Jellingehänget från Stora Ryk. Foto Ola Myrin, SHM, CC BY.
Många frågar mig vad det var för tråd som användes under vikingatiden för att trä upp pärlorna på. Jag brukar svara (vaxad) lintråd, läderrem eller silketråd, vilket har hittats inuti pärlor bland annat. Jag ska lägga upp om jag hittar var jag hittat de källorna. Känner mig osäker på läderremmen, men vet att jag läst det någonstans som fynd.
Men här kommer i varje fall en bild på en bevarad tråd, även om jag inte vet vad det är för material i den. Det är ett hänge från den vikingatida silverskatten i Stora Ryk.
Baksidan av Jellingehönget från Stora Ryk. Foto Christer Åhlin, SHM, CC BY. Förstoring av bilden ovan.
Hänge har en liten bit av upphängningstråd bevarad. Metallsalterna i hänget har konserverat tråden, men det står inte i samlingsdatabasen vad det är för slags tråd. Men det syns att det är tydliga fibrer. Om det är lin, hampa eller ulltråd kan jag inte se. Det vore roligt att titta närmare på det i microskop, men nu är det utställt och då blir det lite knepigt att få titta på.
Äldre foto av Jellingehänget från Stora Ryk. Foto Christer Åhlin, SHM, CC BY.
Hänget är gjort i Jellingestil i kopparlegering. Det är 33 mm högt och 37 mm brett. Ni ser ett sammanrullat litet Jellingedjur och jag tycker det ser som om det är någon som griper den om nosen. Baksidan har eventuellt en beläggning av vitmetall. Hänget är utställt i Vikingarnas värld, monter 84.
Jag tänkte göra en sjal till mitt ryggknappspänne och har funderat och finderat hur jag ska göra, vilket tyg jag ska använda och fram och tillbaka. Det är till Kulturnatten och jag vill ha en vendeltida dräkt.
Gåsöga i blått. Brosch av Mr Dave Roper. Det är den här siluetten jag skulle vilja ha på själva sjalen. Hon har ett ryggknappspänne på sig och även om smycket är funnet i vikingatida grav så verkar det ha varit en lång tradition med denna dräkt. Freja från Tuna Alsike. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY.
Agnes Geijer skriver kort om fyndet av två tyger bevarade på ett ryggknappspänne från 700-talets Gotland, närmare bestämt från Sandegård i Sanda socken. Nålen är stucken genom båda två. Det innersta tyget är ett gåsöga och det yttre, lite dubbelvikta tyg är en mer ”ordinär medelgrov kypert”. (Inga Hägg skriver dock 1971 att det är fiskbenskypert och diamantkypert – jag är förvirrad!)
Jag har valt den gåsöga som jag hade hemma. Att rutorna syns får vara meningen för att efterlikna de små guldfoliebelcekn med guldgubbar och guldgummor.
Frejas smycke heter Brisingamen – det flammande smycket. Hängsmycket från Aska i Östergötland i förgyllt silver påträffades med andra smycken i en rik kvinnas gravröse. Tolkningen är att det är Freja vi ser, med både sitt smycke och hjälm. Freja är på Askasmycket omringad av Midgårdsormen, som biter sig själv i svansen, där ormens huvud är Ryggknappspännet under Frejas haka. Det flammande smycket, som Birgit Arrhenius beskriver, blir på så vis Midgårdsormen med flammande ögon. Granaten, vilket Arrhenius skriver ingående om, lyser om det är refflat guld under stenen.
Freja från Aska i Östergötland. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.
Är det möjligt, som Arrhenius skriver, att kvinnorna dom bar dessa spännen var prästinnor i Frejakulten? Madeleine Karlsson uppsats handlar om några av kvinnorna som begravits med ryggknappspännen.
En liten tanke jag skrev förra året för Jordens dag:
Hon står omringad av Midgårdsormen, som ligger och kränger i havet runt jorden och vill skapa kaos. Hon håller om sin mage för att skydda allt. Hon är uppklädd i sina finaste kläder och smycken. Ormens ögon tittar ut ur hennens ryggknappspänne, men hon håller ormen i schack, fäst under hakan. På huvudet bär hon en hjälm, redo att försvara sig själv.
