Det här posamentet är lite kort och har tretton stycken knutar i rad fastsytt på ett sidentyg i kypert.
Posament P13 från Bj 944, 617993_HST. Foto Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY.
Den är dubbelflätad och ser ut att vara dubbelvikt i ena änden där personen börjat posamentet. Det står i Historiskas samlingsdatabas att den även sitter ihop med ett brickband, men jag kan inte se det. Kanske det är ett direkt intill?
Däremot så är det fint att se tråden som använts för att sy fast posamentet mot sidenkyperten.
Detalj av fotot ovan.
Jag har kopierat posamentet med lite grövre, 0,3 mm spunnen tråd i tenn med 4% silver. Borde ha gjort lite mer space mellan knutarna, men det får bli på nästa 👌
Mitt posament efter Bj 944, P13.
Graven undersöktes 1881 och är en kammargrav i hög innanför Stadsvallen för en man.
Teckning Hjalmar Stolpe, ATA.
Mannen blev begravd i en dräkt med mycket dekorationer. Det är från pannan på mannen som det kinesiska sidenet hittades.
Detalj från Stolpes teckning.
Jag tror att det här fragmentet, P13,syns på gravplanen, men jag är inte säker. Önskar att Stolpe hade varit lite mer noga med textilierna, men just den här biten går nästan att känna igen.
Försäkte ladda upp en reel här men det gick inte. Jag gör sedan några veckor innehåll till Birkas sociala medier. Förutom kampanjer och reklam.
Frågan är nu vad det satt på? Fragmentet verkar ligga nära tänderna 🧐
Mannen i birkagrav Bj 1074 begravdes i en kammargrav med en hög över. Graven undersöktes av Hjalmar Stolpe och hans arbetare 1881. På den ritade gravplanen ligger det ett kamfodralet strax nedanför mannens bälte.
Gravplan över Bj 1074. Teckning Hjalmar Stolpe, ATA. Upphov SHM (PDM).
Lädret har bevarats runt en väldigt ovanlig vikingakam. Vanligen är kammar gjorda av ben och horn men dem här kammen har stödskenor av brons. Bronset har efter ett tag fällt ut metallsalter som bevarat fodralet! Kammen är ca 10,5 cm lång.
Kammen i grav Bj 1074. Foto Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY.
Kamfodralet har dekoration av klipptaläderrsor. Jag kan inte se om det är olika färg på lädret, men det borde vara det. Det finns ju börsar som har dekorerats med gyllenläder. Kanske kamfodralet här är inspirerat av dom?
Kamfodralet av läder från Bj 1074. Foto Gabriel Hildebrand, SHM, CC BY. Detalj av fästanordningen. Detalj av hålen. Detalj av gravplanen.
Undrar hur många kamfodral som försvunnit i jorden? Om de var vanliga? Ska prova att göra ett tänkte jag ❤️ har ju gjort flera börsar.
Idag på internationella kvinnodagen vill jag berätta om Gårdslösakvinnan från 200-talets Skåne som hade kontakter med romarriket. Hon är utställd i utställningen Forntider på Historiska museet.
Armbortsfibulan från Gårdslösa. Sk41, DR EM85;128A, 267741_HST. Foto Helena Bonnevier, SHM.
Kvinnan blev begravd i en hällkista med fyra armbortsfibulor, två i silver och två i brons, som höll ihop hennes dräkt, möjligen en peplos. Hon hade fina romerska pälor, en synål, ett nålhus, en kam ett kärl och dessutom så kanske vi vad hon heter!
Runorna på armbortsfibulan samt den undre med mina skissade runor. Detalj av fotot av Helena Bonnevier, SHM.
På det ena av hennes armborstfibulor av silver (Sk41, DR EM85;128A, 267741_HST) finns en runinskrift som tolkats som ”ekunwod(z)”. Runorna är ᛁ ᛁ ᚲ ᚢ ᚾ ᚹ ᛟ ᛞ ᚴ (sista runan borde vara ᛉ= R/Z eftersom k inte ser ut så i äldre futharken).
