Den såkallade ”glättbrädan” från Bj 854 gömmer ett nästan osynligt mönster! Föremål 106994_HST. Övre delen ser ut att vara två hästhuvuden vars nackar en gång sittit ihop i ett bågkrön. Ytan på framsidsn är dekorerad med punktcirklar och själva ”strykdelen” är lite nedsänkt, vilket inte är så praktisk vid strykning.
Uppdatering: (Sen lästips nedan) – är så glad över en uppsats av Eva Isaksen från 2012 som skickades till mig (241126) och där det slutar med att det inte alls är en glättbräda utan istället är en fin skärbräda! Och det finns jättemånga från Norge! Det finns delar av fler från Svarta jorden också, men att det fanns så många i Norden visste jag inte!
Så istället för glättbräde borde det alltså stå Valbensbräda – med hästhuvuden. Och tänk att duka upp med den på fester och sen när den inte används så kan den hänga på väggen! Jag känner mig mer och mer övertygad!
Glättbrädan 106994_SHM. Foto Jens Mohr, SHM
Innan utställningen Vikingarnas värld på Historiska museet så följde jag med Amica Sundström ner i Centralmagasinet där den låg och väntade på att bli utställd. Vi skulle nog ha behövt släpljus men älskar att titta närmare på saker och se på dom med nya ögon!
Amica. Foto Linda Wåhlander.Foto Linda Wåhlander. Försöker se mönstret på glättbrädan. Foto Linda Wåhlander.Det ser ut som om baksidan skulle kunna ha funkat som en spelplan. Teckning Harald Faith-Ell, SHM.
Jag tänker att det är en fin strykbräda med ett lite slarvigt spel på baksidan, plus att det ser ut att vara lite linjer efter något skuret också som en skärbräda. Önskar ju ofta att det gick att se tillbaka i tiden, och här är det som små händelser i någras liv.
Amica och Elisabet.
Brädan är tillverkad av valben.
Teckning av glättbrädan av okänd person. Glättbrädan med sim stryksten i grönt, ihåligt glas. Foto Jens Mohr, SHM.
Jag höll på att köpa en kopia en gång för 4000 kr… Önskar ibland att jag varit tokig att göra det
Guidetur för länge sedan med skolklass. Foto Helena Brolin.
Jag saknar verkligen den gamla vikingautställningen ibland men glättbrädan och nästan allt från Bj 854 finns att se i nya utställningen i monter 12.
Alla utställda föremål i utställningen Vikingarnas Värld finns att se på vikingar.historiska.se
Kram
Lästips
Uppdatering 241126:
Fick tips Charles Bruns om en uppsats om valbensbrädor. Ska läsa den. Kanske är det inte ett glättbräde?!
Isaksen, E. 2012. Hvalbeinsplater fra yngre jernalder En analyse av hvalbeinsplatenes kontekst og funksjon. Masteroppgave i arkeologi Fakultet for humaniora, samfunnsvitenskap og lærerutdanning. Institutt for arkeologi og sosialantropologi. Universitetet i Tromsø Våren 2012
I somras fick jag i uppdrag att sätta ihop en liten miniutställning inför Stallarholmens vikingafestival för Birkamuseets tält. Det blev Birkaflickan-pop up!
Miniutställning med Birkaflickan.
Jag hittade en låda med fack och la ned saker hon hade med sig i sin grav: pärlor, nålhus, särkspänne och superfint vitt linnetyg efter det som hittades bakom hennes spänne. Kniven hade jag inte med i lådan, men jag borde beställa en som bara ser ut som en riktig kniv, men som inte är vass och göra ett fodral till den.
Birkaflickans pärlor.
Jag fick fart och ritade även tre målarblocksbilder. Vet inte om jag behöver rita om det ena ansiktet. Skulle vilja kunna procreate och rita på platta. Men än så länge har jag inte tagit mig an det.
Nu finns Birkaflickans halsband i min MyHoney nätbutik och jag lägger upp målarblocksbilderna som bilder här så går de att skriva ut.
Målarblocksbilder att spara ned och skriva ut om ni vill rita.
Min dröm är fortfarande att göra målarblocksböcker men jag vet inte riktigt hur jag går tillväga med det heller. Behöver ju kunna sätta ihop ett häfte. Ska nog fråga en kompis om jag kommer så långt.
