Idag har jag varit på Nationalmuseum och sett Zornutställningen med Seb. Måste ta reda på när den slutar för jag vill gå dit igen – det var mycket att ta in! Jag fotograferade så mycket att jag kommer behöva skriva flera blogginlägg.

Får jag lov att presentera Anders Zorn – en superstjärna! Och återskapare!

Det krävs mod, och med Zorns ord förmågan att känna självuppskattning, för att klara av att måla stora tavlor och med det vara den konstnären han blev. Att tro på sig själv!

Jag börjar med några välkända målningar.

En av de första akvarellerna som mötte oss är så känd att det nästan är svårt att se den. Så jag tittade på utställningen med telefonen i handen och tog foton på tavlorna, mest detaljer men ibland hela tavlan.

Han målade inte bara vad han såg, utan han skapade bilder. I det här fallet med ”Vårt dagliga bröd” så är det sina släktingar han målar i äldre dräkter, som de fick bära för tavlans skull. Den var tydligen en sorts ”beställning” från Nationalmuseum att måla något fosterländskt – och då valde han sin familj i Dalarna och mormor. Det är med andra ord realism och samtidigt orealism.

Jag skulle vilja ha en sådan där fårskinnsjacka. Hon har matsäck med och det ser ut att vara smör och bröd.

Spånkorgen ❤️

Han både sparar ur det vita pappret och målar med vitt. Hans gräs är som att vara där. Intresset för ljuset fick med tiden mer och mer plats i måleriet.

Han blev en mästare på att måla ”svart” och ”vitt”. Varje liten del av tavlan är som ett konstverk i sig.

Det är som ett nostalgiskt minne av hans barndom. Han började konstskolan redan som 15-åring 1880, åtta år tidigare. Men han gick inte klart skolan. Han ville ut i världen och se sig omkring. Måla och få betalt.

En annan tavla som är välkänd är ”Mora marknad” från 1892. En tidigare viktig marknad som när Zorn målade tavlan blivit mer en folkfest. Vet inte om det här är en iscensatt bild, men även den är så känd att det är svårt att ”se” den.

Vi har sett henne sitta där otaliga gånger, inte så nöjd med livet den här dagen, med mannen som ligger full i gräset och hans hatt i handen.

Penseldragen under ger struktur.

”Midsommardansen” från 1897 är däremot tydligt en hel iscensättning av Zorn. En bild av något han kanske själv varit med om och som han ville återskapa? Som att göra en film om en viss tid eller som så vi som nu återskapar vikingatiden. Målningen skulle vara med på den stora Stockholmsutställningen 1897.

Så han iscensatte denna midsommar med majstång och allt, trots att kyrkan hade förbjudit midsommarfirande mitt i byn.

Det är ett så vackert ljus i den.

Måleriet är så lätt på handen samtidigt som det är så skickligt. Han målar inte alls som Carl Larsson med konturer. Istället tänkte jag flera gånger på Helene Schjerfbecks måleri. Och mycket riktigt så hittade vi en koppling mellan dom, så jag återkommer till det i ett annat inlägg.

Kram