Alla runorna i äldre futharken:
ᚠᚢᚦᚨᚱᚲᚷᚹ᛬ᚺᚾᛁᛃᛇᛈᛉᛊ᛬ᛏᛒᛖᛗᛚᛜᛞᛟ
En extra runa innan ”Ek”. Detalj av foto taget av Helena Bonnevier, SHM.
Själv undrar jag vad det första I:et ska vara och varför det inte är med i de olika tolkningarna. EEK! 😬
Hennes plats i utställningen. Foto Linda Wåhlander.
Ek Unwodz, ”Jag Unwods”, är tolkningen på Riksantikvarieämbetets sida om runor. Eller så ”Unwodr”. Om de dessutom skulle ha använt samma runa två gånger kan det bli Gunwodz eller Gunwodr, vilket tolkats som Gunvor i en äldre utställning på Historiska museet. Jag hittade nämligen en gammal bok som heter ”O forna tiders kvinnor” med en artikel av Lena Tåhlin-Bergman och hon skriver om Gunvor! Men det är inte troligt! Martin Rundkvist svarade på facebook: ”Inte Gunvor. Det är standard att det står mansnamn på kvinnosmycken under yrom och fvt, i de fåtaliga fall där det står något alls. Lena Thålin-Bergman (född 1933) var bra på mycket, men runolog var hon inte.”
Runinskriften på Gårdslösafibulan fotad av Bengt A Lundberg, SHM.
På wikipedia står det en annan tolkning. Där tolkas istället runorna som ”Jag, den orasande/lugne/behärskade” och att det förmodligen ett mansnamn som möjligen tillhört den person som tillverkat spännet eller skänkt detta till kvinnan i graven. ”Wodr” som Oden eller den rasande och ”Un” som ”o”, vilket blir orasande.
Kvinnans fantastiska nålhus med tre pärlor på. Foto Thomas Eriksson, SHM.
Om det är smycket eller smeden som pratar om sig själv, så är det också fantastiskt om vi har namn på någon från så länge sedan!
Vad tror ni är rimligt? Att hon fått spännet av en smed som skrivit sitt namn på det eller att spännet säger ” Jag Unwodr”. Kanske det var någon helt annan som skrev på smycket? En friare som ville att hon skulle välja honom? Jag önskar att det står Gunvor 🙂
Lästips:
Tåhlin-Bergman, L. (Red.). 1975. O forna tiders kvinnor. Helsingborg.
DR EM85;128A: https://app.raa.se/open/runor/inscription?id=6bd230d6-dd8d-4566-825a-2d06b00df2fe
Häromdagen fick jag se det lilla språngade textilfragmentet från Birka, D8. Jag har bara sett det i Agnes Geijers stora bok om Birkatextilierna och på Historical textiles julkalender.
Det språngade fragmentet D8 från Bj 660, 617930_HST. Foto: Linda Wåhlander.
Tyvärr har fragmentet fått fel nummer på etiketten vid något tillfälle och på 617930_HST står det Bj 666 istället för Bj 660. Så det skulle behövs ändras. Även krabbasnårsfragmentet har haft fel nummer, så det är tur att Geijer publicerade en hel del av textilierna även om det inte är alla.
Jag har tidigare skrivit om graven och Birkakrusifixet här.
Det språngade fragmentet 617930_HST.
Önskar att vi kunde göra en ny bok om Birkas textilier!
Fragmentet är nr 2 på Taf 37 i Geijer.
Fragmentet fick av Geijer tekniknummer D8 och hittades när hon tittade igenom texilierna i graven. Det satt ”limmat”, eller iallafall bevarat, vid en bit mönstervävt tyg från kvinnograven, M4. Det är numera borttaget från den mönstervävda biten och ligger i en egen låda.
Beskrivning av det mönstervävda fragmentet. Ur Geijer, Birka III.
Har försökt att läsa Geijer med google translate:
Fragment av ulltyg med brokadmönster, nära besläktat med det så kallade Krabbasnår. Bastyget är kedjerep gjord av ganska mörkt, vänsterspunnet, hårt och slätt garn. Varpen täcker helt inslaget och var troligen mörkare än den senare; Varptäthet 30, inslagstäthet 6 per cm. Munsterornamenten var brokaderade och bestod av grovt vänsterspunnet garn med ullig yta. Den del av en prydnad som från början verkar ha varit röd är välbevarad. Dessutom kan tydliga hål urskiljas från ett liknande motiv, men garnet är helt. På den smala sidan av biten, limmad på toppen, fanns ett fragment av ”språng” (D8).
