Zorn målade ofta människor som var sysselsatta med något, ofta men något handarbete eller liknande. Det är inte tung socialrealism men ändå saker som folk gör, tex. stickning.
Det är en topptyngd slända och pinnen under armen, ”the distaff”, där materialet sitter kallas fiberfäste.
Han målade den i de rumänska bergstrakterna under bröllopsresan. Mamman och pojken var modeller och hörde inte till familjen.
En favorittavla, som nästan är som en skolaffisch, är ”Brödbaket”.
En gång var jag med i bagarstugan i Sangis, med mormor Aina och hennes syster Elsa. Vi gräddade tunnbröd och åt sedan med hyvlat smör på. ”Baggarstuugan”. Jag är så glad att jag fick vara med om det.
Zorns mamma Grudd Anna jobbade säsongsvis på bryggeri och hans pappa var bryggmästare.
Det här är en sorts impressionism av den nya tidens industrialisering. Kvinnorna tappar öl på flaska och försluter med kork.
Det är en av mina favoritmålningar av Zorn. Det är liv i den.
Känner hur höet doftar. Det hårda arbetet är samtidigt så ljuvligt.
I Venedig besökte han en ateljé för tillverkning av spetsar, ett hantverk som varit visa känt men som då höll på att falla i glömska.
Undrar vad hon stickar? Tycker om kontrasterna mellan trä och färg.
Zorn förlovade sig med Emma Lamm i hemlighet och hon stod ofta modell för hans målningar. De var hemligt förlovade i fyra år! Båda föddes 1860, Emma föddes i Stockholm och familjen hade judiskt börd. De gifte sig 1885 men hade träffats 1881 när Zorn målade hennes systerson och hon satt barnvakt.
Ett iscensättande igen. På den tiden gjordes det mycket iscensatt ”historiemåleri”, vilket Zorn gjorde på sitt eget vis. Varför hade de en nunnedräkt på Dalarö?
Det här är en av de första oljemålningarna som Zorn gjorde. Tydligen så ska det märkas att han målat mycket akvarell. Undrar om han såg henne sitta och ville måla eller om hon sa – bara jag kan läsa samtidigt? 😁
Det ska vara första försöket med pastell, men han verkar inte ha fastnat för att måla med det och Emma ser ut som jag när hon läser – närsynt!
Det är inte ofta vi får se baksidan av motivet ❤️ Hon har en så fin klänning. Tydligen ska hon ha tyckt att modellandet tog mycket tid.
Emma var bra på att organisera och hon tog hand om kontakter med utställare, museer, förläggare och transportörer. De var med andra ord ett bra team.
De reste mycket ihop och bodde minst 10 år i Paris där de skapade sitt första gemensamma hem.
Det ska ha varit på modet att måla kvinnor i vita kläder, som brud eller konfirmand. Så utställningstexten menar att det inte är ett porträtt av Emma. Det är Zorns bildskapande och en studie i vitt. Undrar om de hade med dig klänningen eller om de köpte en i Konstantinopel?
Här hade Nationalmuseum skapat som ett sovrum med tapeten från en av målningarna. Det gav en intim känsla och jag tyckte det var väldigt fint gjort. Målningen av Emma, om det är hon vilket jag tycker det ser ut att vara, känns även den väldigt intim.
1896 flyttade de hem till Zorngården i Mora, ett gästfritt hem med många konstnärer som stannade hos dom. Emma var engagerad i folklivet i Mora med bland annat folkbiblioteket och hemslöjdsföreningen. Både Zornska barnhemmet och Folkhögskolan i Mora kom till genom deras försorg.
Undrar om de skrattade mycket ihop? Hur deras liv var? Jag har inte läst någon biografi men det står lite på Zorn.se. De valde varandra av kärlek men kom i slutet 1890-talet att bli mer som vänner. Det är ju inte ovanligt att det händer par som lever länge ihop. Efter att Zorn gick bort skapade hon Zornmuseet, dom invigdes 1939. Hon var intelligent, snabb i replikerna och hade ett klingande skratt ❤️
Han fick ett arv efter sin far, som han inte kände, och det bekostade utbildning där det ingick teckning, vilket han visade sig ha talang för.
Han målade akvarell i början, i någon sorts blandteknik, och det dröjde innan han började måla i olja. I sorg ritade jag av i tuschpenna när jag var 21 år och jobbade med långfilmen om Zorn. Vi hade Zorns ateljé på Zorngården uppbyggd på Filmhuset. Önskar att det hade funnits mobiltelefoner då så att jag hade haft bilder från den tiden.
I sorg visades på Konstakademins elevutställning 1880. Då var Zorn ca 20 år. Den är lite snäv i sorgefloret men så fint och det ledde till att han fick uppdrag att måla porträtt. Han gjorde över 20 versioner av motivet, som är inspirerat av Egron Lundgren. Den ägdes av av Mr Watson 1883 och såldes åtminstone en gång 1968. Den här såldes för 350 000 kr 2012 på Stockholms auktionsverk (auktionsverket.se).
