Min favoritkonstnärinna! Tittade i en auktionskatalog på jobbet idag och två av hennes målningar såldes i början av december.
”Gumma”
Minns inte vad den här hette. Hon målade mer och mer förenklat och avskalat. Det ser lättare ut kanske, men det är det inte – det är poesi.
Kram
Igår var en spännande dag och lång dag. Jag hade först två visningar på Historiska museet på textiltemat ”Täta skott mellan vikingatid och 1700-tal. Det var kul och gruppen var kunnig och det blev ett bra utbyte av kunskaper 🙂
På kvällen igår var jag sedan inbokad på en visning om antika kroppsideal, med fokus på proportioner. Kvällen började med en föredragsdiskussion i hörsalen och visningen började vid 21 – är grymt imponerad över alla de som går på museivisning så sent på kvällen! Jag var nervös för det är första gången jag använt ipaden för att visa bilder under en guidetur istället för att skriva ut och laminera in bilder, vilket jag brukar göra 🙂 Det gick som tur var bra och bilderna lös upp bra och det gick ju att zooma och visa detaljer 🙂
Här kommer nu en liten sammanställning av min visning, som gick igenom delar av mussets utställningar med föremål från Egypten, Cypern, Grekland och Rom, med tilläggsillustrationer i de bilder som visas nedan:
Egyptisk träpannåteckning av Thutmoses III med rutnät, från 18 dynastin ca 1450 f.Kr. I Egypten användes ett rutsystem för att få ”rätt” gemoetrisk form på människokroppen. Alla delar är noga uträknade och det är inte den naturliga kroppen som avbildas.
Oftast användes 18 rutor, från fotsulan till hårfästet. Har du inget hårfäste, lägg handloven på hakan och där långfingret nuddar högst upp på pannan är ditt hårfäste. Ruta 11 nedifrån är där midjan är, så alla har vädligt hög midja, som ändras under tex. Amarnaperioden då de istället använde 21 rutor för kroppen (Bild: Iversen).
Praktiskt var att om personen sitter ned så blev det 14 rutor, alltså 5 rutor i rad vid det horisontala låret (Bild: Iversen).
Pytagoras sa på 500-talet f.Kr., angående symmetri, att alla delarna av en form måste stå i proportionell relationon till helheten. Heraklitus, f. 535 f.kr, d. 475 f.Kr., ska ha sagt att ”människan är alla tings måttstock”. Herodotos som reste i Egypten på 400-talet f. Kr. antar att grekerna lärde sig geometri från egyptierna och han antar att de använde sig av de gudomliga proportionerna.
Phidias anses vara den grekiska konstnär som först använde sig av de gudomliga proportionerna. Det har gjort att han fått ge namn åt Φ
Phi 1.61803 – det gyllene snittets magiska tal som sedan beskrevs i en formel av Euclides på 300- talet f.Kr. (Obs! inte att förväxlas med pi).
Phidias skulpterade mest gudar medan Polykleitos bland annat avbildade en ko, atleter och Hjälten Akilles. Inga skulpturer av dem finns kvar och Plykleitos bok ”Canon” finns inte heller kvar, men flera antika författare har beskrivit deras verk och skrivit om Canon. Plycleitos kanske satte Chrysippos ideer i verket vilket Galenius skrivit om.
”Dorophyros”, Spjukastaren, är den skulptur av Polykleitos som romarna älskade och det gjordes därför många kopior av den. Under romersk tid kallades den för ”kanon framför alla andra” och kanon betyder ”mått, regel, lag”. Plinius, under första århundradet e.Kr., beskriver den som ”en pojke av manlig form som bär en lans och kallas ”Kanon” av konstnärer, som i den ser kontens element som om den var en kod” (min översättning… kan komma att uppdateras). Han står i contra poste, ”chiastic principle”, med balans mellan spända och anslappnade muskler och räta linjer i relation till en kurvig.
