Medelhavsmuseet på höstlovet – flodhästar…

Kommentera

image
Paletten finns på Medelhavsmuseet och är mellan 6000 och 5500 år gammal!

Idag blev det prat om onda och goda sidor av saker. Här en flodhästjakt i det riktigt gamla Egypten – världens äldsta avbildningen! Manliga flodhästen var kopplad till det onda och kaos – så en flodhästjakt symboliserar att jaga bort det onda, ibland en form av guden Seth, då Horus jagar den.

image

image

Här två senare flodhästjakter från nätet.

Den kvinnliga flodhästen, iof med krokodilrumpa, var istället Taweret – gudinnan som skyddar gravida samt vid barnafödande. Kvinnor bar Taweretamuletter både under och efter födseln. Gravida kvinnor ser ju lite ut som flodhästar på slutet 😉

image
Foto: www.joanannlansberry.com/fotoart/brklyn/taweret.html som även visar fler bilder på Taweret.

image Finns på Medelhavsmuseet.

Den här lilla krabaten kunde också gömma sig i Nilen förr i tiden – och han fanns även som Krokodilguden Sobek. I boken om Bronsdolken ”Gravens fånge” så är det en del farliga krokodiler med men även den heliga krokodilen från Pa-Sobek som bor i ett tempel.

Förr bar människor i Egypten krokodilamuletter för skydd. Under faraonisk tid kunde den heliga krokodilen som bodde i templets basäng få både örhängen och armband av prästerna. Den matades med bröd, vin och kött och prästerna kunde bara öppna gapet och mata den. När krokodolen i templet dog blev den fint balsamerad och fick en ståtlig begravning. Sobek symboliserade faraos makt samtidigt som Solguden Horus räddar världen när han spjutar kaoskrokodilen. En krokodiljakt symboliserar alltså ordningens seger över kaos! Det är som en föregångare till St: George och Draken.

Kram

http://www.joanannlansberry.com/fotoart/brklyn/taweret.html

Läst gammalt litet häfte om Egyptens djur samt en om Egyptens gudar.

Flodhästjaktpaletten.

Medeltidsmuseets höstmarknad à la Wåhlander

2 svar

image

Var med på Medeltidsmuseums höstmarknad för första gången igår. Blev placerad brevid Snickarvikingen David Wåhlander och hans familj 🙂

image

David svarvar och han har just fått pris som årets hantverkare.

Jag har funderat över hur vi är släkt – är ju på något vis släkt med alla Wåhlander – och när hans pappa Stefan kom dit så föll allt på plats 🙂 David och jag är tremänningar. Våra pappor är alltså kusiner. Det är inte varje man får ny släkt! Känns bra i hjärtat! Antagligen hade vi varit mycket närmare varandra på vikingatiden, då vi tillhör samma ätt.

image

Eja kom förbi och tog visst kort på mig. Så jag snodde det från facebook 😉 Tackkram!

image

image

Visst ser det mysigt ut! Som om vi stod i det medeltida Stockholm på (nästan) riktigt. Önskar att jag hade haft tid att gå runt lite mer och fota och shoppa. Men det får bli nästa år.

Här kommer du till Snickarvikingens hemsida. www.snickarvikingen.se

Kram

Nålar för huvudduk

Kommentera

image

Förbereder mig för medeltidsmarknad och har tillverkat några huvudduksnålar av mässingstråd och två av silvertråd.

En guldnål hittades nyligen i Birkas hamnområde under Sjöhistoriskas utgrävningar. Så möjligheten finns att även vikingatidens kvinnor bar huvudlin med fastsatta med nålar.

image

Här en ”spiralhövdad” nål funnen i Yorknål.

image

Provade även att göra några hakar & hyskor 🙂

Kram

Drottningholmsparken

2 svar

image

Parken där alla möjliga träd, från när och fjärran, lever tillsammans.

image

image

image

Det finns en välkomnande parkering med en skylt som beskriver var du är och hur du som kommer hit ska hitta och komma rätt.

image

Den är planerad, utförd och omändrad. Den är både krävande och givmild. Ibland behöver den tuktas. Men framförallt så behöver den omvårdnad – både tydlig och mild och med stor beslutsamhet och kärlek.

image

image

image

Det finns en drake i tornet och leken är inte långt borta.

