När andra är hemma på julledighet åker jag till jobbet, gör upp en eld och berättar om stenåldern 🙂 Men jag får även lära mig nya saker.

Vi bjuder på Wilmas tuggkåda som är bra för tänderna då det är bakteriedödande, anticeptiskt! En besökare berättade igår att de fortfarande i Turkiet och Grekland tuggar ”vattnet från träden” och att det även används som medicin vid magont och sur mage. En annan sorts kåda används även även vid förkylning. Den eldas och röken/ångan som andas in dödar förkylningsbakterierna och det fungerar också slemlösande. Jag har sett skålar med olika kåda i Egypten också.

Av kådan gjörs harts och på stenåldern och senare användes det till klister. Av björksav från näver gjordes en seg björktjära, harts, som var bra att limma med. Även om man inte vet exakt hur det framställdes under mesolitikum, innan keramiken.

När jag grävde på Bjästamon utanför Örnsköldsvik för 12 år sedan hittade jag en stenålderhydda, eller i varje fall ett vindskydd, med en eldstad med ett litet stolphål brevid (den större bruna ytan).

De hade slagit upp lägret vid den dåtida havskanten och suttit inne och tillverkat flintaredskap och tuggat tuggumi. Tuggummina hade sedan använts som klister. När det senare gjordes analyser på tuggummina visade det sig vara barn och ungdomar som tuggat, att döma av tandavtrycken.

Tuggummin. Foto: Henrik Runeson

Den här stenen verkar ha använts för att värma upp tuggummina för att sedan klistras med. På spetsar på Bjästamon, men även på andra platser, hittas just små svarta fläckar som.är spår efter stenålderns klister.

Kåda och sav kan alltså bli harts på olika sätt som klister, tätningsmedel, rökelse, tuggumi och medicin, och säker mycket annat 🙂 Har du ett recept får du gärna dela med dig.

Vill du läsa mer om Bjästamon så finns boken Stenålderns stationer, arkeologi i Bottniabanans spår från 2007.