Även krabbasnårsfragmentet har haft fel numrering men det är rättat nu.
Krabbasnåret kan ha varit en kudde eller en vävd mantel.
Gravens textilier
Bj 660 ligger vid gravfältet norr om Borg. Det är en kammargrav och kvinnan i graven bar en dräkt av fin kvalitet med ylle och siden med brickband och silverspiraltråd. Agnes Geijer gick igenom textilierna men allt var inte utritat på Stolpes gravplan.
Gravens textilier. Ur Geijer, Birka III.
Översättning med Google translate:
”Linneöglor i spännen, en dubbel åt sidan. Förmodligen ovanför ena spännet ”Krabbasnår” M4 och på dess kant rester av Sprang, D8. Det ena (förmodligen höger) spännet hade vänt och innehållet pressades mot kistans lock; Till en början fanns en bred sidenremsa, S4, med två sydda, smala sidenband runt nålen. Sedan ett fint ulltyg, W 20, och ett grövre, liknande ”filtens” grundväv. På den andra spännet fanns ett stycke kypert siden, S4, cirka en decimeter långt, bevarat, sammanfogat i ena änden och försiktigt kantat med en 5 mm bred rak remsa, troligen i annan färg. Detta komprimerar flera lager av tunt sidenmaterial, S2. Lösa rester av S4, ihopsatta med silverband lika med B 13-14, och spiralsilvertråd. På planen finns ett ca 25 cm långt silverband i en krökt linje ovanför huvudet, varav inget nu kan hittas.”
Så tråkigt att pannbandet tappats bort! Det är nr 2 på planen.
Gravplan för Bj 660. Teckning: Hjalmar Stolpe, ATA. Detalj av gravplanen för Bj 660. Teckning: Hjalmar Stolpe, ATA.
I lådan i textilmagasinet ligger innehållet från ena spännbucklan.
Innehållet i ena spännbucklan från Bj 660. Foto: SHM, CC BY.
Här syns bland annat en sidenögla och det är flera lager med textil.
Sidenfragment från från Bj 660. Foto: Linda Wåhlander.
Sidenfragmentet S4 är skarvat och det ser ut att vara fodrat även om det skulle kunna vara ett inre tyg (S2?) som bara bevarats mot insidan. S4 har en invikt kant med en liten sidenögla. Jag skulle behöva titta igenom Hägg! Får återkomma om det för jag är för trött ikväll.
Närbilder av det språngade fragmentet
Närbilder av det språngade fragmentet. Foto: Linda Wåhlander.
Det är tre centimeter och har 3-4 mm mellan snoddragningarna. Ena sidan ser ut som en kant.
Så vad var det språngade fragmentet?
Jag önskar att det är från ett hårnät, men det kommer vi aldrig få veta.
Språngade hårnät går tillbaka till forna Egypten och det finns i danska bronsåldersgravar. Sofia Holmer har återskapat hårnät från danska Bredmose från 370 fKr – 10 eKr.
Sofia i ett blått hårnät.
Sofias vävram för språngning.
Här syns hur trådarna vrids om varandra.
🏵️
Lite vikingakänsla med smycken från Bj 660 🙂
Völva på film. Hennes stav är ju förmodligen också i en annan grav Bj 760 men vi går på gravplanen!
Spännbucklorna ska vara P51:or men jag hade dom inte då. Skulle behöva lite mer siden och mönsterväv i dräkten 🙂 men har iallafall sidenband. Nästa sommar vill jag även ha på mig mitt språngat hårnät som jag köpt av Sofia!
Kram
Lästips
Arbman, H. 1941 & 1943. Birka I, Die Gräber: Tafl und Text. KVHAA, Stockholm.
Geijer, A.1938. Birka III, Die Textilfunde aus den Gräbern. Uppsala.