Midgårdsormen kallas även ” Den väldiga staven”, Jormundgandr, och staven ingår i den fornordiska sejden.
På Birka finns bara en grav utgrävd av Stolpe med ett ryggknappspänne, grav Bj 1079. Det var från början, när jag köpte spånnet, den jag ville göra, men det får bli en annan gång. Kanske kan hitta någon som vill göra det spännet.
Får se om det blir något foto på den färdiga dräkten ikväll.
Så här blev det. Det blev lite likt den lilla silverfigurinen Oden från Leire. Tack Anna för att du tog kort. Fem ametistpärlor i droppform. Jag behöver låta tillverka fler sådana. Plus snurrade bronspärlor och några blandade vendeltida pärlor i bland annat rött och blått. Hade dessutom min fina pincett, med den hornhövdade figuren på, hängades i ett spänne framtill. Får ta ett lite bättre foto på den. Utsikten under kvällen och min hjälpbreda Gyllenborste.Fråga runorna. Foto: Ninna Bengtsson.
Kram 🌸
Lästips:
Agnes Geijer, 1942. En dräktdetalj från 700-talet, i Fornvännen, s. 373-374. http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:1227710/FULLTEXT01.pdf
Jutta Waller, 1996. Dräktnålar och dräktskick i östra Mälardalen, kontinuotet och förändring under folkvandringstid och vendeltid. Uppsala universitet.
Madelein Karlsson, 2020. Kvinnan bakom det mäktiga spännet, vikingatida ryggknappspännen i Mellansverige. Kandidatuppsars, Stockholms universitet. https://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:1539494/FULLTEXT01.pdf
Ulla Mannering, 2020. Iconic costume, scandinavian late iton age costume iconogrsphy.
Blogginlägg om sjal vs mantel. http://www.medieval-baltic.us/vendelshawl.html
Från vikingatiden finns de äldsta skandinaviska krucifixen, men den vikingatida smeden tolkade krucifixet lite annorlunda. Den här texten handlar om grav Bj 660 på Birka och de tre andra likadana krucifix som hittats i Danmark.
Inv. 34000, 108914_HST. Birkakrucifixet, foto Ola Myrin, SHM, CC BY.
Birkagrav bj 660: Det är en liten Jesus som är bunden istället. Han är tillverkad i silver, möjligen förgyllt, i filigran och granulering. Krucifixet dateras till 900-talets första hälft och det hade följt med en kvinna på Birka i hennes grav, grav bj 660, vilken undersöktes 1879 av Hjalmar Stolpe. I samlingsdatabasen nämns korset som ”Sveriges äldsta kristna konstverk.”
Spännbucklorna är fel, men jag har försökt sätta ihop pärlorna från graven. Foto på den ungefärliga platsen där hon blev begravd på Birka.
Kvinnan i graven hade även fått med sig en miniatyrsköld i samma teknik samt en silverpärla och ett sk. Lunulahänge, som ser ut som en halvmåne. Men de är i lite annan stil. Hon hade ovala spännbucklor till sin dräkt i ylle, linne och siden med brickvävda band till. Dessutom hade hon fått med sig en stav som tolkats som en Völvastav.
Sköldhänge i filigran från bj 660. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY. Filigranpärla från bj 660. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY.Lunulahänge från bj 660. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY. Pärlorna från bj 660. Foto: Eva Vedin, SHM, CC BY. Skärmdump från Sök i samlingarna.
Syskonkrucifixen
Aunslevkrucifixet: Ett liknade guldkors har senare hittats i sydskandinaviskt, danskt, område 2016.
Krucifixet från Aunslev, Fyn. Bild från Ladby Viking Museum.
Det nya krucifixet från Aunslev, på Fyn, i Danmark är gjort i solitt guld. Några detaljer skiljer det från Birkakrucifixet, men det ser ut, i mina ögon, att vara gjort av samma person. Fyndet gjordes av metalldetekorist Dennis Fabricius Holm, så det har ingen tydlig fyndkontext.
