Igår åkte jag och mamma upp till Rosenhill för att ta yogafoton. Jag ska ha fyra lördagar med yoga på morgonen i maj och juni i Rosenhills nya yogasal Emilia (18/5, 25/5, 1/6, 8/6) ? Jag tänkte att vi skulle göra någon sorts reklam för det och ville ta foton på plats.

Jag har inte mått så superbra på det sistone och jag har gått upp i vikt mer än jag velat erkänna för mig själv. Det märks för att jag har mycket ondare i kroppen. Så att ta yogafoton var inte så lätt, men jag vill ju se mig själv, vara sann mot mig själv och se hur jag ser ut.

Det har varit en livslång tankeverksamhet, det här med kroppen och om jag är smal eller tjock och jag är så innerligt trött på det. Att vara tjock är en skyddsmekanism för mig. Jag vet det, men jag har inte kunnat göra något åt det det. Det är som vaddering. Men det är ju dåligt för mig också och skadar mig eftersom kroppen får det jobbigare.

Jag kände mig inte alls glad igår utan orolig, men det dök upp en kille i växthuset som kom och gav mig en kram ? Helt från ingenstans. Smulan var också med.

Jag tycker om lerväggen inne i salen. Det påminner mig om både Yogaretreatet i Anjuna i Goa och om vikingahusen på Birka.

Tack mamma för att du hjälpte mig ?

I kryddlandet hade det hunnit bli lite grönt men det växte även vad som ser ut att vara backsippor ? och det fick mig också att tänka på vårens Backsippor på Björkö.

Så fotona igår blev ett sätt att se sanningen i vitögat, satya, och att lära känna mig själv lite bättre, svadyaya, vilket inte är så lätt alltid. Sen det svåraste av allt – det första steget – ahimsa – ickevåld, att inte döma mig själv eller tänka dåliga tankar om mig själv. Att istället försöka vara nöjd med mig själv, santosa, och ändå ta mig framåt med diciplin, tapas, så att jag kan ta bättre hand om min kropp och hålla den renare, sauca.

Kram