Kram

Tränar inför ”Alla helgons blodiga afton” ;)

Kommentera

Jag har ju mest haft järnålderskläder på mig i jobbet. En dag på Adelsö, för länge sedan, hade jag ”Viklaumadonnanflätor” och röd klänning när jag guidade medeltiden på Hovgården. Då köpte jag ett loppistyg och sydde en klänning av, men den här gången får jag hjälp med dok (eller heter det huvudduk?) av Elisabet Ryd 🙂 Känner att jag längtat efter att klä ut mig till en träskulptur! Behöver nu bara en fin ring och ett lite blingit bälte till också.

image

Haklinnet ska sitta åt lite mer.

image

Hm, medeltidsselfie 🙂

image

image

Är helt fascinerad över hur jag ser ut 🙂 Skulle även vilja sminka mig så att jag verkligen ser ut som en av de medeltida träskulpturerna. Frågan är bara vad jag gör med glasögonen? Får väl snubbla runt utan… Den 30 oktober, på kvällen, blir det mörkt!

Kram

Spinn – dansföreställningen Curvatur idag på Historiska

Kommentera

image

Dagen idag började med en dansföreställning av medlemmar ut Danskompaniet Spinn. Jag är glad att jag hann fram i tid. De dansade i Blå Hallen.

image

Det är en integrerad dansgrupp där det är olika kroppar och funktioner som tar plats på scenen men där grunden är det konstnärliga uttrycket.

image

Det var docklikt, magiskt och ovant att se!

image

Att dansa utan att stå på benen. Att se helt frisk ut och ha ledgångsreumatism och dansa.

image

Ja, det var väldigt överraskande! Att veta att någon kan dansa på det viset med smärta – att veta att smärtan går ”upp och ned”, även för andra.

Vi fick ett föredrag efteråt och det blev tydligt flr mig när vjag reflekterade över vad de berättade att det finns ett glapp i berättandet om forntiden när de kommer till olika funtionshinder – vilka de än må vara.

Vilka eller vems berättelser berättar vi? Vilka berättar? Hur berättar vi?

Vilka berättelser skulle du vilja höra på ett museum?

Läs om Danskompaniet Spinn.

Kram

Sorg, konst och berättande

Kommentera

Sitter på tunnelbanan och tänker på dagen. Konferens med Fuism och Forum för utställare med tema ”Vems berättelser”.

Jag kommer aldrig glömma filmen jag såg idag. Den var sju minuter och gjord av konstnären Knutte Wester. Filmen heter ”Dawn in a city without name”. Jag fick en liknande upplevelse som när jag såg Paolo Passolinis film ”Mama Roma” för över 20 år sedan – fast den här gången var filmen i miniformat och med hundar. Då läste jag filmvetenskap och jag kunde inte ta mig hem efteråt. Den här gången fick jag ta mig igenom stunden (och vänta tills jag kommer hem).

Jag känner mig ibland som om jag inte har något skal. Det är inte farligt att vara ledsen, men det är jobbigt när det sker inför andra.

Det var en dokumentärfilm. Det var en hund som försökte skydda och flytta på en död hund som låg på gatan. Hunden var sorgsen. Den såg ut att söka hjälp. Folk och bilar gick och åkte förbi. Hundar känner sorg precis som människor. Jag önskar att jag inte sett filmen. Kanske för att det var så oväntat. Men nu är det gjort och den väcker många tankar. Det var fler i publiken som grät.

Han var mycket bra att lyssna på när han sedan berättade om sitt konstnärsskap och han skapar, på ett spännande sätt, tillsammamns med de som förekommer i hans konstverk.

Knutte Westers hemsida.

image

Avslutar med ett foto på min lilla vovve Smulan – när vi inte setts på ett dygn.

Kram