Har haft en fin dag med vänner och när vi fikade såg jag dessa små fåglar som solade sig och emellanåt dök in bland ”träden” för att snart dyka upp igen ? Så söta!
Glömde helt bort att fotografera vikinga- och medeltidsmarknaden som pågick intill ?
Kram
Såg något röra sig i buskarna utanför huset och det var för litet för att vara älgen – det var ett vildsvin! ? Mitt på dagen!
Den gick runt lite och viftade på svansen och sedan lade den sig ned. Den ser ut som en sten, men Morris sitter och tittar på den.
Ser ni den? Den sover!
Här uppe i buskarna ligger den! Kanske ungen ska gå ett luftgevär i alla fall…
Morris ? Det ser ut som om vi behöver glesa ur buskaget lite…
Kram
PS. Det var alltså ett skämt!
Smulan och jag på vårpromenad 🙂 Hon tycker allt längs vägen är intressant! ?
Blåsippor ?
Vissa är mer som ”Lilasippor”.
En stig trampad av många.
Vildsvinen plöjer…
Det är nog ändå ett av mina favoritgravfält. Undrar vilka som ligger begravda här. Det gör ont att vildsvinen får härja fritt i detta oundersökta gravfält!
Vildsvinenes stig. Det syntes tydligt när snön låg.
Kram
Ibland spår jag ju folk i runor och de som vill bli spådda får fråga om nästan allting. Nu har jag varit iväg tre dagar under påsklovet och tytt runor på Vikingaliv. Det var fint och roligt och jag förundras och är tacksam.
När jag spådde på Gunnes gård för några år sedan. Foto: Malin Richardsdotter.
Jag fick godis ? i present ? ?
Har vitt kaninskinn på axlarna istället för kattskinn och en blå klänning istället för en kappa eller mantel, vilket omnämns i Erik Rödes saga i en beskrivning av den lilla völvan Torbjörg. Tror ingen völva förr i tiden hade glasögon, men dom underlättar 🙂
Mina runor har jag tillverkat av ene hemifrån. Här har jag lagt ut dem i den följd som förekommer på guldbrakteatrar, men jag behöver välja äldre futharkensidan konsekvent, då jag har båda runraderna på mina runor…
När jag använder runorna att spå med har jag bland annat en beskrivning av romaren Tacitus som förebild. Han beskriver, i sin bok Germania, något som skulle kunna vara ”att fråga runorna”, även om runorna inte arkeoligiskt hittats förrän straxt efter Tacitus, som skrev 98 e.Kr. Han kallade de de inristade tecknen för ”notae”.
Ur Germania, kap. 10:
På förebådande tecken och lotter aktgiva de lika mycket som trots något annat folk. Det vanliga tillvägagångssättet vid lottning är enkelt. De sönderdela en kvist, som skurits av ett fruktbärande träd, i små stavar, och sedan dessa särskilts genom vissa tecken, strö de ut dem över ett vitt skynke helt planlöst. Sedan upplyfter, om rådfrågningen sker för det allmännas räkning, statsprästen, om den sker för enskild räkning, familjefadern själv, under bön till gudarna och höjande blicken mot himlen, tre gånger en stav i sänder, och dem som han upplyft tolkar han i enlighet med det förut inristade tecknet. Om de (lotterna) lägga hinder i vägen (för en handlings företagande), så äger ingen rådfrågning om samma sak rum samma dag; om de däremot giva sin tillåtelse, fordras ytterligare bekräftelse genom tecken. Från Tacitus.nu
Hur runorna kan tydas finns på flera sidor på nätet och i böcker, så det bästa är bara att söka själv och lära sig vad runorna heter. Jag tycker även om boken ”Vikingarnas språk” av Rune Palm. Ska skriva lite mer om det senare och även om den medeltida litteraturen och bl.a. Völvans spådom i den Poetiska Eddan, Valans spådom under lästips.