Hägg, I. 1973. Kvinnodräkten i Birka. Livplaggens rekonstruktion på grundval av det arkeologiska materialet. Uppsala.
Många med mig har länge funderat över vad ”Borredjuret” på vikingasmycken är för litet djur. Det har funderats över björnar, möss och till och med lemur eller surikat (gissat av barn på guidetur :)! Men nu vet jag 🤓😂 Det är en hermelin!
Tre hermeliner på rundspånmet i Bj 967, 416194_HST. Foto Ola Myrin, Historiska museet, CC BY.
Det är ju solklart!
Hermelin i sommardräkt från Wikipedia. Hermelin i vinterdräkt. https://animalia.bio/sv/ermine
Spännet som fick mig att tänka på hermeliner, och min kollega Anna håller med, är det rektangulära spännet med ”palmer” och små djurhuvuden längs kanten 🩷
De ser ut som sex små hermeliner som sticker upp huvudet ur snön! De platta ansiktena i 3D. Fast palmerna (även om ena palmem saknas) kan ju så klart inte vara i snö!
Det rektangulära spännet från birkagrav Bj 557, 559177_HST. Foto Ola Myrin, Historiska museet, CC BY.
Undrar ju vad dom tänkte när de tillverkade, eller beställde motiv, på smycken…
Såklart har någon redan skrivit om hermeliner, så jag får hålla utkik efter det! Hittar ni något får nu gärna tipsa 🙂 Eller tycker ni borredjuret ser ut som något annat?
En katt bland hermeliner – forntidens människor verkar ju ha använt vitt kattskinn när det inte fanns hermelin. Svansen med sin svarta spets har genom århundraden varit ett uttyck för yppersta lyx!
Den hette hermelin redan på fornsvenska och ett annat ord för den är lekatt ❤️
2015 var jag med och skrev en artikel om en ring hittad i grav Bj 515 på Björkö, en 800-talsgrav. Den kallas ”Allahringen” och det är en silverring med en infattad glasbit med en inskription tolkad som ”till eller för Allah”. Det står i varje fall inte gudanamnet på den. Sättet den är infattad på känns igen fortfarande idag.
Jag skrev har tidigare skrivit om den här i bloggen bland annat den här uppdateringen: https://linda.forntida.se/?p=3436
”Allahringen”. Foto: Linda Wåhlander.
Forskning är som ett samtal mellan forskaren och föremålen och mellan olika forskare. Målet (för mig) är att komma så nära och förstå, en levd historia, som möjligt. Det betyder att när det kommer ny forskning så behöver forskare ta in den. Forskaren kan hålla med, inte hålla med eller komma med mer forskning. Och det är bra.
Föremålen pratar så klart inte, men de kan berätta en hel del ändå – hur de är gjorda, vilket material det är, var de är tillverkade, ibland vem som gjort dom, vilka som använt dom och var de tillslut hamnade… Vi blir deras tolkar! Och förhoppningsvis hjälps vi åt i våra försök att förstå forntiden.
Professor Mats Roslund har studerat relationerna skandinaverna hade öster ut och menar att ”Istället för direkt handel med kalifatet och Centralasien hävdar jag att khazarer, volga-bulgarer och finska folk var de som skandinaverna främst interagerade med.”
Han har en annan tolkning av var ringen kan ga kommit i händerna på en skandinav. . Här med hans egna ord 240209: ”Dessa ringar finns ymnigt i gravar från Saltovo-Majaki-kulturen (Khazarer) och bland volgabulgarer. Kopplingen till Kalifatet är dessutom svår att upprätthålla eftersom både khazarer och därefter volgabulgarer satt som lås i handeln österut. Ringarna i Birka ska istället ses i ljuset av förbindelserna dessa turkisktalande folkgrupper. Att som i texten anta att ”Even though the decomposed state of thebones in the grave precludes any biochemical analysis,which otherwise could have shed light on the geographicor ethnic origin of the buried woman, it is not impossible that the woman herself, or someone close to her, might have visited – or even originate from – the Caliphate or its surrounding regions” är svårt att acceptera.
Nytt finfoto av ”Allahringen” 106842_HST. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.