Kodens mått finns inte kvar men många ha försökt att genom beräkningar komma fram till måtten. Tanken är att det minsta måttet, eventuellt någon del av lillfingret, står i en proportionell relation till resten av kroppen. Det som används oftast är att huvudet utgör en 1/8 del av kroppen, men det är alltså det greksika idealet, de flesta människor har tydligen en kropp som är runt 1/7,5 av kroppen. Så med andra ord kan Polyleitos ha gjort huvudet lite större för att det skulle se så bra ut som möjligt!
I Dorophyros är kroppen naturlig men baserad på teoretisk perfektion, även om det trots matematiska uträkningar finns en fri oregelbundenhet som ger liv och värme till den matematiska precisionen (se ref. artsconnected.org). Han var den första att göra skulpturen så att den skulle kunna ses från vilket håll som helst, som en riktig rundskulptur.
Riacebronsen av en krigare, är ett grekiskt original som hittats i havet utanför Italien, och i den kan vi se hur en grekisk skulptur skulle se ut – även om den inte längre är guldglänsande. De flesta antika bronsstatyer har genom tiderna smälts ned för att användas till att gjuta nya saker som kanoner och annat.
Så filosofin för grekerna var att genom att använda de gudomliga proportionerna och symmetri så uppnås, harmoni, balans och skönhet.
Även romerska kejsare ville ”vara” skulturen Kanon, men med sitt eget huvud.
Det finns hela träningssidor ägnade åt att hjälpa människor att genom träning uppnå det grekiska idealet. Det som bör kommas ihåg är också att i grekland var sinnet lika viktigt uttryckt som ” ett sunt sinne i en sund kropp” (A sound mind in a sound body).
Romaren Vitruvius 85-20 f.Kr. skrev tio böcker om arkitektur och i tredje boken skriver han om den människokroppen som regelbok där naturlagarna är fixerade i skönhet och balans. Han menade att kroppen passar perfekt in i en cirkel och i en fyrkant och att naveln var perfekt i centrum. Han beskriver flera delar av kroppen i relation till varandra, bla. indelningen av ansiketet i tre delar där de bästa proportionerna skulle vara lika avstånd från haka till undernäsa, från under näsa till ögonbrynen och från ögonbrynen till hårfästet.
Ett av försöken att återskapa Vitruvius idé blev inte helt toppen. Flera har försökt och en som arbetade med Vitruvius på 1400- talet var Giacomo Andrea som kände Leonardo da Vinci.
Leonardo placerade delarna lite annolunda och då hamnar inte naveln i centrum men kroppen är proportionelig och hans teckning har blivit en av de mest kända teckningarna i världen.
En annan del i funderingar och uträkningar av ”Det gyllene snittet” är nummerserien fibonacci, där Fibonacci, (1170-1250) kommer fram till en numerisk serie som är nära kopplad till den gudomliga proportionerna och jag har nu läst en hel bok om denna ”gudomliga kod” inför visningen och jag tycker om den och den heter The secret code och är skriven av Priya Hemenway.
Fler lästips och länkar:
The Secret Code av P. Hemenway
Canon and Proportion in Egyptian Art av Erik Iversen
Geomotrey in Egyptian Art av E. C. Kielland
A handbook of Greek Art av G. M. Richter
Konsten genom tiderna av H. Honour & J. Fleming
De antika författarna
http://www.artsconnected.org/resource/5851/the-doryphoros
http://www.smithsonianmag.com/arts-culture/the-other-vitruvian-man-18833104/?c=y&story=fullstory
http://leonardodavinci.stanford.edu/submissions/clabaugh/history/othermen.html
http://www.britishmuseum.org/explore/highlights/highlight_objects/aes/w/wooden_drawing_board_with_a_fi.aspx
http://employees.oneonta.edu/farberas/arth/ARTH209/Doyphoros.html
http://relativestrengthadvantage.com/ideal-proportions/
http://www.goldennumber.net
Kram
Konstnären Gunnar Hallström bodde länge på Björkö och jag har beundrat hans konstnärsskap länge (även om jag inte tycker om vissa inslag i det).