Den äldre futharken nedskriven
Det finns lite olika ordning på de äldre runornas följd, som är 24 stycken runor. Namnet ”futhark” kommer av de första runornas ordning i runraden och de ändras inte till vikingarnas runrad som används från ca 750 e. Kr. Runraden på Kylverstenen från Gotland är tex. lite annorlunda än den på Vadstenabrakteaten. Det är alltså lite som om vi skulle kasta om ordningen på alfabetet.
På Kylversten bl.a. slutar runraden med ägorunan Odal. Den lilla ”granen” efter är förmodligen en lönnruna, sk. kvistruna. Det kan även vara Tyr runan upprepad, men det är olika antal streck på var sida. Kylverstenen är daterad till 400-talet och finns utställd på Historiska museet och jag önskar att den stod i en monter lite mer skyddad. Gravhällen hade runsidanvänd inåt i graven och kankse ordet ”sueus” hade någom magisk innebörd eftersom den kan läsas från båda hållen.
Kylverstenen, G88, som var en gotländsk gravhäll. Vet inte vem som fotat.
Runraden på Kylverstenen.
Vadstenabrakteaten, Ög 178, har förutom hela äldre runraden även inskriften ’tuwatuwa’. Foto: Ulf Bruxe, SHM.
Vadstenabrakteaten är i guld, av c-typ och dateras till folkvandringstid, dvs. ca 400-550 e.Kr. Och tydligen dateras brakteaten till 450-550 e. Kr. En annan brakteat, Mariedamm-brakteaten, Nä 10, har slagits med samma stamp!
Undrar just vem eller vad ’tuwatuwa’ var ? om det är en person eller en magisk ramsa?
Jag gillar följden på futharken på brakteater, där ”Dagaz” är på slutet – det är som att det blir gryning och insikten har kommit!
Renritning av runtexten på Vadstenabrakteaten (wikipedia).
Vadstenabrakteaten stals 1938 från Historiska museet, så jag undrar vad Ulf Bruxe fotograferat – det står om en kopia som kommit in? Hm…?
Ytterligare en brakteat har futharken på sig. Det är ”Grumpan-brakteaten”, Vg 207. Den hittades tillsammans med flera andra föremål aom lagts ned tillsammans och hittades som en depå, se bild nedan fnr. 14392. Brakteaten går att se på Historiska museet i utställningen Forntider, i samma rum som Kylverstenen.
Grumpanbrakteaten, Vg 207, på Historiska. Foto: Ulf Bruxe, SHM.
Grumpanbrakteaten, Vg 207. Foto: Christer Hamp, 2009 se lästips.
Ytterligare foto på Grumpanbrakteaten nere i hörnet. Foto: Karl Axel Lindwall, SHM.
Utöver dessa brakteatrar finns även ett spänne med nästan hela runraden på från Charnay, Charnay fibula, Burgundy.
Charnayfibulan dateras till mitten (eller senare delen) av 500-talet och den saknar de fyra sista runorna i runraden.
Det finns alltså hela runalfabetet kvar ändå på några föremål och det är härligt att det finns så mycket på nätet nu för tiden, även av de skriftliga källorna och äldre forskning. Men helt lätt är det inte att hitta allt. Ska fortsätta med var runorna i den äldre futharken heter och betyder men en sida som är fin är ”Uffes smedja” och det finns massor redan på nätet!
Från gårkvällens Kulturnatt på Historiska.
Kram
Lästips:
Läslistan skulle kunna bli hur lång som helst…
Oscar Montelius, 1903. ”Vadstena-brakteaten” och en nyfunnen guldbrakteat präglad med samma stamp. Fornvännen1, s. 145-150 här.
Rune Palm, 2004. Vikingarnas språk, 750-1100.
Tacitus, Germania, kap. 10:
https://sourcebooks.fordham.edu/source/tacitus1.html
www.tacitus.nu.
