i bucklan så att när jag syr en minimal ögla så hänger bucklan ned ca 2 cm på tyget. Det finns nötningsspår på fynden som gjorts i Birka.
Hängselögla som går över axeln. Lite ovanligt med ullögla. De flesta är i linne. Till hängselkjolen hör även ett sidenband antingen för att hänga något i eller för att kanta hängselkjolens övre kant.
Det finns i graven även bland annat ett hänge med en tillbakablickande hjort och ett sköldhänge i silver.
Jag undrar ibland hur de planerade sina kläder om de var rika under vikingatiden och hur fattigare kanske hade ett plagg som de älskade. Hur såg en hel garderob ut? Hur hela eller trasiga var kläderna? Hur skarvade var kläderna? I Hedebys hamn hittades trasiga, lappade delar av kläder. Men även rester efter tillskärning.
Efter Inga Hägg, Kvinnodräkten i Birka, s. 45, för beskrivning av textilfyndet till hägselkjolen, vilket Hägg kallar kjol, och s. 130 för bild på öglan.
Bra sida om hängselkjolar! http://urd.priv.no/viking/smokkr.html
Sitter och tittar på Iron Man 3 och syr på en vikingasjal – Dåtid, Nutid och Framtid på samma gång Som Urd, Skuld och Verdandi :-), de fornnordiska nornorna.
Ikväll ska Allan och jag smälla lite smällare i trädgården. När jag var liten, i Allans ålder, i Hässelby gård var vi ett år uppe på höghustaket och kastade ner lite större chinapuffar på människor som gick där nere (!). Vi räknade ut att de skulle smälla i luften ovanför dem. Det var inte snällt och jag kan få panikattacker när jag tänker på hur vilda vi var och hur farligt det var. Förlåt!
Nu har året vänt och ljuset kommer tillbaka. Jag önskar att jag fick vara med om (som en osynlig deltagare ) fester och årsritualer som urspelades här på Helgö under järnåldern. Men skulle jag tycka det var vackert eller skulle jag bli vettskrämd…? De önskade sig ett bra, fruktsamt och fredligt, nytt år de med!
Hur kommer framtidens önskningar se ut? När Allan är stor och hans barn 10 år?
Jag önskar Er alla ett bra 2014 och hoppas allt händer som ni önskar Er!
Kram, Linda
Har fått jobbet att sy en till uppsättning kläder till utställningen ”We call them vikings, part two”. Den ska öppna i Spanien.
Det finns en rolig aktivitet brevid klädetma – bland annat ”klä på mannen rätt” annars blir han sur…
Stationen användes flitigt när vi besökte utställningen i Ediburgh.
Kläderna ser lite väl brunbeiga ut, men det är i alla fall två knallgula plagg med
Nu blir det till att sy så fingrarna glöder… Undrar just hur många plagg som syddes av en bondekvinna under ett år, eller under en livstid. Hur mycket tyg vävdes? Sydde männen alls kläder? Hur mycket sydde trälarna? Det finns så många frågor!
Kram
Här kan ni läsa intervjun med mig om Hej Stenåldersmänniska på Historiska
Bild från helgens tältstund som pedagogen Richard Schill hade om stenåldern Vi kan inte ha en ”riktig” eldstad på marken, för då kanske vi ramlar ned i Guldrummet… Men mysigt är det i Jan Mellrings tält och med granris, renfällar och de fina bäverfällda (!) trädstockarna att sitta på.
Kram
I dagarna har det kommit nyheter från Historiska museets pressavdelning Ett ägg har hittats i en nyutgrävd gammal kruka från en grav på Adelsö som heter Skopintull – se länk nedan.
Skopintull är namnet på en brandgrav med stor gravhög på Adelsö daterad till åren kring år 900. Namnet kan betyda ”Sko pin tull” dvs. där behövde du sätta på dig dina söndagsskor innan kyrkan eller så kanske namnet kommer av ”Skopje” stor hög på ryska har jag för mig. Hur det än är så är det en otrolig grav för två personer – en man och en kvinna. Det var Hanna Rydh, sveriges första disputerade kvinnliga arkeolog som undersökte graven på tidigt 1900-tal. Länge trodde forskarna att det var en ung pojke som begravts, men de var fundersamma över alla pärlor och dräktdekorationer som graven innehöll och som vanligen förekommer i kvinnogravav. Bland de personliga föremålen finns minst fyra kammar och två bälten.
