Fick en fråga nyligen om vendeltida bergkristallpärlor. Tyvärr finns det inte så många bilder på dom men de flesta jag hittade var runda eller ane aning diskformade. En verkar ha varit en tub, men det är svårt att se hur. Det finns även en fasetterad pärla men den är också svår att se.
Det finns fler fyndposter men utan bilder. Glad att det finns några iallafall. Undrar just hur moderna de här personerna kände sig som hade de första bergkristallpärlorna! Under vikingatiden sen är det ju högsta modet med bergkristallpärlor i olika former 👌
Igår var jag och Susanna på Åhmells galleri på Birger Jarlsgatan. Jag har inte tidigare varit på konstgaller där det går att köpa Carl Larsson, Zorn, Bruno Liljerfors, Isaac Grünewald, Helene Schjerfbeck och John Bauer!!!
En tecking av Carl Larson är en illustration till Sagan om Lillis näsa som finns i Topelius läsning för barn I.
Sagan om Lillis näsa
Hon var en liten, alltför vänlig flicka, som kunde både spinna, sy och sticka och karda ull och häckla lin och väfva och tråckla sina fållar lagom snäfva.
Hon kunde skura, tvätta, baka, byka och torka kläder uppå rep i klyka, hon kunde koka, steka och förvälla och stöpa ljus och brygd i ordning ställa.
Hon kunde mer: hon kunde skrifva, räkna och läsa, sjunga, spela, dansa, teckna; hon tog katkesen i en enda läxa och las historie som en liten häxa.
Än mer, hon kunde snäll och lydig vara och ödmjuk låta egen vilja fara; hon kunde Gud i böner fromt åkalla, behaga alla, älskad bli af alla.
Men ack, hvad hjälpte henne, stackars flicka, att kunna spinna, väfva, sy och sticka och koka, steka, skrifva räkna, läsa ? … Hon hade ju en alltför liten näsa.
En alltför liten näsa dock hon hade. I hennes ögon skälmen satt, den glade; en kind så röd, en mun som sockerbiten, hvad hjälpte det, när näsan var för liten?
En tid ej alls det hennes oro väckte. Hon flög med fågeln, långt som vingen räckte, och var bland andra systrar nippertippor så fri och glad som gröna skogens sippor.
Då hände, att en dag i juleringen man lekte skrapa nos, och fri slapp ingen. När turn till Lilli kom, man hördes snäsa: — hvar skall man skrapa den, som ej har näsa?
— Har jag ej näsa? — Ja — så skreko alla, — en näsa, som man ej kan näsa kalla, en sådan liten en, det är för löjligt! Och Lilli ej begrep, hur det var möjligt.
Hon sprang till spegeln … Ja, så var det riktigt, och när hon själf den saken tog så viktigt, så skreko de igen: — En tipp, så liten, blir aldrig kysst och aldrig heller biten.
Och Lilli sprang med hast att fråga mamma, och mamma sade, hon också, detsamma: — Ja, kära barn, nog alltför liten är den, men var blott snäll, så går dig väl i världen!
Ja, godt och väl, det är visst lätt att säga, men slik chikan, den kan på sinnet väga. Från denna stund blef Lilli tyst som natten och gömde lilla näsan under hatten.
Förgäfves sökte mamma trösta, råda; ack, Lilli såg sin lefnadsfröjd i våda, och så blef intet annat råd, än fråga hos doktorn bot för sådan näsvis plåga.
— Herr doktor, i vår nöd er hjälp vi söka; var god och lilla näsans längd föröka! — — Hvaba ? Dess längd ? Det var en egen kasus! Kom hit, min vän, kom hit med lilla nasus!
Och doktorn tummar näsans tipp och kröker, men ack, dess längd ej sig det minsta öker. — Ja — säger då med viktig min den lärde — — Jag tror vi lämna näsan i sitt värde.
Nå — tänker Lilli — stå du där och brumma! — Då möter hon en liten, liten gumma. — God dag, mitt barn, du syns mig så bedröfvad. Säg mig af hvad bekymmer du är pröfvad!