Fick en fråga nyligen om vendeltida bergkristallpärlor. Tyvärr finns det inte så många bilder på dom men de flesta jag hittade var runda eller ane aning diskformade. En verkar ha varit en tub, men det är svårt att se hur. Det finns även en fasetterad pärla men den är också svår att se.
415680_HST, vendeltid Bolmsö sn, Småland. Foto: Sara Kusmin, SHM. 415682_HST, vendeltid, Bolsmö sn, Småland. Foto: Sara Kusmin, SHM. 417890_HST, Erik-Pålsnäset, Alfta sn, Hälsingland. Hög XI. Foto: Eva Stensköld, SHM446392_HST, vendeltid, Helgö, Ekerö sn, Uppland. Gravfält 150/119, grav 115. Foto: Victoria Dabir, SHM. 445355_HST, vendeltid, Helgö, Ekerö sn, Uppland. Gravfält 150/119, Grav A54. Foto: Victoria Dabir, SHM. 1299627_HST, Söderby, Lovö sn, Uppland. Stensättning 74. Foto: Marie Lindström, SHM. 271146_HST, Vetvallen, Sya sn, Östergötland. Grav 6. Foto: Sara Kusmin, SHM. En fasetterad bergkristallpärla. 1299201_HST, vendeltid, Söderby, Lovö sn, Uppland. Stensättning 71. Foto: Marie Lindström, SHM.617674_HST, vendeltid, Kunsta, Adelsö sn, Uppland. Grav 2. Foto: Niklas Stierna, SHM.
Det finns fler fyndposter men utan bilder. Glad att det finns några iallafall. Undrar just hur moderna de här personerna kände sig som hade de första bergkristallpärlorna! Under vikingatiden sen är det ju högsta modet med bergkristallpärlor i olika former
Igår var jag och Susanna på Åhmells galleri på Birger Jarlsgatan. Jag har inte tidigare varit på konstgaller där det går att köpa Carl Larsson, Zorn, Bruno Liljerfors, Isaac Grünewald, Helene Schjerfbeck och John Bauer!!!
En tecking av Carl Larson är en illustration till Sagan om Lillis näsa som finns i Topelius läsning för barn I.
Carl Larsson, tusch och blyerts på papper, 1899-1900. Sagan om Lillis näsa. 375 000 kronor.
Sagan om Lillis näsa
Hon var en liten, alltför vänlig flicka, som kunde både spinna, sy och sticka och karda ull och häckla lin och väfva och tråckla sina fållar lagom snäfva.
Hon kunde skura, tvätta, baka, byka och torka kläder uppå rep i klyka, hon kunde koka, steka och förvälla och stöpa ljus och brygd i ordning ställa.
Hon kunde mer: hon kunde skrifva, räkna och läsa, sjunga, spela, dansa, teckna; hon tog katkesen i en enda läxa och las historie som en liten häxa.
Än mer, hon kunde snäll och lydig vara och ödmjuk låta egen vilja fara; hon kunde Gud i böner fromt åkalla, behaga alla, älskad bli af alla.
Men ack, hvad hjälpte henne, stackars flicka, att kunna spinna, väfva, sy och sticka och koka, steka, skrifva räkna, läsa ? … Hon hade ju en alltför liten näsa.
En alltför liten näsa dock hon hade. I hennes ögon skälmen satt, den glade; en kind så röd, en mun som sockerbiten, hvad hjälpte det, när näsan var för liten?
En tid ej alls det hennes oro väckte. Hon flög med fågeln, långt som vingen räckte, och var bland andra systrar nippertippor så fri och glad som gröna skogens sippor.
Då hände, att en dag i juleringen man lekte skrapa nos, och fri slapp ingen. När turn till Lilli kom, man hördes snäsa: — hvar skall man skrapa den, som ej har näsa?
— Har jag ej näsa? — Ja — så skreko alla, — en näsa, som man ej kan näsa kalla, en sådan liten en, det är för löjligt! Och Lilli ej begrep, hur det var möjligt.
Hon sprang till spegeln … Ja, så var det riktigt, och när hon själf den saken tog så viktigt, så skreko de igen: — En tipp, så liten, blir aldrig kysst och aldrig heller biten.
Och Lilli sprang med hast att fråga mamma, och mamma sade, hon också, detsamma: — Ja, kära barn, nog alltför liten är den, men var blott snäll, så går dig väl i världen!
Ja, godt och väl, det är visst lätt att säga, men slik chikan, den kan på sinnet väga. Från denna stund blef Lilli tyst som natten och gömde lilla näsan under hatten.