Lite mer om kvinnans grav och gravdräkt
Vem var hon kvinnan som fick med sig ringen i graven? Vad betydde den för henne?
Gravplan för Bj 515. Teckning Hjalmar Stolpe.
Kvinnan begravdes i sin dräkt med dräktsmycken och dräktredskap i en kista. Hon bar en kniv, en bygelsax och ett nålhus.
Hjalmar Stolpes grävanteckning. Han har skrivit ametist.
På hennes spännbucklor av typen P27b finns fyra kors i sidorna, alternativt svärd (?) på vardera spänne. Ringen ligger precis nedanför den högra spännbucklan.
De större spännbucklorna tillhör Bj 515. Foto: SHM, CC BY.
Hon hade även ett väldigt fint nålhus dom hängde ned från den vänstra spännbucklan i en kedja, enligt Stolpes ritning.
Nålhuset med spiraler. Foto: Pavel Voronin, SHM, CC BY. Det likarmade spännet. Foto: Amica Sundström, SHM, CC BY.
Kvinnan bar fantastiska pärlor. Båda skandinaviska och av östlig typ. Det är karneoler, betgkristall, ögonpärlor, mosaikpärlor, till och med en lyxig stor låtsasmosaikpärla!
Pärlorna från BJ 515. Foto: Ola Myrin, SHM, CC BY.
Tre pärlor sitter fortfarande fast under ena spännbucklan. På gravtecknongen ser de ut att vara fästade i den den övre delen av spännbucklorna. Jag tycker själv om att bära mina pärlor så.
Konglomerat med spännbuckla och pärlor. Foto: Amica Sundström, SHm, CC BY. En fyrskaftad yllekypert i grov kvalitet. Foto: Amica Sundström, SHM, CC BY.
För ett tag sedan fick jag hem spännbucklorna och bloggade om det https://linda.forntida.se/?p=18525 och då skrev jag även lite mer om dräkten
Min uppsättning för Bj 515 och de nya spännbucklorna från David Lecocq Claude. Nålhuset är köpt av Gripheim. Ser det ut som kors eller svärd? Lite otydlig förstoring av originalet.
Om vi tittar på innehållet i graven med kista, dräktsmycken och symboler så är det så som de ofta ser ut i en vikingakvinnas grav. Hon har skandinaviska saker med sig och ickeskandinaviska saker. Ringen och pärlorna visar på resor och byteshandel eller gåvor i österled. Vi vet inte om hon rest själv eller om någon tagit med sig presenter hem till henne. Eller om hon köpt pärlorna i Birka av någon som tagit med dig varor hem från långa resor.
Genom hemnes grav öppnas den vikingatida världen upp!
Den andra ringarna från Birka
Här är de andra ringarna och del av en ring:
Ringarna från Birka. Foto: Linda Wåhlander. Den här är så fin och har tydligt gjorts om till ett hänge. Foto: Linda Wåhlander.
Jag vill passa på att tacka Mats Roslund för hans fina sätt och för att föra forskningen frammåt.
Tips:
Mats Roslund, 2023. Retracing the Vikings in the East: A review of Scandinavian-Islamic interfaces, In Vikings in the Mediterranean. Proceedings of an International Conference Co-organized by the Norwegian, Swedish, and Danish Institutes at Athens. Athens, s. 147-167.
Härom dagen kom frågan upp på jobbet om hur gammal ”synålen” är och jag svarade att de finns synålar i metall från bronsåldern iallafall.
När jag började leta efter stenåldersnålar så hittade jag även en fin i ben med ett hål i. Tyvärr är inte så många nålar digitaliserade, så det går inte att se bild på dom i sök i samlingarna.
Nålen är från Lilla Lanna, även kallade Länna högar, i Hidinge socken i Närke och kom in till museet 1909. Den verkar ha legat i en hällkista med hål på gaveln.
Nål av ben (hoplimmad) från stenåldern, 969394_HST, Förvärvsnummer 13640. Foto Nina Davies, SHM, CC BY. Text tillhörande stenåldersnålen, 969394_HST, Förvärvsnummer 13640.
