månadsarkiv: november 2024

Bergkristallpärlor från vendeltiden

Fick en fråga nyligen om vendeltida bergkristallpärlor. Tyvärr finns det inte så många bilder på dom men de flesta jag hittade var runda eller ane aning diskformade. En verkar ha varit en tub, men det är svårt att se hur. Det finns även en fasetterad pärla men den är också svår att se.

415680_HST, vendeltid Bolmsö sn, Småland. Foto: Sara Kusmin, SHM.
415682_HST, vendeltid, Bolsmö sn, Småland. Foto: Sara Kusmin, SHM.
417890_HST, Erik-Pålsnäset, Alfta sn, Hälsingland. Hög XI. Foto: Eva Stensköld, SHM
446392_HST, vendeltid, Helgö, Ekerö sn, Uppland. Gravfält 150/119, grav 115. Foto: Victoria Dabir, SHM.
445355_HST, vendeltid, Helgö, Ekerö sn, Uppland. Gravfält 150/119, Grav A54. Foto: Victoria Dabir, SHM.
1299627_HST, Söderby, Lovö sn, Uppland. Stensättning 74. Foto: Marie Lindström, SHM.
271146_HST, Vetvallen, Sya sn, Östergötland. Grav 6. Foto: Sara Kusmin, SHM.
En fasetterad bergkristallpärla. 1299201_HST, vendeltid, Söderby, Lovö sn, Uppland. Stensättning 71. Foto: Marie Lindström, SHM.
617674_HST, vendeltid, Kunsta, Adelsö sn, Uppland. Grav 2. Foto: Niklas Stierna, SHM.

Det finns fler fyndposter men utan bilder. Glad att det finns några iallafall. Undrar just hur moderna de här personerna kände sig som hade de första bergkristallpärlorna! Under vikingatiden sen är det ju högsta modet med bergkristallpärlor i olika former 👌

Ha en fin kväll,

Linda

Sagan om Lillis näsa

Igår var jag och Susanna på Åhmells galleri på Birger Jarlsgatan. Jag har inte tidigare varit på konstgaller där det går att köpa Carl Larsson, Zorn, Bruno Liljerfors, Isaac Grünewald, Helene Schjerfbeck och John Bauer!!!

En tecking av Carl Larson är en illustration till Sagan om Lillis näsa som finns i Topelius läsning för barn I.

Carl Larsson, tusch och blyerts på papper, 1899-1900. Sagan om Lillis näsa. 375 000 kronor.

Sagan om Lillis näsa

Hon var en liten, alltför vänlig flicka,
som kunde både spinna, sy och sticka
och karda ull och häckla lin och väfva
och tråckla sina fållar lagom snäfva.

Hon kunde skura, tvätta, baka, byka
och torka kläder uppå rep i klyka,
hon kunde koka, steka och förvälla
och stöpa ljus och brygd i ordning ställa.

Hon kunde mer: hon kunde skrifva, räkna
och läsa, sjunga, spela, dansa, teckna;
hon tog katkesen i en enda läxa
och las historie som en liten häxa.

Än mer, hon kunde snäll och lydig vara
och ödmjuk låta egen vilja fara;
hon kunde Gud i böner fromt åkalla,
behaga alla, älskad bli af alla.

Men ack, hvad hjälpte henne, stackars flicka,
att kunna spinna, väfva, sy och sticka
och koka, steka, skrifva räkna, läsa ? …
Hon hade ju en alltför liten näsa.

En alltför liten näsa dock hon hade.
I hennes ögon skälmen satt, den glade;
en kind så röd, en mun som sockerbiten,
hvad hjälpte det, när näsan var för liten?

En tid ej alls det hennes oro väckte.
Hon flög med fågeln, långt som vingen räckte,
och var bland andra systrar nippertippor
så fri och glad som gröna skogens sippor.

Då hände, att en dag i juleringen man lekte skrapa nos, och fri slapp ingen. När turn till Lilli kom, man hördes snäsa:
— hvar skall man skrapa den, som ej har näsa?

— Har jag ej näsa? — Ja — så skreko alla,
— en näsa, som man ej kan näsa kalla,
en sådan liten en, det är för löjligt!
Och Lilli ej begrep, hur det var möjligt.

Hon sprang till spegeln … Ja, så var det riktigt,
och när hon själf den saken tog så viktigt,
så skreko de igen: — En tipp, så liten,
blir aldrig kysst och aldrig heller biten.

Och Lilli sprang med hast att fråga mamma,
och mamma sade, hon också, detsamma:
— Ja, kära barn, nog alltför liten är den,
men var blott snäll, så går dig väl i världen!

Ja, godt och väl, det är visst lätt att säga,
men slik chikan, den kan på sinnet väga.
Från denna stund blef Lilli tyst som natten
och gömde lilla näsan under hatten.