En av mina guideturer på Adelsö
En ny genomgång av benen i graven utfört av Sabine Sten och Maria Vretemark visade att den innehöll två individers käkar. Den är en av de rikaste bengravarna i Sverige och den innehåller mer än 31 kg ben och som rymmer minst 56 liter. Personerna blev lagda i en båt förmodligen på fällar av järv och mård. De fick med sig sju hundar, tre hästar och en katt. De fick även jaktfåglar med sig som duvhök, berguv och havsörn. I graven låg även en höna. Till detta kom även matdjur som gris, får och nötdjur och fåglarna som jagats, däribland kricka, and och trana. Trana är en svår fågel att jaga.
En av de mest unika sakerna med graven är att den innehöll hår. Håret, som är lite av en avklippt hårtofs, låg nederst i en kopparkittel. När branden slocknat samlades mycket av benen ihop och lades i ett stort bronskärl med järnhank. Benen lades ovanpå hårtofsen och på så vis bevarades det. Det finns flera möjliga förklaringar till att håret hamnat i graven, obränt men ännu har ingen gjort några dna analyser för att se om det tillhört någon av personerna i huvudbegravningen. Vi vet inte heller om det är ena eller båda personerna som är huvudbegravningen, eller om den ena följt den andra i graven.
Fram träder ett par ur aristokratin under vikingatiden, beridna på hästar i vackert dekorerad hästutrustning, i utsmyckade kläder med guldtrådsbroderier, med jaktfåglar (på armarna) och hundarna springande runt ikring – om nu jaktfåglarna inte bara tillhörde den ena personen. De hade även ett spel med spelpjäser av ben med sig på sin färd till dödsriket.
I gravhögen förekom det också minst två senare begravningar i urna (sekundärbegravningar), och det ska bli spännande att få reda på var denna nya begravningskrukan med ägg hittades i gravsammanhanget – om den hittades i huvudbegravningen eller i någon av sekundärgravarna – och vad det är för fågelägg.
Ägg i urna funnen i Skopintull, men tidigare inte undersökt. Foto: Katarina Nimmervoll, SHM.
”Vilket kom först, ägget eller hönan?” Vi brukar säga att i vikingatiden kommer hönan först sedan ägget. I gravar från järnåldern finns fynd av hönsfågel utan huvud i gravarna, vilket kan tyda på en begravningsritual med återuppståndelse i dödsriket som motiv. Även den arabiske diplomaten Ibn Fadlan nämner en hönsfågel som blir av med huvudet och slängd upp på ett begravningsskepp till en storman. I Saxo finns det också en parallell med en återuppstånden hönsfågel. Det var tanken att när du kom till dödsriket skulle du bli väckt igen av en galande och kacklande hönsfågel. Sen i och med kristendomen så blev istället upptåndelseägget symbol för att vakna igen. I Sigtuna har det hittats små keramikägg i några gravar och de kan också ses i Historiska museets utställning Vikingar. I Skopintullfallet är det spännande att det är ett faktiskt ägg som klarat sig så bra och som inte hamnat på gravbålet, likt hårtofsen, utan istället placerats varsamt på botten av ett kärl som sedan fylldes med brända ben. Är det en begravning eller en offergåva? Vem var i så fall personen i krukan? Är det ben från en av de två andra i huvudgraven eller är det en tredje person, och då kanske en gravgåva? Många frågor dyker upp och jag upphör aldrig att fascineras över vad människorna förr i tiden tog för sig i samband med begravningar för sina nära och kära.
Läs mer:
http://www.historiska.se/press/pressmeddelanden/Pressarkiv-2013/Extraordinart-fynd-i-gravkarl/
Sabine Sten & Maria Vretemark, 2001. Skopintull – nya rön om en gammal grav, i boken Vi får tacka Lamm.
Hanna Ryd 1936. Förhistoriska undersökningar på Adelsö. Stockholm.
Andreas Nordberg, uppsats i arkeologi, Vägen till Hel går nordvart och nedåt. Stockholms universitet.
Kram
Jag kan inte förstå att det var så vackert i somras och nu är det så kallt och kyligt.
Tror ni det här fotot skulle funka som vykort? Borgberget med Ansgarskorset.Tyckte de att det var vackert även på vikingatiden. Kände de även då ”nu är vi hemma”, när de såg berget på håll? Eller den platsen ska vi ta…?
Kram
Flera personer har frågat mig varför jag inte hade fler allmänna guideturer på Helgö i år. Svaret är att jag tycker det är jobbigt med allt grävande för vatten och avlopp.
Här har det inte gjorts några större utgrävningar ännu och nu har den lilla parkeringen, med markduk under, brett ut sig ordentligt…
Det är bara att hoppas att de fornlämningar som finns kvar mår bättre i framtiden, utan alla avloppsutsläpp.
Helgö har spännande historier att berätta och nästa år hoppas jag att det känns lite bättre igen.
Det vore kanske roligt att kombinera en visning på Helgö med ett besök på Historiska för att se de föremål från Helgö som är utställda.
Kram