Valans spådom: http://runeberg.org/eddan/se-01.html här.
Erik Rödes saga, nedskriven på 1300-talet.
Vadstenabrakteaten på Wikipedia: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Vadstenabrakteaten
Mariedammbrakteaten på Wikipedia: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Mariedammbrakteaten
Äldre futharken på Wikipedia: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Futhark#Den_äldre_futharken
Christer Champ: Hemsida med de äldre runfynden samlade:http://www.christerhamp.se/runor/gamla/
Kylverstenen på Wikipedia: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Kylverstenen
Grumpan-brakteaten på Wikipedia: https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Grumpanbrakteaten
Grumpan-brakteaten: http://www.christerhamp.se/runor/gamla/vg/vg207.html
Grumpanbrakteaten: http://historiska.se/upptack-historien/object/111182-brakteat-c-av-guld/
Grumpanbrakteaten: http://mis.historiska.se/mis/sok/fid.asp?fid=111180&page=2&in=1
Charnay fibula på Wikipedia: https://en.m.wikipedia.org/wiki/Charnay_Fibula
Arild Hauge: Sida med bilder av runinskrifter: http://www.arild-hauge.com/europe-rune.htm här.
Uffes smedja: http://www.uffes-smedja.nu/runor.htm här.
Magnus Källström på Riksantikvarieämbetet och Runverket berättade om språket på runstenar och hur vi kan läsa dem 🙂
Runstenar och ortnamn är del av vårt språkmimne, berättade han. Det är 1000 år tillbaka och språket förändras hela tiden med nytt ordförråd, grammatik och uttal.
Hur mycket skulle vi kunna förstå? På Mälaröarna finns ett 60-tal runstenar och ca 70 runinskrifter.
I Sigtuna finns revben, som matrester kanske, som någon ristat in futharken på med 16 runor även om ljuden är fler. Magnus berättade om vokaler och konsonanter och kan man runorna så kna vi tyda runstenar utan problem! ?
Vi fick höra om flera runinskrifter på Mälaröarna och de som är på stenar är ofta resta av någon eller några till mina av någon. Personer vi hörde om var Torgisl, Sikniuter, Vik/Vig, Ingimod, Karl, Öpir som ristade, Geirlagir, Gerlög, Gudrik, Inga, Ragnfast, Erik, Torbjörn skald, Ingvar, Anund, Håkon Röde, Tolir och Gylla.
Men ord har även slutat anvädas eller ändrat betydelse, så små inristningar på tex smycken och metallbitar kan vara svåra eller omöjliga att tyda. Kanske har de till och med skrivit på något hemligt vis.
Ett sådant smycke kommer från Birka, grav Bj 552. Smycket har runor på baksidan i 4 rader och dateras till 800-talet. Det är inga skiljetecken och den är i stort sett otolkad. Kanske den varit en doftkapsel? För det är hål i. Vreds den runt när de skrev? Ska den läsas nerifrån och upp? Lite valfritt.
Jag har försökt läsa den för ett tag sedan och jag kan ju inget egentligen om fornnordiska språk, men det var kul att försöka 🙂
Runsmycke Bj 552. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.
Smycket framifrån. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.
”Dat ik uk nona” på andra raden och ”dig” på raden längst ned. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.
Från andra hållet. Foto: Gabriel Hildebrand, SHM.
Så här långt har någon kommit på Birkaportalen som jag försökt förstå:
þat ik uk (M) nona /
Det jag och Nona
snonk=uk(t)(i)unf(i) /
Snonk och till jungfru
sak a=rf hit(r)k /
þik/ på raden längst ned
Dig
Det är bara att jungfru borde nog varit mö eller liknande… Vi kan väl hjälpas åt? 🙂
Silverhänget påträffades under Hjalmar Stolpes utgrävningar av Birkas gravfält år 1877.