Det är nog tur att han målat med vitt som Zorn gjort på kragen. Jag fick lära mig att jag inte skulle måla vitt utan låta pappret vara det vita, men om pappret är gult eller gulnar så är det ju bra att använda vitt.
Ibland känns det som om han målat utan att haft en förlaga. Den vansinniga känns så. Är hon fastbunden som i en tvångströja?
Utställningstexten till det här porträttet var märkligt tycker jag. ”Hans blick och påskriften I brist på annat tyder på att hans självmedvetenhet bara ökade med tiden”. Självmedvetna är väl de flesta men vad i blicken är det som visar denna ökning?
Undrar vad de tittar på… De står på samma vis och utställningstexten läser in i bilden att Zorn ville visa manligt och kvinnligt och en attraktion emellan dem. Det är väldigt vacker sjal och han målade kvinnan med sjalen en gång till. Vad tror ni? Har han iscensatt det här också?
Det bröt ut kolera i Madrid så han flyttade till någon bergsby för karantän och där iscensatte han detta drama med den avvisade Maria. Ytterligare ett av hans skapande av en målning med traditionella dräkter.
Han målade inte symboliskt, vad jag vet, men målningen med denna kvinna heter En Sirén – den farliga havsnymfen i form av en jordnära sirén, som just rensat fisk och har en katt som sällskap.
En annan katt får avsluta detta inlägg, katten Calle.
Han förlovade sig i hemlighet med Emma tidigt och de höll ihop hela livet. Ett inlägg får bli med bilder på Emma.
Vi gick fel och började i det stora, första rummet, när vi egentligen skulle gått in i de små rummen, fick vi veta. Följ pilarna var uppmaningen, men det var ingen pil i golvet till det lilla rummet… Men här kommer iallafall vatten- och naturmotiv från lite här och där i utställningen 💦 💧 🌊 🌳 🌲
Det kluckar om vattnet, även det inte är mina favoritmålningar av Zorn.
Det är så mycket som kan gå fel med detta måleri, vattnet, perspektivet och färger men allt är bara så bra. Till och med mannens blick! Samtidigt tyckte jag ännu mer om målningarna i två små rum i utställningen med naturmålningar och vatten.
Om mannen, bofast på Dalarö och lots, hyrde ut huset till Emmas mamma, är det statistkläder han har på sig då?
Det är det direkta och inte övermålade jag tycker om, för det blir en direkt närvaro på ett annat sätt, ett ögonblick. Men hade han bara målat så här så skulle det inte vara någon utställning på Nationalmuseet och inga priser vunna.
Men såklart tycker jag om dessa långsammare målningar också. Väntan på att akvarellen ska torka för att kunna fortsätta.
Avslutar med ett helt annat vatten, i Alger, med andra kvinnor i vita kläder och en fransk roddare. Slöjan var tydligen erotiskt laddad i västerländskt måleri.
På Dalarö tittar roddaren Zorn i ögonen. I Alger är det som att han inte var där alls. Undrar om han fick se hennes ansikte utan slöja?
”Som tavlor i tavlan” är en av de saker jag tar med mig från utställningen.
Idag har jag varit på Nationalmuseum och sett Zornutställningen med Seb. Måste ta reda på när den slutar för jag vill gå dit igen – det var mycket att ta in! Jag fotograferade så mycket att jag kommer behöva skriva flera blogginlägg.
Får jag lov att presentera Anders Zorn – en superstjärna! Och återskapare!
Det krävs mod, och med Zorns ord förmågan att känna självuppskattning, för att klara av att måla stora tavlor och med det vara den konstnären han blev. Att tro på sig själv!
Jag börjar med några välkända målningar.
En av de första akvarellerna som mötte oss är så känd att det nästan är svårt att se den. Så jag tittade på utställningen med telefonen i handen och tog foton på tavlorna, mest detaljer men ibland hela tavlan.
Han målade inte bara vad han såg, utan han skapade bilder. I det här fallet med ”Vårt dagliga bröd” så är det sina släktingar han målar i äldre dräkter, som de fick bära för tavlans skull. Den var tydligen en sorts ”beställning” från Nationalmuseum att måla något fosterländskt – och då valde han sin familj i Dalarna och mormor. Det är med andra ord realism och samtidigt orealism.
Jag skulle vilja ha en sådan där fårskinnsjacka. Hon har matsäck med och det ser ut att vara smör och bröd.
Spånkorgen ❤️
Han både sparar ur det vita pappret och målar med vitt. Hans gräs är som att vara där. Intresset för ljuset fick med tiden mer och mer plats i måleriet.
Han blev en mästare på att måla ”svart” och ”vitt”. Varje liten del av tavlan är som ett konstverk i sig.
Det är som ett nostalgiskt minne av hans barndom. Han började konstskolan redan som 15-åring 1880, åtta år tidigare. Men han gick inte klart skolan. Han ville ut i världen och se sig omkring. Måla och få betalt.
En annan tavla som är välkänd är ”Mora marknad” från 1892. En tidigare viktig marknad som när Zorn målade tavlan blivit mer en folkfest. Vet inte om det här är en iscensatt bild, men även den är så känd att det är svårt att ”se” den.
