Nu har jag uppdaterat och förhoppningsvis förtydligat lite. Jag tänker att ringen med den kufiska texten på kan ha kommit till kvinnan i graven på många olika sätt – jag har sagt det i radio och blivit citerad i Washington post (som jag skickade mitt skrivna citat till) – vi kan aldrig få reda på hur det gick till! Det kan ha varit en gåva från någon här eller om hon var på resa, genom handel eller genom plundring. Det finns alltså många möjligeter – från Bagdad till Spanien och områden däremellan. Det vi däremot tog fasta på och funderade kring är att ringen inte är sliten, så det borde gått fort från ringens tillverkning till dess att den hamnade i kvinnans grav och därmed känns det som om avståndet mellan den islamiska världen och Skandinavien blir kortare och än mer verklig.
I boken Araber, Vikingar, Väringar av Wikander översätts olika texter som bevarats från bl.a. Ibn Fadlans resa från Bagdad till Volgaburlgarerna. På vägen mötte han ”rus” och ”al-baringâr” som vi tror är skandinaver.
Men innan han träffar dem så beskriver han alla de saker han har med sig som gåvor under resan. För att muslimer skulle kunna handla med olika folk behövde de gästvänner, står det i texten, och mannen kunde få bl.a. en jacka eller en kaftan och frun en slöja – alltså en gåva som gavs till frun till den man som de ville ha som handelsvänner.
I texten här nedan står det istället nämnt slöja och sigillring. Men i det här fallet är den en önskan (efter uppmuntran) att anta islam, men det gäller alltså en turkisk familj en gång i texten. Att jag tog upp det här är för att det nämns i den nya, stora boken Viking Worlds att kvinnor kunde få sigillringar, men det verkar alltså inte vara supervanligt! Och det är inte jag som hittat på det.
Ibn Fadlan reste längs med Volga år 921-22 och det är möjligen 70 år efter det att kvinnan i graven (daterad av tidigare forskare till ca 850) fick med sig sin ring, antagligen hängande från sin ena spännbuckla. Hon behöver inte ha varit muslim, hon kan ha tyckt att den var vacker (vilket jag gör) eller praktisk – eller så minns hon den person som gav den till henne. Jag är arkeolog men önskar ibland att jag kunde resa i tiden – och visst skulle jag vilja följa med ringen på dess resa från tillverkning till kvinnan i graven 🙂
Det är mycket jag inte kan och vet och skriver jag något fel, så är det mitt fel, bara mitt! Jag kan lära mig nya saker och jag kan ändra min uppfattning – det måste jag kunna som bra arkeolog!
Kram