Ett av mina mest lästa inlägg är det jag skrev om hur sjuk jag blev när jag fick magmunsbrock och inflammation i matstrupen. 2017 gick jag en yogalärarutbildning och det var en fysiskt och psykiskt ansträngande kurs på olika vis. Ett moment vi gjorde var att lära oss om pranayama. ”Prana” betyder energi och ”yama” ungefär kontroll. Så ett sätt att kontrollera energin med olika andningsövningar.

En övning vi gjorde var speciellt drastisk. Vi skulle dra upp diafragman ordentligt och jag kände något som poppade till i magen. Det gjorde inte ont, men det var en märklig känsla som inte gick över. Jag tror (!) att det var då jag fick magmunsbrocket! Även om jag inte är 100% säker på att det var det som hände då. Jag gick ut från yogasalen och sa i receptionen att något hänt inne i magen. Det dröjde ett tag innan jag började bli riktigt dålig. Jag minns inte längre hur länge. Så nu tänkte jag att jag vill berätta mer om vad som hände sen. För jag berättade inte allt då.

När jag började bli riktigt dålig åkte jag till olika läkare akut för att jag hade svårt att få ner maten. Jag hade förfärlig halsbränna. Det tog till slut stopp i halsen och det blev riktigt obehagligt. Jag blev hemskickad från två akuter. Ett i Brommaplan och därefter Karolinska. Efter någon dag till kunde jag inte ens svälja vatten ordentligt.

Till slut fick jag komma till en läkare på vårdcentralen på Ekerö och på sätt och vis räddade hon mitt liv. Hon sa ”så här kan du inte ha det” och jag skickades igen akut till St Görans sjukhus (Capio) men med information att de behövde göra något åt mig. Jag minns inte om hon sa att de skulle göra en gastroskopi.

Jag satt i väntrummet och hostade och det kom upp slem och det rosslade och det var hemskt. Jag antar att jag störde de andra så en läkare tog med mig till ett tomt undersökningsrum och jag satt där och fortsatte mitt hostande som mer var som kväljningar. Det är svårt att förklara.

Det är nu som det hände som jag inte skrev om tidigare. Jag berättade om det för min mamma när jag kom hem och hon sa att jag inte skulle berätta det för någon. Men jag har berättat om det några gånger nu för olika personer. De första jag berättade för var några jag gick på yoga med och vi var och fikade. En kvinna sa då att ”det där låter som en nära-döden-upplevelse”. Efter det dröjde länge innan jag pratade om det igen, men jag har berättat det några gånger och nu har jag även berättat det på jobbet.

Det här var det som hände. Läkaren lämnade mig i det ganska stora rummet på St Göran. Jag satt på en stol och det fanns ett handfat där inne och jag försökte ta mig dit för att blöta munnen. Jag minns inte om jag lyckades. Tårarna rann och näsan och luften började ta slut. Jag hade inte ätit på flera dagar och jag var helt utmattad. Jag tänkte då att ”jag kommer att dö i det här rummet! Själv på ett sjukhus.” Hur hemskt det än låter så var nästa tanke ”det är okej. Det är okej om jag dör nu. Jag har gjort massor av saker jag har min son, jag vill inte lämna honom men det är okej. Han kommer att klara sig.” Jag vet inte egentligen varför jag tänkte så. Jag vill verkligen inte lämna Allan. Men jag antar att jag tröstade mig själv. Och när jag tänkt tanken klart så lystes hela rummet upp som av en stor sol. Ett varmt ljus som sköljde över mig. Allt blev härligt och lugnt och allt i livet försvann. All oro försvann. Allt kändes bra där i ljuset. Min kropp kändes inte längre. Jag måste ha slutat hosta. Jag satt där med solen i ansiktet. Jag minns inte om jag märkte att läkaren kom in i rummet. Jag såg honom inte men hörde honom säga ”men nu ser du ju ut att må bra!” Och jag svarade honom ”det är för att jag dör nu.” Och så antar jag att jag var tillbaka i rummet. Han undrade varför jag trodde jag skulle dö. Jag har för mig att jag svarade att jag inte ätit på minst fem dagar. Så han skickade iväg mig till ett annat rum i rullstol för att få dropp. Han frågade inget om varför jag ”mådde bättre”. Eller varför jag sagt det jag sa. Jag har inget minne av hur han såg ut mer än möjligen att han hade en vit rock.

Jag minns att jag tog en selfie efter att jag fått dropp. Sen skickades jag på röntgen för att se om något fastnat eller var fel. Jag skickades hem med en tid för gastroskopi dagen efter. Och det är en helt annan historia eftersom det inte var så lätt.

Efter det som hände så är jag inte rädd för döden. Jag hade en period när jag längtade tillbaka till den där totala känslan av lugn och självklarhet och tillhörighet. Det är svårt att beskriva den. Allt, världen som föll bort. Jag längtade efter döden. Samtidigt ville jag leva.

Sen dess har jag läst i en bok om nära-döden-upplevelser och det finns de som upplevt samma ljus som jag. Det finns även andra upplevelser. Men en arbetskamrat jag pratade med för ett tag sedan sa att det kanske var ”ett helande ljus”. Att det var ett ljus som skickades för att hjälpa mig när jag mådde så dåligt. Nu hittade jag igår en hemsida där det jag upplevde breskrivs väldigt likt. Det känns så otroligt bra att det inte bara är jag som upplevde det där och då, att det inte var en hallucination eller något som hände med hjärnan, att det faktiskt är något som kan hända när man är sjuk.

Om det var så att jag var nära döden, men inte kom så långt på den ”resan” , eller om jag fick ett helande ljus, så är jag ändå så tacksam över att jag fick känna det där ljuset och vad jag nu även skulle beskriva som kärlek. Det var en väldigt vacker upplevelse som har ändrat mig. Det har gått några år och jag längtar inte längre efter känslan lika mycket längre. Det har varit som att jag bara väntat på döden. Ibland nu så glömmer jag bort tanken på vad som möjligen händer när vi dör och är bara mitt i livet. I vardagen.

Jag ville dela det ikväll och nu har jag gjort det på påskafton. Jag vill leva det här livet. Leva med min son, mamma, våra hundar och katter och alla runt omkring mig. Uppleva saker och det finns massor jag inte upplevt ❤️ och meddela att det kan vara viktigt att ta det försiktigt med viss typ av pranayama.

Lästips:

https://www.mindbodygreen.com/articles/near-death-experiences-expert-on-what-seeing-light-means