Det är intressant på många plan att ringen fått så mycket uppmärksamhet 🙂 Medias formuleringar och människor kommentarer i mängder. I slutändan fick jag en fråga, blev fundersam, undersökte, skrev artikel med fantastiska forskare och därefter tog media vid 🙂 Det sociala nätsamtalet är stort!
Hör en bild på de andra ringarna funna på Björkö.
Kram
Här är en liten radiointervju jag var med i häromdagen. Det var nervöst att svara på frågor i direktsändning 🙂 Nu vågade jag lyssna och det var inte helt tokigt…
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2054&artikel=6121258
Här en bild innan den åkte in i svepelektronmikroskopet.
Kram
Nu har jag uppdaterat och förhoppningsvis förtydligat lite. Jag tänker att ringen med den kufiska texten på kan ha kommit till kvinnan i graven på många olika sätt – jag har sagt det i radio och blivit citerad i Washington post (som jag skickade mitt skrivna citat till) – vi kan aldrig få reda på hur det gick till! Det kan ha varit en gåva från någon här eller om hon var på resa, genom handel eller genom plundring. Det finns alltså många möjligeter – från Bagdad till Spanien och områden däremellan. Det vi däremot tog fasta på och funderade kring är att ringen inte är sliten, så det borde gått fort från ringens tillverkning till dess att den hamnade i kvinnans grav och därmed känns det som om avståndet mellan den islamiska världen och Skandinavien blir kortare och än mer verklig.
I boken Araber, Vikingar, Väringar av Wikander översätts olika texter som bevarats från bl.a. Ibn Fadlans resa från Bagdad till Volgaburlgarerna. På vägen mötte han ”rus” och ”al-baringâr” som vi tror är skandinaver.
Men innan han träffar dem så beskriver han alla de saker han har med sig som gåvor under resan. För att muslimer skulle kunna handla med olika folk behövde de gästvänner, står det i texten, och mannen kunde få bl.a. en jacka eller en kaftan och frun en slöja – alltså en gåva som gavs till frun till den man som de ville ha som handelsvänner.
I texten här nedan står det istället nämnt slöja och sigillring. Men i det här fallet är den en önskan (efter uppmuntran) att anta islam, men det gäller alltså en turkisk familj en gång i texten. Att jag tog upp det här är för att det nämns i den nya, stora boken Viking Worlds att kvinnor kunde få sigillringar, men det verkar alltså inte vara supervanligt! Och det är inte jag som hittat på det.
Ibn Fadlan reste längs med Volga år 921-22 och det är möjligen 70 år efter det att kvinnan i graven (daterad av tidigare forskare till ca 850) fick med sig sin ring, antagligen hängande från sin ena spännbuckla. Hon behöver inte ha varit muslim, hon kan ha tyckt att den var vacker (vilket jag gör) eller praktisk – eller så minns hon den person som gav den till henne. Jag är arkeolog men önskar ibland att jag kunde resa i tiden – och visst skulle jag vilja följa med ringen på dess resa från tillverkning till kvinnan i graven 🙂
Det är mycket jag inte kan och vet och skriver jag något fel, så är det mitt fel, bara mitt! Jag kan lära mig nya saker och jag kan ändra min uppfattning – det måste jag kunna som bra arkeolog!
Kram
Vår artikel får uppmärksamhet 🙂 Denna artikel har Sebastian läst och godkänt.
Fler ringar från Birka i samma form men utan inskription.
Vår artikel kommer med i tidskriften Scanning.
Kram
Fortsättning:
Kan inte vara annat än förundrad!
Över 17000 likes…
Googlade på – allah viking ring och det blev sida upp och sida ned med träffar! Kul och lite galet!
Fortsättning:
Här är en länk till Washington post som blev bra 🙂
I artikeln finns en.länk till vår artikel som pdf! 🙂
http://www.washingtonpost.com/blogs/worldviews/wp/2015/03/18/why-was-a-9th-century-viking-woman-buried-with-a-ring-that-says-for-allah-on-it/
Och lite CNN
Det är helt galet!!! 🙂
Kram
Spännande och kul att Science News skriver om vår artikel!
https://www.sciencenews.org/article/ring-brings-ancient-viking-islamic-civilizations-closer-together
Kram
Ibland kommer det upp ämnen på Facebook som gör att jag vill svara och så minns jag hur mycket jag inte vet. Det var ett tag sedan nu som jag var med och grävde på Björkö 🙂 och jag har funderat mycket på massor av saker vad det gäller den ön och de arkeologiska lämningarna. Det här är funderingar utan källhänsvisningar. Laddar upp fler bilder under dagen 🙂
Garnisonen är det område nedanför Borg som Stolpe först kallade likbränningsplatsen…. Det var ben och sot i massor. Det var bara inga människoben där. Platsen fick sedan.namnet ”Garnisonen” när Arbman och Arwidsson grävde ett superlångt schakt uppifrån och ned i backen, för de hittade så mycket vapen och rustningsdetaljer. Namnet lever kvar och platsen ses idag som en plats för en statiotionär krigargrupp under slutet av birkatid, dvs. andra hälften av 900-talet då det låg ett ca 10*20 m lång hallhus på den uppbyggda terassen. Men det finns andra tolkningar också.
