Ute i Birkasundet under de marinarkeologiska undersökningarna så dök denna lilla miniatyrbåt upp. Det är en liten leksaksbåt som kanske inte flöt så bra? Båten är snidad i ett mjukt träslag. Jag vet inte vilket träslag men lind och al ska vara mjuka träslag.
Den ena änden ser ut att har försetts med en tapp, kanske för ett rep, mendan den andra änden har en ny skada.
Leksaksbåt i trä. Fnr 3140097. Camilla Hällbrink, SHM.Leksaksbåt i trä. Fnr 3140097. Sven Kalmring , SHM.
Miniatyrbåten är 163 mm lång, 33 mm bred och 112 mm hög.
Ovanifrån. Foto Sven Kalmring, SHM. Kölen. Foto Sven Kalmring, SHM. Leksaksbåt i trä. Fnr 3140097. Sven Kalmring , SHM.
Om vi behöver göra en ny båt till Birkaflickan ä, som blivit av med sina n, så tycker jag att den här blir bra
Bland alla fynd i vattnet utanför Svarta jorden så hittade marinarkeologerna tre delar av en oval spännbuckla av typen P37.
Spännbuckla Fnr 3143498. Foto Sven Kalmring, SHM.Här syns tydligt de bevarade knapparna i tenn. Spännbuckla Fnr 3143498. Foto Sven Kalmring, SHM.
När spännbucklorna hamnat i en grav så har oftast knapparna på spännbucklorna brutits ned. Det blir bara en lite pigg eller ett hål kvar. Men ute i sjöbotten har knapparna bevarats så bra! Arkeolog Anders Söderberg förklarar:
”Såvitt jag förstått är knopparna gjutna i kopparlegering, ihåliga, där kopparnitar gjutits/lötts fast genom att den ihåliga baksidan fyllts med smält tenn eller tenn/blylegering. Då det stelnat har nitarna kunnat passas in i hål på sina platser, och hamrats ut på insidan av bucklan så att knopparna fixerats. Sedan blir det väl så i jorden att du får en galvanisk ström mellan den ädlare och den oädlare metallen, varvid den oädlare (tennlodet) korroderar och till sist lossnar knoppen.”
Ny Björn svarade också på facebook:
”Kan vara bly eller en Sn/Pb-blandning också – men tenn brukar allmänt nämnas iom att det normalt förstörs i marken och övergår från β-tenn, som är stabilt ner till 13 °C, till α-tenn = grått smul…”
Tyvärr står det ingen ting om materialet mer än kopparlegering i själva kupan.
Spännbuckla Fnr 3143498. Foto Sven Kalmring, SHM.
Det ser även ut att ligga lösa band på ovansidan i rombformerna. Själva bucklan ska vara gjord i kopparlegering. Den upphöjda dekorationen ser att vara en annan metall. Den sitter ovanpå bottenplattan och har mörkgröna kopparsalter. I konserveringsrapporten står det att spännbucklan hade olika korrosionskrustor i ytan som var, innan komservering, rödbrunt slät kopparoxid, tinnt skikt gulgrönt pulvrig korrosion, svartgrön krusta och delvis blågrön kopparkorrosion.
Spännbucklorna är i gripdjurstil och de enkelskaliga är lite äldre birkatid. Så kanske 800-talet. P37 tillsammans med P51 och P52 är de vanligaste spännbucklorna från Birka.
På baksida finns det också information.
Undersidan av spännbuckla Fnr 3143498. Foto Sven Kalmring, SHM.Inzoomade skärmbilder på textilspåren. Spännbuckla Fnr 3143498. Foto Sven Kalmring, SHM.
Det finns både textilrester vid nålhålare och nålfäste plus att det syns att spännbucklan tillverkats med hjälp av en tygbit. Tyget blir då som ett avtryck i metallen.
