I en offerlund i Thorsbjerg har det hittats en tröja och två par byxor från järnåldern. Margrethe Hald går igenom den ena byxan.

Hald har gjort ett mönster och förklarar hur de är sydda. Det är ullbyxor med en fastsatt fot/strumpa – dvs. det är som en sparkbyxa i diamantkypert!

”En slits är öppen i sömmen från ankeln och ett litet stycke uppåt, för att göra det lättare att dra på byxorna över foten, och i slitsens kant sitter ett rester av en ulltråd eller snöre som skulle kunna tjäna som knytband och få tyget att sluta tätt omkring smalbenet”. Mönster på framfoten är närmast vingformat. Från tån och bakåt samlas det ihop i en söm längs fotens längd, men omvänt från hålfoten går en kil mot hälen och ger en rundning plats för den. En smal remliknande bit förbinder fotdelen och byxbenet men på baksidan vid hälen är tyget oklart pga det är slitet. Sömmarna under foten vänder avigsidan ut, antagligen för att skona foten från tryck från ojämnheten av en söm (min översättning från danskan).

Sömmen mitt fram i gren är inte med på Halds mönster. Jag gissar att hon tänkte att det är en skarvning och att den inte behövs. Men jag gillar sömmen fram. Den smala kilen går hela vägen upp i linningen och delar den.

Byxbenen är verkligen supersmala!

Linningen är också fastsatt med sömmarna aviga, utåt. Hällorna är enligt Hald bara avklippta tygbitar som är fastsydda, utan vare sig kantning, sömmar eller annat, och när ett snöre eller bälte sitter i dem så tror Hald att linningen är nedvikt utåt och då döljer bältet. Midjan är 1 m i omkrets och benvidden är 30 cm.

Hald sydde upp byxor och kjortel till en ”spinkelt bygget pige” på knappt 13 år. Hon var 155 cm lång med en omkrets precis ovanför höften på 76 cm och hade stl 36 i skor. Benklädernas längs blev dock för långa så de är sydda till en smal, men längre person!

Kram

Litt: Margrethe Hald, 1962. Jernalderens dragt.