Förgäfves sökte mamma trösta, råda; ack, Lilli såg sin lefnadsfröjd i våda, och så blef intet annat råd, än fråga hos doktorn bot för sådan näsvis plåga.
— Herr doktor, i vår nöd er hjälp vi söka; var god och lilla näsans längd föröka! — — Hvaba ? Dess längd ? Det var en egen kasus! Kom hit, min vän, kom hit med lilla nasus!
Och doktorn tummar näsans tipp och kröker, men ack, dess längd ej sig det minsta öker. — Ja — säger då med viktig min den lärde — — Jag tror vi lämna näsan i sitt värde.
Nå — tänker Lilli — stå du där och brumma! — Då möter hon en liten, liten gumma. — God dag, mitt barn, du syns mig så bedröfvad. Säg mig af hvad bekymmer du är pröfvad!
— Ack, kära mor, det kan på mig ni läsa: ni ser det själf, jag har för liten näsa. Att få den längre, säg, hvad skall jag göra? Mig tycks, jag kan en sten till ömkan röra.
— Nå — sade gumman — är det intet annat, så vet jag råd, och mången det besannat. Jag är en fe, jag gifver dig förmåga att utan doktor lindra själf din plåga.
Märk nu: hvar gång, när lycklig och betagen, du blir på någon väntad fröjd bedragen, gif akt på näsan; det kan ju försökas; jag spår, att då skall hennes längd förökas.
— Tack, kära mor; det löftet var ett fänge, men lofva, att jag ej får vänta länge! — Var lugn — sad’ gumman, det är lifvets läxa jag lofvar dig, att nog skall näsan växa.
Och Lilli gick, belåten med den trösten, till sina sköna äppleträd om hösten, förtjust att få med fulla händer plocka den rara frukt hon sett så länge locka.
O ve! Då hade under sista natten byns snåla pojkar plundrat hela skatten, och Lilli kände, stackars snopna flicka, som hade hon i näsan fått en sticka.
Det kan man tro, att Lilli blef förlägen. Hon gick förtretad in och under vägen såg sig i spegeln… såg och såg helt prydligt, att lilla näsan vuxit högst betydligt.
Och glad blef Lilli, hon, som nyss var mulen. — Men tiden gick, och så kom ändtligt julen. In buros klappar. Lilli fick den första, det var en låda bland de allra största.
— Hvad kan det vara — skrek hon — i en sådan ? Där är bestämdt en dockmamsell i lådan! … Ullstrumpor var det.. . nyttiga, men fula, och Lillis näsa fick på nytt en bula.
Så gick hvar gång, som häxan spått den dagen: när Lilli blef af någon fröjd bedragen, och hoppets glädje blef för henne trängre, då växte strax den lilla näsan längre.
I början var det bra, och med förtjusning såg Lilli näsans ständigt längre krusning, ja, mamma, som ej kände trollets funder, sad’ helt förtjust: — Den flickan blir ett under!
Men hur det var och passade i stycket, så växte näsan nästan alltför mycket, blef småningom allt längre i förtreten, och sist kröp Lilli fram med hemligheten.
Och ack och ve! Nu gick som mamma trodde, att Lilli blef ett under. Folket glodde på flickan fattig som på ett spektakel, och näsan, den gick främst som ett mirakel.
Nu blef ej annat råd än åter fråga hos doktorn bot för sådan näsvis plåga. — Herr doktor, näsan är för lång bland mängden, var god och korta af den nu på längden!
— Hvaba? För lång? Det var en egen kasus! Kom hit, min vän, kom hit med långa nasusl — Och därpå grep han, helt körnöjd, till knifven … men Lilli sprang sin väg af skräck fördrifven.
Hon sprang och sprang. — Ack stygga, stygga gumma, hvi lät jag narra mig af dig, jag dumma! Hvi var jag missnöjd med min lilla näsa? Ack, kom, o fe! dess grymma växt att kväsa!
Och Lilli springer nu kring hela världen, att söka gummans väg. Men säg, hvar är den? Har någon gumman sett, så säg det ärligt, ty näsan växer allt ännu förfärligt.
Och redan räcker den en aln i längden, en skräck och fasa för den häpna mängden. Men i vår saga den moral vi läsa, att hvar och en bör nöjas med sin näsa.
~
Tänker på alla som nu opererar om sina näsor. Tur de inte behöver gå till häxor längre… men jag tänker även på att det inte är nytt att så många mår så dåligt över hur de ser ut så de vill ändra på sig.