Textilen vid nål och nålhållare är olika typer av växtfibrer, men det går inte längre att se själva väven. Jag gissar på att det är linne eller hampa till hängselbanden. Men varför skulle de sitta kvar i spännbucklan? Eller har de råkat gräva upp en gammal grav och sen slängt rester ute i sjön?
Astri Bryde har två par P37:or och jag fick låna bilder från hennes fina rekonstruktioner.
Astr Brydes P37or från Adwick-le-Street. Astri Bryde i sin dräkt med P37or från Kaupang C27997B/C.
En spatel är inte en sked. Spatlar har lite plattare blad och kan inte anvöndas för att äta soppa. Jag googlade på spatel och fick upp tårtspatlar och spatlar som används för att titta i kroppsöppningar som tex munhålor och svalg!
Spatel, Fnr 3142442. Foto Sven Kalmring, SHM.
Den här, och även flera andra, hittades under de marinarkeologiska undersökningarna av botten utanför Svarta jorden.
Spatel, Fnr 3142442. Foto Sven Kalmring, SHM.
På baksidan av spatelbladet syns en inristning. Visst ser det ut som ett bomärke. Det finns inte jättemånga bevarade inristningar på föremål från Birka och jag fattar inte att det ändå bevarats i trät så bra efter all tid på sjöbotten.
Spatelbs märke. Fnr 3142442. Dela av foto Sven Kalmring, SHM.
Om du vill göra din egen vikingaspatel är denna 147 mm lång, 17 mm brett spatelblad och 1 mm tjock vid bladet. Handtaget på spateln har en diameter på 4 mm.
I vattnet utanför Svarta jorden på Björkö, där den vikingatida staden låg hittade marinarkeologerna från Sjöhistoriskamuseet en liten drake i trä
Foto Sven Kalmring, SHM. Redigering Linda Wåhlander.
Namn på Drake på fornnordiska kan vara Dreki, Naðr, Niðhöggr, Draco. Draken från vattnet är ett litet dekorativt täljt drakhuvud som skulle kunna vara en detalj till ett lock. Den del som låser locket mot asken. Se samlingsdatabasen Fnr 3130895.
Foto Sven Kalmring, SHM.
En Drake omtalas i slutet på Völuspá, Völvans spådom, i Den Poetiska Eddan. Efter att völvan, som Oden väckt, berättat om världens undergång så sjunger hon:
Där kommer dimmans drake flygande, glitterormen nedan från Nidafjällen; och i fjäderdräkt bortför – flyger över vallen – Nidhöggs lik. Nu må hon sjunka.
Þar kemr inn dimmi dreki fljúgandi, naðr fránn neðan frá Niðafjöllum; berr sér í fjöðrum — flýgr völl yfir — Niðhöggr nái; nú mun hann søkkvask.
Draken Nidhögg kommer upp ur den dimmiga världen under Nidafjäll och flyger över vallen där liken ligger och tar dom med sig. Völvan slutar sjunga och sjunker ned i jorden igen.
Foto Sven Kalmring, SHM. Foto Sven Kalmring, SHM.Foto Sven Kalmring, SHM.Den ser till och med ut att ha ett litet öga. Närbild på foto av Sven Kalmring, SHM.
Vill du snida ett eget litet drakhuvud så är måtten: Längd 42 mm, Bredd 13 mm, Höjd 6 mm
Ett fynd jag funderat över en tid är skärbrädan från Årbygraven i Rasbokil. Den är inlagd som glättbräda i Historiska museets samlingsdatabas, men jag vet inte vem som gjort den tolkningen. Det skulle kunna vara intressant om det är en glättbräda för då kan graven vara till en kvinna som fått med sig roddbåt, häst och hund och hushållsredskap med mera. Graven anses rovgrävd och det är därför den i så fall inte innehåller några smycken.
”Glättbrädan” från Årbybåten, 107480_HST. Foto Ola Myrin.