— Ack, kära mor, det kan på mig ni läsa: ni ser det själf, jag har för liten näsa. Att få den längre, säg, hvad skall jag göra? Mig tycks, jag kan en sten till ömkan röra.
— Nå — sade gumman — är det intet annat, så vet jag råd, och mången det besannat. Jag är en fe, jag gifver dig förmåga att utan doktor lindra själf din plåga.
Märk nu: hvar gång, när lycklig och betagen, du blir på någon väntad fröjd bedragen, gif akt på näsan; det kan ju försökas; jag spår, att då skall hennes längd förökas.
— Tack, kära mor; det löftet var ett fänge, men lofva, att jag ej får vänta länge! — Var lugn — sad’ gumman, det är lifvets läxa jag lofvar dig, att nog skall näsan växa.
Och Lilli gick, belåten med den trösten, till sina sköna äppleträd om hösten, förtjust att få med fulla händer plocka den rara frukt hon sett så länge locka.
O ve! Då hade under sista natten byns snåla pojkar plundrat hela skatten, och Lilli kände, stackars snopna flicka, som hade hon i näsan fått en sticka.
Det kan man tro, att Lilli blef förlägen. Hon gick förtretad in och under vägen såg sig i spegeln… såg och såg helt prydligt, att lilla näsan vuxit högst betydligt.
Och glad blef Lilli, hon, som nyss var mulen. — Men tiden gick, och så kom ändtligt julen. In buros klappar. Lilli fick den första, det var en låda bland de allra största.
— Hvad kan det vara — skrek hon — i en sådan ? Där är bestämdt en dockmamsell i lådan! … Ullstrumpor var det.. . nyttiga, men fula, och Lillis näsa fick på nytt en bula.
Så gick hvar gång, som häxan spått den dagen: när Lilli blef af någon fröjd bedragen, och hoppets glädje blef för henne trängre, då växte strax den lilla näsan längre.
I början var det bra, och med förtjusning såg Lilli näsans ständigt längre krusning, ja, mamma, som ej kände trollets funder, sad’ helt förtjust: — Den flickan blir ett under!
Men hur det var och passade i stycket, så växte näsan nästan alltför mycket, blef småningom allt längre i förtreten, och sist kröp Lilli fram med hemligheten.
Och ack och ve! Nu gick som mamma trodde, att Lilli blef ett under. Folket glodde på flickan fattig som på ett spektakel, och näsan, den gick främst som ett mirakel.
Nu blef ej annat råd än åter fråga hos doktorn bot för sådan näsvis plåga. — Herr doktor, näsan är för lång bland mängden, var god och korta af den nu på längden!
— Hvaba? För lång? Det var en egen kasus! Kom hit, min vän, kom hit med långa nasusl — Och därpå grep han, helt körnöjd, till knifven … men Lilli sprang sin väg af skräck fördrifven.
Hon sprang och sprang. — Ack stygga, stygga gumma, hvi lät jag narra mig af dig, jag dumma! Hvi var jag missnöjd med min lilla näsa? Ack, kom, o fe! dess grymma växt att kväsa!
Och Lilli springer nu kring hela världen, att söka gummans väg. Men säg, hvar är den? Har någon gumman sett, så säg det ärligt, ty näsan växer allt ännu förfärligt.
Och redan räcker den en aln i längden, en skräck och fasa för den häpna mängden. Men i vår saga den moral vi läsa, att hvar och en bör nöjas med sin näsa.
~
Tänker på alla som nu opererar om sina näsor. Tur de inte behöver gå till häxor längre… men jag tänker även på att det inte är nytt att så många mår så dåligt över hur de ser ut så de vill ändra på sig.
Vikingatidens människor verkar ha varit förtjusta i miniatyrer av olika slag. Från stolar och vindflöjlar till vapen samt i talet nio!
Denna lilla amulett i brons, funnen i Svarta jorden där staden låg, har ett svärd, en sköld och nio små stavhängen!
Mina tankar går till det heliga talet nio som har en stark symbolik och återkommer i flera mytologiska berättelser kopplat till jättar, gudar och kosmologi.