Det var ett spännande och lärorikt föredrag och jag ska absolut försöka läsa smycket igen 🙂
Kram
Läs mer:
Om smycket frpn bj 552 här.
Igår fick jag se något jag velat se länge – sidenet från bj 581 från insidan av mösstoppen !!! Amica kom och hämtade mig och en kollega för att det varit folk på studiebesök som ville se Birkatextilier, så det gäller att passa på 🙂
Inne i mösstoppen, som suttit på mössan, huvudbonaden, på den begravda krigaren på Birka, som visat sig vara en kvinna, fanns det rester av det sidentyg i form sv samitum som mössan var gjord av och som silvertoppen alltså suttit fast på.
Silvertopp från bj 581/ Silver mount from bj 581. Foto: SHM.
Inuti denna fanns det alltså bevarat tyg, som bevarats av silvrets metallsalter som är så giftigt att de microorganismer som bryter ned tyg annars inte kunnat göra det.
Textilrester i små behållare från bj 581 i Textilmagasinet. Foto: Linda Wåhlander.
Sidentextil som hittades inuti mösstoppen från bj 581, i Textilmagasinet. Foto: Linda Wåhlander.
Förstoring av fotot ovan av sidentyget från mösstoppen i Bj 581. Foto: Linda Wåhlander
Det var svårt att fotografera med ljuset lite ovanifrån. Tyget är samitum, som är en vävteknik, och fragmentet är ca 2 cm långt.
Zoomad närbild. Foto: Linda Wåhlander.
Ur Geijer Birka III.
Till hatten hör även de ”korgformade” silvertrådshängena. Det är inte känt hur de hört ihop med huvudbonaden.
Mössprydnaderna från Bj 581. Foto: SHM.
Hjalmar Stolpes gravteckning över bj 581. Bild: ATA.
Enligt Inga Hägg är det en Typ-A mössa och det finns ytterligare en från bj 644 på Birka.
Det har även hittats en i Ukraina, i Šestovitsa nära floden Desna. Där har det påträffats gravfält med skandinaviska, vikingatida tradition, bland annat trettio kammargravar. Där finns även en fortifikation och en boplats från 900-talet.
Hur har då denna mössa sett ut? Det finns ett fynd av en mössa från Moshchevaya balka, där ett folk som heter Alaner begravts. Dräkterna i deras gravar från 800-talet hade bevarats otroligt bra och finns nu på Hermitaget i St Petersburg.
Den här mössan kan vara en ”hjälmmössa”. Men möjligen är mössan i Bj 581 en variant av denna mössa. Kanterna kan rullas upp och knäppas fast på sidan. Jag känner en som sytt denna mössa och den är jättefin!!!
Kram
Lästips:
Jag har skrivit om Bj 581 tidigare här och om mössor här.
Agnes Geijer, 1938. Birka III. Die Textilfunde.
Inga Hägg, 1986. Die Tracht, I: Birka II:2.
Moshchevaya balka #6, http://photo.qip.ru/users/zlodey30/3995452/95570791/
I denna katalog står det om Šestovitsatoppen:
Fedir Androschchuck och
, 2012. Skandinaviskie drevnosti Južnoj Rusi: katalog/
På en runsten i Upplandsbro, U 617, står det om Assur. Denna runsten är kanske framför allt känd för att forskarvärlden använder den som ett bevis på att Assur värnade folket mot vikingar, dvs. att vikingar var pirater som man måste skydda sig emot. Runstenen är daterad till 980-1015 och är av granit.
U617. Foto (ingen fotograf nämnd): https://kulturbilder.wordpress.com/2013/07/28/runstenar-uppland-u-617/
Runornas översättning:
kinluk × hulmkis × tutiR × systiR × sukruþaR × auk × þaiRa × kaus × aun × lit × keara × bru × þesi × auk × raisa × stain × þina × eftiR × asur × bunta · sin × sun × hakunaR × iarls × saR × uaR × uikika × uaurþr × miþ × kaeti × kuþ × ialbi × ans × nu × aut × uk × salu
Lite modernare:
Ginnlög, Holmgers dotter, syster till Sygröd och till Göt, hon lät göra denna bro och resa denna sten efter Assur, sin man, son till Håkon jarl. Han var landsvärnare mot vikingar med Geter [?]. Gud hjälpe nu hans ande och själ.