”Glättbräde av björk, med en platt knopp i ena änden. Delvis fragmenterat. Brädet har en enkel repstavsornering längs ena långsidan samt en ristad inramning centralt. Placerat på båtens botten. Gravfynd från Årby, Rasbokil socken, Uppland.” Utställningstext Vikingarnas värld
Men jag tror inte att det är en glättbräda – jag tror det är en skärbräda eller snarare en uppläggningsbricka med två handtag!
Resten av brädan som är ett handtag är inte utställd men finns på äldre bilder.
Katalogkort. Förvärv 21062, referensnummer 121844_U. Här syns öven skärbrädan med spel på som jag gjort kopia på och björkvispen som jag brukar tillverka på våren.Katalogkort. Förvärv 21062, referensnummer 121844_U.
Jag fick idén för några år sedan att det istället skulle vara en sorts snygg, dekorerad skärbräda. Jag har tänkt att jag borde skriva en artikel men nu får det bli ett blogginlägg.
En anledning till att det skulle vara en skärbräda är att den har en nedsänkt yta. Det är bra för att skära kött så köttsaften inte rinner av. Det är inte lika praktiskt om du ska glätta, stryka något. Om inte den lilla kanten är för att glättstenen inte ska halka av. Den är även fin som ostbricka eller för godsaker att bjuda på! Handtaget gör att den är lätta att ta upp från bordet och hålla i ena handen om det behövs när du går runt och serverar gäster.
Den fint dekorerade kanten. Bild från boken om Årbybåten.Text från 21062 Catview.
Här följer några bilder som jag inte hittat vem som fotograferat. De ligger inte i samlingadatabasen längre men är med i Catview.
Bilder på brädan från Historiska museet.
Skärbrädan är med i boken om Årbybåten. Graven grävdes av Holger Arbman, Greta Arwidsson och K.G. Hellman 1935.
Bräda av björk med krumvridet trä till handtag och en spricka fylld med harts. Ur Der Årby-fund.Ur Der Årby-fund. Här syns mönstret i hörnet.Önskar jag kunde tyska. Ur Der Årby-fund.
Handtaget som suttit ihop med brädan, vilket mönster och den skurna kanten tyder på, har förvridits i graven och delats av. Med handtag påminner den om skärbrädor med handtag!
På katalogkortet står det att handtaget är självvuxet och mycket vresigt! Det ska ha lagts harts i en spricka. Så fint!
Tycker den är så fin så har köpt en egen som jag hittade på Skandinavisk slöjd, men det vore kul att göra en kopia med mönster på.
Min nyköpta skärbräda med handtag.
Hittade även några andra på nätet.
Lånat från hemsida. Lånat från hemsida.
Vad tror ni? Är det en glättbräda eller en snygg skärbräda? Det är lite synd att delarna inte är utställda tillsammans.
Det är en väldigt intressant grav och jag behöver nog skriva om den igen Kanske får ta och göra ett inlägg om vispen i vår.
Cederlund red. (Arbman, H., Green, B. & Owain, T.P.) 1993. The Årby Boat. Statens historiska museum och Båtdokumentationsgruppen. Nytryck med tillägg. Med Holger, A. Der Årby-Fund.
Inventarie nr 21062 i Catview https://catview.historiska.se/catview/index.jsp
Den såkallade ”glättbrädan” från Bj 854 gömmer ett nästan osynligt mönster! Föremål 106994_HST. Övre delen ser ut att vara två hästhuvuden vars nackar en gång sittit ihop i ett bågkrön. Ytan på framsidsn är dekorerad med punktcirklar och själva ”strykdelen” är lite nedsänkt, vilket inte är så praktisk vid strykning.
Uppdatering: (Sen lästips nedan) – är så glad över en uppsats av Eva Isaksen från 2012 som skickades till mig (241126) och där det slutar med att det inte alls är en glättbräda utan istället är en fin skärbräda! Och det finns jättemånga från Norge! Det finns delar av fler från Svarta jorden också, men att det fanns så många i Norden visste jag inte!