Heimdal hade nio mödrar. De var jättinnor! Motivet med nio kvinnor finns även som havsjättarna Ägirs och Ráns nio döttrar och Njords nio döttrar – är några av dom Hemifals mammor? Fagra Menglod omger sig med nio mör som representerar fred och liv. I Völuspa var det det nio jättinnor i urtiden… Men niotalet finns också i de nio dagar och nio nätter som Oden hängde i världsträdet Yggdrasil efter vilket att fick kunskap och runorna!
Men vad är själva stavens betydelse? Är det en völvestav i miniatyr eller en regaliestav eller både och? Och jag undrar om den hängt på någons halsband liknande pärlhängena?
Eller tänk om det är nio runstavar?!
Lästips:
Gro Steinsland 2005. Fornnordisk religion. Stockholm.
På söndagar brukar jag gå på loppis. Det var tur jag orkade upp till loppisen igår, har varit dålig i helgen, för en lvinna hade tagit med en kam till mig att köpa. Hon hade fått den för länge sedan och sen var köpt på Malmö museum.
När jag kom hem började jag leta efter vad det kunde vara för fynd. Det fanns inte i Historiskas samlingsdatabas och inte på Digitalt museum eller Kringla. Goohlade med hittade inget. Så jag började googla på engelska och på danska fynd.
Hittade till slut en blogg med en teckning av kammen.
Blogginlägget handlade om kammar och heter ”The flaxen hair of nettles”. Så glad att hitta en bild!
Men blev inte mycket klokare om var den kom ifrån så sökte efter den med ett inlägg på facebook och fick napp! Självaste Ken Ravn Hedegaard svarade!
Så nu kunde jag söka lite bättre och hittade en nätartikel frpn 2012 om kvinnor under bronsåldern på en sida som heter Danmarks Oldtid och som utgår från boken med samma namn.
Texten är skriven av Jørgen Jensen. Antar att det är kammen från Terpenhøj, Borup socken i Randers amt. Har letat efter foto på Nationalmuseets samlingsdatabas (Köpenhamn) men inte hittat kammen där.
I artikeln står det:
Noget tyder således på, at kvindernes lange hår spillede en rolle i de religiøse ritualer. Det er formentlig forklaringen på, at man undertiden anbragte billeder af kamme på gravurnerne49 og urnelåg50, og udsmykkede de rigtige kamme af bronze med religiøse symboler som fugle, heste og fantasidyr.51
Det är begränsad användning på fotot, så det är nog därför som bloggen om kammar bara har en teckning. Jag tar såklart bort denna bild om någon ber om det. Tycker bara det är synd om den inte blir ihågkommen. De andra två kammarna är också superfina!
Ha en fin dag och kanske kamma er eller sätt upp håret med en fin kam!
https://danmarksoldtid.lex.dk/Kvinderne_-_1100-700_f.Kr. Noten 51 hänvisar till verket Danmarks Oldtid i fyra band som kom ut i två utgåvor 2006. Texten i artikel är kapitlet ”Kvinderne” av Jørgen Jensen och referensen är ”Med fugle, H.C. Broholm 1953, nr. 53, heste, ibid. nr. 52, og fantasidyr, ibid. nr. 231.” Ska leta upp den på biblioteket någon dag.
Vem är hon, hon som drar sig i håret? Är hon en gråterska eller är hon arg? Eller är det kanske självaste gudinnan Freja som håller sig i sina knuttofsar? Jag har skrivit om det första hänget tidigare för att jag tycker det ser ut som att hon har ett förkläde utanpå en förmodad hängselkjol.
Figurerna har tofsar på var sida om huvudet som de håller med var hand och har lång dräkt. De är mer eller mindre detaljerade. Jey frågade om jag hade en bra bild på henne och jag hade ju fotat henne på Nationalmuseet i Köpenhamn förra året ❤️
Tissøkvinnan
I Tissø i Danmark i en sjö tillägnad guden Tyr offrades många saker under järnåldern. Bland annat flera silversmycken som denna nedan. Hon ser lite otäck ut med sin hopsnörpta mun och 👽 ögon och det är svårt att urskilja vad som är händer och vad som är hår. Håller hon i hårknutarna eller längre med i tofsarna? Jag tror mest på att hon håller i två långa knuttofsar i det här fallet.