Kettingkrucifixet: Blev nu uppmärksammad på ett blogginlägg från Martin Rundvist som tar upp ytterligare två krucifix! Ett identifierades av Silke Eisenschmidt 2012 men grävdes upp av Jens Raben redan 1927 i en vagnsgrav i Ketting på ön Als i Danmark.
Krucifix från Ketting, Als i Danmark. Foto: aardvarchaeology.wordpress.comKetting grav 3. Ur Med hammer og kors. Foto: J. Andersen, Sønderjylland.
Kettinggraven i Ketting, grav 3, bedöms som en kvinnograv där kvinnan begravts i en vagn. Krucifixet låg intill fem glaspärlor. Till graven hörde även bland annat järnringar med torshammare på. Även Kettingraven dateras till första hälften sv 900-talet, bla annat pga ev ett beslag dekorerat i jellingstil.
Omøkrucifixet: Ett fjärde kors, som även det är trasigt har hittats i ett skattfynd med hacksilver på Omø. Skatten grävdes ned när Sven Tveskägg var kung 986–1014 och den hittades av metalldetekorist Robert Hemming Poulsen 2015. Omø ligger mellan Fyn och Zeland.
Kricifixet från Omø. Foto: aardvarchaeology.wordpress.com
Tankar:
Så två är hittade i gravar, ett i ett skattfynd och ett som lösfynd. Martin tänker att eftersom tre av korsen är nära Hedeby så kanske det kan vara platsen där de tillverkades. Se lästips för länk till hans blogg.
Metalldetektoristerna har verkligen bidragit med två arkeologiska guldkorn!
I tisdags var Allan och jag med som statister i SVT’s nya satsning på Sveriges Historia, som ska sträcka sig över hela historien från istid till nutid. Hösten 2023 ska den börja gå på tv.
Jag var med för några veckor sedan och nu skulle det bli ett nytt avsnitt och jag behövde lite nytt att ha på mig.
På morgonen satte jag ihop smycken efter grav bj 1131, men jag kommer inte längre i min röda hängselkjol i diamantkypert, så den stämmer inte i tyget. De tyckte att jag skulle ha en brun hängselkjol så jag sydde en ny. Tyget är en fin diagonalkypert som är så tät att det var svårt att sy i det. Det är nog till och med det värsta tyg jag någonsin sytt i!
Både Agnes Geijer och Inga Hägg har med graven som en 900-talsgrav (Geijer s. 174 och Hägg tabell fig 53). Graven innehåller tygerna W10 och W35 samt linnetyg.
Birkatyg W10, diamantkypert. Ur Geijer.
W10, som är en fin diamantkypert, kommer från ovansidan av spännbucklan, som är av typen P51, och linnet kommer från insidan.
Birkatyg W35, diagonalkypert. Ur Geijer.
W35, som är en trebindig kypert, kommer från ett trattliknande, runt spänne. Jag har aldrig tidigare lagt märke till det spännet.
Det trattliknande rundspännet med W35. Ur Arbman, Birka I.
Utöver det som står i Geijer så finns det uppgifter hos Hägg om linneöglor i spännbuckla I. Enligt tabell fig 56 finns det 2 linneöglor vid nålhuvudet och 3 linneöglor vid nålfästet. Det verkar inte ha funnits två spännbucklor, utan bara en.
Det likarmade spännet, Arbman Taf. 81:4.
Från det likarmade spännet finns ingen notering om textil. Men i Mis står det att det finns en textil tråd från graven.
Gravskiss där nr 1. är spännbucklan, 2. det likarmade spännet, 3. det trattformade rundspännet och 4. är de 66 pärlor. Nr 5 och 6 är en kniv, resp en sax.
Hon fick även med sig en bygelsax med bronspressbleck på bygeln och en kniv med silver band. Enligt gamla Sök i samlingarna finns det även ett nålhus i ben, som det också finns textil på, men det är inte med i Arbman.
Skärmdump från Sök i samlingarna.
