Jag går ju en till yogautbildning, nu i Restorative yoga, och vi tittar innåt, vänder oss in mot oss själv.

En av böckerna på vår läslista handlade om hjärnan. Om höger och vänster hjärnhalva och om att få en stroke. En av slutorden i boken är att vi kan välja att ändra oss, att släppa taget om våra egna inre tankar och en fråga som kom upp i boken ”Min stroke” var, vem vill jag vara (på ett ungefär) och jag frågade mig själv, vad behöver jag, vad längtar jag efter…?

Jag längtar efter att måla med pastellkritor. Jag önskar att jag målade lite mer regelbundet, att jag tar mig tid till det och inte oroar mig över resultatet utan mera bara målar. Då använder jag höger hjärnhalva och vänster hjärnhalvas inre dialog tystnar en stund.

Köpte fyra krior idag på lunchen, färgerna är så tilltalamde och jag hoppas sätta mig framför staffliet snart igen ?

Jag undrar om det är ett år sedan jag målade senast när jag var i Indien… Det känns som att det senaste året gått i en rasande fart. Jag behöver stanna upp och vara mer i livet, i nuet.

”Jag bugar mig inför det oändliga havet av gudomlighet…det som jag är en droppe av. ”

Min svenska översättning av Radha Rajanis och Satyadev Barmans tolkning av Om Namo Narayanaya –

”I bow to the infinate ocean of divinity…that which I am a drop of”

????

Kram