En annan tolkning är att hon ska föreställa Freja som en katt! Men det tror inte Peter Pentz på, han tänker sog istället att det är Völvor som är målade i ansiktet eller möjligen har skärmärken i ansiktet utfört som en sorts trans.
Skellerup kvinnan
Sen finns det en till nästan likadan som kallas Skellerupkvinnan hittad på Østfyn av en metalldetekorist. Det är ett litet spänne (?) med samma motiv som Tissøkvinnan. Hon är 4,1 cm hög och 1,8 cm bred. Hon dateras till 8-900-talen. Här är det ännu svårare att se hur hon håller.
Skellerupkvinnan har ett band över munnen lika som Freja från Lejre som sitter i Odens tron (finns olika tolkningar). Under syns ett stort spänne och pärlrader samt möjligen ovala spännbucklor med en hängselkjol och vad som ser ut att vara en goffrerad särk under.
Det likarmade spännet från Tofta
Upptäckte även ett liknande motiv på det här likarmade spännet från Tofta på Gotland. Det är definitivt sötast! Här ser det lite mer ut som att hon håller i knutarna.
Likarmade spännen
Det finns flera likarmade spännen, som jag skrivit om tidigare, men ett liknande motiv men mer schematiskt och mer som gripdjur. Det är en av de populäraste vikingatida likarmade spänneformerna!
Stålmosekvinnan
Det finns flera liknande motiv i Danmark. Även denna är 4,1 cm hög och 1,8 cm bred! Denna ser mer ut att hålla längst ut i tofsarna. Men denna, och nästa, har släta på baksidor. Den här kan ha haft en ögla på toppen.
Stavnsagerkvinnan
Här syns det tydligare att det är långa tofsar hon håller i. Det betyder att hon inte river sig i håret som en gråterska här i varje fall.
Silverbägaren från Lejre
På koppen från Lejre finns ett liknande motiv vad gäller håret med tofsar åt var sott håll, men det ser mer ut som en stiliserad ”Freja i falkhamn”! Hade inte lagt märke till den här förut!
Funderingar
Ole Thirup Kastholm har skrivit lite mer om motivet. De närmaste parallellerna kommer från brittiska öarna och kontinenten och där den ”hårrivande kvinnan” är en havsfru eller siren och motivet visar på lösaktighet och inbjudan till sex. Det har lett till att vikingamotivet tolkats som fruktbarhetsgudinnan Freja. Nu tycker jag ju att i varjefall Tissøkvinnan ser lite väl skräckinjagande ut för inbjudande, men det vore ju roligt om kvinnor som bar detta motiv var det med en symbolisk tanke bakom. Smycket som Skellerupkvinnan bär under hakan kan ju vara Frejas Brisingamen.
Ole Thirup Kastholm menar att det finns flera tecken på att ”hårriverne” är Freja, men att en annan möjlighet är att det är en kvinna som utöver schamanism med sitt grimaserande.
Elisabeth Arwill-Nordbladh tolkar det också som ett magiskt motiv av sejdande. Att dragandet i håret kanske kan kopplas till rituell extas vid ett schamanistiskt utförande.
Hur det än är så är det spännande att börja titta på ett motiv och så dyker det upp fler och fler!
Och nu dök en avhandling upp om likarmade spännen! Mathias Holch Kass skriver också om motivet ”Hair-gripping Motif”! Ska ta och läsa lite i den ikväll… Det här blev en ”down the rabbit hole I go…” Hittade även hans artikel! Så får eventuellt bli en fortsättning 👌
Inte alla barn på vikingatiden blev vuxna. Flickan i barngrav Bj 508 från 800-talet ligger precis bredvid en annan flicka som kallas Birkaflickan Bj 463, på gravfältet norr om Borg. Båda flickorna fick kistbegravningar och hade fina pärlor i mestadels blått, vitt och gult i sina gravar. Jag vet inte varför pärlorna är uppdelade i tre set. Några låg över bröstkorgen och några i fotänden av graven.