Den allmänna tolkningen är med andra ord att ”Assur värnar landet mot vikingar”. I bloggposten från Kulturbilder kan vi läsa: ”Inskriften är den enda som nämner vakthållning mot vikingar”.
Judith Jesch tolkar dock runtexten på ett annat sätt, nämligen att Assur är en uikika × uaurþr, en ) ”vikingaväktare”!(min översättning från eng ) , eller på engelska ”a viking guard”, som skyddade mot pirater (1991, s. 58). Hon tolkar alltså uaurþr mer som väktare, eller varför inte ”vårdare” eller ”försvarare”, och i och med det är Assur, som son till Håkon Jarl, en viktig person. Assur, vars fru Ginnlög lät resa stenen till minne av sin man <3
Vilken tolkning är mest rätt? OBS. Jag har inte studerat fornnordiska språk… Vi vet att kejsaren i Konstantinopel hade ett Väringagarde av vad vi kanske skulle kalla vikingar…men ordet viking omnämns inte i österled. I östliga källor står det istället tex. Rus, Varjager och Väringar.
Första gången jag hörde om och såg Brostenen var på en Birkaguideutbildning och jag fotade stenen och mindes den så väl. (Vore kul om jag hittade fotot…).
Japp, där var foto. Från tiden då fotografier lämnades in för framkallning.
Det var därför lite omskakande att höra om den alternativa tolkningen av texten och så är det ibland. Det kan vara jobbigt att släppa taget om tolkningar och tänka i nya banor, men kanske är det nödvändigt ibland ändå 🙂 Orden vi använder formar vår historia och om vikingen är sedd som en ”hotande pirat” eller som en ”person som skyddar” landområden mot pirater ger två helt skilda historieberättelser!
Kram
Lästips:
Judith Jesch, 1991. Women in the viking age.
U617:
http://www.svenskarunstenar.net/uppland/u617bro.html här.
https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Brostenen här.
https://kulturbilder.wordpress.com/2013/07/28/runstenar-uppland-u-617/ här.
Av pärlorna jag köpte i Indien på marknad, i olika loppislådor, är jag mest förtjust i den blå glaspärlan <3
Pärlorna är annars av karneol, cowri, agat, ametist, silver och så den blå av glas. Karneolpärlorna ser likadana ut som på vikingatiden.
Den är ganska stor och har många ”melonränder”. Jag har inte sett så många stora pärlor som denna. I Indien tillverkades många vackra glaspärlor förr i tiden och det finns fortfarande glashyttor kvar.
Jag har nyligen beställt pärlor som är vikingakopior och nu håller jag tummarna för att de lyckas ta dig hit. Några har redan kommit. Men de är nyfödda 🙂 och jag kommer alltid att tycka om att leta enstaka, gamla i loppislådor <3
Hittade även en ganska stor karneolpärla som jag gjorde till ett armband. Känner mig nästan som en viking som upptäckte en vacker pärla och köpte med sig den hem. Fast jag kommer förmodligen inte att begravas med mina…
Jag tycker den är jättefin och den är slipad lika som på vikingatiden 🙂
Jag undar vad de varit med om – när blev de tillverkade? Vem eller vilka har slitit på dem genom årens lopp? I vilka pärlhalsband har de suttis och vilka pärlor har de skilts ifrån?
Gamla pärlor gömmer på sina historier. De kan vara värdefulla och antika, byta ägare och fortsätta sina liv i tusentals år…
Köpte även ett långt, ihopsatt halsband igen.
Kram