Sitter på tunnelbanan och tänker på dagen. Konferens med Fuism och Forum för utställare med tema ”Vems berättelser”.

Jag kommer aldrig glömma filmen jag såg idag. Den var sju minuter och gjord av konstnären Knutte Wester. Filmen heter ”Dawn in a city without name”. Jag fick en liknande upplevelse som när jag såg Paolo Passolinis film ”Mama Roma” för över 20 år sedan – fast den här gången var filmen i miniformat och med hundar. Då läste jag filmvetenskap och jag kunde inte ta mig hem efteråt. Den här gången fick jag ta mig igenom stunden (och vänta tills jag kommer hem).

Jag känner mig ibland som om jag inte har något skal. Det är inte farligt att vara ledsen, men det är jobbigt när det sker inför andra.

Det var en dokumentärfilm. Det var en hund som försökte skydda och flytta på en död hund som låg på gatan. Hunden var sorgsen. Den såg ut att söka hjälp. Folk och bilar gick och åkte förbi. Hundar känner sorg precis som människor. Jag önskar att jag inte sett filmen. Kanske för att det var så oväntat. Men nu är det gjort och den väcker många tankar. Det var fler i publiken som grät.

Han var mycket bra att lyssna på när han sedan berättade om sitt konstnärsskap och han skapar, på ett spännande sätt, tillsammamns med de som förekommer i hans konstverk.

Knutte Westers hemsida.

Avslutar med ett foto på min lilla vovve Smulan – när vi inte setts på ett dygn.

Kram