Smyckena ligger som om rundspännet hörde till något under hakan. Pärlorna ligger ovanför spännbucklan och det likarmade spännet i graven. Har de hamnat upp och ned? Det saknas en spännbuckla eller bar hon det likarmade spännet istället på ena sidan? Det ser ut så på pärlorna. Eller fick hon bara med sig en spännbuckla och det likarmade spännet är till en kappa?
De 66 pärlorna i glas, bärnsten, karneol och bergkristall.
Så underst bar hon förmodligen en linnesärk och sedan möjligen en linnehängselkjol i omlott, eftersom det var så många hängselöglor. Eller om extraöglorna var till saxen och kniven, även om de ligger på andra sidan från spännbucklan? Utanpå detta bar hon möjligen en kappa och överst en sjal i diagonalkypert.
Diagonalkypert skulle iof även kunnat vara en klänning, även om det inte ligger under spännbucklan, med ett annorlunda spänne i halsöppningen.
Diamantkyperten låg utanpå spännbucklan, på toppen av den. Ibland ramlar smyckerna in i tyget efter ett tag i graven. Så det skulle kunnat vara en kappa i diamantkypert.
Det var inte en så tydlig grav men det är det ju sällan 🙂 Sen är jag nyfiken på om det syns textil på det likarmade spännet och om nålhuset har notering med gravnummer på sig. Det har blivit fel i Arbman med kniven, som står att den kommer från grav 1130.
Nagelörten, även Vårälskling, blommade på Stadsvallen. Inspelning i Hemlanden.Offerträd.
Lästips:
Agnes Geijer, 1938. Birka III. Die Textilfunde aus den gräbern.
Inga Hägg, 1974. Kvinnodräkten i Birka.
Holger Arbman, 1940 & 1942. Birka I, Text och Tafeln.
I Årbybåten hittades förutom en person, en häst och en hund, tillsammans med husgeråd och ett spelbräde, även en liten björkvisp. Jag har en likadan i köket.
På våren, när saven stiger i björkarna så klipper jag björkris och tillverkar björkvispar. Det hör våren till. Saven gör att barken på de tunna kvistarna släpper lätt och jag kan knyta ihop knippena med en virad kvist.
”Knippet” är enligt utställningstexten ett av redskapen i en ritual som utfördes vid begravningen – vidare står det ”Ritualen kallades hlauttein på fornskandinaviska och syftade till ta del av det ödesbestämda, och det kommande”. Björknippet låg bredvid benen från en höna. Tillsammans har de i utställningen tolkats som lämningar efter en rit som utfördes i samband med begravningen för att sia om framtiden. Hlaut betyder här ”lott” och kan jämföras med uttrycket ”ödets lott”. (Jag måste undersöka denna översättning). Hönsben hittas i många gravar, men hittade tillsammans med björkris i en grav är unikt.
I den medeltida, isländska Eyrbyggjasagan beskrivs ett Hov (som en helig byggnad) där det i en sidobyggnad fanns en ”stalli” (som ett altare med gudarbakom). På stalli skulle det stå en ”hlautbolli” med offerblod i och med en hlauttein (en blotten) så stänktes blodet (hlaut) runt ikring med i samband med blotet. I hovet var det fristad från allt våld.
Men vill man stänka lite idag så går det bra att använda björkvispen till just stänkmålning. Min mormor stänkte tvätt med en björkvisp när hon skulle stryka. Och nu en helt ovetenskalig tanke… tänk om stänkmålning är en kvarleva av forntidens offerstänkade? Eller är det bara ett fint sätt att dekorera i tex hallen där det kanske annars blir lätt fläckigt på väggarna? Vad tror ni?
Jag skulle vilja kunna ta mig tillbaka i tiden och se vad de gjorde med den. Stänkte de blod när de begravde personen i Årbybåten?
21062, 107469_HST, risknippe från Årbybåten, Rasbokil sn, Uppland. Datering vikingatid, omkring år 900. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.
Lästips:
Olof Sundqvist, 2007. Kultledare i fornskandinavisk religion. Opia 41.