Vi har sett henne sitta där otaliga gånger, inte så nöjd med livet den här dagen, med mannen som ligger full i gräset och hans hatt i handen.
Penseldragen under ger struktur.
”Midsommardansen” från 1897 är däremot tydligt en hel iscensättning av Zorn. En bild av något han kanske själv varit med om och som han ville återskapa? Som att göra en film om en viss tid eller som så vi som nu återskapar vikingatiden. Målningen skulle vara med på den stora Stockholmsutställningen 1897.
Så han iscensatte denna midsommar med majstång och allt, trots att kyrkan hade förbjudit midsommarfirande mitt i byn.
Det är ett så vackert ljus i den.
Måleriet är så lätt på handen samtidigt som det är så skickligt. Han målar inte alls som Carl Larsson med konturer. Istället tänkte jag flera gånger på Helene Schjerfbecks måleri. Och mycket riktigt så hittade vi en koppling mellan dom, så jag återkommer till det i ett annat inlägg.
Hittade en annons på facebook om örtvandring och guidad meditation med Maria Arén -Syster kanel och Joakim Becker – Indigo energy, och igår blev det av. Örter är så spännande. Jag har ju samlat litegranna och på guideturerna på Birka så pratade jag ofta om växter som vi gick förbi som johannesört och brudbröd.
Tydligen kan man torka brännässla och ha i havssalt. Ska nog försöka höra eget örtsalt.
Bra mot insekter och en massa annat.
Jag har frön till läkemalva som jag ska försöka så nästa år. Vill så gärna ha en bättre örtagård och höra saker med den.
Gullris, nässla och björkteblandning ska vara bra för njurar och urinvägsproblem.
Lindén är så vacker, går att göra lindbast av och de här gröna skulle vara bra att äta fem om dagen av mot förkylning och lindte stärker immunförsvaret. Hon pratade mycket om att hjälpa kroppen mer än att bota.
Efter örtvandringen så blev det guidad meditation. Jag låg ner på rygg och vilade. Har lite extra ont i kroppen just nu.
Sen fick vi måla något från vår meditation. Det var kul och allt var så välordnat.
Som avslut fick vi rawfood bollar av olika torkade frukter och kanel. Jag var riktigt hungrig så jag åt tre. Så goda. Maria ska ha kurs i rawfood framöver så ska försöka vara med på det. Och blir det fler örtvandringen så vill jag gå en gång till. Det finns så otroligt mycket att lära sig om det.
Kram
Instagram- och facebooktips: Systerkanel och IndigoEnergy.
Träffade två kompisar på nationalmuseum i söndags och gick förbi min favoritskulptur på vägen.
Jag vet inte vad det är med den, men tror det är rörelsen i den som är det jag fastnar för om och om igen.
Vi skulle ses 14 och museet stängde 16, så det blev lite knappt om tid. Jag blev bjuden på räksallad och museets egen rabarbersaft och det var supersmaskigt.
Väntade en stund inne i skulptursalen i det vackra ljuset. Balder med blommor i håret står mellan Tor och Oden.
Den här servisen minns jag inte heller att jag sett tidigare. Så fin.
De här er så moderna ut! Jättesöta handtag. Skulle gärna ha den lila kannan hemma.
Det Elisabeth ville titta på var bland annat hur de målat med de starka färgerna på väggarna i museet.
Japaninspirerat tittade vi också på. Hajjen är så söt och jag önskar att inga hajjar for illa för att bli hajfensoppor.
Tyckte om ramarna på Bruno Liljefors naturstudier. Skulle vilja ha tavlor hemma med sådan enkla, raka guldmålade ramar. Kanske det går att snickra ihop.
Den här gången hann vi bara med 1800-talet innan stängning. Men vi ska tillbaka och teckna lite också.
När jag var i Athen i höstas så gick vi på det Bysantinska museet – The Byzantine and Christian museum. Det blev en lång och trevlig promenad dit och väl där så var museet gigantiskt. Det tog aldrig slut! Men så länge jag orkade vara med på guideturen så fick jag se några fantastiska ikoner ❤️ Jag kom mig aldrig för att skriva då men nu dök ett foto upp i telefonen 🙂 som för att påminna mig.
Det var många ikoner i ett stort rum. Hela musset låg under markytan och var utgrävt under en villa.
”Virgin of tenderness” från Triglia, Sankt Basileios kyrka, slutet av 1200-talet. Det är ett arbete från Konstantinopel. Ikonen kom med kristna till Athen när de bytte folk med Turkiet (om jag förstod det rätt) – muslimer mot kristna, för inte så länge sedan.
Jag tycker mosaiker är så fint och jag har inte sett en ikonmosaik förut. Jag är ju inte kristen, men jag tycker konsten är så fin och jag tycker om den antika iden om den gudomliga modern och sonen. Det är en så gammal religiös föreställning.
En väldigt olik ikon men fin den med i sin märkliga form. Glömde fotografera bildtexten.
En annan spännande sak på museet var alla romerska guldmynt, samma som hittats här på Helgö. Ska försöka skriva om dom så småningom.