Jag vet hur det känns med osäkra anställningar. Jag fick mitt första fasta jobb när jag var 46 år. Jag vet hur det är att inte veta om jag har jobb eller inte. Att känna att jag aldrig riktigt fick vara med. Att vara otrygg och vara på ”överlevnadsmode”. Att ständigt behöva gå tillbaka till arbetsförmedlingen med jämna mellanrum, men så tacksam att de fanns.
Jag vet också hur det känns att behöva lämna mitt hem för att jag inte hade råd att bo kvar, eftersom jag inte hade jobb hela tiden och inte jobbade samma mängd hela tiden. Jag hade tur som hade någonstans att flytta. Att flytta hem till mamma.
Jag vet hur det känns att känna att inte vara eller känna sig anställningsbar pga kronisk sjukdom. Att inte orka jobba lika mycket som alla andra. Att till slut ge upp och aldrig använda mig av försäkringskassan vare sig för vabb eller sjukdom för att det varit så jävligt. Men glad att möjligheten finns så klart.
Om nu tryggheten i arbetsrätt och tryggheten i att hyrorna inte kan ändras hur som helst, tas bort eller luckras upp, så kommer vi få otrygg personal och otrygga människor.
Saker vi kämpat för kommer att behöva kämpas för igen. Otrygga människor är inte bra för ett samhälle och det kommer bli ett samhälle med människor som känner sig ”hotade”.
Visst LAS funkar inte jättebra och har unyttjats till max med att utlasa människor, vilket jag också blivit – UtLASad-, men om tryggheten tas bort så kommer människor i Sverige må väldigt mycket sämre. Jag vet, jag känner det redan i maggropen igen. Den trygga anställningen jag trots allt inte riktigt vågat lita på sedan jag fick den…
Jag är så tacksam att jag har någonstans att bo, så tacksam att jag till slut fick ett fast jobb på deltid och klarar mig på det även om jag fortfarande gör andra saker också i någon sorts överlevnadsdriv som inte vill släppa taget.
Jag vill att Sverige ska fortsätta att vara ett tryggt land även om jag blivit mörbultad av hur systemet varit och är.
Det som är bra med det här politiska haveriet är nog ändå att saker och ting blivit tydligare. Vad som känns riktigt viktigt. Länge har det ju bara rullat på lite till höger och lite till vänster men det har inte kännts fel på samma sätt som det gör nu. Demokrati borde vara att det största partiet bildar regering och jag önskar att jag hade varit politiskt intresserad tidigare, för nu märker jag hur lite jag faktiskt vetat om partipolitik.
Kram