Så istället för glättbräde borde det alltså stå Valbensbräda – med hästhuvuden. Och tänk att duka upp med den på fester och sen när den inte används så kan den hänga på väggen! Jag känner mig mer och mer övertygad!
Glättbrädan 106994_SHM. Foto Jens Mohr, SHM
Innan utställningen Vikingarnas värld på Historiska museet så följde jag med Amica Sundström ner i Centralmagasinet där den låg och väntade på att bli utställd. Vi skulle nog ha behövt släpljus men älskar att titta närmare på saker och se på dom med nya ögon!
Amica. Foto Linda Wåhlander.Foto Linda Wåhlander. Försöker se mönstret på glättbrädan. Foto Linda Wåhlander.Det ser ut som om baksidan skulle kunna ha funkat som en spelplan. Teckning Harald Faith-Ell, SHM.
Jag tänker att det är en fin strykbräda med ett lite slarvigt spel på baksidan, plus att det ser ut att vara lite linjer efter något skuret också som en skärbräda. Önskar ju ofta att det gick att se tillbaka i tiden, och här är det som små händelser i någras liv.
Amica och Elisabet.
Brädan är tillverkad av valben.
Teckning av glättbrädan av okänd person. Glättbrädan med sim stryksten i grönt, ihåligt glas. Foto Jens Mohr, SHM.
Jag höll på att köpa en kopia en gång för 4000 kr… Önskar ibland att jag varit tokig att göra det
Guidetur för länge sedan med skolklass. Foto Helena Brolin.
Jag saknar verkligen den gamla vikingautställningen ibland men glättbrädan och nästan allt från Bj 854 finns att se i nya utställningen i monter 12.
Alla utställda föremål i utställningen Vikingarnas Värld finns att se på vikingar.historiska.se
Kram
Lästips
Uppdatering 241126:
Fick tips Charles Bruns om en uppsats om valbensbrädor. Ska läsa den. Kanske är det inte ett glättbräde?!
Isaksen, E. 2012. Hvalbeinsplater fra yngre jernalder En analyse av hvalbeinsplatenes kontekst og funksjon. Masteroppgave i arkeologi Fakultet for humaniora, samfunnsvitenskap og lærerutdanning. Institutt for arkeologi og sosialantropologi. Universitetet i Tromsø Våren 2012
Fick en fråga nyligen om vendeltida bergkristallpärlor. Tyvärr finns det inte så många bilder på dom men de flesta jag hittade var runda eller ane aning diskformade. En verkar ha varit en tub, men det är svårt att se hur. Det finns även en fasetterad pärla men den är också svår att se.
415680_HST, vendeltid Bolmsö sn, Småland. Foto: Sara Kusmin, SHM. 415682_HST, vendeltid, Bolsmö sn, Småland. Foto: Sara Kusmin, SHM. 417890_HST, Erik-Pålsnäset, Alfta sn, Hälsingland. Hög XI. Foto: Eva Stensköld, SHM446392_HST, vendeltid, Helgö, Ekerö sn, Uppland. Gravfält 150/119, grav 115. Foto: Victoria Dabir, SHM. 445355_HST, vendeltid, Helgö, Ekerö sn, Uppland. Gravfält 150/119, Grav A54. Foto: Victoria Dabir, SHM. 1299627_HST, Söderby, Lovö sn, Uppland. Stensättning 74. Foto: Marie Lindström, SHM. 271146_HST, Vetvallen, Sya sn, Östergötland. Grav 6. Foto: Sara Kusmin, SHM. En fasetterad bergkristallpärla. 1299201_HST, vendeltid, Söderby, Lovö sn, Uppland. Stensättning 71. Foto: Marie Lindström, SHM.617674_HST, vendeltid, Kunsta, Adelsö sn, Uppland. Grav 2. Foto: Niklas Stierna, SHM.