Förgäfves sökte mamma trösta, råda;
ack, Lilli såg sin lefnadsfröjd i våda,
och så blef intet annat råd, än fråga
hos doktorn bot för sådan näsvis plåga.

— Herr doktor, i vår nöd er hjälp vi söka;
var god och lilla näsans längd föröka! —
— Hvaba ? Dess längd ? Det var en egen kasus!
Kom hit, min vän, kom hit med lilla nasus!

Och doktorn tummar näsans tipp och kröker,
men ack, dess längd ej sig det minsta öker.
— Ja — säger då med viktig min den lärde —
— Jag tror vi lämna näsan i sitt värde.

Nå — tänker Lilli — stå du där och brumma! —
Då möter hon en liten, liten gumma.
— God dag, mitt barn, du syns mig så bedröfvad. Säg mig af hvad bekymmer du är pröfvad!

— Ack, kära mor, det kan på mig ni läsa:
ni ser det själf, jag har för liten näsa.
Att få den längre, säg, hvad skall jag göra?
Mig tycks, jag kan en sten till ömkan röra.

— Nå — sade gumman — är det intet annat,
så vet jag råd, och mången det besannat.
Jag är en fe, jag gifver dig förmåga
att utan doktor lindra själf din plåga.

Märk nu: hvar gång, när lycklig och betagen,
du blir på någon väntad fröjd bedragen,
gif akt på näsan; det kan ju försökas;
jag spår, att då skall hennes längd förökas.

— Tack, kära mor; det löftet var ett fänge,
men lofva, att jag ej får vänta länge!
— Var lugn — sad’ gumman, det är lifvets läxa
jag lofvar dig, att nog skall näsan växa.

Och Lilli gick, belåten med den trösten,
till sina sköna äppleträd om hösten,
förtjust att få med fulla händer plocka
den rara frukt hon sett så länge locka.

O ve! Då hade under sista natten
byns snåla pojkar plundrat hela skatten,
och Lilli kände, stackars snopna flicka,
som hade hon i näsan fått en sticka.

Det kan man tro, att Lilli blef förlägen.
Hon gick förtretad in och under vägen
såg sig i spegeln… såg och såg helt prydligt,
att lilla näsan vuxit högst betydligt.

Och glad blef Lilli, hon, som nyss var mulen. —
Men tiden gick, och så kom ändtligt julen.
In buros klappar. Lilli fick den första,
det var en låda bland de allra största.

— Hvad kan det vara — skrek hon — i en sådan ?
Där är bestämdt en dockmamsell i lådan!
… Ullstrumpor var det.. . nyttiga, men fula,
och Lillis näsa fick på nytt en bula.

Så gick hvar gång, som häxan spått den dagen:
när Lilli blef af någon fröjd bedragen,
och hoppets glädje blef för henne trängre,
då växte strax den lilla näsan längre.

I början var det bra, och med förtjusning
såg Lilli näsans ständigt längre krusning,
ja, mamma, som ej kände trollets funder,
sad’ helt förtjust: — Den flickan blir ett under!

Men hur det var och passade i stycket,
så växte näsan nästan alltför mycket,
blef småningom allt längre i förtreten,
och sist kröp Lilli fram med hemligheten.

Och ack och ve! Nu gick som mamma trodde,
att Lilli blef ett under. Folket glodde
på flickan fattig som på ett spektakel,
och näsan, den gick främst som ett mirakel.

Nu blef ej annat råd än åter fråga
hos doktorn bot för sådan näsvis plåga.
— Herr doktor, näsan är för lång bland mängden, var god och korta af den nu på längden!

— Hvaba? För lång? Det var en egen kasus!
Kom hit, min vän, kom hit med långa nasusl —
Och därpå grep han, helt körnöjd, till knifven …
men Lilli sprang sin väg af skräck fördrifven.

Hon sprang och sprang. — Ack stygga, stygga gumma, hvi lät jag narra mig af dig, jag dumma!
Hvi var jag missnöjd med min lilla näsa?
Ack, kom, o fe! dess grymma växt att kväsa!

Och Lilli springer nu kring hela världen,
att söka gummans väg. Men säg, hvar är den?
Har någon gumman sett, så säg det ärligt,
ty näsan växer allt ännu förfärligt.

Och redan räcker den en aln i längden,
en skräck och fasa för den häpna mängden.
Men i vår saga den moral vi läsa,
att hvar och en bör nöjas med sin näsa.

~

Tänker på alla som nu opererar om sina näsor. Tur de inte behöver gå till häxor längre… men jag tänker även på att det inte är nytt att så många mår så dåligt över hur de ser ut så de vill ändra på sig.

Kram

Lästips:

Sagan om Lillis näsa https://runeberg.org/topbarn/1/0225.html