I dagarna har det kommit nyheter från Historiska museets pressavdelning 🙂 Ett ägg har hittats i en nyutgrävd gammal kruka från en grav på Adelsö som heter Skopintull – se länk nedan.
Skopintull är namnet på en brandgrav med stor gravhög på Adelsö daterad till åren kring år 900. Namnet kan betyda ”Sko pin tull” dvs. där behövde du sätta på dig dina söndagsskor innan kyrkan 🙂 eller så kanske namnet kommer av ”Skopje” stor hög på ryska har jag för mig. Hur det än är så är det en otrolig grav för två personer – en man och en kvinna. Det var Hanna Rydh, sveriges första disputerade kvinnliga arkeolog som undersökte graven på tidigt 1900-tal. Länge trodde forskarna att det var en ung pojke som begravts, men de var fundersamma över alla pärlor och dräktdekorationer som graven innehöll och som vanligen förekommer i kvinnogravav. Bland de personliga föremålen finns minst fyra kammar och två bälten.
En av mina guideturer på Adelsö
En ny genomgång av benen i graven utfört av Sabine Sten och Maria Vretemark visade att den innehöll två individers käkar. Den är en av de rikaste bengravarna i Sverige och den innehåller mer än 31 kg ben och som rymmer minst 56 liter. Personerna blev lagda i en båt förmodligen på fällar av järv och mård. De fick med sig sju hundar, tre hästar och en katt. De fick även jaktfåglar med sig som duvhök, berguv och havsörn. I graven låg även en höna. Till detta kom även matdjur som gris, får och nötdjur och fåglarna som jagats, däribland kricka, and och trana. Trana är en svår fågel att jaga.
En av de mest unika sakerna med graven är att den innehöll hår. Håret, som är lite av en avklippt hårtofs, låg nederst i en kopparkittel. När branden slocknat samlades mycket av benen ihop och lades i ett stort bronskärl med järnhank. Benen lades ovanpå hårtofsen och på så vis bevarades det. Det finns flera möjliga förklaringar till att håret hamnat i graven, obränt men ännu har ingen gjort några dna analyser för att se om det tillhört någon av personerna i huvudbegravningen. Vi vet inte heller om det är ena eller båda personerna som är huvudbegravningen, eller om den ena följt den andra i graven.
Fram träder ett par ur aristokratin under vikingatiden, beridna på hästar i vackert dekorerad hästutrustning, i utsmyckade kläder med guldtrådsbroderier, med jaktfåglar (på armarna) och hundarna springande runt ikring – om nu jaktfåglarna inte bara tillhörde den ena personen. De hade även ett spel med spelpjäser av ben med sig på sin färd till dödsriket.
I gravhögen förekom det också minst två senare begravningar i urna (sekundärbegravningar), och det ska bli spännande att få reda på var denna nya begravningskrukan med ägg hittades i gravsammanhanget – om den hittades i huvudbegravningen eller i någon av sekundärgravarna – och vad det är för fågelägg.
Ägg i urna funnen i Skopintull, men tidigare inte undersökt. Foto: Katarina Nimmervoll, SHM.
”Vilket kom först, ägget eller hönan?” Vi brukar säga att i vikingatiden kommer hönan först sedan ägget. I gravar från järnåldern finns fynd av hönsfågel utan huvud i gravarna, vilket kan tyda på en begravningsritual med återuppståndelse i dödsriket som motiv. Även den arabiske diplomaten Ibn Fadlan nämner en hönsfågel som blir av med huvudet och slängd upp på ett begravningsskepp till en storman. I Saxo finns det också en parallell med en återuppstånden hönsfågel. Det var tanken att när du kom till dödsriket skulle du bli väckt igen av en galande och kacklande hönsfågel. Sen i och med kristendomen så blev istället upptåndelseägget symbol för att vakna igen. I Sigtuna har det hittats små keramikägg i några gravar och de kan också ses i Historiska museets utställning Vikingar. I Skopintullfallet är det spännande att det är ett faktiskt ägg som klarat sig så bra och som inte hamnat på gravbålet, likt hårtofsen, utan istället placerats varsamt på botten av ett kärl som sedan fylldes med brända ben. Är det en begravning eller en offergåva? Vem var i så fall personen i krukan? Är det ben från en av de två andra i huvudgraven eller är det en tredje person, och då kanske en gravgåva? Många frågor dyker upp och jag upphör aldrig att fascineras över vad människorna förr i tiden tog för sig i samband med begravningar för sina nära och kära.
Läs mer:
http://www.historiska.se/press/pressmeddelanden/Pressarkiv-2013/Extraordinart-fynd-i-gravkarl/
Sabine Sten & Maria Vretemark, 2001. Skopintull – nya rön om en gammal grav, i boken Vi får tacka Lamm.
Hanna Ryd 1936. Förhistoriska undersökningar på Adelsö. Stockholm.
Andreas Nordberg, uppsats i arkeologi, Vägen till Hel går nordvart och nedåt. Stockholms universitet.
Kram