Det finns fler fyndposter men utan bilder. Glad att det finns några iallafall. Undrar just hur moderna de här personerna kände sig som hade de första bergkristallpärlorna! Under vikingatiden sen är det ju högsta modet med bergkristallpärlor i olika former
Igår var jag och Susanna på Åhmells galleri på Birger Jarlsgatan. Jag har inte tidigare varit på konstgaller där det går att köpa Carl Larsson, Zorn, Bruno Liljerfors, Isaac Grünewald, Helene Schjerfbeck och John Bauer!!!
En tecking av Carl Larson är en illustration till Sagan om Lillis näsa som finns i Topelius läsning för barn I.
Carl Larsson, tusch och blyerts på papper, 1899-1900. Sagan om Lillis näsa. 375 000 kronor.
Sagan om Lillis näsa
Hon var en liten, alltför vänlig flicka, som kunde både spinna, sy och sticka och karda ull och häckla lin och väfva och tråckla sina fållar lagom snäfva.
Hon kunde skura, tvätta, baka, byka och torka kläder uppå rep i klyka, hon kunde koka, steka och förvälla och stöpa ljus och brygd i ordning ställa.
Hon kunde mer: hon kunde skrifva, räkna och läsa, sjunga, spela, dansa, teckna; hon tog katkesen i en enda läxa och las historie som en liten häxa.
Än mer, hon kunde snäll och lydig vara och ödmjuk låta egen vilja fara; hon kunde Gud i böner fromt åkalla, behaga alla, älskad bli af alla.
Men ack, hvad hjälpte henne, stackars flicka, att kunna spinna, väfva, sy och sticka och koka, steka, skrifva räkna, läsa ? … Hon hade ju en alltför liten näsa.
En alltför liten näsa dock hon hade. I hennes ögon skälmen satt, den glade; en kind så röd, en mun som sockerbiten, hvad hjälpte det, när näsan var för liten?
En tid ej alls det hennes oro väckte. Hon flög med fågeln, långt som vingen räckte, och var bland andra systrar nippertippor så fri och glad som gröna skogens sippor.
Då hände, att en dag i juleringen man lekte skrapa nos, och fri slapp ingen. När turn till Lilli kom, man hördes snäsa: — hvar skall man skrapa den, som ej har näsa?
— Har jag ej näsa? — Ja — så skreko alla, — en näsa, som man ej kan näsa kalla, en sådan liten en, det är för löjligt! Och Lilli ej begrep, hur det var möjligt.
Hon sprang till spegeln … Ja, så var det riktigt, och när hon själf den saken tog så viktigt, så skreko de igen: — En tipp, så liten, blir aldrig kysst och aldrig heller biten.
Och Lilli sprang med hast att fråga mamma, och mamma sade, hon också, detsamma: — Ja, kära barn, nog alltför liten är den, men var blott snäll, så går dig väl i världen!
Ja, godt och väl, det är visst lätt att säga, men slik chikan, den kan på sinnet väga. Från denna stund blef Lilli tyst som natten och gömde lilla näsan under hatten.
Förgäfves sökte mamma trösta, råda; ack, Lilli såg sin lefnadsfröjd i våda, och så blef intet annat råd, än fråga hos doktorn bot för sådan näsvis plåga.
— Herr doktor, i vår nöd er hjälp vi söka; var god och lilla näsans längd föröka! — — Hvaba ? Dess längd ? Det var en egen kasus! Kom hit, min vän, kom hit med lilla nasus!
Och doktorn tummar näsans tipp och kröker, men ack, dess längd ej sig det minsta öker. — Ja — säger då med viktig min den lärde — — Jag tror vi lämna näsan i sitt värde.
Nå — tänker Lilli — stå du där och brumma! — Då möter hon en liten, liten gumma. — God dag, mitt barn, du syns mig så bedröfvad. Säg mig af hvad bekymmer du är pröfvad!
