Tänk att kläder kan vara en så kär. 

Den här limneklänningen kan jag inte ha längre för att den kommer falla isär. Baksidan ser ännu värre ut. Jag ska försöka sy en ny, ”likadan” och göra ett mönster men jag är rädd att det aldrig kommer bli samma. 

Tänk alla slitna kläder förr i tiden, lappade och lagade som gått i arv efter arv. Alla ”trashankar” som kankse aldrig fått ett nytt, eget plagg. Nu köper vi kläder och vissa använder vi bara en gång. Även jag. 

Har i alla fall ett nytt, blått tyg nu och igår köpte jag även en massa tyg för att sy en ”Jane Austen klänning” 1805-1815 ungefär 🙂 M, få ser hur det går…

Kram