De rödaktiga pärlorna ser inte ut som glaspärlor utan som granater. Har frågat Moa Råhlander nu och hon lutar också mot att det är granater. De två agaterna spm ska vara där syns inte till men kan ligga i en egen liten låda i magasinet.
Flickan i grav Bj 508 kan ha varit lite äldre. Hon fick vuxna kvinnors smycken, fast i mindre storlek. Hon hade också två likadana hängsmycken med en häst eller hjort som tittar bakåt. Små blå, gula och vita pärlorna låg nere vid fotänden i kistan (7 på gravteckningen) medan de större, i flera färger låg uppe vid spännbucklorna men inte i någon tydlig uppsättning.
Av flickan är endast tänderna bevarade (nr 5).
Spännet kan ha suttit i en sjal eller en liten kappa kanske?
Mynten är roliga med ormar, ansikten och hjortarna.
Vad kan hon ha hetat? Idag kallar vi henne Bj 508, men vi kan bara fantisera om hur hon såg ut i sin lilla hängselkjol och vad hon tyckte om att göra. Var det hon som valde pärlorna och mynten? Eller fick hon dem som presenter?
Undrar varför det låg små pärlor i fotänden? Precis som Birksflickan så har hon även fått med sig en liten kniv i graven.
Har sett mönsterväven från Bj 597 igen ❤️ Den är från samma kvinnograv som den stora biten hängselkjol finns bevarad. Det måste ha varit bra omständigheter för bevarade av textil i den graven. Mönsterväven står i samlingsdatabasen som Gobelängvävd Taf. 10, med fyndnummer 617936_HST, i Bj 597 med undernummer 20 och den låg intill dun (ejder).
Textilen är vävd i olika geometriska mönster. Trådarna i varp och inslag är som sytrådar! Maria Neijman tittade på spinningen:
– varpen är tvåtrådig. Den är z-spunnen och S-tvinnad. Färgen är beigebrun med svarta stickspår. Det är långa glansiga fibrer som kamgarn.
– inslaget ser ut att vara samma förutom att det inte har svarta hår.
– den är vävd med minst fyra färger i blått, rött, gult och grönt. Jag ska kolla vad som står i Geijer också.
Det finns olika vävtekniker för att väva mönster. Den här påminner om så kallad gobeläng. Gobelin kommer från en fransk vävfabrik från 1662, men används för vävtekniken även på andra håll. Men tekniken innebär att man väver in trådar som täcker varpen i två olika intilliggande färger med hjälp av kilar för att få en färgskiftning.
Birkaväven är ju från 800-tal så den är äldre. Röllakan, kelim och flamskvävnad är liknande vävar.
Röllakan är en lite enklare variant på gobeläng. Skarvarna kan göras så att tyget bli liksidigt eller oliksidigt. Vi tittade inte under, för allt ligger löst på glaset.
Tack! Behövde detta och fler textil-och-fynd-vitaminpiller!
Intill mönsterväven fanns även en bit dun. I Kvinnodräkten i Birka så står det att det är ejder.
Kvinnans grav och textilier
Kvinnan blev begravd i en såkallad skelettgrav, dvs en mindre nedgrävning än en kammargrav och utan synlig kista. Tyvärr är inte textilen inritad på gravplanen men Agnes Geijer beskriver att den satt hop med andra textilier i två större och en mindre klump.
Mönsterväven i Bj 597 döpte Agnes Geijer till M1 och beskriver som gobelinartig.
Agnes Gejer skriver att M1 fanns i den största klumpen (översatt från tyskan):
🇸🇪I spännbucklorna finns linnesrester. Den ena spännbucklan är helt täckt i två lager diamantkypert, W10, underst i blått och ovanpå i ljusbrun färg, samt ett skört, mörkt tyg, kanske hampa. Delvis under spännet fanns ett precis avslutat (en kant) stycke av W10, något grövre än de övriga.
Troligen låg de relativt stora klumparna av väv i närheten av spännena, delvis fastklistrade på rester av kistan. Efter långvarig blötläggning i vatten kunde de olika lagren separeras från varandra.