Idag kom boken av Bengt Thordeman hem i brevlådan, Invasion på Gotland 1361, Dikt och verklighet, från 1944, och jag möttes av denna bild när jag öppnade boken – Hallström har åkt dit och tecknat!
Jag vet inte om jag skulle ha klarat av att se det i verkligheten. Men i hans kolteckning blir döden verkligare för mig än den blir bland de mänskliga kvarlevor som ställs ut på Historiska. Vad beror det på? Är det för att jag vet hur mycket ”tittande” och ”seende” det går åt till att rita det han ritat? Det är inte heller ett snabbt fotograferande, där kameran är som en ”sköld” mellan fotograf och verkliget.
Jag har nu även läst Michael Nordbergs bok om Magnus Eriksson, I kung Magnus tid, och sakta blir bilden av 1300-talet och händelsen lite mer gripbar för mig.
Kram
Allan har experimenterat med fotografierna 🙂 Det här blev fint tycker jag! Det är inte alltid jag gillar foton på mig själv. Har ju oftast en annan bild av hur jag ser ut. Vad beror det på?
Vi har köpt en begagnad ipad och Allan är fantastisk med tekniska apparater. Han fixade en ny bakgrundsbild direkt! Jag tycker den blev urfin! Ska nog skriva ut och ha som konstverk – tycker ni inte? 
För några år sedan var jag på British Museum för en veckas studie av deras pedagogik för vuxna. Jag hade fått stipendium från Etnografiska museets vänner och det var riktig lyx att spendera så mycket tid på museet under sju dagar i följd.
En av de mest fantastiska utställningar jag såg var ”Garden & Cosmos” med kungliga målningar från Jodhpus i Indien och jag fick med mig en tjock katalog hem. Den tittar jag i när livet är lite tyngre än vanligt och ibland kan det vara bra att bara ta en paus och ”vänta ut monsunen”…
Det här en del av en detaljerad målning som heter. Valis död; Rama och Lakshama väntar ut monsunen.
Det som fascinerade mig mest var hur de använt färgsättningen i utställningen. Färgen på väggarna förändrades med tiden och med innehållet som gick från verklighet till en mer eterisk bildvärld – från vardagliga händelser till heliga platser för att avslutas med andliga och mytologiska motiv.
*Eterisk = flyktig, graciös, besjälad, översinnlig, andlig
Bilderna är så vackra så jag vill gråta. Det var ett måleri som jag inte alls är van vid att se och det tog mig flera timmar att gå genom utställningen med audioguide. Auidioguiden var i flera steg och efter en introduktion till utställningen och varje bild kunde jag välja att fördjupa mig i guiden och även lyssna till intendenter och konstnärer. Det visades 56 bilder som aldrig tidigare visats i Europa.
Det här är en annan del av samma målning som ovan. Den är målad ca 1775 och mäter 62,7 X 134,5 cm.
Målningen är en av flera som berättar om Ramas liv i exil under fjorton år. Hans fru Sita och bror Lakshmana följde med honom i exil, men under det 14:e året i exil blir Sita kidnappad av demon-kungen Ravana. På bilden har de kommit till De talande apornas förtrollade kungarike och Apkungen Sugriva har lovar hjälpa Rama mot att han dödar Vali, som tagit kungens tron.
Rama är ”blå som en blå lotus, blå som en ametist, blå som ett regntungt moln.”
Rama och Lakshmana tar skydd i en grotta för att vänta ut monsunen, då inga krig kunde föras, resande återvänder hem och det blir en paus i livet – men det får även symbolisera Ramas långa längtan efter Sita.
Hänvisning:
http://www.britishmuseum.org/whats_on/past_exhibitions /2009/indian_summer/garden_and_cosmos.aspx
http://www.studio-international.co.uk/studio-images/Jodhpur/AN00515702_001_b.asp
http://en.wikipedia.org/wiki/Rama