Här gick guidestigen upp och ned till Borg och när besökarantalet ökade så blev vägen för sliten och arkeologiska fynd som bränd lera m.m. börjadekomma upp i ytan. Hrävningen blev en räddningsgrävning och ett forskningsprojekt för Lena Holmquist på Arkeologiska forskningslaboratoriet. Många har nu skrivit sina uppsatser på olika teman från området, som knivar, pilbågar, pilspetsar, bröd och massor med annat.
Området användes långt innan 900-talets hall byggdes. Här syns två härdar i slänten vid den forna vattenkanten. Det är en liten och em stor. Platsen kan ha varit ett fiskeläger (i allafall var det det vi pratade om då).
Utanför den stora stenraden, där ett trävärn stod, kom de senare ned till den vikingatida bryggan. Stenfumdamentet till den grävdes ut vid ett senare tillfälle.
Här är stenraden från andra hållet. Ett stort stolphål ses på ena sidan. Och se vad svart det är. Hela området har brunnit.
Jag ser så otoligt ung ut! Jag hittade bland annat en svinbete vid rampen upp till huset. I huset minns jag att jag grävde en kvadratmeterruta som det.kom upp massor av ben och åtta knivar! Det är mycket! Sammanlagt låg det över 300 knivar i, på och under golvet i huset. Som om de städat lite och ibland bara lagt in ett nytt golv… Det är ett mycket märkligt hus.
Här är den byggda terasskanten.
Alla hade vi med oss egen lunch men middagden lagade grävteamet i shift. Jag var bara med på middagslagningen några gånger eftersom jag guidade mest. Minns en middag jag lagade när Fjodor kommit. Det blev pannbiff och potatis (lökringar och allt) och eftersom jag är vegetarian så använde jag någon fuskköttfärs, men det såg ut och smakade som kött…så jag gick knappt i mig något :-S
Lite fynd 🙂
Lästips:
Sök i samlingarna Bj 596
Se grävrapporter för AFL’s grävningar och fynd.
Charlotte Hedenstierna-Jonson avhandling Birkas krigare.
Andreas Norbergs avhandling Krigarna i Odins salar.
Utställningskatalogen Birkas krigare.
Efter att ha fotat den lilla tygbiten med ”flätad” snodd blev det visst ett helt projekt att skriva om textilierna i graven 🙂 Uppdatering: jag har provat att göra snodden slyngad med fem öglor och det blev bra.
Mitt foto.
Taf. 5:6. Birka III.
Denna textilbit från Bj 838 har tolkats som en del av en hängselkjol i ull med en fläta (snodd enligt Hägg) fäst på vikkanten. Tyget är diamantkypert, W10, från insidan av en spännbuckla, med stadkanten nedvikt mot avigan och fastsydd med stygn av ett tvåtrådigt garn i stjälksöm. Längs den vikta kanten är det sedan fäst en flätad snodd. Geijer har satt namnen W10g för diamantkyperten, D4 som är den fina ullsnodden med trekantigt tvärsnitt ca 2-3 mm (om jag förstod Geijer rätt), och St 4 för stjälkstygnen i ull som syns på baksidan av tyget på Taf. 5:6, Birka III, s. 27f, 109, 128 & 168.
Eventuellt var kjolen, pga en pytteliten bit grövre linne, fodrad (eller skodd, min kommentar) med linnetyg.
I båda spännbucklorna finns linneöglor bevarade (Bild ur Hägg, s. 131). Det verkar vara en ögla i övre delen och två nedtill, enligt Häggs ritning.
”Kantsnodden” lite förstorad (ledsen för den dåliga kvalitén).
Illustrationen är från Inga Hägg, Kvinnodräkten i Birka, s.53.
I graven finns även yllekyperten W17 under kroppen och över spännbucklorna. Spännbucklorna är av typen P51 vilket bl.a. daterar graven till 900-talet (Mis).
Innehållet från spännbucklorna ser lite äckligt ut! (Hägg, fig.44).
Ur Geijer, s. 27. Hon skriver dock på s. 28 att mönstret är mycket otydligt men det ser på teckningen lite ut som gåsöga (!?).
Det är en blå eller svart treskaftad rutkypert. Den finns även på saxen och är enligt Hägg ett yttre livplagg – tröja (som jacka/kappa – inte modern tröja – eller mantel). På saxen finns även ett goffrerat linnetyg från särken, som kan vara vit eller naturfärgad (Hägg, s. 16, 131).
Till dräkten hör även päls av mård eller bäver som var vänd med pälsen in mot kroppen och närmast intill W17. Sen kommer kroppen (revben) och ett tunnt, slöjliknande tyg som kan vara linne och då möjligen ett foder till W17-kyperten (Hägg s. 66, Birka III, s. 168).
Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.
En del utav W17-tyget har tydligt avtryck från ovansidan av ena spännbucklan och en annan bit har legat mot ett silverhänge. Ytterligare en bit av W17 har en kant vikt mot avigan och i kanten är stora lösa stygn, som ser ut att fästa bandliknande partier av rött ullgarn vid rätsidan av tyget. Ullgarnet ligger i ett par band eller bårder i rät vinkel mot kyperttygets kant. Flera kantbitar finns bevarade med, på samma sätt, rödfärgade yllebårder fästa på rätsidan. Hägg undrar om de röda yllebårderna är mönstervävda – se kantbiten nr 838:3 på den tecknade bilden ovan (Hägg s. 66f).
Till dräkten hör 24 pärlor: 6 av karneol, 7 av bergkristall och 11 av glas. Två av glaspärlorna är sönderfallna.
Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.
Remändebeslag omgjort till hänge. Det är förgyllt silver. Hon bar även eventuellt en ring med en infattad karneol, men endast stenen ligger i graven. Hon bar också kniv, en läderbörs och olika vikter – graven är full av saker!
I kapitlet om siden skriver Hägg (s. 79) att kvinnan även bar ett brickband av silver över kraniet. Uppgiften är hämtad från Geijer som skriver att ett mycket förvittrat silverband låg över kvinnans panna. I graven förekommer även en posamentknut, P 27 (Birka III, s. 168) men den är inte markerad på gravplanen.
Det verkar även förekomma växtfibrer i graven (Birka III, s. 186).
(Min kommentar: Hägg lär inte ha fått se de textilier som finns bevarade i textilmagasinet och det är därför hon inte har dem avbildade i sin bok).
Här borde det vara en teckning…
Dräkten sammanfattad:
Kvinnan bar en goffrerad linnesärk med en hängselkjol i diamantkypert med en snodd i överkanten och nedvikt stadkant fastsydd med stjälksöm, möjligen fodrad eller skodd med linne, samt med linneöglor/band till spännbucklorna av typen P51 med pärlor i bergkristall, karneol och glaspärlor, ett fint hänge av en omgjord remönda samt ett runt, stort tredjespänne.
Över detta bar kvinnan ett plagg, eventuellt en ”tröja” eller mantel, av blå (svart) rutmönstrad (gåsöga?) treskaftad yllekypert, möjligen pälsfodrad, och prydd med röda, tvärande, bårder i rät vinkel mot den invikta kanten, av (mönstervävd, undrar Hägg) rött yllegarn och ginns på både bröst och ryggsida.
Runt huvudet bar hon ett brickvävt band och någonstans på dräkten satt det en liten posamentknapp!
Amica Sundström och jag planerar att arbeta med några av Birkas gravar och återigen gå igenom fynden för att bättre försöka förstå hur dräkterna kan ha sett ut.
Litteratur:
Geijer, A. Birka III. (ska uppdateras).
Hägg, I. 1974. Kvinnodräkten i Birka: Livplaggens rekonstruktion på grundval av det arkeologiska materialet, Uppsala.
http://mis.historiska.se/mis/sok/kontext.asp?kid=1026&zone=
Om hängselkjolar, http://urd.priv.no/viking/smokkr.html
Om särken, http://urd.priv.no/viking/serk.html
PS.
Stenen till en ring finns med i en artikel jag varit med att skriva som kommer publiceras inom kort.
DS.
Tittade lite i Birkalådorna i textilmagasinet idag 🙂 Det är alltid lika spännande!
Grav Bj 735 är mest känd för sina fina brickband. Men idag hittade jag en ask i lådan som Amica tog fram, med små textilfragment med ett pyttebroderi.
Det är en tunn silketråd broderad på ett sidentyg kallas samitum, som är mönstervävt. Själva formen på broderiet med som trappsteg finns avbildat tidigare och jag måste titta efter om det är samma, men jag tror inte det. Tråden är fastbroderad i små, små öglor 🙂
Tack Amica för en bra dag!
Kram
Tillägg 25/2 2015
Hej igen, Inga Hägg tänker att de två personerna i graven har var sitt med brickvävda band tränsprytt plagg – ett litet och ett stort. Det går emot vad Geijer trodde. Det mindre plagget är det ”revbensformade” som verkar följa en bröstkorg och det andra är med större brickband och silverhjort och det är det hon tror har en större biten av en trappstegsmeanderbroderi samt den lilla jag fick syn på 🙂 Alltså borde broderiet hört till mansdräkten. Men det är Ingas funderingar 🙂 i boken Kvinnodräkten i Birka. Hoppas jag fick det rätt nu.
Eventuellt är plaggen i ull som det sytts fast sidentyg på (av Inga Hägg kallat sidenkypert – men det är av typen samitum), även med en mindre kildel på det mindre plagget och på sidentyget har brickbanden applicerats. Det finns ull vid en kant av sidentyget på det mindre plagget. Alternativt är det sidenplagg som burits över ullplagg!