Den största klumpen innehåller följande: 3 bitar revben? Eller rips?; W10, den grövre kvaliteten; vanlig twill, W36, flertalig och skrynklig; liten sidenrest, S4; flerfärgat tyg, M1, som låg delvis vikt med framsidan inåt (Taf 10 visar detta stycke ovikt); runt denna fanns en lätt, klibbig massa som kunde identifieras som andfjädrar, och tussar av ospunna ullhår som troligen satt kvar på skinnet.
🇩🇪In den ovale Spangen Leinwandreste. Die eine Spange ganz bedeckend, 2 Schichten Rautenköper, W10, zuunterst in blauer und darüber in hellbrauner Färbung, nebst einen brüchigen, dunklen Stoff, viellecht Hanf. Zum Teil unter der Spange ein gerade abgeschlossenes Stück von W10, etwas gröber als die übrigen. Wahracheinlich in der Nähr der Spangen waren relativ grosse Klumpen Gewene use. erhalten geweswn, teilweise an Reste des Sarges angeklebt. Nach langwierigem Einweichen in Wasser konnten die verschiedenen Schichten voneinander getrennt werden.
Die grösste Klumpen enthält Folgendes: 3 styck rippen; W10, die gröbere Qualität; schlichten Köper, W36, mehrfach und zusammengeknüllt; kleiner Seidenrest, S4; mehrfarbiges Gewebe, M1, das teilweise zusammengefaltet mit der vorderseite nach innen lag, (Taf. 10 zeigt dieses Stück auseinandergefalter); um dieses enie helle, klebrige Masse, die als Federn von Enten bestimmt werden konnten, und Flocken vo ungesponnem Wollhaar, das wahrscheinlich auf der Haut zurückgeblieben war.
Vad menas med att mönstret låg inåt? Om det låg i en hög så borde det betyda att det låg med mönstret upp mot ryggen på kvinnan om tyget låg underst?
Särk: Mellan spännbucklorna låg en sax med järnkedja som det finns goffrerat linne bevarat på.
Spännbucklor och hängselkjolW10e: Spännbucklorna visar att hon burit hängselkjol. Det finns även stora bitar W10 bevarade. I ena spännbucklan finns linneöglor uppe och nere på nålen. I den andra finns linne vid nålfästet (mycket har lossats och slätats ut). Trådar och ylle finns vid nedre fästet och som linneöglan varit fäst i. Spännbucklan har nött på en diamantkypert W10e där öglan suttit och sedan lossnat, men bitarna passar ihop.
I den större klumpen med förmultnade kroppsrester från kvinnan låg W10 i samma kvalitet som hängselkjolen och som kan ha kommit från kroppens baksida, kjolens ryggsida (ev. W10e). Sen kommer ett ytterplagg. Hägg menar att hängselkjolens tyg även hamnat på ovansidan av spännbucklan när spännbucklan sjunkit in.
Ytterplagg på skalet: på skalet låg två diamantkypert tyger. En mörkblå (W10i) närmast skalet och en över som numera är ljusbrun (W10e). Det mörkblå tyget, med nedvikt och fållad kant, menar Hägg, har burits utanpå särk och kjol. Fållen går längsmed spännbucklan som i en kappöppning eller ett djupt sprund.
Redskapsband: på grund av extraögla i nedre, nålfästet i ena spännbucklan.
Ytterplagg W36: Ylleplagg i blågrön diagonalkypert. Det är en stor bit, pressat och ligger i veck men det finns inga synliga sömmar eller kant.
Likarmat spänne: om det är det blå tyget W10 eller W36 som det likarmade spännet suttit i framgår inte, men det ligger också mellan spännbucklorna.
S4: mellan den blågröna diagonalkyperten och mönsterväven låg en liten bit sidentyg. ”Eventuellt från en väska eller liknande”.
Mönstervävd dyna: under diagonalkyperten W36 ligger mönsterväven, underst i lagerföljd, ovanpå träet. Hägg skriver att det kan vara en dyna stoppad med fjädrar.
Päls: om jag förstår Geijer rätt så finns det möjligen även hår som varit päls som sitter kvar på skinn. Är den mönstervävda dynan ett fälltäcke?