Vikingatidens människor verkar ha varit förtjusta i miniatyrer av olika slag. Från stolar och vindflöjlar till vapen samt i talet nio!
Amuletthänge fid. 107864_HST. Ola Myrin, SHM, CC BY.
Denna lilla amulett i brons, funnen i Svarta jorden där staden låg, har ett svärd, en sköld och nio små stavhängen!
Mina tankar går till det heliga talet nio som har en stark symbolik och återkommer i flera mytologiska berättelser kopplat till jättar, gudar och kosmologi.
Fyndkort från en inventarienummer 5208:189.
Heimdal hade nio mödrar. De var jättinnor! Motivet med nio kvinnor finns även som havsjättarna Ägirs och Ráns nio döttrar och Njords nio döttrar – är några av dom Hemifals mammor? Fagra Menglod omger sig med nio mör som representerar fred och liv. I Völuspa var det det nio jättinnor i urtiden… Men niotalet finns också i de nio dagar och nio nätter som Oden hängde i världsträdet Yggdrasil efter vilket att fick kunskap och runorna!
Men vad är själva stavens betydelse? Är det en völvestav i miniatyr eller en regaliestav eller både och? Och jag undrar om den hängt på någons halsband liknande pärlhängena?
Eller tänk om det är nio runstavar?!
Lästips:
Gro Steinsland 2005. Fornnordisk religion. Stockholm.
På söndagar brukar jag gå på loppis. Det var tur jag orkade upp till loppisen igår, har varit dålig i helgen, för en lvinna hade tagit med en kam till mig att köpa. Hon hade fått den för länge sedan och sen var köpt på Malmö museum.
När jag kom hem började jag leta efter vad det kunde vara för fynd. Det fanns inte i Historiskas samlingsdatabas och inte på Digitalt museum eller Kringla. Goohlade med hittade inget. Så jag började googla på engelska och på danska fynd.
Hittade till slut en blogg med en teckning av kammen.
Bildtext i bloggen ”Bronze comb with geese from Denmark, ca 1 000 BC. Drawing K.B.”
Blogginlägget handlade om kammar och heter ”The flaxen hair of nettles”. Så glad att hitta en bild!
Men blev inte mycket klokare om var den kom ifrån så sökte efter den med ett inlägg på facebook och fick napp! Självaste Ken Ravn Hedegaard svarade!
Svaret på facebook.
Så nu kunde jag söka lite bättre och hittade en nätartikel frpn 2012 om kvinnor under bronsåldern på en sida som heter Danmarks Oldtid och som utgår från boken med samma namn.
Bild ur nätartikel om kvinnor under bronsåldern 1100-700 f. Kr.
Texten är skriven av Jørgen Jensen. Antar att det är kammen från Terpenhøj, Borup socken i Randers amt. Har letat efter foto på Nationalmuseets samlingsdatabas (Köpenhamn) men inte hittat kammen där.
I artikeln står det:
Noget tyder således på, at kvindernes lange hår spillede en rolle i de religiøse ritualer. Det er formentlig forklaringen på, at man undertiden anbragte billeder af kamme på gravurnerne49 og urnelåg50, og udsmykkede de rigtige kamme af bronze med religiøse symboler som fugle, heste og fantasidyr.51
Det är begränsad användning på fotot, så det är nog därför som bloggen om kammar bara har en teckning. Jag tar såklart bort denna bild om någon ber om det. Tycker bara det är synd om den inte blir ihågkommen. De andra två kammarna är också superfina!
Ha en fin dag och kanske kamma er eller sätt upp håret med en fin kam!
https://danmarksoldtid.lex.dk/Kvinderne_-_1100-700_f.Kr. Noten 51 hänvisar till verket Danmarks Oldtid i fyra band som kom ut i två utgåvor 2006. Texten i artikel är kapitlet ”Kvinderne” av Jørgen Jensen och referensen är ”Med fugle, H.C. Broholm 1953, nr. 53, heste, ibid. nr. 52, og fantasidyr, ibid. nr. 231.” Ska leta upp den på biblioteket någon dag.
Vem är hon, hon som drar sig i håret? Är hon en gråterska eller är hon arg? Eller är det kanske självaste gudinnan Freja som håller sig i sina knuttofsar? Jag har skrivit om det första hänget tidigare för att jag tycker det ser ut som att hon har ett förkläde utanpå en förmodad hängselkjol.