— Ack, kära mor, det kan på mig ni läsa: ni ser det själf, jag har för liten näsa. Att få den längre, säg, hvad skall jag göra? Mig tycks, jag kan en sten till ömkan röra.
— Nå — sade gumman — är det intet annat, så vet jag råd, och mången det besannat. Jag är en fe, jag gifver dig förmåga att utan doktor lindra själf din plåga.
Märk nu: hvar gång, när lycklig och betagen, du blir på någon väntad fröjd bedragen, gif akt på näsan; det kan ju försökas; jag spår, att då skall hennes längd förökas.
— Tack, kära mor; det löftet var ett fänge, men lofva, att jag ej får vänta länge! — Var lugn — sad’ gumman, det är lifvets läxa jag lofvar dig, att nog skall näsan växa.
Och Lilli gick, belåten med den trösten, till sina sköna äppleträd om hösten, förtjust att få med fulla händer plocka den rara frukt hon sett så länge locka.
O ve! Då hade under sista natten byns snåla pojkar plundrat hela skatten, och Lilli kände, stackars snopna flicka, som hade hon i näsan fått en sticka.
Det kan man tro, att Lilli blef förlägen. Hon gick förtretad in och under vägen såg sig i spegeln… såg och såg helt prydligt, att lilla näsan vuxit högst betydligt.
Och glad blef Lilli, hon, som nyss var mulen. — Men tiden gick, och så kom ändtligt julen. In buros klappar. Lilli fick den första, det var en låda bland de allra största.
— Hvad kan det vara — skrek hon — i en sådan ? Där är bestämdt en dockmamsell i lådan! … Ullstrumpor var det.. . nyttiga, men fula, och Lillis näsa fick på nytt en bula.
Så gick hvar gång, som häxan spått den dagen: när Lilli blef af någon fröjd bedragen, och hoppets glädje blef för henne trängre, då växte strax den lilla näsan längre.
I början var det bra, och med förtjusning såg Lilli näsans ständigt längre krusning, ja, mamma, som ej kände trollets funder, sad’ helt förtjust: — Den flickan blir ett under!
Men hur det var och passade i stycket, så växte näsan nästan alltför mycket, blef småningom allt längre i förtreten, och sist kröp Lilli fram med hemligheten.
Och ack och ve! Nu gick som mamma trodde, att Lilli blef ett under. Folket glodde på flickan fattig som på ett spektakel, och näsan, den gick främst som ett mirakel.
Nu blef ej annat råd än åter fråga hos doktorn bot för sådan näsvis plåga. — Herr doktor, näsan är för lång bland mängden, var god och korta af den nu på längden!
— Hvaba? För lång? Det var en egen kasus! Kom hit, min vän, kom hit med långa nasusl — Och därpå grep han, helt körnöjd, till knifven … men Lilli sprang sin väg af skräck fördrifven.
Hon sprang och sprang. — Ack stygga, stygga gumma, hvi lät jag narra mig af dig, jag dumma! Hvi var jag missnöjd med min lilla näsa? Ack, kom, o fe! dess grymma växt att kväsa!
Och Lilli springer nu kring hela världen, att söka gummans väg. Men säg, hvar är den? Har någon gumman sett, så säg det ärligt, ty näsan växer allt ännu förfärligt.
Och redan räcker den en aln i längden, en skräck och fasa för den häpna mängden. Men i vår saga den moral vi läsa, att hvar och en bör nöjas med sin näsa.
~
Tänker på alla som nu opererar om sina näsor. Tur de inte behöver gå till häxor längre… men jag tänker även på att det inte är nytt att så många mår så dåligt över hur de ser ut så de vill ändra på sig.
Sven Kalmring, SHM
Kanske får ta och göra ett inlägg om vispen i vår. 
men glättbrädan och nästan allt från Bj 854 finns att se i nya utställningen i monter 12.