Pärlor: pärlorna ligger ovanför spännbucklorna.
Hon fick även med sig en tatingerkanna.
Undrar om jag skulle kunna rita upp dräkten? Jag kanske provar det.
Geijer, A. 1938. Die Textilfunde aus den Gräbern, Birka: Untersuchungen und Studien III, Uppsala: Almkvist and Wiksells B.A., Kungl. Vitterhets Antikvitets Akadamien. PDF Taf. 10.
Hägg, I. 1974. Kvinnodräkten i Birka: Livplaggens rekonstruktion på grundval av det arkeologiska materialet. Uppsala, Archaeological Institute.
Det här spännet är en del av ett skattfynd från Högby kyrka på Öland. Det är ett stort rundspänne med en kedja. På spännet syns en massa djur – både tredimensionella och stilistiska!
Vad föreställer motiven – vad symboliserar djuren? Enligt Historiska museets Vikingautställning så ska det vara tre hjortar och mellan hjortarna fyra rovdjur. De sticker upp som borredjur med ”resta nackar och stirrande blickar”.
”Brunnen” i mitten har fyra nedhängande drakhuvuden och det är även ett fint mönster på ”marken” under med stilistiska djurhuvuden i form av borredjur och vad som ser ut som fåglar.
Hjortar brukar kopplas till kristendomen. Är det, som det står i Vikingarnas värld, där spännet är utställt, paradiset med hjortar som dricker ur livets brunn och ”törstar efter den levande guden”? Spännet ska ha tillhört en kvinna som kanske var döpt enligt kristen tro. Gustaf Trotzig har skrivit om kristen symbolik i sin artikel ”Trons försvarare i Birka”, tack Mats Roslund! Jag hade glömt bort hjortarna i den artikeln. Läste den 1998 till min uppsats då jag bland annat skrev om miniatysköldar 🙂 Trotzig tänker att borredjuren som sticker upp på det likarmade spännet i Bj 983, som står bakom varsin hjort, är vargar.
Så nu till den fantastiska lilla figurinen från Lejre i Danmark.
På ett litet silverhänge funnet i Lejre har det tolkats som att det är Odens tron Lidskjalf, ett högsäte, med vargarna Gere och Freke på stolparna och korparna Hugin och Munin som som sitter på var sida på stolens karmar. Kanske är det Oden som sitter där iklädd en kvinnodräkt och ser ut över hela världen. Eller är kanske Freja lånat Odens tron och sitter där med sin hjälm på huvudet? Lejretronen är bara 1,75 cm hög!
Jag lät tatuera Lejrekorparna under nyckelbenen förra året och när jag sedan hittade samma sorts fågelvingar på det stora runda spännet så undrar jag om det är Hugin och Munin även här. Men det ser så konstigt ut! Det som ska föreställa hjortar har alltså vingar på ryggen eller så är det korpar som sitter på djurens ryggar! Jag önskar jag kunde se spännet lite bättre från sidan.
Så tillbaka till spännet. Varför är det ”drakhuvuden på brunnens öppningar? Och är det verkligen Livets brunn och kristen symbolik på spännet? Hjortar hör också till hedendomen. De betar uppe i Yggdrasils trädkrona. I den mytologiska välden finns även brunnarna Hvergelme, Urds och Mimers brunn. Och är alla borredjur på olika smycken rovdjur? Oden sitter som Kristus på tronen eller som härskaren på sin tron – Majestas domini – en bild vikingarna mötte i det bysantinska riket. Är det den vikingatida världsbilden med Oden som ställs i kontrast till den kristne guden och kristna berättelser?
Så många frågor 🙂 Vad tror ni? Måste leta lite mer referenser och tolkningar!
Uppdatering 240530:
Anders Söderberg hittade ytterligare ett spänne med samma konstiga djur med fågel på ryggen! Här står det hjortar/bockarna emellan dom! Borredjuen är som sticker upp huvudena är precis bakom nu… Det blir bara konstigare och konstigare! Det är som en ”Samling vid pumpen” med fabeldjur!