Figurerna har tofsar på var sida om huvudet som de håller med var hand och har lång dräkt. De är mer eller mindre detaljerade. Jey frågade om jag hade en bra bild på henne och jag hade ju fotat henne på Nationalmuseet i Köpenhamn förra året
Tissøkvinnan
I Tissø i Danmark i en sjö tillägnad guden Tyr offrades många saker under järnåldern. Bland annat flera silversmycken som denna nedan. Hon ser lite otäck ut med sin hopsnörpta mun och ögon och det är svårt att urskilja vad som är händer och vad som är hår. Håller hon i hårknutarna eller längre med i tofsarna? Jag tror mest på att hon håller i två långa knuttofsar i det här fallet.
En annan tolkning är att hon ska föreställa Freja som en katt! Men det tror inte Peter Pentz på, han tänker sog istället att det är Völvor som är målade i ansiktet eller möjligen har skärmärken i ansiktet utfört som en sorts trans.
Utställningstexten på Nationalmuseet i Köpenhamn. Här står det konstigt nog Fugledegård, men de hon kommer från Tissø. Eller finns det två exakt likadana?Kvinnan som drar i hårtofsarna från Tissø. Foto från Nationalmuseet i Köpenhamn. https://natmus.dk/historisk-viden/forskning/forskningsprojekter/fashioning-the-viking-age/fashioning-the-viking-age-2018-2023/
Skellerup kvinnan
Sen finns det en till nästan likadan som kallas Skellerupkvinnan hittad på Østfyn av en metalldetekorist. Det är ett litet spänne (?) med samma motiv som Tissøkvinnan. Hon är 4,1 cm hög och 1,8 cm bred. Hon dateras till 8-900-talen. Här är det ännu svårare att se hur hon håller.
Någon som vet var den här kommer ifrån?
Skellerupkvinnan har ett band över munnen lika som Freja från Lejre som sitter i Odens tron (finns olika tolkningar). Under syns ett stort spänne och pärlrader samt möjligen ovala spännbucklor med en hängselkjol och vad som ser ut att vara en goffrerad särk under.
Samma som ovan. Jag tycker baksidan ser ut som ett hänge. Foto från Ostfynsmuseer.dk.
Det likarmade spännet från Tofta
Upptäckte även ett liknande motiv på det här likarmade spännet från Tofta på Gotland. Det är definitivt sötast! Här ser det lite mer ut som att hon håller i knutarna.
Likarmat spänne från Tofta socken på Gotland. 854673_HST. Foto: Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0)Detalj av det likarmade spännet ovan från Tofta socken, 854674_HST. Den här är definitivt sötast!
Likarmade spännen
Det finns flera likarmade spännen, som jag skrivit om tidigare, men ett liknande motiv men mer schematiskt och mer som gripdjur. Det är en av de populäraste vikingatida likarmade spänneformerna!
Teckning av Harald Faith-Ell.av spännet i birkagrav Bj 158. Här har motivet blivit ännu mer schematiskt framställt, 363212_HST, Sverige. Foto: Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0)
Stålmosekvinnan
Det finns flera liknande motiv i Danmark. Även denna är 4,1 cm hög och 1,8 cm bred! Denna ser mer ut att hålla längst ut i tofsarna. Men denna, och nästa, har släta på baksidor. Den här kan ha haft en ögla på toppen.
Hårrivare från Stålmosegård. Foto Cille Krause, Roskilde museeum.
Stavnsagerkvinnan
Här syns det tydligare att det är långa tofsar hon håller i. Det betyder att hon inte river sig i håret som en gråterska här i varje fall.
Kvinnan från Stavnsager. Foto Østjyllands museum.
Silverbägaren från Lejre
På koppen från Lejre finns ett liknande motiv vad gäller håret med tofsar åt var sott håll, men det ser mer ut som en stiliserad ”Freja i falkhamn”! Hade inte lagt märke till den här förut!
En liten silverkopp från Lejre. Foto: Nationalmuseet i Köpenhamn. Detalj av bilden ovan.