Det verkar som att graven återanvänts på järnåldern och den undersöktes av en mycket ung Sune Lindqvist!
Fick hjälp av Ny Björn Gustafsson att hitta referensen SV. F. 77 – det är från Montelius standardverk Sveriges Forntid. Numret var fel. Istället ska det förmodligen vara 67 och där fanns även fler synålar från äldre stenåldern i franska grottor👌 På Grönland användes lite grövre bennålar ända in i 1800-talet.
Ur Montelius, Sveriges forntid, s. 89.
Små bennålar har även hittats i gånggrifter, men de är enligt Montelius grövre och ska inte räknas som just synålar. Det finns en synål i ben (Montelis fig. 71.) från en gånggrift på Sjælland som har ett hål på mitten. Visar den kanske på textil i det nya materialet ull?
Ut Montelius, Sveriges forntid, s. 90.
Det finns även en hel del sylar från stenåldern. Sylar är bra att göra hål i skinn med utan att skinnet går sönder. Man skär då inte sönder strukturen på skinnet utan separera skinnet på ett hållbarare sätt.
Med hålen går det sen att sy med senor och andra snoddar direkt. Vet inte heller hur långt tillbaka i tiden folk sytt med svinborst. Då tvinnar du fast svinborsten på exempelvis en sentråd och får på så vis en smal, fin nål. Vilket betyder att att sy inte alltid kräver en synål!
Med textil och kläder i ull så kommer även bronsnålarna på bronsåldern. Men kanske ulltextil är ändå lite tidigare eftersom det finns avtryck av tuskaft på keramik. Men det behöver jag få en bättre referens på.
Om vi blickar ut från Skandinavien så är de tidigaste nålarna med ögon daterade till 40000 år men kläder har använts mycket tidigare enligt forskning från 2010/11. Delningen från människolöss till klädlöss för möjligen 170000 år sedan kan visa det! 😳 Och som sagt, det går att sy utan nålar!
Karta över plaser där det hittats synålar från mellan 45000-25000 år sedan. Av Sommer, Christian; Kandel, Andrew; ROCEEH, 2022.Från Magdalenienkulturen. Daterad till mellan 17000-10000 före vår tideräkning. Foto: Museum of Toulouse.
Tips!
Lädersömmeriet på facebook har den 23 mars (min födelsedag) 2023 ett inlägg om just att sy med svinborst!
Oscar Montelius, 1872-74. Sveriges forntid.
Artikel om klädlöss: Melissa A. Toups, Andrew Kitchen, Jessica E. Light, David L. Reed, 2011. Origin of Clothing Lice Indicates Early Clothing Use by Anatomically Modern Humans in Africa, in Molecular Biology and Evolution, Volume 28, Issue 1, January 2011, Pages 29–32. https://academic.oup.com/mbe/article/28/1/29/984822
Karta över de äldsta nålarna: Sommer, Christian; Kandel, Andrew; ROCEEH (C.E.2022 / H.E.12,022): Archaeological sites with Upper Paleolithic eyed needles. figshare. Figure. https://doi.org/10.6084/m9.figshare.20411973.v2
Tittade igenom rundspännen i samlingsdatabasen och hittade tre nya jag inte sett tidigare av mitt favoritspänne! Två av dom kommer från Vimmerby.
Första spännet från Vimmerby
Spänne från grav. Föremålsnummer 619476_HST, undernummer 8. Förvärvsnummer 507, 1828. Stadsägor och Gästgivarehagen i Vimmerby. Foto: Sven Kalmring, SHM, CC BY.
Spännet kom in tillsammans med en betydlig samling fornfynd från Kammarjunkare Rääf den 6 september 1828.
Det andra spännet från Vimmerby
Även det här spännet kommer från en grav.
Spänne från grav. Föremålsnummer 619620_HST, undernummer grav A48. Förvärvsnummer 11485, 1901. Gästgivarehagen i Vimmerby. Foto: Sven Kalmring, SHM, CC BY.
Det här spännet har möjligen haft något hängande i kanten. Att till exempel sy fast spännen är ett bra sätt att förankra smycken så de inte ramlar av och tappas.