Funderingar
Ole Thirup Kastholm har skrivit lite mer om motivet. De närmaste parallellerna kommer från brittiska öarna och kontinenten och där den ”hårrivande kvinnan” är en havsfru eller siren och motivet visar på lösaktighet och inbjudan till sex. Det har lett till att vikingamotivet tolkats som fruktbarhetsgudinnan Freja. Nu tycker jag ju att i varjefall Tissøkvinnan ser lite väl skräckinjagande ut för inbjudande, men det vore ju roligt om kvinnor som bar detta motiv var det med en symbolisk tanke bakom. Smycket som Skellerupkvinnan bär under hakan kan ju vara Frejas Brisingamen.
Ole Thirup Kastholm menar att det finns flera tecken på att ”hårriverne” är Freja, men att en annan möjlighet är att det är en kvinna som utöver schamanism med sitt grimaserande.
Elisabeth Arwill-Nordbladh tolkar det också som ett magiskt motiv av sejdande. Att dragandet i håret kanske kan kopplas till rituell extas vid ett schamanistiskt utförande.
Rita Hayworth lyfter sitt hår. Foto Bettmann.
Hur det än är så är det spännande att börja titta på ett motiv och så dyker det upp fler och fler!
Och nu dök en avhandling upp om likarmade spännen! Mathias Holch Kass skriver också om motivet ”Hair-gripping Motif”! Ska ta och läsa lite i den ikväll… Det här blev en ”down the rabbit hole I go…” Hittade även hans artikel! Så får eventuellt bli en fortsättning
Inte alla barn på vikingatiden blev vuxna. Flickan i barngrav Bj 508 från 800-talet ligger precis bredvid en annan flicka som kallas Birkaflickan Bj 463, på gravfältet norr om Borg. Båda flickorna fick kistbegravningar och hade fina pärlor i mestadels blått, vitt och gult i sina gravar. Jag vet inte varför pärlorna är uppdelade i tre set. Några låg över bröstkorgen och några i fotänden av graven.
Gravteckning över Bj 508 av Hjalmar Stolpe, ATA.Gravkarta ur Birka I, tuta 3B. Pärlor från Bj 508 som ska vara de som låg över bröstkorgen. 75 stycken plus att det står att två är av agat, men jag kan inte se dom. Foto Ola Myrin, SHM.
De rödaktiga pärlorna ser inte ut som glaspärlor utan som granater. Har frågat Moa Råhlander nu och hon lutar också mot att det är granater. De två agaterna spm ska vara där syns inte till men kan ligga i en egen liten låda i magasinet.
Rödaktiga pärlor från Bj 508. Alla de rödktiga pärlorna tycker jag inte ser ut som glaspärlor utan som granater. Ska fråga en som kanske vet.Glaspärlor från Bj 508. 192 st. Foto Jens Mohr, SHM.Ovala spännbucklor från Bj 508. Foto Jens Mohr, SHM.
Flickan i grav Bj 508 kan ha varit lite äldre. Hon fick vuxna kvinnors smycken, fast i mindre storlek. Hon hade också två likadana hängsmycken med en häst eller hjort som tittar bakåt. Små blå, gula och vita pärlorna låg nere vid fotänden i kistan (7 på gravteckningen) medan de större, i flera färger låg uppe vid spännbucklorna men inte i någon tydlig uppsättning.
Av flickan är endast tänderna bevarade (nr 5).
Likarmat spänne Bj 508. Foto Jens Mohr, SHM.
Spännet kan ha suttit i en sjal eller en liten kappa kanske?
Hedebymynt, mynt 1, framsida, Bj 508. Foto Ola Myrin, SHM.Mynt 1, baksida, Bj 508. Foto Ola Myrin, SHM.
Mynten är roliga med ormar, ansikten och hjortarna.
Hedebymynt, mynt 2, framsida, Bj 508. Foto Ola Myrin, SHM.Mynt 2, baksida, Bj 508. Foto Ola Myrin, SHM.
Vad kan hon ha hetat? Idag kallar vi henne Bj 508, men vi kan bara fantisera om hur hon såg ut i sin lilla hängselkjol och vad hon tyckte om att göra. Var det hon som valde pärlorna och mynten? Eller fick hon dem som presenter?
Smyckena ihop från Bj 508. Foto Gabriel Hildebrand, SHM.
Undrar varför det låg små pärlor i fotänden? Precis som Birksflickan så har hon även fått med sig en liten kniv i graven.
men glättbrädan och nästan allt från Bj 854 finns att se i nya utställningen i monter 12.
ögon och det är svårt att urskilja vad som är händer och vad som är hår. Håller hon i hårknutarna eller längre med i tofsarna? Jag tror mest på att hon håller i två långa knuttofsar i det här fallet. 
